244. Till Normalitetens Försvar

normal

En eller annan form av normalitet finns alltid – sedan kan innehållet för vad som ingår – förändras över tid

Jag har aldrig ens lyckats komma i närheten av den – normaliteten! Nog också känt mig rätt obekväm i den. Varför? Tja, det är inte alltid så lätt att veta. Kanske för att jag upplevde att det var något kvävande där – något som gav skav.

Men nu är det faktiskt inte min känsla av utanförskap som är av intresse – utan snarare vad som vanligtvis uppfattas som normalt och hur vi som inte omfattas av denna normalitet kan förhålla oss till den.

Vi som aldrig lyckas göra oss riktigt hemmastadda i ett visst slag av normalitet – upplever ibland denna som en begränsning av den egna friheten. Tyngden från normen som inte kan räkna med oss – kan ibland bli outhärdlig. Jag vet!

Men denna ordning kan vi ju heller aldrig undkomma. Majoriteten är alltid den mest tongivande – de starkaste rösterna överröstar alltid de svagare. Det är inget konstigt med det – snarare något följdriktigt – bara ett sätt på vilken världen organiserar sig. En är alltid mindre än två och två alltid mindre än hundra – hur orättvist detta än må uppfattas för den som blir stående ensam kvar.

Vilket innebär att jag faktiskt aldrig kan hävda min upplevelse – mot världens. Jag kan inte kräva att omvärlden tar hänsyn till min – för det skulle den heller aldrig göra.

tmp1-1024x851

Normalitet är en statistisk realitet, vare sig vi vill det eller inte! Och de som befinner sig i dess utkanter är också alltid utanför.

Vad jag snarare måste kämpa för är en ordning där det finns en förståelse och en acceptans för att det finns avvikelser och där det är fullständigt i sin ordning att få vara annorlunda – utan att för den skull bli utestängd eller hängd. Det är stort nog!

För vi som står utanför kan aldrig förvänta oss att våra upplevelser av världen ska bli styrande eller vägledande för andra. För detta skulle nämligen av flertalet upplevas som något onaturligt!

Våra respektive egenheter eller annorlundaskap kan aldrig sätta dagordningen för majoritetssamhället.

För om våra respektive särintressen skulle tillåtas vara vägledande – skulle majoriteten snart nog sparka bakut – det skulle helt enkelt inte gå. Den skulle göra uppror, den skulle med kraft hävda sin rätt, använda sin övermakt. Skita i den goda viljan och med styrka förpassa oss dit den ansåg oss höra hemma.

1 kommentar

Under Jämlikhet, Logos – Ord – Språk

243. Den Symbiotiska Hatpolitiken

RakV_nster.1

I varje kamp ger givetvis motståndet bara ytterligare kraft…

Det är inte riktigt min grej att rita upp den politiska  kartan. Men jag har en väldigt stark föraning om att de extrema partiernas framgångar just nu, till stora delar beror på den motsatta sidans krampaktigt hållna retorik & utspel.

Varför? Jo därför att det framförallt är ur den andra sidans oresonliga ensidighet som motsatsen får sin näring.

SD lever och frodas just nu av vänsterns starka hat mot allt och alla som inte delar deras ideologiska förklaringar av världen.

En extrem högerpolitik uppstår inte ur intet – utan slår snarare mynt av att stora delar av befolkningen upplever en obalans och frustration över att deras verklighet inte längre blir synliggjord.

Många dras mot höger när de inte längre känner sig hemma i den beskrivning av världen som den andra sidans mest extrema röster vill göra gällande. Samma sak gäller förstås också i motsatt riktning.

Och just därför har nu massmedias truliga övertro på att det skulle gå att mota SD i grind bara genom att man gav tillräckligt utrymme åt motsatserna, varit fullständigt kontraproduktiv.

Jag ser därför att de som i publika media låtit de mest extrema mot-perspektiven göra sig gällande, som om dessa vore en normalitet, varit en av orsakerna till dagens populära nyfascism.

Var gång vänsterns rop skalla – att allt till höger om mitten är fascism – så sker en rörelse mot höger.

RakH_ger.1944

…åt den andre

Varje gång vi i media tvingats snubbla över ännu ett otympligt inplacerat ”hen” känner jag obehaget – eftersom jag vet att detta obetydliga lilla ord fått ytterligare några att förflytta sig högerut.

