Kategoriarkiv: Kunskap vs. Okunskap

102. Att få ha rätt i att ha rätt!

Hur mycket du än väger...

Under vissa omständigheter ges vi möjlighet att få bestämma vad som är rätt. Vi blir så att säga behöriga att själva fatta beslut om vad som är riktigt. Under andra förhållanden tar vi oss kanske helt sonika den rätten. Men det är aldrig helt okomplicerat.

– Men hur kan du vara så säker på det?
– Därför min erfarenhet säger mig det?
– Hur kan du säga så?
– Jo, därför att jag är väl förtrogen med ämnet – vilket gör mitt omdöme mer grundat än ditt!

Vi äger förstås alla rätten att själva få bestämma var skåpet ska stå i vårt eget hus. Vill vi inte att folk ska gå omkring i strumplästen står det oss givetvis fritt att själva lägga ut den linjalen.

Vi kan dock inte med samma själklara pondus gå in i andras hem, in i andra forum eller domäner där vi inte har naturligt tillträde och tro oss kunna bli åtlydda på samma sätt. Det finns givetvis massor med områden där vi självfallet inte har något alls att säga till om.

Vi kan exempelvis aldrig få bestämma reglerna för hur man ska spela schack – inte om vi samtidigt vill spela med någon annan. Deltar vi i ett schackspel måste vi givetvis också förhålla oss till de gemensamma regler som råder. Därför att utan dessa mycket väl formulerade ramverk skulle det överhuvudtaget inte finnas något sådant som vi kunde kalla ”schack”.

Så, när har vi då rätt att ha rätt? Jo, i situationer där vi ensamma bestämmer över reglerna eller inom områden där vi positionerar oss så att vi därmed ges rätten att ha rätt. Det handlar alltså om ett socialt spel där vi alla måste känna till vad som egentligen gäller.

...så gäller det att uppfatta sin vikt rätt.

En chef har delegerats rätten att bestämma över vissa saker! En lärare har givits rätten att undervisa. En domare, rätten att utvisa någon. En förälder, rätten att ”uppfostra” sitt barn. Rättsväsendet, rätten att på goda grunder skicka någon i fängelse.

Vi blir på så vis alla på olika sätt positionerade till att få ha mer eller mindre rätt.

Gnōthi seauton – människa känn dig själv – känn dina begränsningar – och kan du inte det – följ lagen.

1 kommentar

Under Kommunikation, Kunskap vs. Okunskap, Pragmatism

96. Varde ljus! – Så blev det mörkt!

"Earth" av C. Saar

Att läsa de antika hippokratiska textsamlingarna är som att blicka tillbaka ner i det vetenskapliga tänkandets gryning. Vi möter här en trevande men ståndaktig övertygelse i kampen mot gamla traditioner och vidskepelser.

Nya kunskaper som dessvärre också skulle komma att förlora slaget om verkligheten och tystas i flera tusen år.

Om vi säger så här: ca. 400 år före vår tidräkning var läkarkonsten troligen lika utvecklad som den sedan skulle komma att bli under 1700-talet. Detta ger kanske lite perspektiv på historien och även på våra moderna liv och den utveckling vi i dag tar för given.

Tänk om våra läkemedel och höftledsoperationer förbjöds på grund av att de ansågs skadliga för vår andliga tillväxt. Jag tänkte nästan skriva, ”det går nästan inte att tänka tanken” – men det är just det som är problemet. Det går att tänka tanken!

Under närmare två tusen år jagades så de empiriska vetenskaperna ner under jorden. Sjukdomar som gick att diagnosticera och åtgärda existerade officiellt inte. Att försöka ändra på naturliga förlopp betraktades som ett hot mot den ordning och de goda avsikter som Gud förmodades ha haft när han skapade världen.

Sjukdom och olycka betraktades som hans rättmätiga straff. Att bota någon uppfattades som att sätta sig upp mot den gudomliga rättvisan.

"A sad darkness"

Men alla var inte lika övertygade.

