154. Klockan tolv mitt på dagen

IBkyrktorn

När kyrkklockorna slog 12 i Schweiz…

När jag var femton liftade jag runt i Sydeuropa tillsammans med en tysk och en österrikare.  Vi var i Andorra, Monaco och bodde ett tag vid Luganosjön.

Och jag kom just att tänka på att det var där, vid gränsen mellan Italien och Schweiz, som ett ljus gick upp för mig.

När kyrkklockorna slog tolv slag i Schweiz – slog de bara ett i Italien. Och detta fick min tidigare så naiva och fasta tilltro till livet, världen och alltings obönhörlighet att börja krackelera.

Då i början på sjuttiotalet hade vi i Sverige nämligen ännu inte infört någon vinter/sommar-tid och jag hade helt enkelt blivit invaggad i att uppfatta tiden som något naturligt, alltså något som var knutet till dygnets växlingar. Och i en sådan värld var alltid klockan tolv mitt på dagen när solen stod som högst på himlen. Det var ingenting som vi människor kunde gå in och peta på.

luganer_see_ferienhaus

…slog de ett i Italien!

Så, plötsligt där vid Luganosjön, insåg jag att verkligheten inte längre riktig var vad jag tidigare hade trott. Och det var också där som då min fascination över själva ”gränsdragnings-problematiken” mellan natur och kultur kom att födas.

Alltså en gränsdragning mellan vad som är och som finns oberoende av oss människor och det som bara kan uppstå via oss. Tiden eller klockslagen är ju just ett exempel på vad som blott är mänskliga artefakter.

Sofisterna i det antika Grekland poängterade tidigt betydelsen av en sådan gränsdragning. De kallade det som fanns naturligt för ”Physis” och det som uppstod genom mänsklig aktivitet för ”Nomos”.

Och det ansågs vara av betydelse att vi kunde upprätthålla denna distinktion. Därför att utan förmågan till särskiljning skulle vi ju ofelbart börja blanda ihop korten och därmed kunna tro på att sådant som vi själva hade skapat – fanns av egen kraft, i naturen. Allt sådant som klock-tider, lagar, normer, skönhet, ödet, rättvisan, heliga platser… och så förstås, alla gudarna.

Så, stående där i alplandskapet i ett gränsland mellan de bägge länderna och medan kyrkklockornas klang ljöd, insåg jag vilken makt konventioner egentligen har över våra sinnen och över världen.

3 kommentarer

Under Filosofi, Relativism, Sofistik

153. Vad menar vi egentligen?

Vilken vacker kvinna!

Visst är det ändå lite weird?

Vi umgås, vi arbetar, vi gör saker tillsammans. Och när vi gör det så pratar, diskuterar, bråkar eller argumenterar vi med varandra. Och själva anledningen till att vi också överhuvudtaget kan umgås, arbeta, bråka och göra alla de där sakerna är för att vi har ett gemensamt språk – som alla av oss förstår.

Eller inte? Det kanske snarare är ordens tvetydighet, mångtydighet, deras ambivalens som gör att vi trots allt uppfattar det som om vi talade med varandra – när vi i verkligheten kanske talar förbi varandra.

Och därmed har jag använt mig av ordet ”vi” tretton gånger i denna text. Och vad tusan menar jag? Vilka av er är det jag vill omsluta eller få med på tåget här?

Är det alla ni som läser det här? Alla vi svenskar? Eller hela Mänskligheten?

Visst! I grunden är det inte alls vidare komplicerat! Ordet ”vi” tillhör de personliga pronomen som vi använder istället för namn på personer och för att undvika upprepningar[1].

Om du och jag är ute och cyklar innebär det bara att det är vi som gör det och ingen annan. Vi:et syftar då entydigt på ”du och jag”.

Det kanske är just det tvetydiga i språket som gör det möjligt för oss att kommunicera.

Men när vi exempelvis säger att, ”vi vann VM i ishockey 2006” – menar vi ju egentligen att det var det svenska landslaget som vann VM i ishockey. Men samtidigt räknar vi även då in oss själva i den grupptillhörighet som landslaget ingår i, nämligen gruppen, ”vi svenskar”.

Men när vi då säger ”vi måste ta den globala uppvärmningen på största allvar” vad är det då för grupptillhörighet vi pratar om? Och här börjar också detta ”vi” bli alltmer abstrakt och svävande men också lite mer krävande.

