Kategoriarkiv: Makt och Rädsla

147. Hur många ”likes” fick du?

virvel

Att inte bli sedd var som att inte finnas till. Något som skickade en allt längre ner i de existentiella virvlar som inte någonsin får nå en botten.

Vi kan alla se hur många kommentarer och ”likes” du fick sist du la upp något på Facebook. Och visst är det lite generande att du inte ens fick en endaste liten tumme.

Vad säger du? Bryr du dig? Eller skiter du i vilket?

Blir jag då berörd när jag inte får någon respons? Ja, det är klart jag blir!

Det är självklart så att jag genom att exponera mig – också hoppas på något slags gensvar. Och om ingenting händer uppstår en rytande tystnad – som får mig att känna mig mer isolerad än någonsin.

Det är som… jag minns när jag var i tonåren. Jag var ganska blyg. Man gick ju på diskotek för att dansa och för att träffa tjejer – det var ju det som var själva poängen. Det hela byggde ju på att man skulle ta och bjuda upp någon – den man helst ville vara med, så klart.

Men det tog emot. I bröstet skrek något NEJ, gör det inte!

Därför det enklaste var ju att aldrig bjuda upp någon överhuvudtaget – för att på så vis slippa få nobben. Därför att bli avvisad var nog det värsta som kunde hända.

Att inte bli sedd var som att inte längre finnas till. Något som skickade en bara allt lägre ner i de existentiella virvlar som inte någonsin får nå en botten.

Att känna att man inte har någon status, något värde är som att bli berövad all sin självkänsla.

dontlike

Den rytande tystnad som uppstår när ingen ger någon respons på våra inlägg kan uppfattas som ett ogillande.

Och ändå gick man på diskotek och stod där osäker, svettig och halvrund – i hopp om att våga – i hopp om att någon gång lyckas. Det var ju därför man gick dit.

På Facebook, Instagram eller Linkedin måste jag också våga bjuda upp – och det är inte alltid jag får någon respons. Samtidigt som vissa andra kan få 35 likes och 10 kommentarer genom att bara säga flaskhals eller lägga upp en bild på ett grässtrå.

Vad beror det på?

Vår relativa popularitet så klart! Vår status. Vissa av oss är ”högstatus-individer”, andra är ”lågstatusindivider” och någonstans där i mellan svävar vi alla.

Men vad ger oss då denna status? Ja, det är just det som är den stora frågan. Hade vi bara vetat det så…

Men samtidigt kan jag meddela att den där taktiken med att inte våga bjuda upp – den gav då i varje fall inte många statuspoäng.

1 kommentar

Under Makt och Rädsla

145. Hög svansföring?

orangenyhviksjo-1852

Är det bra att vara stolt, självsäker och ha hög svansföring, eller…

Vem skulle frivilligt vilja ha det sagt om sig att man är en som har hög svansföring? Det måste ju ändå vara som att ertappas med byxorna nere. Titta bara på kråmande katter och glada, stolta hundar med viftande svansar. Hur mysigt är det egentligen?

Men vänta ett tag.

Man måste givetvis här skilja mellan vad själva svans-analogin avser att förmedla och dess mer bildmässiga uttryck.

Hög svansföring betyder  enligt ordböckerna ungefär så här: att ha stor självkänsla, vara självmedveten, att inte gå av för hackor och ha en bild av sig själv som den som kan fixa saker.

Och det låter ju som något väldigt eftersträvansvärt. En sådan person vill väl nästan alla vara.

Men… som sagt, i denna positiva betydelse används ”hög svansföring” bara ibland.

För det mesta används uttrycket nämligen nedsättande och mer i betydelsen: vara styv i korken och ha en övertro på sin egen förmåga.

01-922-pudel-mellan-aprikos

…eller är det bättre att vara lågställd och helst göra en pudel?