Varje gång jag i ett reportage hör om ytterligare en regnbågsförälder som döpt sitt barn till ett könsneutralt namn – i övertygelsen om att könet bara är en social maktkonstruktion – hör jag det där olustiga trampet höger över, mot en mer ”naturlig” människosyn.

Varje gång diskussionen om invandringens problem och kostnader tystas – därför att några välvilliga menar att lidande inte kan mätas i pengar – förflyttas positionerna ytterligare.

Varje gång ni gillar och delar hatisk politisk demagogi på sociala medier så sker dessa förflyttningar. Ni kallar det för kamp – jag kallar det för dumhet.

2 kommentarer

Under Feminism, Kulturdebatt, Politik

242. Vem vill framstå som obildad?

Jag har förstått att det är många som försöker sätta fingret på det här med bildning – vad det är och inte är. Och det måste man ju också kunna fundera över, speciellt när det gäller centrala begrepp som bygger själva vår kultur.

Samtidigt är jag fullt medveten om att det finns gemenskaper som totalt skiter i allt vad bildning heter – och vi som är någorlunda bildade kallar vanligtvis dessa för sub-kulturer.

Men även i sådana utanförskap finns det som regel lämningar av en slags positiv bildningssyn – därför ingen, inte ens i en subkultur, vill själva framstå som obildbara.

Så även om vi undrar och funderar över det här med bildning – så är det ändå otvetydigt så att de flesta av oss ändå har ett hum om vad motsatsen innebär.

Och det är troligtvis där vi måste börja om vi vill försöka förstå vad det är.

Och förresten, Är och Är – ett begrepp Är aldrig någonting innan vi gemensamt mejslat fram dess innehåll.

Så vad menar vi då egentligen när vi talar om bildning?

Jo till en början talar vi säkert om en mängd olika saker. Och för att förstå innehållet (hela dess utsträckning) – måste vi nog först förstå hur det utvecklats och hur det sedan faktiskt används och uppfattas. Samtidigt tror jag inte direkt vi behöver veta vad bildning är för att uppfattas som normalbildade.

Vad kan man då säga? Jo, bildningsbegreppet ser ut att vara ett konglomerat av en mängd olika egenskaper som vi gemensamt uppfattar som viktiga när det gäller vår förmåga att förstå och orientera oss i tillvaron. Och här ingår sådant som förmågan att göra sig förstådd, förmågan att förstå, förmågan att kommunicera, reflektera, hantera abstraktioner, äga viktig information, etc.

Vad jag dock kan se är att bakom dessa egenskaper döljer sig ändå en minsta gemensamma nämnare – nämligen förmågan till språk. Och då talar vi inte om att man ska kunna tala perfekt svenska, engelska eller arabiska – utan snarare att man har ett språk som möjliggör viktiga och centrala aspekter av de egenskaper som i sluttampen utgör vad vi kallar ”bildning”.

Därför utan ett språk står vi oss ganska slätt!

 

9 kommentarer

Under Humaniora, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

241. Peace! Brothers & Sisters!

1104311__sunglasses_p

Glasögon ger färg och konturer åt saker o ting

Jag hörde nyligen någon säga att ”sätter man på sig genusglasögonen blir det ett helvete att bli av med dem”. Och så funkar det nog med de flesta glasögon. Med dem på – blir ens verklighet förstorad och förklarad. Utan dem säckar den liksom ihop!

Glasögon gör världen ljusare och det blir enklare att orientera sig. De ger också skarpare konturer åt detaljerna.

Men det är ju förstås inte bara ”genusglasögonen” som fungerar på det sättet. Sätter vi på oss ”religiösa” glasögon (det finns nu många olika sorter att välja bland) så skyddar de dessutom rejält mot allt slags ljus – mer som solglasögon. Och sedan finns det förstås också ”vänster-” och ”höger-glasögon” för att inte tala om de ”neoliberala” med inbyggda psykedeliska stroboskop effekter.

Men i väntan på att någon ska hitta slipningen till ett par som inbegriper en slags helhetssyn – får vi väl finna oss i att det finns många olika slags par – som alla bryter ljuset på olika sätt.