När vi använder oss av uppmaningar där det just ingår ett ”vi bör” eller ”vi måste”, uttrycker ju det mest bara en förlängning av våra egna värderingar. Vi lägger s.a.s ut våra egna linjaler över världen och förväntar oss att andra ska se och värdera våra hjärtefrågor på samma sätt som vi själva gör.

Frågan är nu bara vad det kan finnas för ytterligare användningar av ordet ”vi” eftersom jag nu faktiskt har använt det 36 gånger bara i denna text?

6 kommentarer

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk

152. Då blev jag lite ledsen!

Fotsp_r_i_sanden

Vissa spår går aldrig ur!

Jag kommer så väl ihåg. Det hela började med att morbror Palle kallade mig för vingmutter! Varje gång vi sågs började han liksom skruva i luften med tummen-pek-långfingret – som man gör när man skruvar en mutter.

Då blev jag nog lite ledsen!

Nej det stämmer inte, jag blev helförbannad på ett sådant där barnsligt underlägset sätt som man kan bli när man bara är 7 år. Jag tror jag faktiskt blev väldigt förolämpad. Kränkt skulle man kanske kunna säga!

Visst, jag hade kanske lite utstående öron. Men det var ändå inget uppseendeväckande. Och det hela var ju egentligen inget allvarligt, bara en grej. En sådan där retsam, dum kommentar som för andra bara blev allt roligare – ju ilsknare jag blev.

Sen var det ju också det där med att jag gick utåt med fötterna. Det var nog värre – för det var ju liksom mer på riktigt.

Jag hatade när den första snön kom och vart jag än gick lämnade dessa ofrånkomliga traktorspår efter mig. Det är ju knappast så att det gick någon obemärkt förbi. Brrrummmm – se upp! nu kommer traktorn!

Och senare var det förstås, det där med det blonda håret – men det har jag redan skrivit om så det behöver jag inte tjata om nu.

8871117062174

En äkta vingmutter!

Nej, jag tror egentligen att jag hade en rätt så ömtålig själ – en sådan där mjuk sak där det lätt bildas avtryck, rispor och skärsår. Och spåren sitter fortfarande kvar där inne någonstans.

Inte undra på att jag var blyg och tillbakadragen i tonåren och det är inte så konstigt att jag hade svårt att ragga på tjejer. Jag blev lätt vän med dem, jag har haft fler tjejkompisar än killkompisar. Men det där lille extra steget – det var som sagt inte helt lätt.

Och det är inte undra på att jag till slut blev en sådan där som vissa kallar, ”tänkare”.

Och nu tänker jag därför just som så, att det nog ändå inte var fel av morbror Palle att kalla mig vingmutter. Därför att livet måste vi ändå lära oss att hantera på ett eller annat sätt – för gör vi det inte – så går vi faktiskt under.

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt, Trivia

151. Lady Gaga & Angela Merkel

Lady-Gaga

Lady Gaga…

A person may be said to have power to the extent that he influences the behavior of others in accordance with his own intentions.”[1]

Den som har makt och därmed är mäktig, är den som enligt definitionen har möjligheter att genomdriva sin egen vilja; sätta sin agenda; anlägga sitt perspektiv och påverka andra; samt även ge sig själv rätten att göra allt detta.

Och dessa positioner kan vi då få tillgång till på en rad olika sätt. Vi kan ta dem genom hot och terror eller få tillgång till dem genom att vara överlägsna i styrka – rent fysiskt, språkligt, militärt eller ekonomiskt.

Men vi kan givetvis också nå dessa maktpositioner genom att bara vara älskade, åtrådda och beundrade.

100126_angela_merkel_ap_392_regular

…och Angela Merkel har något gemensamt – Makt!

Artisten och sångerskan Lady Gaga räknas exempelvis i dag som den 14:e mäktigaste kvinnan i världen. Medan Angela Merkel toppar listan tillsammans med en rad andra kvinnor från the corporate world.[2]

Makt är alltså inte bara något man tar – makt är även något man får eller blir sig tilldelad. Detta brukar dock inte de olika definitionerna och tolkningarna riktigt ta fasta på har jag märkt.

Ordet ”makt” härrör för övrigt från det fornsvenska ”maeghin”, ”mäkta” som är samma ord som ligger till grund för engelskans ”might”[3] – alltså ”styrka”. Betydelserna kring begreppen makt och styrka är i språkbruket väldigt sammanflätade.

