Kategoriarkiv: Relativism

april 1, 2010 · 7:40 am

40. När tiden står still

På engelska kallas Långfredagen för ”Good Friday”, ingen vet riktigt varför men troligt är att det med tiden blivit en omskrivning av ”Gods Friday”. Alltså den dag då gud valde att kalla hem sin son. I tyskan benämns dagen ”Karfreitag” vars etymologi i översättning härrör från ordet ”sorgedag”.

Svenskans ”Långfredag” däremot betecknar i första hand en upplevelse av tid. Och då kanske framförallt den tid som Jesus upplevde när han satt uppspikad på korset!

Och som många säkert märkt, innebär en stark medveten närvaro också en utsträckning av den upplevda tiden.

Detta kan man exempelvis uppleva när man väntar på någon. Eller när man står där i snålblåsten och får reda på att tåget ska inkomma till ”plattform 11 om fem till tio minuter”.

Då står tiden still…

När jag var barn gick också tiden så där långsamt och jag kan minnas att jag upplevde barndomens vintrar som eviga. Och när snön väl smälte i vårsolen, det porlade och den första lilla strimman av mark dök upp – då var det nästan magiskt. Och sedan doften av torrt gräs och ljung i soldränkta skogsbackar…

Och man förstod inte riktigt vad alla vuxna talade om som hela tiden yrade om att tiden gick så snabbt. Det gjorde den ju inte alls.

Fenomenet kallas i dag för ”medveten närvaro”.

Om vi i stunden befinner oss ”här och nu” så stannar helt enkelt hastigheten på den upplevda tiden upp. Och det är därför som vi, ju äldre vi blir, blir lätta offer för en skenande tidsuppfattning.

Då när vi inte längre är riktigt närvarande – inte längre lever i verkligheten – utan mer i våra föreställningar om den – då går vi även miste om tiden.

En gammal människa har sett så många träd, katter och molntussar att vikten av att ständigt behöva uppdateras, trappas ned. Vi behöver, när vi blir äldre, inte längre ”stå på tå” i verkligheten för att kunna fungera – det mesta börjar gå på rutin.

Och tiden – som ingenting annat är än en serie upplevelser som passerar i ens väg – rinner bokstavligen talat ut i sanden.

1 kommentar

Under Filosofi, Relativism

Taggat som , ,

mars 29, 2010 · 1:33 pm

37. The Wright Way

Bröderna Wright lär ha arbetat efter en princip att ett lagom motstånd alltid var berikande för att finna lösningar i en komplicerad process. De förverkligade, kan man säga, den engelske poeten William Blakes ordspråk, att ”opposition is true friendship”.

Det sägs att bröderna ibland, när argument och motargument avstannade, helt enkelt kunde byta positioner med varandra – bara för att på så vis få förnyad kraft.

Och de lyckades, som vi alla vet, också att få världens första flygplan i luften. Och detta efter tekniska principer som ännu inte har tagits ur bruk.

Denna argumentativa arbetsmetod har av vissa också kallats för ”The Wright Way”.

Bröderna var säkert inte själv medvetna om det, men idén om motsatsernas dynamik utvecklades redan under antiken. Först med Herakleitos som ofta gestaltade striden och motsatsernas betydande spel.

Därefter av Protagoras som lär ha sagt att, ”Om varje sak finns det alltid två argument som motsäger varandra”. Protagoras var också den förste som utvecklade en metod för hur man skulle lära sig att hantera detta faktum till sin egen fördel.

Inom retoriken har man sedan dess också använt sig av idén om just de motstridande argumenten – Dissoi Logoi – som en metod för att träna sig i argumentation. Även inom juridiken har denna metod praktiserats.

Dissoi Logoi översätts vanligtvis med ”de dubbla argumenten” eller ”de motsatta argumenten”.

Och det handlar b.l.a. om att lära känna motståndarens resonemang. Inför en debatt eller i en förhandling är det ju viktigt att kunna förbereda och förekomma möjliga utspel.

"Opposition is True Friendship"

W. Blake: "Opposition is True Friendship"

Men det handlar också om att genom skicklig argumentation kunna undvika en konflikt eller att hamna i en låst position. Och det handlar om, som i fallet med bröderna Wright, att stångas mot varandra för att hitta kreativa lösningar. Great minds don´t think alike”!

Det är också nästan aldrig bara ett perspektiv som gäller. Det finns inte längre bara en uppfattning – en sanning.

Den tiden där det enkla och ensidiga var tillräckligt har spelat ut sin roll.

