Kategoriarkiv: Kunskap vs. Okunskap

184. Det oskyldiga lilla hjärtat!

BERNELI1

”Tro inte på allt du tänker. För tankarna kan luras… men aldrig hjärtat.”

Läste nyligen en uppdatering på Facebook om att: ”Tro inte på allt du tänker. För tankarna kan luras… men aldrig hjärtat.” Och jag måste tillkänna att jag blev alldeles iskall! för detta var så urbota dumt att jag förvånades över (nä, det gjorde jag egentligen inte) att det överhuvudtaget kunde sättas på pränt i detta århundrade! så här i andra världskrigets nästan omedelbara skugga.

För det var ju också just detta lilla gulliga och klatschiga budskap som även Adolf Hitler ville att vi skulle ta till oss! Han ville inte heller att vi skulle tänka – vi skulle helst bara känna! men givetvis bara känna rätt!

Visst! Tankar kan luras! Och leda fel. Det är jag den förste att skriva under på! Men att ur detta skapa ett slags motsats om ett ”hjärta som inte kan luras” är just ett exempel på en sådan tanke som leder fel.

241370

Med känslan (hjärtat) kan man i princip komma vart som helst!

Först och främst, att tankarna skulle vara i någon slags motsatsställning till ”hjärtat” (vilket då bör förstås som en slags poetisk omskrivning för ”känslan”) finns det knappast några belägg för. Tankarna styr våra känslor och känslorna styr våra tankar och vad som slutligen styr det hele – om detta finns det olika teorier – och nya rön framkommer ständigt.

Vad vi dock vet är att känslan kan leda var som helst och att det just är det som smarta marknadsförare och andra som önskar vår uppmärksamhet skickligt förmår utnyttja.

Vilket också ständigt sker i reklamsammanhang och i opinionsbildning. Genom att blanda budskap och skapa positiva, just känslomässiga associationer, kan vi fås att tänka och göra saker som vi annars aldrig skulle göra. Vi tar en produkt från hyllan därför att vi (hjärtat) i stunden kopplar den till en positiv bild av något annat, en strand, en blomma, en person vi uppskattar. Vi köper en produkt eller ett budskap därför innehållet lockar vår självkänsla eller fåfänga.

Vi gör hela tiden saker vi egentligen aldrig skulle göra om vi förstod den bakomliggande och medvetna process vi hela tiden blir utsatta för.

Och ni säger och gillar att det lilla hjärtat aldrig kan luras. Jag undrar jag, vem som lurar vem?

5 kommentarer

Under Kunskap vs. Okunskap

174. Trolltrummor och besvärjelser

427px-Goya9

”Por haber nacido en otra parte” – ”För att ha fötts på en annan plats” av Francisco Goya 1814-1823.

Om vi lägger örat mot samtiden – vad är det då vi hör allra ljudligast?

Regnet som smattrar mot fönsterrutan?

Njaä! Vad jag snarare tänker på är förstås samtalen om den påstådda eller faktiska svenska rasismen.

Om den finns eller inte finns?

Och oavsett vägval, är vi väl ändå alla rörande överens om att rasismen i sig är ett absolut ont.

Den har till och med blivit så otänkbar att rasisterna själva inte kan gå i närheten av den. Och det är väl bra det – på sätt och vis.

Men visst finns det rasism i Sverige, men det gör nu inte Sverige till ett rasistiskt land. Lika lite som några kommunister gör landet ”kommunistiskt”! Trots att vissa helvetespredikanter väljer att se detta som en förhärskande ”strukturell rasism”.

Och trolltrummorna virvlar taktfast. Och besvärjelser slungas ut.

Och jag tänker då på inkvisitionen – att den också var intolerant och fördomsfull.

Och i all sin välmening såg häxor, kättare och avfällingar i varenda buske!

Det är sagt att rasismen också är intolerant och fördomsfull – det är nog alldeles riktigt! dsc03374-clear

Men intolerans är inte det samma som rasism! Inte heller fördomsfullhet!

Jag är exempelvis intolerant vad gäller dödsstraff – men detta gör mig varken till rasist eller fördomsfull.

Och jag är säkert fördomsfull mot en mängd saker som jag inte vet så mycket om. Sådant som exempelvis ”grönlänningar” eller ”gröngölingar”. Fördomsfullhet stavas nämligen också o-k-u-n-s-k-a-p!

Men detta gör mig ju inte heller till rasist. Rasismen är någonting helt annat.

