Kategoriarkiv: Politik

mars 16, 2012 · 12:29 pm

126. Riktiga män är aldrig relativister

Att frivilligt avsäga sig den egna maktpositionen och börja utveckla förståelse och hänsyn för ”den andre” är knappast något som kännetecknar riktiga män. Riktiga karlar vet vad de vill och gör vad de anser riktigt. Och en stor del av deras position och styrka ligger just i att de aldrig tvekar på målet – darrar s.a.s. aldrig på manschetterna.

En soldat exempelvis, kan ju knappast i stridens hetta börja bry sig om den andre. En soldat bör inte sätta sig in den andres perspektiv och på så vis förmänskliga sina fiender. För då skulle det ju inte bli mycket dödande av.

Samma sak gäller också inom affärsvärlden. En riktig affärsman kan inte börja bry sig om konsekvenserna för det han tjänar pengar på – vare sig det nu gäller narkotika, vapenförsäljning, oseriös ekonomisk rådgivning eller vård av gamla – riktiga män äter som bekant inte sushi – de äter hellre rött kött!

Främmande kulturer är inget för riktiga män – riktiga karlar är nämligen inte kulturrelativister.*

Därför passar också dessa svart-vita och grovt tillyxade resonemang väldigt bra in för att just beskriva de riktiga männens värld.  Deras världar är nämligen enkla, svart-vita och grovt sammansatta.

Sedan finns det givetvis också män som inte riktigt faller in i dessa enkla generaliseringar – men de betraktas också mycket följdriktigt, av dessa riktiga män, som degenererade och femininiserade. Detta har vi kunnat utläsa i kölvattnet efter Breivik.

Ja, hela det västerländska samhället betraktas av dessa, de riktiga männen som femininiserat och degenererat. Som ett samhälle som låtit sig bli alltför öppet, alltför förstående, välvilligt och inbjudande mot andra. Och som nu drivs mot avgrunden av demokrater, vänsterfolk, kulturrelativister och feminister.

Och hela denna nu så försvagade västerländska civilisation och den värdegrund den illustrerar föraktas följdriktigt av alla riktiga män världen över – och som också får de mest förorättade bland dem att knyta nävarna och kämpa allt hårdare. Får dem att kräva respekt för ordning och för traditioner, för gud och fosterland…

Föraktet för demokratin och dess kulturrelativism får dem att hålla sina döttrar under uppsikt, kräva lydnad av sina hustrur och att offra sina liv för det patriarkaliska välde som de alla tror är upprättat av gud.

Allāhu Akbar – In God they trust!

*”Det är tydligt att dagens vänster enligt sina kritiker”, skriver Sven-Eric Liedman i DN Kulturdebatt den 15 mars 2012, ”fallit offer för en gemensam villfarelse: relativismen. Enligt relativister kan man laborera med flera oförenliga sanningar. Det finns inte heller något som är entydigt gott eller ont.”

Sven-Eric Liedman följer här den gamla klassiska nidbilden av ”relativisten” som grundades av Platon. En bild som inte riktigt klarar av att förtydliga varför vänstern så gärna har drivits till att omfatta en relativistisk världsbild.

Lämna en kommentar

Under Genus, Politik, Relativism

Taggat som

mars 7, 2012 · 1:16 pm

123. Ord som lever egna liv

Undrar vad upplysningens centralgestalter skulle säga om de fick höra nutidens diskussioner om upplysning och humanism?

Jag har sagt det förut och det är just därför jag säger det igen! Vi är alla bundna vid olika språkliga uttryck och strukturer som gör vad de kan för att bekräfta och upprätthålla sina egna idéer.

Detta låter kanske som science fiction eller rent flum – men faktum är att språket i sig är beroende av regelsystem och utvecklar innehåll som vi inte riktigt själva kan styra över.*

Vi har den senaste tiden sett en rad begrepp passera revy i olika debatter och som, när de väl lagts på plats, stakar ut såväl författarens tillhörighet, riktning och möjliga slutsatser.

