På engelska kallas Långfredagen för ”Good Friday”, ingen vet riktigt varför men troligt är att det med tiden blivit en omskrivning av ”Gods Friday”. Alltså den dag då gud valde att kalla hem sin son. I tyskan benämns dagen ”Karfreitag” vars etymologi i översättning härrör från ordet ”sorgedag”.
Svenskans ”Långfredag” däremot betecknar i första hand en upplevelse av tid. Och då kanske framförallt den tid som Jesus upplevde när han satt uppspikad på korset!
Och som många säkert märkt, innebär en stark medveten närvaro också en utsträckning av den upplevda tiden.
Detta kan man exempelvis uppleva när man väntar på någon. Eller när man står där i snålblåsten och får reda på att tåget ska inkomma till ”plattform 11 om fem till tio minuter”.
Då står tiden still…
När jag var barn gick också tiden så där långsamt och jag kan minnas att jag upplevde barndomens vintrar som eviga. Och när snön väl smälte i vårsolen, det porlade och den första lilla strimman av mark dök upp – då var det nästan magiskt. Och sedan doften av torrt gräs och ljung i soldränkta skogsbackar…
Och man förstod inte riktigt vad alla vuxna talade om som hela tiden yrade om att tiden gick så snabbt. Det gjorde den ju inte alls.
Fenomenet kallas i dag för ”medveten närvaro”.
Om vi i stunden befinner oss ”här och nu” så stannar helt enkelt hastigheten på den upplevda tiden upp. Och det är därför som vi, ju äldre vi blir, blir lätta offer för en skenande tidsuppfattning.
Då när vi inte längre är riktigt närvarande – inte längre lever i verkligheten – utan mer i våra föreställningar om den – då går vi även miste om tiden.
En gammal människa har sett så många träd, katter och molntussar att vikten av att ständigt behöva uppdateras, trappas ned. Vi behöver, när vi blir äldre, inte längre ”stå på tå” i verkligheten för att kunna fungera – det mesta börjar gå på rutin.
Och tiden – som ingenting annat är än en serie upplevelser som passerar i ens väg – rinner bokstavligen talat ut i sanden.
Anthrôpos Metron 