Carl Bildt brukade exempelvis omnämnas som en som just hade hög svansföring. Och då är ju frågan om man då menar att han var karl för sin hatt och handlade utifrån en tro på att han skulle kunna påverka viktiga skeenden i sin samtid. Eller om man då bara förmenande menade att han mest bara var en ”Medium size dog with a big dog attitude”.

Komplicerat har det i varje fall blivit.

En gång i tiden var det något föredömligt att ha så kallad ”hög svansföring” och det är i denna betydelse som begreppet fortfarande lever kvar i våra ordböcker – men samtidigt har vi istället kommit att skämmas för personlig styrka, ädelmod och de som vågar framträda utan att be om ursäkt för sig själva.

Hur ska vi kunna hjälpa framtidens historiker och folklivsforskare att förstå implikationerna av den här vändningen?

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla

144. Dansa!

Tango Nuevo II

Dansen – en kraftmätning där det gäller att såväl kunna föra som att låta sig föras. Målning av Pedro Alvarez.

Detta fragment är det sista i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes tidigare med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar.

–––

Vi föds alla till en värld där vi genast måste lära oss att överleva. Vi gråter, vi gastar och vi ler och lär oss så småningom vad som fungerar bäst.

Vi inleder så livet med att ligga i hårdträning för hur vi bäst ska fånga den andras uppmärksamhet. Och många av oss märker också snart att en av de främsta stunderna i livet är när vi därefter också får denna eftertraktade bekräftelse.

Problemet är bara att vi snart också blir varse att vi inte är ensamma i världen och att det därför är många som vill samma saker, få del av samma uppmärksamhet. Och att vi måste kämpa för att få det vi vill och behöver. Därför kallas också dessa våra ansträngningar för bekräftelse och överlevnad ofta för en strid eller maktkamp.

Men orden ”strid” och ”kamp” ger en bild av ett statiskt och krigiskt förhållande mellan två parter, där en är satt att besegra den andre. Men i verkliga livet behöver det inte alltid vara en så hårddragen linje mellan att vinna och försvinna. Ibland skulle vi lika gärna kunna se det som en dans.

En dans där vi ständigt måste ta vissa steg och utföra konstfulla piruetter för att överhuvudtaget kunna följa rytmerna och de andras rörelser. Och klarar vi då även av denna besynnerliga dans – dessa kraftmätningar där det gäller att såväl kunna föra som att låta sig föras – då klarar vi som regel också av att fungera tillsammans med andra.

tango_nogi

De som inte lär sig dansstegen är också de som till sist kommer att uppleva sig trampade på tårna – eller vara de som trampar

Och de som av olika skäl inte lär sig dessa danssteg är också de som till sist kommer att uppleva sig trampade på tårna; missförstådda, osedda eller kränkta. Eller så blir det just de som trampar på andra. Och kommer följaktligen också att få problem med relationer, i familjen, i äktenskapet och i arbetslivet…

Ur denna min personliga övertygelse uppstår också mitt intresse för frågor gällande makt, status och personlig positionering? Jag menar att vi inte kan blunda för dessa.

Det går inte att bli av med de otrevliga aspekterna av olika former av maktutövning genom att tabubelägga begreppet makt. Så länge vi lever måste vi istället lära oss att förstå och ta hänsyn till de starka krafter som omger oss – lära oss att leva med dem – för att kunna hantera dem, både hos oss själva och hos andra.

–––

­

Härmed avslutar jag nu mina korta fragmentariska betraktelser över makt och status. Istället ämnar jag ta ett bredare grepp om ämnet och kommer därför den närmsta tiden att ägna mig åt att undersöka aktuell forskning i ämnet och skriva mer ingående kring just frågor om Status, Makt och Personlig Positionering.

3 kommentarer

Under Makt och Rädsla

143. Ok!

zwadlo pedestrians 234

Vad är det för smörjmedel som gör att vi vanligtvis kan röra oss så friktionsfritt bland folkmassor utan att där uppstår krockar och kaos? Målning, Jim Zwadlo

Detta fragment ingår i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes tidigare med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar.