I vår familj har vi exempelvis alltid kallat fjärrkontrollen till TV:n för ”makten”. Dels därför att det är den som i stunden håller i denna som också är den som har kontroll över situationen. Dels därför att det är med denna du stänger av eltillförseln (eng. power) och därmed också TV:n.

Anledningen till att jag nu skriver så mycket om makt, vanmakt och många variationer på detta ämne här på min blog, är inte för att jag vet vad makt är – snarare tvärtom.

Jag vill veta, jag vill förstå vad det hela handlar om. Jag vill förstå varför det finns så många ideologiska låsningar kring detta i grunden enkla relationsbegrepp – och dessa skriverier är nu bara olika försök att söka reda och få ordning på alla sådana fragment, perspektiv och svar.


[1] Denna version erbjöds av den amerikanske sociologen Herbert Goldhamer på 1930-talet

5 kommentarer

Under Etymologi, Konst & Kultur, Makt och Rädsla

150. Maktlöshet och vanmakt

wooden-chess-piecesOm vi betraktar makt som något fult – innebär det då att vi samtidigt bör uppfatta maktlöshet som något fint Jag menar, makten och maktlösheten ligger väl ändå i var sin absoluta motsats på någon slags skala.

Ja, visst är det en retorisk fråga! Men sådana har ändå en viss förmåga att sätta saker på plats. Det är också just därför de kallas retoriska – svaret finns så att säga redan inbyggt i själva frågeställningen.

Och självklart är det så att ingen frivilligt eftersträvar att hamna i ett tillstånd av maktlöshet. Vanmakt är nog en av de mest oönskade livstillstånd vi kan hamna i. Det vet alla som varit i dess närhet.

Men alltså, trots att vi vet vad som är det sämsta tänkbara – är det ändå svårt för många av oss att fullt ut bejaka dess radikala motsats – nämligen makten i sig.

De som har mycket makt har vanligtvis inga större problem med detta – annat än att de i måttfullhetens tecken ibland måste ge sken av att inte ha den – eller att under suck och stön beklaga sig över att ha fått den.

Att ha fått en överordnad ställning är något de flesta strävar efter men som få vågar ge ett positivt uttryck för, när de väl hamnat där.

Och att de i grunden maktlösa inte uppskattar makten är väl i och för sig inget konstigt, det man inte har och kanske heller inte kan få, smakar i regel bara surt.

Men att majoriteten av oss, alltså alla vi mitt i mellan, ska behöva gå och hymla inför varandra – det är något i grunden inte helt friskt.

Att behöva gå omkring och känna avundsjuka för dem som lyckats bättre än vi själva och att inte kunna bjuda på denna glädje, är ett småskuret perspektiv som odlar mörka konsekvenser.

Michael Marmot beskriver i boken ”The Status Syndrom”[1] hur de som hamnarChessPieces3W högre upp i hierarkierna som regel lever lyckligare, friskare och 5 år längre än de som hamnar längre ned.

Man skulle här också kunna vända på slutsatsen och säga att det lika väl kan vara så att de som hamnar lägre ned är de som lever mindre lyckliga, är mer sjuka och lever 5 år kortare än de som hamnar högre upp i hierarkierna.

Vad man gör då är helt enkelt bara att förskjuta själva tyngdpunkten på vad som är avgörande orsaker till huruvida man ska kunna leva ett långt, friskt och lyckligare liv.

Och jag måste ändå säga att det verkar fullt rimligt att känslor som kränkthet, orättvisa och avund inte är sådana som varken gör oss vackrare, friskare eller mer levnadskraftiga.

[1] En undersökning som de senaste dagarna kommit i ropet med den debattartikel som publicerades på DN-debatt den 29 januari 2013.

Därmed är detta inlägg också ett svar till Denny Vågerö, professor i medicinsk sociologi, Stockholms universitet och medlem i Kungliga vetenskapsakademien 
Robert Erikson, professor i sociologi, Stockholms universitet och medlem i Kungliga vetenskapsakademien 
Olle Lundberg, professor i ”health equity studies” vid Chess, Stockholms universitet/ Karolinska institutet 
Erling Norrby, professor emeritus i virologi, medlem i Kungliga vetenskapsakademien

5 kommentarer

Under Jämlikhet, Makt och Rädsla, Mysterier

149. Om hela världen lyssnade

polls_binladen_answer_1_xlarge

Osama Bin Laden fick många att lyssna

Om det var så att ordet var ditt och hela världen lyssnade, vad skulle du då säga?