Det var många som lockades att använda sig av sitt sunda förnuft, lära av erfarenheter och experimentera med naturen. Så uppstod också under medeltiden maktens svartvita motbilder: häxan, trollpackan i pakt med djävulen som kokade fladdermusvingar blandade med huggormar…

Vetenskap och empiriska studier har alltid varit en riktig vass nagel i ögat på alla som menar att vi ska sträva efter en annan tillvaro än den vi faktiskt har. Så var det förr och så är det faktiskt fortfarande på sina håll.

Att fyrtio procent av USA´s befolkning tror att världen skapades för sextusen år sedan och att människan levde sida vid sida med dinosaurierna talar sitt tydliga språk och visar hur farligt nära vi befinner oss detta mörker.

Upplysningen på 1700-talet är inget som kom och segrade en gång för alla, det är ett tillstånd som vi dagligen måste kämpa för att upprätthålla.

5 kommentarer

Under Kunskap vs. Okunskap, Naturvetenskap, Vetenskapsteori

83. Att hitta rätt i labyrinterna

Det är inte lätt...

Det är inte lätt...

Språket är som en labyrint, man kommer från ett håll och förstår saker på ett sätt – nästa gång kommer man från ett annat håll och känner inte längre igen sig. Detta är ungefär vad Ludwig Wittgenstein bl.a. hade att säga om språket.

Det är som med gubbarna som stod och turades om med att gräva en grop. Den ene säger så till den andre: – nu är det nog din tur att hugga i lite. Varvid den andre svarar: – nä, jag har aldrig någon tur.

Kommer vi från ett håll i den språkliga labyrinten så betyder ”tur” en sak – kommer vi från ett annat – betyder det något annat.

Men här snubblar vi på ordet eftersom det är dubbeltydigt (homonym) och ”tur” här kan betyder två helt olika saker.

På liknande sätt uppstod en missuppfattning när jag mötte en äldre man i skogen som undrade ”vart” jag kom ifrån. – Jag kommer från det hållet, sa jag och pekade bakom mig.

En stund senare, efter det att vi skiljts åt, slog det mig att det nog inte var ”vart” (riktningen) han frågade efter. Utan snarare ”var” (platsen) jag kom ifrån – alltså var jag bodde.

Och här var det då snarare hans oförmåga att skilja mellan ”var” och ”vart” som gav upphov till själva missuppfattningen. Men det borde jag ju kanske ha förstått!

En än mer pinsam situation uppstod en gång då jag var på en mottagning på amerikanska ambassaden i Stockholm. Jag hamnar med ambassadören som världsvant minglar runt bland sina gäster och han frågar mig var jag kommer ifrån och jag – min idiot – svarar, Sverige!

...att få en överblick och hitta rätt i en språklig labyrint

Det gäller alltså att veta var i den språkliga labyrinten den andre befinner sig men också att kunna avläsa vilken status den personen har i stunden för att vidmakthålla sitt eget perspektiv. Fattar man inte detta – så fattar man inte mycket!

Och man kan aldrig rulla tillbaka tiden och säga, eh ursäkta… Vissa stunder som går förlorade kan aldrig återuppstå och rättas till.

De gyllene tillfällena kommer och går och rullar hela tiden vidare. Det är därför som den grekiske guden Kairos avbildas med sin hårpiska hängande framåt. Du kan bara greppa honom i den stund han kommer – aldrig ett ögonblick senare när han har passerat.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Kunskap vs. Okunskap, Logos – Ord – Språk

67. Lägg ner, lägg om, tänk nytt!

När någon utpekas som skeptiker menas vanligtvis att denne är besvärlig, ifrågasättande eller misstroende. Begreppet används oftast i nedsättande och bara undantagsvis i positiv bemärkelse.

Att vara skeptiker är att motsätta sig den allmänna uppfattningen – att gå emot konsensus. Inte undra på att begreppet haft en dålig klang för alla utom för skeptikerna själva – som satt en ära i att vara just – skeptiska.