Och just därför bör vi faktiskt också lära oss att ta på och av dessa glasögon vid behov. Det går nämligen inte att sätta på sig samtliga – och samtidigt se något – för då blir då mest bara becksvart.

Och det är inte heller någon bra idé att vägra ta av sig dem – för det är inte kul att tvingas möta en blick som inte kan eller vill se vad vi andra ser.

peace022

Och vi kan de facto inte se något utan dem – så bär dem med stolthet men glöm inte att de också går att ta av!

Nä, för vad gäller själva blicken – den utgör bara ett slags fragment & perspektiv – men många utblickar bildar ändå tillsammans en slags bild – och den är nog den bästa och mest helgjutna helhet vi kan komma i närheten av. För stunden.

Men jag måste samtidigt förtydliga – Peace, Brothers & Sisters – det är verkligen inte så att jag vill förneka eller förringa bruket av några som helst av alla dessa möjliga glasögon eller utblickar som ni bär omkring på – snarare så att jag bara skulle vilja slå ett litet slag för att det faktiskt går att byta eller helt sonika, ibland ta av sig dem – och denna lilla ljusförskjutning – detta nya spektra – att det överhuvudtaget går – och att det finns variationer – det är stort nog. Det var allt!

2 kommentarer

Under Genus, Kommunikation, Kulturdebatt

240. Så kan man ju också se det

image_preview

Wilhelm von Humboldts vurm för bildning – är kanske bara halva sanningen

Det finns uppenbarligen de som fortfarande är intresserade av bildning – och då inte bara av bildning i sig – utan även av frågan om vad bildning i själva verket är. För det är ju inte helt givet – i varje fall inte för de någorlunda bildade.

Och det är ju framförallt dessa som börjar fundera över sånt. De obildade couldn´t care less!

Men då jag ogärna upprepar mig (om det nu inte görs av retoriska skäl, vill säga) vill jag här istället hänvisa den intresserade till mitt försök att kartlägga ”Bildning – Var i består egentligen själva värdet?”.

Så!

För övrigt ville jag bara här kortfattat komplettera och förklara varför jag i nämnda essä skriver att jag misstänker att man som regel misstolkat Wilhelm von Humboldts berlinska bildningsideal*.

Främst, att retrospektivt försöka förstå implikationerna av de Humboldtska utbildningsidealen är inte det samma som att då ha tvingats inordna sig i den då nya upplysningspedagogiken.

Vi uppfattar så att säga saken från två olika håll!

Och om vi exempelvis lyssnar till vad Friedrich Nietzsche (1844 – 1900) hade att säga om saken så är han mycket irriterad över att universiteten under hans tid blivit alltmer nyttoinriktade. Och han skriver retoriskt i bl.a GötzenDämmerung (29) att ”Vad är den högre utbildningens uppgift? Att förvandla människor till maskiner.”

smile_cover

Leenden lyser upp mest där man minst anar dem

Detta var alltså det Humboldtska idealets praktiska konsekvenser sett ur en samtida (men kanske otidsenlig) betraktares ögon.

Och vad detta nya  ideal innebar var bl.a att det inom universitetens verksamhet skulle ingå både undervisning och forskning.

Och att det nya utbildningsväsendet främst var till för elevernas skull – inte för professorernas.

Det var elevens utbildning som sattes i fokus – inte längre lärarens önskan om att sitta och grotta ned sig i specialämnen. Det var det som var den riktigt stora förändringen.

Och framförallt betonades kunskaper inom språk, matematik och historia som man menade gav människan verktyg att analysera nya viktiga vetenskapsområden.

Och kopplat med ett mer allmänt upplysningsideal var tanken att dessa ämnen skulle ge oss alla större möjligheter att skickligt omfamna framtiden.

Och som sådant var det nya bildningsidealet ”Bildung” en metod, ett verktyg att utveckla inte bara sig själv, utan även samhället i stort och var knutet till det nya vetenskapliga kunskapsidealet.

Så! Kan man också förstå det!