Vissa av oss får ju ibland denna nästan obeskrivliga möjlighet. De amerikanska presidenterna får sådana tillfällen, numera även den kinesiska presidenten och premiärministern.

Och för att inte glömma Adolf Hitler och Osama Bin Laden – de lyckades nog bättre än de flesta att få större delen av världen att haja till – sedan kanske de inte hade så värst mycket mer att komma med.

Men även en del stora artister har haft sådana stunder. John Lennon hade några på sextiotalet, Michael Jackson på åttiotalet. Sen vet jag inte så noga…

Men det var inte dit jag ville komma. Vad som fångade min nyfikenhet var just tanken på vad man skulle ha sagt om man hade fått möjligheten att verkligen tala till världen?

Vissa av oss skulle säkert talat om fred, andra om vikten av att vi på allvar måste börja bekämpa fattigdom och svält. En del skulle talat om miljön.

Jag vet inte jag! Vad skulle jag säga? Jag skulle i varje fall inte tala om filosofi eller något som helst om makt och status. Alltså allt sådant som jag annars för det mesta surrar om.

crowd

Vad skulle jag ha sagt om jag fick chansen?

Nä, jag skulle nog snarare säga något som kanske ingav en strimma hopp.

Jag menar, det måste ju ändå vara något som alla ska kunna förstå och ta till sig utifrån allas olika förhoppningar och drömmar.

Och om det är något positivt man skulle vilja säga – vilket jag också utgår från att de flesta skulle vilja att det var – då måste man ju även säga något som väcker trevliga och glada känslor, något som inger kraft och hopp.

Så vad skulle man då säga?

Man skulle ju inte vilja säga något som ingav falska förhoppningar eller behöva ljuga om någonting. Inte heller vilja framstå som en okänslig person genom att ignorera de verkliga lidanden och orosmoln som ändå faktiskt hänger över många människors huvuden.

Hmm, det kan inte vara helt lätt att behöva ställas på världens scen och förväntas säga några bra, starka och förlösande ord.

Och som tur är så står jag ju inte heller där.

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt, Trivia

148. Absolut, nej nej!

di_10227_3

Aphjärna!

Visst finns det tjejer som gillar blyga killar? Det finns ju trots allt alla sorters som gillar alla möjliga saker. Vissa gillar att gå barfota, andra att dricka aphjärna.

Men de allra flesta av oss faller ändå inte utanför normen – vilket i och för sig är ett rätt onödigt påstående eftersom det ju är en ren självklarhet. Skulle de flesta av oss börja falla utanför normen vore det ju inte längre någon norm.

Och normen säger att tjejer ska gilla tuffa, självsäkra killar, att man ska ha skor på fötterna och gilla sushi. Är det inte så? På ett ungefär?

Ok! Många av oss gillar inte normer – kanske för att vi känner att vi inte passar in i dem, inte känner oss riktigt hemma. Men detta förtar inte normernas starka betydelse för hur vi själva kommer att uppfattas av andra och oddsen för huruvida vi kommer att lyckas eller inte i våra liv.

Normerna styr de flestas uppfattningar och böjelser och det är dessa vi som regel kommer att mätas mot. Normerna säger att det inom vår kulturkrets är bättre att vara smal än att vara tjock. Ok? Det har inte alltid varit så – men det är så nu.

Och som man är det definitivt bättre i dag att vara lång snarare än kort[1], bättre att vara rik än fattig, extrovert hellre än introvert, ljus snarare än mörk, hård snarare än mjuk, tuff snarare än mesig, intelligent hellre än ointelligent, snabb hellre än långsam, snygg hellre än ful, utmanande hellre än ofarlig…

Elmia_odla__inspirationspuff

Ja frågan är om det verkligen var värt att försöka leva vid sidan av och bara odla sin egen trädgård?

Tro nu inte att jag skriver detta för att boosta mig själv, jag lovar, jag prickar nog på sin höjd in några få av dessa statusmarkörer (möjligtvis snygg och utmanande).