Rasism utgörs snarare av en soppa kokad på olika delar vanmakt, rädsla, fördomar, intolerans och illvilja.[2] Isolerade, var och en för sig, utgör de inga större dödssynder. Men tillsammans bildar de nu den hemska brygd vi, enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, gemensamt tagit avstånd från.

Och det är väl egentligen hit jag ville komma – att vi faktiskt måste våga ta i – och försöka förstå vad det är som åstadkommer rasismen – för att ens kunna komma i närheten av att hantera den.


[2] Därmed inte sagt att där inte även kan förekomma andra ingredienser i denna brygd.

6 kommentarer

Under Kulturdebatt, Kunskap vs. Okunskap, Makt och Rädsla

172. Vi föds, lever och dör, omlott!

1114465_209_336

Döden är en både pålitlig och påtaglig gäst som gärna får komma för sent!

Brukar nu vanligtvis inte ägna någon tid åt att fundera över ”Livet” och ”Döden”. Men kan nu bara inte släppa tanken på att vi faktiskt lever, så att säga, omlott. Vi föds och dör inte i klungor – utan sprider ut oss jämnt och lever och dör med lagom stora mellanrum.

Vilket också gör att jag sammantaget mött fler levande personer än döda… Jag menar, de som gått bort och som jag kände personligen medan de levde, begränsas nog till omkring tio; mormor, morfar, pappa, svärmor, Lars Albert, Bie, Gertrud, Sven, mammas sambo Nils och så förstås den där killen jag skolkade tillsammans med i sjuan och som jag senare hörde körde ihjäl sig på tyska autobahn när han var arton.* Och så förstås morbror Augustin och moster Brita och Faster Hedda!

Ok! femton då!

Sedan är det nog inte så värst många fler – och då är jag ändå rätt gammal. Men givetvis lär det bli fler ju längre man lever – men ändå! Det är väl ändå rätt konstigt! Annorlunda är det ju förstås i krig – då man dör i just klungor.

Och att det då måste bildas hemska avbrott.

För det är ju ändå just det att vi föds och dör omlott som gör det möjligt för oss att överlämna kultur, traditioner och kunskaper till nästkommande generationer.

Visst finns det mesta nedtecknat i böcker och tillgängligt på internet – men om vi inte lär oss koderna kan vi ju heller aldrig utläsa innehållet. Och dessa kan vi ju inte läsa oss till – de måste överföras från generation till generation.

Och skulle vi plötsligt behöva födas, utan kontakt med historien – skulle vi ju nästan bli som oskrivna tavlor.

Nästan som de där killarna som sätter sig längst bak i klassrummen och helst vill sluta skolan efter nian.

livet-hander

Vi lever och dör omlott – vilket gör det möjligt för oss att föra vidare kunskaper till kommande generationer – om vi tar oss omaket!

Vi skulle ju inte ens veta hur man tillverkar stål – skulle alltså behöva starta all over again – och från scratch!

Vilket då återigen skulle ta tusentals år av erfarenhets-utveckling för att vi ens skulle kunna tillverka den minsta lilla pennkniv.

Tänk på det du!

För det tänker jag på när jag möter raljerandet för allt som stavas kultur; bildning, vetenskap, traditioner eller eftertänksamhet.

En attityd som numer allt oftare manifesteras i olika soffprogram och dokusåpor eller i märkliga inslag på P3 där man gör allt för att försöka utmana något traditionsbundet på någon slags bred dialekt.

———
* Efter en promenad i solen med en gammal vän (som alltså inte är död), och som gjorde att hjärncellerna syresattes, slår det mig plötsligt att han faktiskt hette Anders Sjöholm! Den där killen jag skolkade från skolan med och som körde ihjäl sig på tyska autobahn.

1 kommentar

Under Filosofi, Konst & Kultur, Kunskap vs. Okunskap

102. Att få ha rätt i att ha rätt!

Hur mycket du än väger...

Under vissa omständigheter ges vi möjlighet att få bestämma vad som är rätt. Vi blir så att säga behöriga att själva fatta beslut om vad som är riktigt. Under andra förhållanden tar vi oss kanske helt sonika den rätten. Men det är aldrig helt okomplicerat.

– Men hur kan du vara så säker på det?
– Därför min erfarenhet säger mig det?
– Hur kan du säga så?
– Jo, därför att jag är väl förtrogen med ämnet – vilket gör mitt omdöme mer grundat än ditt!

Vi äger förstås alla rätten att själva få bestämma var skåpet ska stå i vårt eget hus. Vill vi inte att folk ska gå omkring i strumplästen står det oss givetvis fritt att själva lägga ut den linjalen.