Vänsterfolk använder sig exempelvis aldrig av ordet ”politiskt korrekt” annat än när de vill peka på högerpopulismens användning av ordet som just en kritik av vänstern. Och högern använder aldrig ordet ”islamofobi” om det inte är för att raljera med vänsterns plötsliga religiösa omfamning.

Vilket innebär att vissa ord blivit infekterade och inte längre kan användas – detta trots att de säkerligen tjänade ett gott och viktigt begreppsmässigt syfte. Vi förlorar exempelvis med ”PK” en viktig konnotation – nämligen den att makten med sina supportrar upprätthåller en världsbild med en serie accepterade ”sanningar” som inte kan ifrågasättas.

Efter årets hetsiga kulturdebatter** riskerar vi nu även att förlora sådana viktiga begrepp som ”upplysning” och ”humanism” som blivit infekterade och luddiga genom att ”fel” personer tagit dem i sin mun på ett ”felaktigt” sätt.

Vissa anser att PK-ismen är en farlig ideologi

Använder vi oss av någon av dessa ord så vet alla på förhand vad vi tänker säga. Därför att orden – begreppen – nu lever sina egna liv även om detta ”egna liv” sker i nära symbios med oss alla.***

Och vissa bland oss förfogar givetvis över en större makt än andra hur språk och begrepp ska användas och utvecklas. Det är också detta de flesta debatter handlar om: att kunna befästa tankar och formuleringar så att de kan reproduceras och få eget liv.

—

* Det är som med demokratin: vi har inflytande men det är inte alltid att just vår röst får något större genomslag.

** Jag tänker då främst på den debatt som Magnus Linton givit upphov till genom sin bok ”De Hatade” samt hans replik till Fredrik Ekelund samt den debatt som skett i kölvattnet av Bengt Ohlssons och Maria Svelands inlägg.

*** Det var nog detta Heidegger menade när han sa att ”Die Sprache spricht” och som inspirerade bland andra den franske filosofen Roland Barthes att uttrycka att det är språket som talar genom oss och att det därmed implicit är språket som styr den politiska dagordningen och debatten.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Politik, Relativism

Taggat som , ,

februari 11, 2012 · 3:01 pm

119. Idel vänster-högersvängar

På samma sätt som gud och djävulen alltid är bundna vid varandra…

Ibland verkar det som om väldigt starka motsättningar bara utgör två olika sidor på ett och samma mynt. Ta det här med djävulen till exempel! Tror du verkligen att denna renodlade och personifierade ondska, med horn i pannan, skulle kunna existera vid sidan av gud och religionen, knappast.

Gud och djävulen utgör på så sätt bara två motpoler inom en och samma tankekonstruktion. Och där den ene finns – finns också den andre. Och utanför kontexten – så finns ingen av dem. Vilket är väl ändå rätt så självklart – eller hur!

På liknande sätt uppfattar jag också den höger-vänster-retorik som förs i dag. Ta exempelvis den polemiserade debatt som nu uppstått kring begreppet PK (politiskt korrekthet).

Vi har här alltså å ena sidan en vänster-sida som menar att ”PK-komplexet” enbart är en nidbild som uppstått långt ut på högerkanten och som sedan klistrats på etablerade och rådande (vänster)värderingar – för att lättare kunna avfärda dem.

Sedan har vi höger-sidan som reagerar på vad de uppfattar vara vänsterns makt över medierna och därmed makten över det offentliga samtalet och värderingarna och som de (högern) menar, pumpar ut ensidiga uppfattningar och budskap, som inte delas av folket (som finns där ute någonstans i verkligheten).

Och denna (högerns) vanmakt som orsakas av att de inte har tillgång till budskapen och dagsperspektivet (inget problemformuleringsprivilegium, skulle man kunna säga) resulterar då vanligtvis i irritation – och i vissa undantagsfall, i vansinnesdåd, typ Utöya.

…så lever högern och vänster sida vid sida och odlar sitt respektive hat

Och ju hårdare vänstern trummar in sina värderingar genom ”sina” kanaler* – desto starkare hörs frustrationerna ute på högerkanten.