Generaliseringar säger du! Javisst, men det är nu dessa som styr normerna och det är dessa vi bör hålla oss till för att öka våra chanser att bli framgångsrika. Följer vi dem ökar vi våra chanser att bli populära, få många vänner, få bra jobb, mycket pengar, makt, status och till råga på allt: ett längre, gladare och hälsosammare liv.[2]

Ja frågan är om det verkligen var värt att försöka leva vid sidan av och bara odla sin egen trädgård?


[1] I inlägg 49. Bingo! Presenteras en lång rad undersökningar kring vad som uppfattas som attraktivt.

[2]Dagens Nyheters debattsida i dag skriver fyra professorer om skillnader i hälsa och livslängd mellan utbildade och utbildade i Sverige i dag. Det påstås att den högutbildade har en förväntad livslängd som är 5 år längre än den lågbildades. Dessa resultat överensstämmer också med ”The Whitehall study”, en forskning kring Brittiska tjänstemäns livslängd och hälsa som utförligt behandlats av Michael Marmot i boken The Status Syndrome.

3 kommentarer

Under Genus, Makt och Rädsla

147. Hur många ”likes” fick du?

virvel

Att inte bli sedd var som att inte finnas till. Något som skickade en allt längre ner i de existentiella virvlar som inte någonsin får nå en botten.

Vi kan alla se hur många kommentarer och ”likes” du fick sist du la upp något på Facebook. Och visst är det lite generande att du inte ens fick en endaste liten tumme.

Vad säger du? Bryr du dig? Eller skiter du i vilket?

Blir jag då berörd när jag inte får någon respons? Ja, det är klart jag blir!

Det är självklart så att jag genom att exponera mig – också hoppas på något slags gensvar. Och om ingenting händer uppstår en rytande tystnad – som får mig att känna mig mer isolerad än någonsin.

Det är som… jag minns när jag var i tonåren. Jag var ganska blyg. Man gick ju på diskotek för att dansa och för att träffa tjejer – det var ju det som var själva poängen. Det hela byggde ju på att man skulle ta och bjuda upp någon – den man helst ville vara med, så klart.

Men det tog emot. I bröstet skrek något NEJ, gör det inte!

Därför det enklaste var ju att aldrig bjuda upp någon överhuvudtaget – för att på så vis slippa få nobben. Därför att bli avvisad var nog det värsta som kunde hända.

Att inte bli sedd var som att inte längre finnas till. Något som skickade en bara allt lägre ner i de existentiella virvlar som inte någonsin får nå en botten.

Att känna att man inte har någon status, något värde är som att bli berövad all sin självkänsla.

dontlike

Den rytande tystnad som uppstår när ingen ger någon respons på våra inlägg kan uppfattas som ett ogillande.

Och ändå gick man på diskotek och stod där osäker, svettig och halvrund – i hopp om att våga – i hopp om att någon gång lyckas. Det var ju därför man gick dit.

På Facebook, Instagram eller Linkedin måste jag också våga bjuda upp – och det är inte alltid jag får någon respons. Samtidigt som vissa andra kan få 35 likes och 10 kommentarer genom att bara säga flaskhals eller lägga upp en bild på ett grässtrå.

Vad beror det på?

Vår relativa popularitet så klart! Vår status. Vissa av oss är ”högstatus-individer”, andra är ”lågstatusindivider” och någonstans där i mellan svävar vi alla.

Men vad ger oss då denna status? Ja, det är just det som är den stora frågan. Hade vi bara vetat det så…

Men samtidigt kan jag meddela att den där taktiken med att inte våga bjuda upp – den gav då i varje fall inte många statuspoäng.

1 kommentar

Under Makt och Rädsla

146. Frihet, Frihet!

Che-Guevara-Logo

Frihet hade en betydelse för Che Guevara – men en annan för dagens kubaner.

– Men vad är då frihet? Frågade han och i backspegeln såg jag en lite pillemarisk och förväntansfull uppsyn.

Jag satt och rattade en skraltig bil av kinesiskt märke nerför Kubas national highway och när jag försökte replikera märkte jag att jag höll på att köra ned i ett av de otaliga potthål som smyckar den 3-filiga motorvägen som leder rätt österut från Havana till Santa Clara.

Och jag svarade istället: Ge mig lite tid, jag måste tänka efter!

Och jag insåg snart att jag faktiskt inte hade den blekaste aning om vad frihet är.