Vi kan dock inte med samma själklara pondus gå in i andras hem, in i andra forum eller domäner där vi inte har naturligt tillträde och tro oss kunna bli åtlydda på samma sätt. Det finns givetvis massor med områden där vi självfallet inte har något alls att säga till om.

Vi kan exempelvis aldrig få bestämma reglerna för hur man ska spela schack – inte om vi samtidigt vill spela med någon annan. Deltar vi i ett schackspel måste vi givetvis också förhålla oss till de gemensamma regler som råder. Därför att utan dessa mycket väl formulerade ramverk skulle det överhuvudtaget inte finnas något sådant som vi kunde kalla ”schack”.

Så, när har vi då rätt att ha rätt? Jo, i situationer där vi ensamma bestämmer över reglerna eller inom områden där vi positionerar oss så att vi därmed ges rätten att ha rätt. Det handlar alltså om ett socialt spel där vi alla måste känna till vad som egentligen gäller.

...så gäller det att uppfatta sin vikt rätt.

En chef har delegerats rätten att bestämma över vissa saker! En lärare har givits rätten att undervisa. En domare, rätten att utvisa någon. En förälder, rätten att ”uppfostra” sitt barn. Rättsväsendet, rätten att på goda grunder skicka någon i fängelse.

Vi blir på så vis alla på olika sätt positionerade till att få ha mer eller mindre rätt.

Gnōthi seauton – människa känn dig själv – känn dina begränsningar – och kan du inte det – följ lagen.

1 kommentar

Under Kommunikation, Kunskap vs. Okunskap, Pragmatism

96. Varde ljus! – Så blev det mörkt!

"Earth" av C. Saar

Att läsa de antika hippokratiska textsamlingarna är som att blicka tillbaka ner i det vetenskapliga tänkandets gryning. Vi möter här en trevande men ståndaktig övertygelse i kampen mot gamla traditioner och vidskepelser.

Nya kunskaper som dessvärre också skulle komma att förlora slaget om verkligheten och tystas i flera tusen år.

Om vi säger så här: ca. 400 år före vår tidräkning var läkarkonsten troligen lika utvecklad som den sedan skulle komma att bli under 1700-talet. Detta ger kanske lite perspektiv på historien och även på våra moderna liv och den utveckling vi i dag tar för given.

Tänk om våra läkemedel och höftledsoperationer förbjöds på grund av att de ansågs skadliga för vår andliga tillväxt. Jag tänkte nästan skriva, ”det går nästan inte att tänka tanken” – men det är just det som är problemet. Det går att tänka tanken!

Under närmare två tusen år jagades så de empiriska vetenskaperna ner under jorden. Sjukdomar som gick att diagnosticera och åtgärda existerade officiellt inte. Att försöka ändra på naturliga förlopp betraktades som ett hot mot den ordning och de goda avsikter som Gud förmodades ha haft när han skapade världen.

Sjukdom och olycka betraktades som hans rättmätiga straff. Att bota någon uppfattades som att sätta sig upp mot den gudomliga rättvisan.

"A sad darkness"

Men alla var inte lika övertygade.

Det var många som lockades att använda sig av sitt sunda förnuft, lära av erfarenheter och experimentera med naturen. Så uppstod också under medeltiden maktens svartvita motbilder: häxan, trollpackan i pakt med djävulen som kokade fladdermusvingar blandade med huggormar…

Vetenskap och empiriska studier har alltid varit en riktig vass nagel i ögat på alla som menar att vi ska sträva efter en annan tillvaro än den vi faktiskt har. Så var det förr och så är det faktiskt fortfarande på sina håll.

Att fyrtio procent av USA´s befolkning tror att världen skapades för sextusen år sedan och att människan levde sida vid sida med dinosaurierna talar sitt tydliga språk och visar hur farligt nära vi befinner oss detta mörker.

Upplysningen på 1700-talet är inget som kom och segrade en gång för alla, det är ett tillstånd som vi dagligen måste kämpa för att upprätthålla.

5 kommentarer

Under Kunskap vs. Okunskap, Naturvetenskap, Vetenskapsteori

83. Att hitta rätt i labyrinterna

Det är inte lätt...

Det är inte lätt...

Språket är som en labyrint, man kommer från ett håll och förstår saker på ett sätt – nästa gång kommer man från ett annat håll och känner inte längre igen sig. Detta är ungefär vad Ludwig Wittgenstein bl.a. hade att säga om språket.