Höger och vänster lever på så sätt, sida vid sida och när varandras rädsla och hat**. De befinner sig på samma lilla vägstump som endast leder mellan de två diametrala positionerna och som därför heller aldrig kan leda någonstans.

Och på samma sätt som den icke-troende måste skaka av sig hela den kristna dualismen (såväl gud som djävulen och allt där i mellan), så bör nog även den förhålla sig som inte känner sig riktigt hemma i det ensidiga höger-vänster-tänkandet. Det finns nämligen en politisk verklighet även bortom dessa låsningar.

– – –

*Vänstern menar vanligtvis att de inte alls äger makten över medierna eftersom dessa överlag ägs av kapitalister.

*Maria Sveland mår psykiskt dåligt för att Jimmie Åkesson är med i en TV-studio och Breivik griper till vapen för att befria världen från allt sådant som Sveland står för, se DN-Kultur 8 feb 2012.

Och den av Sveland påhoppade Per Ström ger i sin tur svar på tal i DN Kultur den 10 feb 2012.

Medan Lena Andersson söker förklara det hela genom att införa tankar kring något hon kallar Indignationsprivilegiet men som hon inte riktigt får kläm på trots att det var bra tänkt från början (DN 11 feb 2012), vilket var lite synd!

Lämna en kommentar

Under Feminism, Politik

Taggat som , ,

februari 1, 2012 · 2:49 pm

117. Verkligheten någon annanstans

Vi brinner för olika saker…

De allra flesta brinner för någon form av förklaringsmodell eller sätt att tolka tillvaron och efterfrågar som regel en mening med livet. Gärna en slags urgrund, en lag eller upphöjd ideologi – något som kan hålla ordning på det hele.

Vissa av oss tar stöd i det som har varit, andra i förhoppningen om vad som ska komma. En del tror på människan, andra misströstar. Några sätter sin tilltro till den starka staten, andra till ett mer ”naturligt” eller obefintligt statsskick.

Det är väl också här någonstans skiljelinjerna (det finns nog flera) infinner sig mellan vad vi vanligtvis uppfattar som höger och vänster. Vänstern tror och utgår från en ideologisk modell som ska upprätthållas och garanteras av en stark statsmakt.

Högern å andra sidan ser oberoendet och friheten från överstatlig styrning som det främsta målet men böjer sig som regel för en mer konservativ eller religiös färdplan.

Och eftersom vänsterns tankemodeller i grunden är teoretiska, det vill säga uttänkta och därmed resultatet av en mer abstrakt aktivitet – så vinner också vänstern flest sympatisörer inom de mer kulturella och akademiska sfärerna. Samtidigt som högern som regel uppskattas av de lite mer jordnära. Ju närmare familjen, blodet och jorden – desto mer höger, kanske man skulle kunna säga.

Vi ser tydligt denna karaktäristiska uppdelning i upptakten till det amerikanska presidentvalet där de republikanska kandidaterna just nu tävlar om att utlova begränsad makt till Washington. Och där president Barack Obama länge utmålats som en världsfrånvänd intellektualist med den främsta ambitionen att stärka statsmakten – ja, rentav vara en kommunist!

…allt beroende på om vi befinner oss innanför eller utanför tullarna

Vi ser också en liknande uppdelning här i Sverige där vänsterns hegemoni länge dominerat kultur, media och den intellektuella färdriktningen. Så till den milda grad att även den etablerade högern (läs de nya Moderaterna) har tvingats in i ”det enda rätta tänket” för att överhuvudtaget ha en chans att delta i det pågående samtalet.

Inte undra på att det i detta läge uppstår röster som talar om ”verkligheten” som om den befanns någon annanstans – helst utanför huvudstadens tullar, i en annan landsände.

Och inte undra på om den* som nu råkar rikta uppmärksamhet mot denna hegemoni själv hamnar lite på kant med dess företrädare.

*Som nu senast det blåsväder Bengt Ohlsson i DN hamnat i genom att ställa frågan ”varför kulturen måste vara vänster”.