–––

OK! Låt säga att vi går på en gata där det är många andra fotgängare – om alla vi mötte höll till höger vore allt frid och fröjd – men nu rör sig människor dock lite huller om buller och det är svårt att veta åt vilket håll de tänker vika – men samtidigt verkar det mesta fungera rätt smidigt.

Vad är det för smörjmedel som gör att vi vanligtvis kan röra oss så friktionsfritt bland folkmassor utan att där uppstår krockar och kaos?

Min teori* är att det handlar om att vi snabbt kan avläsa varandras status, precis som vilket annat djur som helst. Inte alls så att vi vet vad den andre jobbar med eller hur mycket den tjänar – det är inte det.

Vad vi märker av är den andres relativa status i just det ögonblick vi möter dem. Om någon är osäker, inte vet vart den är på väg, sänker sin blick, tittar bort – så vet vi också att denna person  nog är den som i första hand kommer att flytta på sig. Därför att den kommunicerar redan att den försöker undvika oss.

Och går vi själva bara rakt fram med höjt huvud, raska steg och beslutsam blick – så kan vi också vara rätt säkra på att slippa behöva väja.

Problem uppstår förstås när två jämnstarka personer möts – eller när två jämnsvaga personer möts och flyttar sig åt samma håll. Vi har nog alla varit med om det.

Power

I vissa situationer inger ren muskelstyrka respekt – men inte i alla…

Detta är alltså nu ett exempel på en viss typ av naturlig och direkt social positionering.

Och det är givetvis inte alltid så att den som hamnar i en försvagad position på 5th Avenue också är den som förblir svag även i andra sammanhang. Det är inte där i själva poängen ligger.

Poängen här är att vi har en förmåga att läsa av och positionera den andre inom loppet av en mikrosekund. Och att våra roller och positioner ständigt fluktuerar.

Och på samma snabba sätt läser vi också av varandra i andra sociala sammanhang, i sällskapslivet och på jobbet.

Och klarar vi då dessutom även av att utföra denna delikata dans – där det gäller att både kunna föra och låta sig föras (vilket mer krasst uttryckt innebär att vi såväl förmår under- som överordna oss) – då klarar vi som regel också av att umgås och blir då också uppfattade och uppskattade som socialt kompetenta.

–––

Fortsättning följer. Tidigare inlägg i serien kring makt, status och position är:

137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

138. Skjut inte budbärarna

139. Cocktailpartyn & Identitet

140. Money Talks!

141. Snipp, snapp, snut…

142. …så var sagan ändå inte riktigt slut

*Det är en teori i ordets rätta bemärkelse eftersom den inte är empiriskt testad, utan mer har sin tillblivelse i erfarenheter kopplade till en rad olika forskningsresultat kring liknande frågor, som sociala hierarkier, status och hälsa (Social stress, The Whitehall study, The study of facial mimicry, Daniel Kahneman, Michael Marmot, Ylva Almquist).

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla

142. …så var sagan inte riktigt slut

LionWinner

Man kan ibland utläsa hos personer som har en osedvanlig stor rikedom, makt eller kändisskap, att där finns en önskan att bara få bli behandlade som vanliga människor av kött och blod.

Detta fragment ingår i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes tidigare med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar. OBS! Resonemanget är också en direkt fortsättning på inlägg 141, Snipp, snapp, snut…

–––

Man kan ibland utläsa hos personer som har en osedvanlig stor rikedom, makt eller kändisskap, att där finns en önskan att bara få bli behandlade som vanliga människor av kött och blod. Att bara få bli bemötta som dem de verkligen är.

Vilket egentligen inte är så konstigt. Att i offentligheten alltid bli betraktad som den som är eller har en viss egendom eller position, måste i längden kännas lite begränsande – man är som regel mycket mer än vad som syns utåt; man kanske också är en jäkel på techno, schack eller Strindberg.