Det är som med gubbarna som stod och turades om med att gräva en grop. Den ene säger så till den andre: – nu är det nog din tur att hugga i lite. Varvid den andre svarar: – nä, jag har aldrig någon tur.

Kommer vi från ett håll i den språkliga labyrinten så betyder ”tur” en sak – kommer vi från ett annat – betyder det något annat.

Men här snubblar vi på ordet eftersom det är dubbeltydigt (homonym) och ”tur” här kan betyder två helt olika saker.

På liknande sätt uppstod en missuppfattning när jag mötte en äldre man i skogen som undrade ”vart” jag kom ifrån. – Jag kommer från det hållet, sa jag och pekade bakom mig.

En stund senare, efter det att vi skiljts åt, slog det mig att det nog inte var ”vart” (riktningen) han frågade efter. Utan snarare ”var” (platsen) jag kom ifrån – alltså var jag bodde.

Och här var det då snarare hans oförmåga att skilja mellan ”var” och ”vart” som gav upphov till själva missuppfattningen. Men det borde jag ju kanske ha förstått!

En än mer pinsam situation uppstod en gång då jag var på en mottagning på amerikanska ambassaden i Stockholm. Jag hamnar med ambassadören som världsvant minglar runt bland sina gäster och han frågar mig var jag kommer ifrån och jag – min idiot – svarar, Sverige!

...att få en överblick och hitta rätt i en språklig labyrint

Det gäller alltså att veta var i den språkliga labyrinten den andre befinner sig men också att kunna avläsa vilken status den personen har i stunden för att vidmakthålla sitt eget perspektiv. Fattar man inte detta – så fattar man inte mycket!

Och man kan aldrig rulla tillbaka tiden och säga, eh ursäkta… Vissa stunder som går förlorade kan aldrig återuppstå och rättas till.

De gyllene tillfällena kommer och går och rullar hela tiden vidare. Det är därför som den grekiske guden Kairos avbildas med sin hårpiska hängande framåt. Du kan bara greppa honom i den stund han kommer – aldrig ett ögonblick senare när han har passerat.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Kunskap vs. Okunskap, Logos – Ord – Språk

67. Lägg ner, lägg om, tänk nytt!

När någon utpekas som skeptiker menas vanligtvis att denne är besvärlig, ifrågasättande eller misstroende. Begreppet används oftast i nedsättande och bara undantagsvis i positiv bemärkelse.

Att vara skeptiker är att motsätta sig den allmänna uppfattningen – att gå emot konsensus. Inte undra på att begreppet haft en dålig klang för alla utom för skeptikerna själva – som satt en ära i att vara just – skeptiska.

Begreppet härrör från antiken och utvecklades inom den dåtida intellektuella debatten om vilka som hade rätten att ha rätt. Skeptikerna var de som inte köpte hela den filosofiska begreppsvärld som började utmejslas av bland andra Platon och Aristoteles. De kallades sig därför för ”de som fortsätter att undersöka”– ”skeptikoi”. Alltså de som inte hade en förutfattad eller dogmatisk inställning till verkligheten utan en mer prövande och empirisk.

Skeptikerna tillhörde alltså i första hand den grupp av ”fria intellektuella” som valde att inte godta den rationalistiska och gudomligt inspirerade sanningsiver som för övrigt dominerade den tidens intellektuella debatt. Och de övertog på så vis också den humanism som grundades med Protagoras och de äldre sofisterna.

Skeptikerna utvecklade också ett förhållningssätt som innebar att utföra en ”epoché” – vilket är att uppfatta som en metod för att i stunden temporärt lägga ned sitt omdöme. Man införde denna epoché, ungefär som när man gör en rockad i ett schackspel, när det var dags att ifrågasätta vad som tidigare betraktades som säkerställt.

I grunden uppfattade de det som att vi levde i en värld av idel föreställningar och att dessa ibland kunde hindra oss från att pröva och komma fram till mer sunda omdömen. Alltså en helt motsatt kunskapssyn i förhållande till Platons.

Så närhelst vi känner oss bergsäkra på något, kan vi testa med att införa denna epoché. Att ställa oss frågan, är det verkligen på detta viset? Och på så vis leda tanken eller debatten vidare.

Pröva själv!

”Alla människor är i grunden jämlika!” Är vi?
”Staten innebär alltid ett förtryck!” Gör den?
”Vi äger alla rätten till en värdig ålderdom!” Jasså?
”Den rike lever på den fattiges möda.” Hmmm?
”Det finns en inneboende godhet i alla människor!” Who says?

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sofistik