1 kommentar

Under Konst & Kultur, Politik, Tabun

Taggat som , ,

januari 25, 2012 · 11:27 am

116. Kampen om verkligheten

Bengt Ohlsson startade debatten om verkligheten i DN den 4 januari 2012

Vad jag menar är helt enkelt, att om vi bara tar ett litet steg åt sidan – bort från den etablerade teoretiska överbyggnad vi alla på något sätt är en del utav – så får vi också helt andra svar.

Vi befinner oss alltså alla i ett slags ”moln” av mer eller mindre godkända iakttagelser, ord och uppfattningar som vi fritt och ohämmat får lov att röra oss med – men inte ostraffat kan röra oss utanför (det är för övrigt dessa tabun jag skrivit om i inlägg 113, 114 och 115).

Det handlar alltså om att vi alla deltar i en sfär av lokalt och kulturellt godkända sanningar och slutledningar. Och att det just är med hjälp av en sådan språklig metafysik som man exempelvis inom den statliga televisionen i Nordkorea kan rapportera om att man iakttagit vilda björnar begråta den store ledarens död – något knappast SvT skulle kunna göra i Sverige i dag.

Det är så en språklig överbyggnad fungerar. Lyssna på dina vänner och bekanta så får du höra hur de flesta smidigt rör sig inom de av er godkända ramarna. Och hur de som inte förmår hålla sig sticker ut och ibland får samtalen att avstanna. Och det finns nu givetvis olika typer av ramverk allt beroende på vilket kulturell hemvist vi nu råkar befinna oss i.

Det finns ett ramverk bland vänsterintellektuella, ett annat bland politiker på riksplanet, ett bland storstadsbor, ett annat bland lantisar, ett för… etc.

Malin Ullgren svarade den 23 januari 2012 och Bengt Ohlsson lade in sin slutreplik den 1 februari 2012.

Och jag skulle tro att detta resonemang också är vad som tangerar vad Göran Hägglund (KD) för ett par år sedan menade med sitt ogenomtänkta uttryck ”verklighetens folk”. Alltså en av honom uppfattad motsättning mellan folket och överheten, mellan staden och landet, modernitet och konservatism. En motsättning som samtidigt Jimmie Åkesson (SD) såg som en kamp mellan folket och ”kulturradikalerna”.

Det är också ett liknande synsätt som nu senast DN:s Bengt Ohlsson lyft fram genom att som kulturpersonlighet, själv rikta en smocka mot kulturetablissemanget och därmed också rejält ”skitit i det blå skåpet” i Kultursverige.

Men jag misstänker nu dock att såväl Hägglund, Åkesson samt Ohlsson är något väsentligt på spåren.

Men vad som samtidigt är viktigt att betona här – är att bara för att de gemensamt pekar mot en liknande företeelse i samhället innebär inte detta att de i övrigt delar samma värdegemenskap.* Våra fienders fiender är inte alltid våra vänner.**

*”Guilt by association” – Något som Malin Ullgren syftar på i sitt svar till Bengt Ohlsson i DN den 23 januari 2012.

**Som Bengt Ohlsson också försöker uttrycka i sin slutreplik.

4 kommentarer

Under Konst & Kultur, Politik, Tabun

Taggat som ,

december 14, 2011 · 1:36 pm

111. Mycket väsen för ingenting

Det är just själva tomheten, frånvaron av någonting som...

Tänk om det är våra förväntningar och föreställningar om hur något ska vara som i slutänden är det som styr vad vi upplever som verkligt! Ja, som blir själva den bakgrund mot vilken allting visas upp.

Filosofiskt? Abstrakt? Meningslöst? Nä, snarare väldigt enkelt och konkret!

Jag tror exempelvis att du ska komma – och så kommer du inte – och allt jag upplever är din förbannade frånvaro. Den genomsyrar så starkt mina upplevelser att själva frånvaron av dig överskuggar allt det närvarande. Din frånvaro blir alltså den fond mot vilken jag kommer att se resten av världen.

Eller för att ta ett mindre känsloladdat exempel – du tror att du ska få en viss löneökning och så blir den bara hälften så stor och allt du sedan upplever är besvikelsen över de pengar du aldrig fick.