Begreppet härrör från antiken och utvecklades inom den dåtida intellektuella debatten om vilka som hade rätten att ha rätt. Skeptikerna var de som inte köpte hela den filosofiska begreppsvärld som började utmejslas av bland andra Platon och Aristoteles. De kallades sig därför för ”de som fortsätter att undersöka”– ”skeptikoi”. Alltså de som inte hade en förutfattad eller dogmatisk inställning till verkligheten utan en mer prövande och empirisk.

Skeptikerna tillhörde alltså i första hand den grupp av ”fria intellektuella” som valde att inte godta den rationalistiska och gudomligt inspirerade sanningsiver som för övrigt dominerade den tidens intellektuella debatt. Och de övertog på så vis också den humanism som grundades med Protagoras och de äldre sofisterna.

Skeptikerna utvecklade också ett förhållningssätt som innebar att utföra en ”epoché” – vilket är att uppfatta som en metod för att i stunden temporärt lägga ned sitt omdöme. Man införde denna epoché, ungefär som när man gör en rockad i ett schackspel, när det var dags att ifrågasätta vad som tidigare betraktades som säkerställt.

I grunden uppfattade de det som att vi levde i en värld av idel föreställningar och att dessa ibland kunde hindra oss från att pröva och komma fram till mer sunda omdömen. Alltså en helt motsatt kunskapssyn i förhållande till Platons.

Så närhelst vi känner oss bergsäkra på något, kan vi testa med att införa denna epoché. Att ställa oss frågan, är det verkligen på detta viset? Och på så vis leda tanken eller debatten vidare.

Pröva själv!

”Alla människor är i grunden jämlika!” Är vi?
”Staten innebär alltid ett förtryck!” Gör den?
”Vi äger alla rätten till en värdig ålderdom!” Jasså?
”Den rike lever på den fattiges möda.” Hmmm?
”Det finns en inneboende godhet i alla människor!” Who says?

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sofistik

65. Existentiellt berättande

Vi äger en helt formidabel förmåga att skapa språkliga och moraliska strukturer som kräver anpassning och inordning. Jag menar, vi upprättar lagar, regler, rättesnören, trender och själva meningen med dessa är att vi alla ska följa dem. Vilket är bra eftersom det skapar likriktning och därmed sammanhållning.

Dock händer det att vi skapar berättelser som hamnar i otakt med tiden. Därför att världen förändrar sig snabbare än de tänkta och skapade strukturerna. Vilket då kan få dessa (strukturer) att bli obsoleta. Och det är självfallet inte bra! Det blir som att orientera efter en karta som inte längre föreställer själva terrängen.

Är detta en komplicerad tankegång? Nej knappast!

Se exempelvis på sådana berättelser som utgör Kristendom och Islam med alla deras respektive olika myter och uppfattningar (som i-och-för-sig är rätt lika). Dessa har i princip varit oförändrade i flera tusen år – samtidigt som världen har förändrats.

Och trots det står kyrkspirorna och minareterna kvar! Många firar fortfarande jul, rammadam, påsk eller pingst och skickar sina barn till konfaläger och koranskolor. Och vad det i grunden handlar om är en succession av en rad gamla ökenmyter som uppstått på en helt annan plats vid en helt annan tidpunkt.

Inser man detta till fullo, då inser man också med vilken kraft och ihärdighet vi tar till oss berättelser som säger sig vilja förklara världen och meningen med livet.

Det är som om vi inte hade kraft att leva en endaste dag utan en tro på varför vi existerar. Det är detta som är hemligheten med detta eviga ”varför”. Att skapa svar och få mening.

Normerna, strukturerna som vi väljer att ta till oss blir mer stabila än mycket annat. Vi föds och vi dör men det som hela tiden består är en rad idéer, föreställningar och berättelser om hurdant det är eller hur det måste vara. Och dessa föds vi in i, lever genom och lämnar efter oss.

Så vill vi på allvar förändra världen ska vi alltså börja med att förändra myterna. Genom att skapa nya som mer slår i takt med tiden.