I en pluralistisk och föränderlig värld gäller det istället att kunna hantera den ständiga tillkomsten av nya synteser, nya erfarenheter.

—

Lite mer utförlig behandlat i essän ”Meningen Med Varför?”, Kapitel VIII. Dissoi Logi

Lämna en kommentar

Under Pragmatism, Relativism

Taggat som , ,

mars 18, 2010 · 8:33 am

30. Självklara motsättningar

­


Självklart måste det vara så att historien alltid har sin gång. Det som en gång varit kan självfallet inte längre förändras. De historiska händelserna blir på så sätt för alltid fastlagda, fastsurrade i tidens egen logik.

Samtidigt kan vi aldrig bortse från den mycket speciella roll vi alltid själva spelar i tolkningen av det som varit. Här finns alltid någon som riktar ljuskäglan bakåt och försöker tolka vad som hänt.

Vi kan välja att beskriva historien utifrån ekonomiska faktorer, utifrån hur konflikter och krig skapat nya förutsättningar och sociala mönster. Eller vi kan välja att se historien utifrån ett renodlat genusperspektiv och få helt andra svar.

På så vis blir alltid vår förståelse av historien relativ till våra inrättade perspektiv. Detta är förstås inget uppseendeväckande. Men utifrån dessa resonemang skulle vi sedan kunna påstå att historien samtidigt är både relativ och icke relativ. Dels är den alltid vad den varit, dels blir den till vad vi väljer att göra utav den.

Men detta vet vi ju alla är fullständigt orimligt. Ingenting kan både vara någonting och samtidigt inte vara detta! I varje fall inte samtidigt.

Och eftersom vi vet att det bara kan förhålla sig på ett sätt, inrättar vi sedan våra perspektiv och försvarar dem sedan oftast till sista blodsdroppen.

Det kan handla om vår gemensamma historia, vår personliga historia, vem som sa och gjorde vad i går, eller vilken annan meningsmotsättning som helst. Att försvara vår tolkning av hur saker och ting ska vara är en av de starkare drivkrafterna. Det verkar i varje fall så.

Men tänk nu om det ibland kunde vara på olika sätt – då skulle inte alla dessa meningsmotsättningar behöva uppstå. I varje fall inte lika ofta – kan man ju alltid hoppas på.

För att gestalta denna nya möjlighet överlämnade Herakleitos en serie bilder till oss. I en sådan bild säger han att skruvens väg ned i trä alltid går både rakt och i cirklar.

Och det är just också precis vad den gör. Sedd uppifrån så skruvar den sig ned i trä, sedd från sidan går den rakt ner. Självklart!

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 15, 2010 · 10:06 am

27. Att tranchera livet

Vi förväntas kunna skilja på relationer som jag och du och mitt och ditt men det ställs också krav på att vi ska kunna sära på våra upplevelser.

I livet bör vi kunna hålla varandra mentalt åtskilda: Hej, hej, här är jag – där är du! Vi uppfattar saker olika, det är OK!

”Vi är inte identiska men vi kan ändå samarbeta.” Det är ett budskapet vi får lära oss såväl i förskolan som på olika kurser i personlig utveckling.

Som barn förväxlar vi lätt våra olika perspektiv och har svårt att hålla dem isär; jag  är jag och jag är här; du är du och du är där! Men det finns samtidigt ett helt drös av barnsliga vuxna som också tror att de delar sina personliga upplevelser och uppfattningar med andra.

Och så är det ju inte! eller hur?

Det vore en överdrift att säga att det finns lika många uppfattningar som det finns människor – men på en höft stämmer det nog. Varje individ ser på sin värld utifrån den hon har blivit. Den tanken tror jag få skulle ha något att invända mot.

Och detta är vi. Våra speciella omständigheter, minnen och kunskaper bildar som ett slags unikt fingeravtryck som uttrycker vilka vi är. Och detta ger oss denna välbekanta känsla av att vara just ”vi” – som kan tolka och förklara världen – göra den mer hanterlig, mindre svårtillgänglig. Det är ganska enkelt egentligen.

Det svåra är att förstå varför vi skulle behöva vara någonting mer än så. Att vi skulle vara något ytterligare – bortom och vid sidan av alla dessa skilda intryck och avtryck.

Det finns de som tror att det finns en typ av gnista någonstans – en ogripbar substans, en själ som utgör våra verkligt, verkliga jag.

Och det kan det väl tänkas. Men frågan är varför vi ens skulle behöva komma på tanken att vi var något mer än det vi kan se att vi är?