Brustna förhoppningar och besvikelser styr oss människor i väldigt hög grad och uppvisar samma mönster var de än uppträder i världen och i livet.

Här i Sverige finner vi det kanske bland annat i våra förväntningar på den allmänna sjukvården – där vi som regel anser att den bara blir sämre samtidigt som den förväntade snittåldern faktiskt bara ökar. Hur är det möjligt?

Och det är väl just de brustna förhoppningarna som till stor del nu styr missnöjet i Sydeuropa. Har man väl spetsat in sig på en viss levnadsstandard – ja då kan ju detta inte bara tas bort – sedan spelar det ingen roll om förväntningarna från början var orealistiska och nedskärningarna nödvändiga.

Det är alltså till stor del själva frånvaron av det förväntade som i dag sätter agendan för världspolitiken.

...materialiserar sig när vi förväntar oss att finna Pierre på Cafét – och han inte är där.

Människan går inte i strid för det hon har utan snarare av rädsla för att förlora det.

Den amerikanska Tea Party-rörelsen är oroade för att staten kommer att gröpa ur vår naturliga frihet som man då oftast också anser vara given  av gud.

Sverigedemokraterna tror på liknande sätt att invandringen ska komma att vattna ur svenskheten och att vi därmed blir berövade något som är ursprungligt – något som vi sedan för evigt kommer att sakna.

Det är alltså i själva glappet mellan förväntningar och brustna förhoppningar, som vi kan sälja på människan såväl onödiga prylar som unket tankegods bara dessa på något sätt erbjuder att fylla upp dessa mörka tomrum.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som , ,

december 6, 2011 · 1:13 pm

110. Yxtid, Knivtid, Kluvna sköldar…

Vi måste kunna lita på att skomakaren verkligen kan tillverka skor!

Vi börjar nu se tecken på att den samstämmighet som länge utgjort själva basen för vår gemenskap håller på att krackelera. Vi är inte längre lika, vi tycker inte ens lika och försvarar dessutom rätten att få vara olika.*

Och mycket följdriktigt…

Istället för samarbete och samsyn ser vi misstro breda ut sig. Misstro mellan dig och mig. Mellan Sydeuropa och Nordeuropa, mellan öst och väst, mellan demokratin och Islam, mellan folket och politikerna. Meningsskiljaktigheter och motsättningar som skär på tvärsen genom vår gemensamma kultur.*

Det är förstås främst genom ömsesidiga förtroenden som samhällen kunnat hänga ihop. Vi ingår alla i ett slags samhällsfördrag som gör att vi kan lita på att skomakaren faktiskt också vet hur man fixar skor och bankerna inte är ute efter att sno oss på våra pengar!*

Och vi har tidigare alltid tagit för givet att den som lånar pengar också tänker betala igen dem. Det handlar om en djupt utpräglad samsyn! Den som klart uttrycker ett ”Ja” – kan inte samtidigt mena ett ”Nej”. Det handlar om ett grundmurat och ömsesidigt förtroende för rationalitet och själva språkets legitimitet.*

Vi måste alltså våga vara lika – för att överhuvudtaget få en chans att få vara olika!*

”Hårt är i världen, hordom mycken, yxtid, klingtid, kluvna bliva sköldar, vindålder, vargålder, innan världen störtas; ingen man skall den andre skona.” (ur Völvans spådom ur Eddasagorna)

Och visst! Vi kan fortfarande och för det mesta lita på varandra – därför att vi vet att vi någonstans tycker ungefär lika.*

Vi bär på liknande moraliska övertygelser.*

Vi vet exempelvis alla att man inte sparkar på den som redan ligger, att man inte utnyttjar den som är svag … och att man alltid ska göra rätt för sig. Eller hur?*

Vilket är helt självklara överenskommelser – även när några väljer att bryta mot dem. Men desto fler som bryter – eller inte känner till – desto osäkrare blir givetvis allas umgänge med alla.*

Den dagen hantverkarna får rykte om sig att fuska, dagen vi börjar misstro sjukvården, läkemedelsföretagen, de som investerar våra pensioner, politikerna… Det räcker med rykten. Den dagen når vi en förtroende-bryt-punkt som det kanske tagit hundratals år att bygga upp.*

———————–

* Ömsom ironiskt – ömsom gravallvarligt och mycket återstår att säga…

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Politik

Taggat som , ,

december 1, 2011 · 12:21 pm

109. Girighetens olika ansikten

Visst, vi kan alla vara giriga…

Girigheten kan ta sig många uttryck. Men själva formeln ser ut att vara den samma.