—-

*Läs mer om det historiska perspektivet på Humboldt Universitets egen hemsida: https://www.hu-berlin.de/ueberblick-en/history

Artikel av Sven Eric Liedman som dock inte stödjer min tolkning av Humboldt http://www.hsv.se/download/18.539a949110f3d5914ec800075386/bildning_frihet_motstand_135kb.pdf

Intressant UR-program om bildning: http://www.ur.se/Produkter/176800-Larandets-idehistoria-Vad-ar-bildning#Skapa-klipp

8 kommentarer

Under Humaniora, Kunskap vs. Okunskap

239. Salt & Sött!

heraclitus_change

Herakleitos var också en rätt så cool kille

Orsaken till att jag gärna skriver så här alldagligt om framförallt enkla saker är inte för att vara nedlåtande.

Jag försöker inte heller linda in komplicerade resonemang – så att även dumskallar ska kunna hänga med – inte alls! Det är inte så!

För vad gäller dumskallar kan man nästan skriva vad som helst. Det gäller bara att säga något som bara de vill höra. Och det gör jag nästan aldrig! Hellre skriver jag då om sådant som ingen vill höra – för då kan jag åtminstone känna mig trygg i att inte riskera fånga några.

Och med jämna mellanrum måste jag därför också, precis som jag gör nu, skriva om hur och varför jag skriver. Det håller dem nämligen också på avstånd.

Det går liksom inte heller att komma runt – alltså hur och varför man skriver – därför att den aktuella stilen påverkar alltid den betydelsebärande meningen! Det är det!

För mig handlar det främst om att kunna etablera ett slags enkelt common sense-perspektiv där vi förmår stanna upp i en gemensam förståelse.

text

Det är inte bara mediumet och formen som påverkar innehållet – utan även stilen!

Därför finner jag det också så viktigt att skriva om sådant som att salt är salt och socker sött! Därför att det är ändå till att börja med något vi alla kan förhålla oss till, salt och sött! Sådant som inte kan dekonstrueras och som inte kan bortförklaras såsom varandes ett manligt-, heteronormativt-, eurocentriskt-överklass-perspektiv. Salt och sött!

Det är väl just därför som jag också ibland gärna återkommer till sådant som Herakleitos logosbegrepp eller till William Blakes änglar. Därför det är också ändå något som rör sig hitom vad vi alla genom enkel erfarenhet och med det sunda förnuftet kan förstå och omfatta. Eller hur?

Det är en helt annan sak med sådana grumliga metafysiska idékomplex som kräver förkunskaper och där den ena premissen ligger till grund för både det andra och det tredje och där vi för att överhuvudtaget förstå och komma vidare – måste vara fullt lojala med en lång rad avlägsna premisser. Varav de aktuella diskussionerna och debatterna kring den s.k. identitetspolitiken nu är ett strålande exempel.

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt

238. Tänk om Piketty har fel!

1024px-Kids_in_Rishikesh,_India

Alla är vi väl eniga om att vi  gemensamt måste hitta lösningar för att utrota den extrema fattigdomen i världen – frågan är väl bara vilken väg man ska ta. (bild: Barn från ett vägbygge i Rishikesh i Indien)

En amerikansk studie visar att förmögenheten hos de rikaste i USA* nu värderas lika mycket som samtliga tillgångar för resterande del av befolkningen.

Och vi kan se liknande tendenser i övriga delar av världen.

Så vad säger oss då detta? att de rika bara blir rikare – och de fattiga fattigare?

Och att statsmakterna därför måste arbeta mer för att minska förmögenhetskoncentrationer och utjämna inkomstklyftor?

Detta är ju vad bland andra den franske ekonomen Thomas Piketty hävdar.

Men frågan är om vi verkligen befinner oss i ett sådant ekonomiskt nollsummespel där ingen av oss kan få det bättre – utan att någon annan får det sämre?

Därför att samtidigt som vi kan se att de rika bara blir rikare ser vi ju också att de som lever i extrem fattigdom faktiskt får det allt bättre**.

Så hur hänger då detta ihop? Ja, jag vet faktiskt inte!

Jag kan bara konstatera att det inte verkar vara så att vissa med automatik får det sämre bara för att någon annan får det bättre.

Extreme_poverty_1981–2008

Enligt världsbankens sätt att se så har fattigdomsnivån i världen halverats sedan 1980

Visst, det kan fortfarande finnas skäl att uppröras över att den relativa fattigdomen ökar i världen. Men de som upprörs mest är nog ändå inte de resurssvaga själva – som alltså i absoluta termer fått det bättre – snarare kanske vi andra – därför att vi är invaggade i tron på att vårt välstånd sker på någon annans bekostnad.