Lämna en kommentar

Under Kunskap vs. Okunskap, Pragmatism, Retorik

64. Det idealistiska misstaget

Man talar inom filosofin om det naturalistiska felslutet, vilket kortfattat innebär att man utifrån ett är felaktigt kommer fram till ett bör.

Vilket betyder att bara för att vi kan se hur något förhåller sig –innebär det inte samtidigt att det också skulle vara bra eller rätt.

Att vi exempelvis kan se att djungelns lag råder i naturen betyder inte att vi människor gör klokt eller rätt i att följa denna lag.

Att något förhåller sig på ett visst sätt innebär med andra ord inte att det också är bra eller ens eftersträvansvärt.

Det som är naturligt är alltså inte alltid rätt. Vilket vi kanske inte alltid har riktigt koll på.

Det finns givetvis i ett ”över-kulturaliserat” och civiliserat samhälle som vårt alltid grogrund för att vissa kommer att glorifiera det som är ”naturligt”. Och en sådan motkraft uppstår säkert som en slags naturlig motpol till det moderna urbana livets avsaknad av naturen.

En sådan motrörelse mot det skapade och artificiella har framförallt vuxit sig stark inom miljö- och vänsterrörelser (trädgårds-socialisterna) men dominerar även inom extremhögern.

De brunsvärta rörelserna har på så vis alltid stått de rödgröna nära vad gäller synen på vad som är naturligt och riktigt. Det handlar här förstås om samsynen och vurmen för det lilla, det småskaliga, jorden och familjen (blut und boden) och så förstås, avskyn mot bankväldet, storkapitalismen och USA.

Det motsatta felslutet, vilket man skulle kunna kalla för det idealistiska misstaget, innebär istället att vi utifrån vår starka vilja att tro på något också uppfattar att det förhåller sig så.

Alltså, felslutet innebär att bara för att vi uppfattar något som önskvärt – utgör det inte samtidigt en tillräcklig grund för att det också är på detta vis.

Ett talande exempel; bara för att vi vill att vi ska äga vissa mänskliga rättigheter innebär det inte att vi också har dem. Någon måste rimligtvis först ge dem till oss. Därefter måste de upprätthållas och skyddas.

En lag, en rättighet växer alltså inte av sig självt som träden i skogen och blommorna på ängen. De är en del av den värld det står i vår makt att skapa eller rasera. En kulturell skapelse, en värld i förändring.

1 kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Natur & Kultur

55. Filosofi vs. Sofistik

Platon pekar visar vägen

Platon visar vägen uppåt...

Själva ordet ”sofist” är härlett ur ordet ”sofia” som betyder kunskap eller visdom – det var alltså ursprungligen ett positivt epitet för dem som ägde kunskaper! Men efter filosofins uppkomst under 300-talet f.kr. kom ordet istället att beteckna den som arbetade med förment, ytliga och bedrägliga argument…

Det var bl.a. Platon, som ägnade större delen av sitt liv och författarskap åt omvärderingen av kunskapen, som implementerade det nya begreppet ”filo-sofi” – alltså ”kärleken till kunskapen”. Detta för att särskilja sin speciella och ”sanna” kunskapsgren från den ”falska”.

Den nya filosofin tog avstånd från det som hade med praktiska kunskaper att göra och som rörde det mer ”timliga” – vilket betraktades som ytligt. Man såg alltså ned på kunskaper som handlade om exempelvis skrivkonst, läkarkonst, geometri, astronomi och retorik.

Vad de så kallade filosoferna opponerade sig mot var de empiriska vetenskaperna som man ansåg bara var intresserade av saker och tillstånd i sinnevärlden. Man betraktade därför dess utövare som ”sensualister” – alltså sådana som hämtar kunskaper från sina sinnen.

Vi talar nu om de första idealisterna som var tänkare i Sokrates och Platons efterföljd. Istället för erfarenheten satte de tänkandet högst. Det är också därför de vanligtvis kallas för ”rationalister” och deras motståndare betecknades följdriktigt som ”irrationella”.