Varför tillfoga ytterligare en osäker komponent till en redan komplex verklighet? Livet är ett tillräckligt stort mysterium som det är, för att nu återanvända William av Ockhams rakblad.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 9, 2010 · 9:25 am

23. Vi som håller måttet!

Vi vet alla att det är bättre att kunna läsa och skriva än att inte kunna det. Vi vet också att det är bättre att kunna räkna till tusen än bara till tio. Men trots vår erfarenhet om vad som är mycket bättre än det som är sämre är det ändå många bland oss som envist hävdar att det ena aldrig kan vara förmer än det andra. Detta har skapat en ganska rejäl spricka i vår kultur.

Den ena sidan säger att olika kulturer och kunskaper enbart kan bedömas utifrån sina egna förutsättningar. Och därför skulle det inte alls, enligt dessa resonemang, vara bättre att kunna läsa och skriva i en skrift-lös kultur. Det är givetvis rätt och konsekvent tänkt – i en värld utan ljud skulle det inte spela någon roll hur stora öron vi än hade! Rätt tänkt – men…

Vi kan dock inte bortse från att det trots allt finns kvalitativa skillnader i nästan allt vi företar oss. Hela livet går ju mer eller mindre ut på att vi strävar mot det vi uppfattar som något bättre. Vi utbildar oss för att bli mer kunniga; vi lär oss laga mat så att den ska bli godare; vi går till läkaren i förhoppningen om att bli friska.

Denna brännande fråga har bland annat aktualiserats genom våra möten med andra traditioner och uppfattningar om rätt och fel. Är exempelvis de muslimska sharialagarna något som vi i väst behöver respektera? Ska vi blunda för hedersmord och kvinnlig könsstympning? Bör primitiva indianstammar i Amazonas få lov att begrava sina barn levande?

I alla sådana frågor aktualiseras problemet kring ”kulturrelativismen”. Alltså frågan om något verkligen är rätt eller fel bara för att vi uppfattar det så.

Hur det än är med den saken, vi kan dock aldrig, som relativismens anfader Protagoras poängterade, ta till oss ett icke-perspektiv – som människa utgör vi alltid ett perspektiv.

”Människan är alla tings mått.”

Måttet är vårt predikament och kanske även vår räddning. Det är just utifrån detta mått som vi kan mäta hur något är, om det är bra eller dåligt – om det s.a.s. håller måttet.

4 kommentarer

Under Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 8, 2010 · 10:57 am

22. Mamma, hur kan vi veta?

– Mamma, hur kan vi veta att vi ser samma saker? Jag menar, hur vet jag att du ser färgen röd på samma sätt som jag?

Vi är många som ställde stora frågor när vi var små. Med tiden slutar man. Få av oss fick någonsin några bra svar.

– Du frågar då så konstigt. Har du inga läxor? Spring ut och lek!

Själv var jag kanske sex, sju, högst åtta år gammal. Det var liksom tiden innan skolan satte igång på allvar. Då, när man började lära sig bokstäver och traggla alfabetet. Och alla dessa frågor som bara blev mer och mer invecklade.

– Mamma, om jag hittade en blomma (jag tänkte mig den längst inne i en hemlig grotta) som ingen sett och den hade en färg vi inte kände till… Hur skulle jag då beskriva den?

Som barn har vi inte tillgång till logos, till språket, till orden. Vi har inte riktigt samma förhållande till kunskapen eller till det sunda förnuftet. Vilket givetvis sätter allt i ett helt annat ljus.

– Mamma! När jag tittar på lampan och ser att den är så här stor (jag måttade med händerna för att ge en uppfattning om hur stor jag tyckte att den var). Hur vet jag att mitt mått upplevs lika som ditt? Jag menar, om du ser det här måttet som mycket mindre… så kan ju jag aldrig veta det – eftersom det ju är samma mått! Förstår du?

– Mamma! Vem har egentligen bestämt vad alla olika ord ska betyda? Hur kommer det sig att vi förstår samma saker när vi säger ”katt”. Har ordet ”katt” något med själva katten att göra? Hänger de ihop på något sätt? Eller är det någon som sitter och bestämmer att persiljan ska heta ”persilja” och inte ”morot”?

Nä, mamma förstod nog inte riktigt och frågan är om hon ens lyssnade. Pappa var inte närvarande men hade knappast hanterat saken bättre.

Det enkla och ärliga svaret som aldrig gavs skulle givetvis ha kunnat vara, ”nä du, det kan vi inte veta – men det funkar hyfsat bra ändå, tycker du inte?”. Det kunde ha räckt långt.

3 kommentarer

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Relativism