För det är väl ändå detta som de flesta av oss tror?

Men om välstånd inte längre handlar om en ändlig resurs om hundra enheter som ska fördelas på bästa sätt – utan snarare är resultatet av en dynamisk och aggregerad ekonomi som kommer allt fler till del ju mer den tillåts växa – då faller ju denna gamla 1800-talslogik tämligen platt!

Jag måste dock här bara inflika att jag inte har en aning om hur det verkligen förhåller sig och kan därför inte heller veta vilken fördelningspolitik som är mest rimlig. Men det går säkert att få reda på!

*The Economist: Some are more equal than others. 1% av befolkningen äger lika mycket som övriga 99%.

**Som Hans Rosling skickligt demonstrerar i Framtidens statistik

6 kommentarer

Under Ekonomi, Empiri, Jämlikhet

237. Assimilering vs. integration

dalah_symbol-falun11

When in Rome…

Vad jag skrev i förra inlägget ”om att krypa till korset” var (mellan raderna) att jag finner det allt svårare att förstå den aggressiva polarisering som sker mellan synen på integration och assimilering av nyinflyttade till Sverige.

I dag är den s.k. integrationstanken den politiskt rådande i Sverige. Alltmedan ett udda fåtal (främst då inom SD) förespråkar vad som betecknas som assimileringskrav. Och så har det varit alltsedan S i början av sjuttiotalet lade ut färdriktningen för Sveriges invandringspolitik.

Det jag nu ställer mig frågande till är dels vad dessa två ställningstaganden egentligen handlar om och dels om dessa två verkligen utesluter varandra. Låt mig förklara.

Att integrera något innebär som vi vet att införliva något utan att detta för den skull behöver sugas upp eller gå förlorat i helheten. Medan att assimilera innebär att något tas emot och ingår och blir en del av denna helhet.

Och i vulgärdebatten om invandringen så får då motståndarna till assimileringstanken det hela att framstå som att det främst handlade om att alla skulle tvingas lära sig älska bruna bönor med fläsk och fira advent. Och visst, när man hör vissa Sverigedemokrater tala så bekräftas ju också denna absurda bild.

Men låt oss slippa dessa ideologiska låsningar för en stund.

application_touchpoints

En lyckad kombination av såväl assimilering som integration

Det jag berörde i förra inlägget var det socialpsykologiska faktum att den som kommer till en plats alltid förväntas inordna sig i den platsens regelsystem. Take it or leave it!

Och vi behöver alltså som besökare alltid vara mer tillmötesgående än dem vi besöker. Dels för att göra oss förstådda men också för att förstå dem och kunna träda in i deras gemenskap.

Man skulle kunna säga att ingen integration ens är möjlig om man inte först förmår inordna sig.

Och detta innebär inte att ”de” förväntas bära svenska kläder, äta svensk mat eller fira svenska högtider. Utan det handlar främst om att de som kommer hit, förutom att lära sig språket, fullt och fast förväntas ingå i en förtroendefull och demokratisk värdegemenskap.

Då först kommer vi också att införliva dem och ge dem den plats och det utrymme de så väl behöver.

2 kommentarer

Under Demokrati, Politik

236. Om att krypa till korset

IMG_0579

Ibland gäller det s.a.s. att kunna förmå sig själv att krypa till korset.

Det finns en massa erfarenheter och kunskaper som är så uppenbart självklara – samtidigt så avlägsna. Vad jag menar är att samtidigt som vi vet – så vet vi ändå inte!

Som exempelvis vad gäller våra erfarenheter kring vad som händer i möten mellan främlingar – dvs, i våra möten med den okände andre! Det har vi ju alla varit med om.

Personligen försöker jag numer undvika onödiga skav! Så var det knappast förr – då tyckte jag tvärtom att andra skulle gå mig till mötes och acceptera mig för den jag var – oavsett.

Men det handlade väl kanske främst om att man med tiden lärt sig visa andra lite mer respekt! Respekt för den andres vilja att uppfatta och bestämma sig själv.