Till grund för det ursprungliga, filosofiska tänkandet ligger alltså en föreställning om att idéernas värld är mer verklig än erfarenhetens och sinnenas verklighet. Det är detta som är den ständigt springande punkten.

...medan Protagoras begrundar världens tillstånd

På så vis har filosofin levt sida vid sida med tro och religion i många tusen år. Och vår religionsutveckling skulle aldrig ha blivit vad den blev utan detta stöd.

Riktigt så illa är det förvisso inte längre. Inom filosofin ryms i dag en rad olika föreställningar och tolkningar. Men det icke-empiriska arvet lever kvar med den förklenande synen på materialism, common-sense och erfarenhet.

Inte undra på att många av de vetenskaper som emanerat ur filosofin valt att gå sina egna vägar – ofta utan att vända sig om. Sådana vetenskaper som naturvetenskap, psykologi, sociologi, vetenskapsteori, kognitionsvetenskap…

Den självförhärligande filosofin, av sina egna ofta hyllad som ”konungen bland vetenskaper”, har aldrig lämnat något utrymme varken för kritiskt tänkande eller för det undersökande och praktiska kunnandet.

1 kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sofistik

54. Att lura ett barn

Daniel Westling

Daniel Westling

Det är lätt att lura ett barn! Jag minns att jag som liten blev lurad av min morbror som höll fram en femöring (som då var jättestor) och en tio-öring (som då var jätteliten) och frågade vilken jag ville ha. Ofelbart valde man som barn den stora femöringen så länge man inte hade kunskap om dess rätta värde. Stort var helt enkelt alltid mer än det som var mindre.

Genom erfarenhet lärde man sig så småningom att sortera och få lite bättre pejl på saker och ting. Man blev helt enkelt mer street smart.

Vi lär oss på så vis att navigera bland bedragare, falska löften och tomma ord! Vi lär oss också med tiden att sålla bland dem som kommer dragandes med alltför stora och vidlyftiga löften. Det är just dem man måste passa sig extra noga för.

Men framförallt ska man nog se upp med alla dessa leenden. De finns numer överallt. Titta noga på den som ler mot dig – det är leendet som avslöjar. Det gäller framförallt att hålla koll på tänderna.

The Joker

The Joker

Utifrån ren självbevarelsedrift borde man nog ta som vana att inte lita på personer som ler. Det är nämligen det första en bedragare får lära sig – att leenden skapar tillit och förtrolighet. Rent generellt är det därför alltid säkrare att lita på dem som inte ler – de som aldrig lockar med en god uppsyn. WYSIWYG!

Om darwinismen har rätt i sin tes om naturligt urval måste det ju innebära att de som bäst kan fejka ett förtroendeingivande leende skulle få det bästa utgångsläget. Och på så vis även bli vinnare i kampen om tillvarons bästa positioner. Alltså, lär dig le och du kan bli något du inte ens vågade drömma om!

Och samtidigt som detta sägs kan jag liksom höra alla lamm bräka: – Nej, så kan det inte vara! Gud, vad cyniskt! Livet handlar inte bara om makt, rikedom och styrka! Inte bara om att äta eller ätas! Livet innebär även sådant som kärlek, godhet och omtänksamhet.

Medan de blir uppätna en efter en, efter en… 

Lämna en kommentar

Under Kunskap vs. Okunskap, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

52. Vem äger kunskapen?

Mandelbrotekvation

Någon med omfattande kunskap i något ämne kan vanligtvis förstå det som sägs av någon som bara har ett litet mått av kunskap i samma ämne. Alltså, den som kan lösa en differentialekvation förstår oftast också aritmetikens mest grundläggande talförhållanden (1+1=2).

Och det är väl i princip detta som varje utbildningssituation egentligen handlar om. Någon som är behörig lär ut kunskaper och kan därefter också testa av var på kunskapsskalan en elev befinner sig.

Det är ju nu inte vem som helst som kan lära ut kunskaper. Det kan ju följdriktigt endast den göra som har tillgång till själva kunskaperna. Det säger ju sig självt! Eller hur?!