Som en av de sju dödssynderna handlar det om en ständig hunger efter mer och att aldrig riktigt få nog.

Precis som draken Favner i Eddasagorna som girigt ruvar på sitt berg av guld utan att ha någon användning för det. Girighet är att vilja ha mer än vad man egentligen själv kan smälta.

Kung Midas var en berömd girigbuk och Joachim von Anka och männen på Wall Street är giriga. Det vet vi! Det är lättare att se vad girigheten är genom att hänvisa till sådana mytologiska karikatyrer för girighet.

Men frågan är om alla dessa abstraktioner verkligen ger en bra bild av girigheten eller om detta snarare bara är ett försök att hålla girigheten på behörigt avstånd från oss själva?

För är egentligen inte även den pensionär girig som har pengar på banken men som nu beklagar sig över att vara tvungen att betala höjd avgift för färdtjänsten?

Eller den väl avlönade politiker som inte kan låta bli att ansöka om ytterligare ett bidrag för att få några extra kronor i plånboken?

Eller den nation som belånar sitt land långt över sin betalningsförmåga för att sedan låta pengarna drissla ned över sina allt trognare undersåtar?

…men det finns givetvis de som är mer giriga än andra.

Och är inte de undersåtar (offentliganställda) giriga som när statskassan sinar, går ut i vilda strejker för att få behålla sina privilegier (se DN-debatt 20111202?

Drifterna är strukturellt de samma i alla läger, i alla inkomstskikt, inom alla sociala grupper – alla vill vi ha lite mer för att säkerställa vårt relativa välstånd.

Men när vi vanligtvis tänker på denna girighet görs den alltså istället stor och avlägsen. Den handlar ju sällan om oss själva, utan alltid om dom där andra, girigbukarna, de omättliga roffarna som inte förmår rätta mun efter matsäcken, skottar, smålänningar och judar – snåla och giriga allihopa.

Vad jag menar är att det nog kan vara så att vi alla drivs av ett visst mått av så kallad girighet men att vi då gärna hellre betraktar det som ett rationellt och måttfullt säkerställande av den levnadsnivå vi vant oss vid. Men det gör ju inte saken bättre!

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Etik, Politik

Taggat som , ,

november 28, 2011 · 4:08 pm

108. Huggtänder & Clowneri!

OK, det är inte lätt att skilja mellan en clown...

DN´s ledare kommenterar i dag SD´s försök till kursändring av principprogrammet med att de nu försöka skyla över sin rätta (rovdjursaktiga) natur.

Med rubriken ”Bakom SD-leendet skymtar huggtänderna” följer DN därmed också övriga svenska ledarredaktioners sätt att tolka och tackla SD´s försök att ikläda sig en ny klädedräkt.

Jag tror att det kan finnas risk för att detta ständiga avståndstagande snarare kommer att stärka Sverigedemokraterna. Därför att de som blir felaktigt utpekade eller utsatta för orättvisor – dessa utvecklar vi människor ofta en naturlig sympati för – fråga mig inte varför, men så är det.

Att bli avvisad när man verkligen har ansträngt sig för att göra något bra är en orättvisa som många kan identifiera sig med.

Och man kan verkligen fråga sig här vad det är för fundamentalt fel SD nu gör genom att vilja röra sig från en extrem högerkant in mot mitten?

En fråga är om alla dessa oroliga ledarskribenter inte längre tror på möjligheten av förändring? Kan ett politiskt parti verkligen aldrig förändra sin ideologiska ståndpunkt?