Och rent praktiskt betyder det för mig att jag kanske tar på mig slips och kavaj när så förväntas eller att jag tar av mig hatten, mössan, kepsen när jag går in i en kyrka. Typ så!

Och denna min önskan att vara mer följsam handlar förstås bara om en slags surt förvärvad social kompetens.

Men det var ju inte heller en helt enkel ekvation att slutligen komma att förstå att den som redan var på en plats, odiskutabelt upplevde en större rätt att få vara intakt, än den som bara kom på besök.

Vilket betyder att jag knappast kan kräva att få ha på mig skorna när jag besöker en moské – utan måste självfallet då krypa till korset* – om jag överhuvudtaget vill komma in, vill säga.

Lago-di_resia_1

Det gäller att vara lite alert eftersom förväntningarna att man ska följa en eller annan given regel i princip kan dyka upp var som helst!

Jag har hört många som är kritiska och oförstående till att det bara är den besökande som måste anstränga sig – och att det även borde ingå i ett gott värdskap att kunna vara lite tillåtande.

Självfallet! Så är det förvisso i den bästa av världar.

Men i denna värld bör man dock rent strategiskt utgå från att det främsta ansvaret ändå alltid ligger hos oss som besökare – därför ingen kan förvänta sig att den som av olika skäl äger sin plats och position, skulle ständigt förhålla sig öppen för de oändliga och möjliga myriader av möten och utmaningar som eventuellt skulle kunna komma i dennes väg. Så funkar det helt enkelt inte!

—-

*En rätt så dålig ordvits som i sammanhanget inte kräver någon ytterligare kommentar!

Lämna en kommentar

Under Kunskap vs. Okunskap, Makt och Rädsla, Moral

235. Annars funkar det ju inte!

38e4f680-fad0-012c-9ff8-0050569428b1

Är pengar, på samma sätt som potatis, rödbetor och ris, en begränsad resurs?

Jag förstår inte. Jag har funderat på det här med fattiga och rika. Är det så att färre rika ger ett större välstånd för flertalet – så som vänstern ser det. Eller är det snarare som högern uppfattar det, att fler rika ger större möjligheter till välstånd?

Inom den marxistiska logiken är ju svaret givet: Har vi en begränsad mängd förnödenheter och en liten del av befolkningen lägger beslag på huvuddelen av dessa – så blir det ju givetvis mindre över för andra – självfallet! Det är inte så mycket att tjafsa om – förutsatt att premisserna stämmer.

Och de stämmer väl – i varje fall i ett samhälle där vi lever av jorden, marken och skogen. Alltså i ett jordbrukssamhälle där vi alla mer eller mindre lever ur hand i mun. Under sådana förutsättningar finns det just bara en begränsad areal mark att odla på och därmed bara en viss mängd potatis att skörda och dela på. Så om någon i ett sådant samhälle äter mer potatis än andra – så får självfallet någon annan mindre.

Men frågan är om samma enkla fördelningsproblematik även gäller i det postindustriella digitala överflödssamhälle som många av oss nu lever i? Problemen är ju nu inte längre primärt tillgång på föda (vilket nationalekonomen och etikern Amartya Sen visat) utan snarare bristen på ekonomiska resurser och administrativa rutiner. Alltså bristen på kapital och demokrati!

Karl-Marx-300x300

Vad skulle Karl Marx ha sagt om saken i dag?

Och då är ju frågan om inte en större kapitalmängd i rörelse ändå skulle ge större möjligheter för fler att faktiskt få ta del av ett relativt välstånd. Men detta är ju då självfallet ett marknadsliberalt och kapitalistiskt synsätt.

Så hur är det egentligen – om vi nu inte tar politisk ställning? Finns det några beskrivningar av den ekonomiska verkligheten som inte nödvändigtvis är bundna till ett visst höger-vänster perspektiv?

Allt jag kan se är dock att om jag vill sälja min hemkokta lingonsylt, min blogg, utveckla smarta appar, sitta och tigga eller sälja RUT-tjänster – så förutsätter det att det finns andra som är intresserade av vad jag har eller kan göra och samtidigt har pengar att betala för just detta. Annars funkar det ju inte!

4 kommentarer

Under Ekonomi, Liberalism, Politik