Därför sluter sig också sådana personer vanligtvis inåt, in i de innersta av kretsar där många känner samma utsatthet. Och i bästa fall finner de där vad de söker.

Man kan också utläsa hos personer som inte har någonting, personer som verkligen försökt – men misslyckats, att det finns en önskan att bara få bli behandlade som vanliga människor av kött och blod. Att bara få bli bemötta som dem de verkligen är.

Vilket egentligen inte är så konstigt. Att i offentligheten alltid bli behandlad som den som inte 6a00e54f08fd1088340120a6abf391970c-250wihar någon egendom eller position, måste i längden kännas lite begränsande – man är som regel mycket mer än sina misslyckanden; man kanske också är en konstnärssjäl, en naturmänniska eller en sportfantast.

Därför sluter sig också sådana personer vanligtvis inåt, in i de innersta kretsar där många känner samma utsatthet. Och i bästa fall finner de där vad de söker.

Vad vill jag då säga med dessa bägge grova generaliseringar? Jo framförallt att det hos somliga  av oss ibland finns en verklig önskan – att bara få bli sedda – för dem vi är. Denna känsla är verklig och bör inte förringas. Vi kan bara konstatera att den finns.

Hos vissa kanske den uppstår utifrån ett behov av inte hela tiden behöva tävla, mätas och prestera. Hos andra kanske den uppstår genom ett behov att visa att man har fler strängar på sin lyra än vad som vanligtvis uppfattas.

Därmed har jag nu gjort en förnuftsmässig kullerbytta – först genom att i inlägg 141 utmåla detta behov som fullständigt befängt – därefter genom att visa på dess multifunktionella rationalitet.

Därmed också sagt att nästan ingenting bara är enkelt, ensidigt eller lättfattligt.

–––––

Tidigare inlägg i serien kring makt, status och position:

137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

138. Skjut inte budbärarna

139. Cocktailpartyn & Identitet

140. Money Talks!

141. Snipp, snapp, snut…

1 kommentar

Under Makt och Rädsla

141. Snipp, snapp, snut…

Villkorslös Kärlek

”Jag vill bara bli älskad för den jag är…”

Detta fragment ingår i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes i höstas med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar.

Jag har träffat så många nu, som säger att de bara vill bli bedömda för vilka de är – och inte för vad de gör eller vad de har,  att det nästan verkar handla om en slags mental epidemi.

Det hela låter ju så anspråkslöst och fint. Men vad handlar det om? Vad är det de vill att vi ska bedöma och uppskatta? Deras smärta? Deras djupaste tankar? Deras drömmar?

Att vi alla värdesätter våra egna intressen och våra egna känslor, är ju inte så märkvärdigt, vi känner och värnar givetvis oss själva. Men att allt det som vi bäst uppskattar hos oss själva också skulle ha någon slags idealisk dragningskraft på andra – är ju inte alls lika säkert.

Drömmen om att få bli uppskattad för den man är – är nog mest bara en barnslig tro på villkorslösa relationer. Sådana som vi hoppas ska finnas mellan en förälder och ett barn eller mellan ”mig och Gud” – där någon alltid finns, alltid bryr sig och ovillkorligt älskar oss oavsett vad vi gör eller vilka vi är.

Verkligheten ser nog dessvärre lite bistrare ut. Och i denna verklighet blir vi oftast bara bedömda utifrån vad den andre förväntar sig av oss. Eller av vad den uppskattar hos oss.

Och finns det åtminstone en sådan person som visar uppskattning så ges vi ju därmed också indirekt ett värde och det är här vår relativa sociala status uppstår. Om det vi är – oavsett vad det är – förmår attrahera någon annan, då först intar vi en position – i förhållande till just dem.

Och är det samtidigt flera andra som attraheras av just oss – så ökar givetvis vår attraktionskraft i kvadrat: Alltså, de gillar oss mer därför att vi även gillas av andra!

Che3peso

…inte för de 100 miljoner Peso jag har på banken i Havana!

Och det är samtidigt självklart att vi alla gillar olika saker. Vissa av oss gillar musik, andra konst, vita sandstränder eller krogbesök men vad som binder alla dessa våra olika intressen samman, är til syvende og sidst, pengarna!

Pengar går nämligen alltid att växla till det vi personligen gillar och därför har de ett överordnat värde för oss alla.

Som sagt! Truismer är att föredra framför sagor om tomtar och troll.

–––––

Tidigare inlägg i serien kring makt, status och position:

137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

138. Skjut inte budbärarna

139. Cocktailpartyn & Identitet

140. Money Talks!

2 kommentarer

Under Makt och Rädsla

140. Money Talks!

adidas-logo-red-ferrari-150759

Vad är det som skänker mest status? En Ferrari? Eller En Porsche? En pava brännvin? Eller en ung partner?

Detta fragment ingår i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar.

–––

Nå, vad är det som ger oss denna eftertraktade status som gör oss så tacksamt bekväma i de flesta sociala sammanhang? För det gör vi väl ändå – alltså eftertraktar känslan av andra personers uppskattning?

Det enda man med säkerhet kan säga är att det nog varierar! Det som ger oss status beror just på vad den aktuella gruppen av individer, vars uppskattning man söker, själva eftertraktar och därmed värdesätter.

Inom vissa grupper värdesätts ”kunskap”, bland andra ”börd”, hos en tredje, ”kändisskap”. Är vi tio år gamla suktar vi efter vissa saker – när vi är tjugo, efter andra. Men det som ändå alltid verkar kunna överskrida alla olikheter och bana väg in i de mest skilda intressegemenskaper – är givetvis pengar!

Pengar har en särdeles förmåga att fylla ut och släta över de flesta ojämnheter och tomrum. Du kan vara gammal, ful, dum, trött, slö eller vad som helst – men ändå, i förhållande till mängden pengar du kan visa att du förfogar över – uppväga de flesta svagheter.

Detta gör givetvis att pengarna blir liksom själva trumfkortet i livsleken.

5235937.bin

Vissa har ett större behov än andra att visa vad de är värda! Många uppfattar detta som vulgärt – men vilka är vi att döma?

Och om det är känt att vi har gott om pengar – så kan vi givetvis också hålla låg profil – det gör inget – uppfattas mest som klädsamt. Men är vår ekonomiska situation okänd – måste vi givetvis få det hela bekräftat genom att omge oss med rätt slags attribut. Och då gäller det helt enkelt att med våra pengar köpa oss rätt saker. Och rätt saker är givetvis det som ger oss status inom den specifika gruppen.

Och det är givetvis här som själva konsumismens hjärta någonstans ligger förborgad!

Därför att den status vi kan köpa oss fungerar lika bra på alla plan – hos några är den kung som har lyckats pynta för en hela brännvin och bland andra, den som har en Ferrari eller en partner som bara är hälften så gammal som en själv. Det finns så mycket som pengar kan köpa och släta över!

Självklart, säger nu vissa, tell us something new! medan andra förtvivlade utbrister – ”ja, men vi vill bara bli bedömda för dem vi är – inte för vad vi gör eller vad vi har!”

____

Tidigare inlägg i serien kring makt och position:

137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

138. Skjut inte budbärarna

139. Cocktailpartyn & Identitet

3 kommentarer

Under Makt och Rädsla

139. Cocktailpartyn & Identitet

red-cocktail-with-limeDetta fragment ingår i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar.

–––

Har du någonsin tänkt på hur själva din sociala position i olika sammanhang också påverkar din upplevelse av vem du är? Eh?

OK!

Föreställ dig ett stort cocktailparty där du personligen knappt känner fler än några få. Men du vet på ett ungefär vilka de andra är därför de är alla relativt kända eller framgångsrika.

Och plötsligt, din gamla vän som du nyss samtalade med lyckades försvinna ut i vimlet och hur du nu än spanar finns det ingen som du naturligt kan ge dig i slang med.

Vad gör du? Hur tar du dig ur den oönskade isolering som nu hotar att lamslå dig?

Ja, det beror ju självfallet på vilka vi är. Visst!

Men framförallt, vill jag mena, beror det på vilken position vi själva upplever att vi har i den specifika situationen.

Och denna position kan vi näppeligen ge oss själva utan den gives oss genom den uppmärksamhet och respekt som andra är beredda att skänka oss.

M.a.o. Vi kan inte själva ge oss status – det är andra förunnat.

Och därför går det inte heller att i denna utsatta situation bara ta sig i kragen och gå fram och mingla med vem som helst. Vi kan som individer aldrig framgångsrikt (med vissa undantag som bekräftar regeln) närma oss personer vars maktordning och sociala position ligger alltför långt ifrån oss själva. Och det är däri själva poängen ligger.

CocktailParty1

Alla verkar känna alla, man talar högt och skrattar mycket. Vissa minglar omkring – som bin som flyger från blomma till blomma, andra står still och låter dem komma till sig, medan några få står i utkanterna och obekvämt snurrar med sina tomma glas.

Jag vet nu att flera av er kommer att säga: det kan man väl visst! man kan väl prata med vem som helst bara man känner för det!

Jovisst! Det kanske man kan om man är tillräckligt attraktiv, ung och blåögd. Då kan man komma undan med mycket – men om man är medelålders, tunnhårig och med alldeles för stora lån på radhuset, gäller det nog att ligga lite lågt. Eller se till att aldrig försätta sig i en situation som man inte är redo att mäkta med.

Och hur påverkar nu denna vår relativa rangordning den känsla vi har av vilka vi är?  Och hur inverkar detta i sin tur på våra liv. Det är det som är frågan här och som jag tänker titta närmare på i nästkommande inlägg.

____

Tidigare inlägg kring makt och position:

137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

138. Skjut inte budbärarna

7 kommentarer

Under Makt och Rädsla

138. Skjut inte budbärarna!

topoftheworld

Vad innebär det att vinna? Vad innebär det att försvinna? Idel dumma frågor, eller?

Detta fragment ingår i en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som inleddes med perspektivet: 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar.

–––

Vi talar helst inte om det. Varför vet jag inte men de som har, tonar oftast ned dess betydelse och de som inte har, vill helst inte kännas vid det. Vad jag talar om är vårt oförlösta förhållande till våra egna maktpositioner och till vår egen relativa status.

Men maktpositionens betydelse för vårt välbefinnande har länge studerats och det finns många författare som skrivit om maktens mekanismer och hur den påverkar våra liv. Men deras rapporter förmår ändå aldrig riktigt landa i vår vardag*. De lyckas inte riktigt att ta sig igenom och landa i vårt allmänmedvetande. Och detta har förstås sina randiga och rutiga skäl.

Visst, vi upplever alla dagligen maktens olika uttryck i allt från dokusåpor och soffprogram till dokumentärer och nyheter. För att inte tala om alla våra personliga erfarenheter från skola, arbetsplatser och outhärdliga cocktailpartyn.

Via TV  blir många av oss översköljda av alla olika typer av maktkamper – och några av oss kanske förfasas över den tilltagande, krassa, råhet som exponeras i dokusåpor som ”Big Brother” eller ”Halv åtta hos mig” (jag skojar inte) – medans andra inte ens märker vad som pågår eftersom det är som med luften vi andas, någonting helt och hållet omärkligt. Något som bara finns! Något vi alla bara har att förhålla oss till – och leva med.

hampi249tn

I en amerikansk forskningsrapport som släpptes tidigare i år kunde man visa, i försök med rhesus-apor, att deras sociala position också påverkade deras hälsa.

Men samtidigt som vi alla vet och kan förhålla oss till allt detta – kan vi också stå samlade i någon slags samförstånd kring vårt gemensamma ogillande att diskutera maktens betydelse. Och det är här det börjar bli lite väl komplicerat men samtidigt också intressant.

Och det är detta väl minerade område jag nu tänker bege mig in i (vilket jag i och för sig gjort tidigare i en rad olika inlägg – men nu bara mer målmedvetet***).

Men innan jag skriver vidare vill jag därför bara understryka att: Det är inte så att vi som vanligtvis talar eller skriver om betydelsen av makt och status, också förordar eller uppskattar det vi ser – men det står heller inte i vår makt att ändra på naturliga faktum. Vi vill oftast bara förklara – inte försvara.

Så, till att börja med! Iaktta i första hand dina egna reaktioner och framförallt, ”Don´t shoot at the messengers”****!

—–

* Ex. den mycket omfattande studien ”The WhiteHallStudy

**Jenny Tung och Yoav Gilad, forskning kring makt och hälsa: Dominance ranking affects genetic regulation in captive rhesus macaque monkeys

***Nu senast i inlägget 137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

**** Parafras på citat från Shakespeares, Henry IV

5 kommentarer

Under Makt och Rädsla, Politik, Tabun

137. Gullockar & Pepparkaksgubbar

pepparkaksgubbar.jpg-for-web-normal

Jag ville inte gå till skolan, inte gå ut på rasterna, inte vara med i slöjden, gymnastiken… Alltid denna känsla av att vara utpekad, sårbar, naken…

Detta fragment inleder en serie inlägg kring makt, status och personlig positionering som kommer att publiceras här framöver.

–––

När jag växte upp och gick i mellanstadiet var jag ibland livrädd för vad som skulle hända på rasterna. Jag blev nämligen med jämna mellanrum – man visste aldrig när – utvald till dagens mobboffer.

Jag var förvisso ganska liten och spenslig men det var det många som var, så det var inte det som gjorde att jag ibland blev lovligt byte.

Nej, jag var heller inte fet, hade varken fräknar, glasögon eller rött krulligt hår. Och jag var definitivt inte pepparkaksfärgad – nä, det var inte något sådant.

De kallade mig ”gullock” – därför jag hade sådant där ljust, blont hår som vissa barn får efter sommaren. Och jag var den ende i klassen som just hade denna utmärkande ljusa, blonda kalufs.

MKH

Dom kallade mig ”Gullock” och drog mig i håret!

Och det hela startade som en slags rit, de starkare killarna, alltså de som stod högst i rang, var de som på något oförutsebart sätt utsåg dagens offer – och resten hängde bara på.

Och just det där med att resten alltid hängde på var ju rätt så talande. De blev ju trots allt själva då och då utsedda till måltavlor, men just denna dag, då makten hade utvalt någon annan, så vände de sig med kraft mot denna nya möjlighet – de slapp ju på så vis själva att stå i fokus. De fick ett ögonblicks frist!

Det här var på slutet av sextiotalet i en av Stockholms förorter. Den ende med utländsk härkomst var en tjej som hette Pirjo – som kom från Finland. Och så var det ju förstås Carina som hade bott i Bolivia i större delen av sitt liv men som för övrigt var lika svensk och lika blond som de flesta av oss (de blev för övrigt också bägge två mobbade för dessa små avvikelser från dagsnormen). Men med mig var det bara det att jag var den ”blondast” av dem alla. Det räckte! Det var det som blev den utlösande faktorn.

Och detta har givetvis färgat mitt liv. Men det är nu inte denna ”mobbning” jag intresserar mig för här.

Nej, det är snarare själva fenomenet med hackordningar, rangordningar, status och makthierarkier. Vad det egentligen betyder och vad det innebär för oss alla. Hur vi definierar oss genom dessa system och hur vissa av oss går under i dem.

Det är detta jag kommer att försöka gå vidare in på och skriva om i de närmaste följande inläggen här under Fragment & Perspektiv.

6 kommentarer

Under Makt och Rädsla, Prsonlgt, Tabun