Är det då även så att också de ”Nya Moderaterna” bara utgör en förtäckt gest för att vinna de socialliberala mittenväljarna – medan de egentligen enhälligt hyllar kapitalet och girigt gnider sina krösushänder? Är det verkligen så?

Eller är det snarare så att den inre retoriken hos de nya Moderaterna också de facto fått det gamla högerpartiet att förändra sina ideal och sitt ideologiska innehåll?

...och en clown

Och ska vi heller då inte tro på Vänsterpartiet efter att de slopade tillägget ”Kommunisterna” utan snarare betrakta det hela som en förtäckt rörelse med enda syftet att fortsätta upprätthålla en antidemokratisk ideologi? Är det så?

Visst bör vi givetvis hantera snabba ideologiska tvärkast med sund skepsis. Men samtidigt får vi inte glömma att det ju är själva retoriken som utgör den politiska kärnan och hållningen inom ett politiskt parti.

Om nu Jimmy Åkesson säger sig vilja bredda partiets politik (och därmed dess väljarbas) och ta avstånd från de värsta gaphalsarna på högerflanken – är inte detta då ett bra och välkommet steg i god demokratisk anda som vi egentligen bör visa uppskattning?

Man behöver inte tillhöra SD´s sympatisörer för att ändå kunna sympatisera med en förändring inom partiet som till synes är till det bättre.

18 kommentarer

Under Demokrati, Politik, Pragmatik

Taggat som ,

november 25, 2011 · 3:43 pm

107. Och…

Vi måste fortfarande kunna skilja mellan bra och dåligt...

Det är med god moral som med den goda smaken – den förändras från plats till annan, från ett samhällskikt till ett annat. Den goda moralen och den goda smaken är kulturellt betingade känslor för vad som här och var upplevs som rätt.

Och en nation, en arbetsplats, en familj är till stor del beroende av en någorlunda enhetlig syn på vad som passar sig. Det är samsynen (på grekiska homonoia, latin concordia) som alltid utgjort samvarons starkaste sammanhållande kitt och osynliga ramverk.

Som Aristoteles en gång uttryckte det, ”för en statsman är det viktigaste att medverka till att vänskap råder bland folket, för vänner begår inte brottsliga handlingar mot varandra.”

Inom en starkt sammanhållen värdegemenskap kan alltså en större frihet råda för individen. Därför att där något inte längre är ”självklart” – där måste samhället istället gå in och reglera och därefter bestraffa överträdelser.

Därför är också en plats där kulturell samstämmighet råder betydligt tryggare och öppnare än den plats som bygger på skillnader, motsättningar och konflikter. Det är inte så konstigt!

Dessa självklarheter är också den ideologiska grund som bygger och driver Sverigedemokraternas nya socialkonservatism som nu finns inskriven i SD´s nya förslag till principprogram (som Mats Lindberg skriver om på DN debatt i dag).

Men det är tyvärr inte så enkelt som Mats Lindberg skriver att SD´s ord och tankar här haltar. Så lätt går de inte att avfärda. Vi måste våga se djupare, vi måste se vad som ligger därunder – vid sidan av vår goda intellektuella smakriktning.

Bara för att SD drar vissa slutsatser innebär det inte alltid att alla deras slutsatser eller själva beskrivningen behöver vara fel.

...och inte av rädsla för obehag sticka huvudena djupt ned i sanden.

Vi ska därför inte kasta ut babyn med badvattnet!

Värdegemenskap är viktig. Sen handlar det givetvis om vilken typ av värdegemenskap vi försöker upprätthålla. Det är en annan femma.

Även den mest välmenande och pluralistiska demokrati behöver skapa en gemensam och värdemässig överbyggnad som bidrar till att upprätthålla själva det öppna samhället och dess demokratiska hållning.

Och… samtidigt hitta en lösning till de problem som uppstår då vissa inte vill assimilera sig inom denna gemenskap.

Att inte våga stå upp för detta är att sticka huvudet långt, långt ned i sanden.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik

Taggat som ,