För att nu effektivt kunna skilja mellan de som har och de som inte har kunskaper brukar vi vanligtvis förlita oss på någon form av legitimitet. Alltså något slags ”papper” på att just den kan det den talar om.

På så sätt ”auktoriseras” den som tidigare bara var elev.

På så sätt har vi i vår kultur fört över kunskaper från generation till generation i flera tusen år samtidigt som vi har tillåtit dessa kunskaper att utvecklas. Det är egentligen helt otroligt! Den högre utbildningens hårda regelsystem och successionstänkandet har borgat för ett lärsystem som faktiskt fungerat hyfsat bra!

Man kan ju bara fundera över hur det hela skulle ha gått till utan detta benhårda överföringssystem. Hur skulle man då kunna veta vem som var kunnig och behörig att lära ut det den sade sig kunna lära ut?

Ingen skulle ju vilja offra tre år av sitt liv på att lära sig matematik av någon som inte var behörig i matematik! Eller filosofi, sociologi, ekonomi…

Summa summarum! Hur mycket vi än i ren välvilja och solidaritet väljer att motsätta oss olika former av auktoritetstänkande, hierarkiska strukturer och utvecklar en acceptans för såväl okunskap som de okunniga – så får detta aldrig ske på bekostnad av själva kunskaperna.

Utan en utbredd och folklig respekt för kunskaper och de hierarkier som där naturligt måste få lov existera kommer våra demokratiska ideal inte att ha en chans att överleva.

I totalitära stater är nämligen kunskaperna och dess banerförare de första som får stryka på foten.

1 kommentar

Under Demokrati, Kunskap vs. Okunskap

51. När kunskapen inte längre räknas

W.Blake; Jacobs Ladder

Tänk följande scenario: tänk om vi lyckas utveckla en kultur där demokratin är så väl genomförd att varje människas röst väger lika tungt som den andres. En situation där varje enskild individs uppfattning måste respekteras. Ett samhälle som inte längre förmår dela in människor i olika grupperingar och hierarkier.

Låter det som något vi nästan redan uppnått? En utopi? Eller som en mardröm?

Vad som kan konstateras är att vi lever i ett komplicerat samhällssystem med oerhört många specialiserade kunskapsområden. Av detta följer rent logiskt att de flesta av oss måste vara tämligen okunniga om det mesta. Eller hur?

Jag menar – jag har sagt det förut – jag kan inte fixa en krånglande bil och du har säkert inte koll på de tekniska instrument som krävs för effektiv hedge-förvaltning! Så är det bara – det är bara att konstatera: Vissa kirurger kan operera tummar – andra är specialister på mjukdelar.

Kunskapshierarkier finns alltså inom alla områden och yrken! Och vi okunniga är alltid i majoritet.

Detta har också alltid varit demokratins mest bittersvaga länk. Alltså, om vi alla ska bedömas likvärdiga och tillåtas ha synpunkter på det mesta – utan hänsyn till vilka vi är – kan det ibland bli lite avigt.

Kunskapen i fokus

Platon och Aristoteles avvisade tanken på demokratin utifrån just denna kritik. De menade att det knappast kunde vara rimligt att låta alla vara delaktiga i viktiga beslut.  De okunniga har ju oftast inte den grundläggande bildning som gör det möjligt för dem att förstå konsekvenserna av de beslut som måste fattas.

Personligen är jag ingen fan av de bägge antika aristokraterna, men måste ändå, med facit i hand, delvis ge dem rätt.

I dag är det dock mycket som är annorlunda från när de första demokratiska experimenten började utföras i Aten. Dels så lever vi i en representativ demokrati med delvis andra spelregler. Dels i en tid där minoriteter, men även de minst begåvade bland oss, också förväntas kunna göra sig hörda.

Vi lever i princip i en kulturutveckling där varje auktoritet kan bli ifrågasatt av precis vem som helst. Där de många kan uppleva sig vara tillräckligt insatta för att kräva respekt för i princip vad som helst. Är det bra? eller?

1 kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Relativism