Begreppet är så centralt i vår kulturkrets (den västerländska) och det brukar sägas att vi alla delar en längtan efter frihet. Men vad handlar den då egentligen om? Hur beskriver vi denna längtan?

freedom

Gör en bild-googling på ordet ”freedom” och du ska se att denna frihet oftast får illustreras av en människa stående i ett fritt landskap med utsträckta armar – som en slags Kristus-gestalt.

De flesta politiska riktningar har mer eller mindre friheten som bärande idé.

De flesta religioner utlovar någon form av frihet.

Och kratsar man lite på ytan av en olycklig människas själ så är det också ofta längtan efter mer frihet som skymtar fram.

Men vad är det då? Finns verkligen denna frihet?

Jag menar, finns det något som vi kan peka på och säga: se det här är frihet? Finns det något vi kan ringa in genom definitioner och säga att detta är vad frihet betyder eller innebär?

Nej, knappast!

Därför att friheten, insåg jag när jag fått tänka över saken i några veckor, finns nämligen inte som eget existerande, oberoende och positivt[1] begrepp.

Frihet är i sig en omskrivning av ”frihet från” och är då precis som ett minustecken, en slags negation. Vi måste alltså först ha något, en situation, något som verkligen är fallet. Först därefter kan vi önska att det inte vore så: Alltså frihet från detta tillstånd![2]

Frihet handlar alltså om frihet från något slag av tvång eller tillstånd som vi kan hysa förhoppningen om att vi kan förändra; frihet för en Buddhist är att slippa återfödas; frihet för en liberal är att slippa statens och samhällets klåfingrighet; frihet för en kommunist är att slippa stå bugande med mössan i hand inför kapitalet. Och frihet för kubanerna skulle av vissa uppfattas som att äntligen få bli myndigförklarade och själva kunna bestämma över sina liv.


[1] Ett ”positivt begrepp” är ett begrepp som har verklig ”utsträckning”, dvs vars mening också existerar i verkligheten.

[2] Det finns inom den filosofiska traditionen en uppdelning mellan negativ och positiv frihet, en distinktion som gjorde av Isaiah Berlin 1958. Den negativa (som alltså inte är negativ i vanlig bemärkelse) är den jag ser som den enda rimliga och som jag försökt beskriva ovan. Den positiva frihetssynen är i min smak alltför filosofisk och idealistisk för att kunna tas på fullt allvar. 

1 kommentar

Under Demokrati, Liberalism, Logos – Ord – Språk

145. Hög svansföring?

orangenyhviksjo-1852

Är det bra att vara stolt, självsäker och ha hög svansföring, eller…

Vem skulle frivilligt vilja ha det sagt om sig att man är en som har hög svansföring? Det måste ju ändå vara som att ertappas med byxorna nere. Titta bara på kråmande katter och glada, stolta hundar med viftande svansar. Hur mysigt är det egentligen?

Men vänta ett tag.

Man måste givetvis här skilja mellan vad själva svans-analogin avser att förmedla och dess mer bildmässiga uttryck.

Hög svansföring betyder  enligt ordböckerna ungefär så här: att ha stor självkänsla, vara självmedveten, att inte gå av för hackor och ha en bild av sig själv som den som kan fixa saker.

Och det låter ju som något väldigt eftersträvansvärt. En sådan person vill väl nästan alla vara.

Men… som sagt, i denna positiva betydelse används ”hög svansföring” bara ibland.

För det mesta används uttrycket nämligen nedsättande och mer i betydelsen: vara styv i korken och ha en övertro på sin egen förmåga.

01-922-pudel-mellan-aprikos

…eller är det bättre att vara lågställd och helst göra en pudel?

Carl Bildt brukade exempelvis omnämnas som en som just hade hög svansföring. Och då är ju frågan om man då menar att han var karl för sin hatt och handlade utifrån en tro på att han skulle kunna påverka viktiga skeenden i sin samtid. Eller om man då bara förmenande menade att han mest bara var en ”Medium size dog with a big dog attitude”.

Komplicerat har det i varje fall blivit.

En gång i tiden var det något föredömligt att ha så kallad ”hög svansföring” och det är i denna betydelse som begreppet fortfarande lever kvar i våra ordböcker – men samtidigt har vi istället kommit att skämmas för personlig styrka, ädelmod och de som vågar framträda utan att be om ursäkt för sig själva.

Hur ska vi kunna hjälpa framtidens historiker och folklivsforskare att förstå implikationerna av den här vändningen?

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla