bland känns det som om jag inte riktigt levde på samma planet. No offense! Vi är bara så olika. Och faktiskt, frågan är om jag inte själv även kan vara olik mig själv! Därför ibland är det som om jag levde i minst två skilda världar. Dels den som består av allt det där mest näraliggande och som jag möter varje dag; solen, regnet, hundarna som hoppar runt i sängen. Men sedan finns det ju också en värld jag samlat på mig och som nu mest bara finns kvar som fragment; alla intryck, allt jag läst, hört eller reflekterat över – och det har man ju gjort. Reflekterat! Men utöver dessa bägge världar, eller vad man nu ska kalla dem? finns det ju även en verklighet utanför mig. Liksom en värld fylld av röster som härstammar från alla er, ”där ute”. Vart jag egentligen vill komma nu är bara till det triviala faktum; att det inte alltid är så att alla dessa olika världar – eller ska vi kalla dem perspektiv – sammanfaller. Och då kan det ju lätt bli till slitningar och ibland till en strid på kniven om vilka som är mest riktiga. Men hur är det egentligen? Om vi nu alla betraktar just våra egna föreställningar som de mest verkliga, följer då ur detta att vi också lever i olika världar? Där allt är riktigt och sant, på sitt säregna sätt? Men detta motsätter sig ju såväl förnuftet, vetenskapen samt huvuddelen av vår nuvarande idé- & tanketradition – som snarare lär oss att vi lever i en och samma värld men helt enkelt bara har skilda (eller dåligt uppbyggda) uppfattningar? Men i sådana fall, det vet vi ju, måste ju någon av oss ha mer rätt än en annan! Eller hur? Men det har vi ju också fått höra är fel. Ingen är ju för mer än någon annan. Vilket ju nu gör att det hela börjar kännas rätt förvirrat. Och jag tänker då bara över hur besvärligt och ångestladdat det kan vara med en personlig inre motsättning – vad betyder det då inte när en hel civilisation, kultur eller nation rids av samma slags inre kluvenhet?
Kategoriarkiv: Demokrati
180. Solen, regnet & hundarna
Under Demokrati, Humaniora, Kulturdebatt
178. En riktig jädra rallarsving
A universe made out of steel!
Hur vi än vänder och vrider på det verkar det ändå vara ett faktum att framgång oftast föder framgång.
”Ty den som har, åt honom skall varda givet”.
Nu syftar säkert Matteus här på någonting helt annat, men det aktuella bibelcitatet fångar ändå andemeningen i detta om världens oändliga ”orättvisor” som detta inlägg i Fragment & Perspektiv handlar om.*
___
Ok! Mycket tyder på att personer som har mer – är friskare, lyckligare och lever längre än vi andra!**
Vad sägs om det?
Nesligt, va?
Och vi som inte tillhör de mest privilegierade tycker förstås att detta är rätt så hemskt och lägger gärna ned – orkar inte – får helt enkelt nog! Och detta trots att det nog faktiskt är vi som har mest att vinna på att fundera vidare och kanske överlista detta trista faktum.
Därför det är knappast någon hemlighet för dem som redan har pengar, makt och framgång – de vet redan om att de mår bättre, har mer energi och är mer populära än andra. Vilket säkert också spär på det hela. De mår helt enkelt bra av att må bra! Medan vi andra mår dåligt av att behöva må dåligt!
Vi, svaga, fattiga och vanmäktiga – vi som vägrar acceptera att livet är brutalt. Vi som istället förväntar oss en rättvis behandling från ovan för att ge oss den kompensation vi så väl behöver. Vi blundar gärna.
Samtidigt som det är vi som har störst behov av att se den krassa humorn i naturens blinda lek.
Därför det skulle ju kunna finnas smitvägar ur detta småtrista predikament. Det kanske går att komma runt de naturliga orättvisorna och ge de högre makterna, naturen eller vad tusan, en riktig rejäl rallarsving.
Därför det borde ju räcka med att vi bara blev bättre än flertalet på någonting som fick oss att känna oss jäkligt unika. Och därmed försätta oss själva i sammanhang där det vi gör värdesätts och är betydelsefullt. Vi skulle alla kunna vara bättre än de flesta på någonting!
Och det går säkert bra med både det ena och det andra; som att cykla jäkligt långt eller fixa många followers på Twitter eller Instagram; kunna baka surdegsbröd eller stoppa korv; vara duktig på att snickra; fixa i trädgården; tråckla; sy; fläta färgglada korgar; slipa till vassa spjutspetsar… You name it!
Men det gäller ju förståss att ta sig dit – till någon form av excellens. Och dit finns det förståss inga genvägar!
* Från och med detta inlägg kommer dessa att presenteras med en mindre ingress för att läsaren lättare ska få en ingång till texterna som av stilmässiga skäl hålls knapphändigt med sina max 350 ord! Citatet kommer för övrigt från Matteus 13:12.
** Har bl.a. skrivit mer om detta predikament i 148. Absolut, nej, nej!
176. Ett Sverige, likt fågel Fenix
Jag må vara blåögd men jag tror ändå att det kommer att gå rätt bra. Jag menar, vi kommer nog att reda ut det här till slut.
Just nu råder förvisso full storm och ett ställningskrig där påståenden och antaganden yr omkring så det står härliga till. Men krutröken kommer nog så småningom att lägga sig och då kommer vi att se konturerna av ett nytt Sverige avtecknas.
Mustafa kommer att ha ett och annat att fundera över! Greider kommer att tvingas höra sina egna självsäkra formuleringar upprepas i många, många år framöver. Och ett gäng andra principfasta ideologer kommer att undra vad tusan det var som hände den där våren 2013, ”when the shit really hit the fan” – när de alla fick ändan bak – hur de än försökte vända och vrida sig.
Jag förstår att du just nu helst tiger still. Frågan har verkligen blivit så komplex att det vore bäst om vi alla bara stoppade persilja i öronen – för att slippa höra. Och för att slippa ta ställning.
För det skulle nog ändå här behövas såväl en semantiker, en sociolog och en religionsexpert bara för att reda ut själva upptakten till den här historien. Minst!
Och omfattningen av historien ser dessutom ut att växa för var dag. Och skiten skvätter nu både upp och ned och till höger och vänster. Men jag tror ändå att det faktiskt är rätt bra!
För någonstans i allt detta, känner jag ändå en förhoppning om att det ska födas något nytt att bygga vidare på. Något positivt för Sverige, för socialdemokratin och framför allt för Sveriges alla muslimer.
Jag ser en socialdemokrati som kommer att tvingas se över sina ideologiska grundvalar.
Jag ser en höger som måste fråga sig var i helsike man hamnat!
Men främst ser jag att det ur detta debacle föds en ny syn på islam. Jag ser muslimer som äntligen får träda fram som individer och inte enbart som representanter för ett fundamentalistiskt och intolerant kollektiv.
Jag ser framför mig ett Sverige, som likt fågel Fenix, reser sig upp ur askan.
In i elden.
Som kommer att förgöra, förändra och förnya en mängd gammal bråte som vi behöver bli av med.
175. Den ovillige demokraten!
Visst finns det frågor som står oss långt upp i halsen!
Jag måste bara fråga – och svara mig gärna uppriktigt den här gången!
Är jag intolerant om jag ogillar intolerans? Nå? Vad säger du?
Är jag fördomsfull om jag har synpunkter på att andra har fördomar?
Ja, jag vet att frågorna står dig upp i halsen. Men det är ju för att de fortsätter vara obesvarade.
Och du kan inte längre slingra dig undan – du måste ta ställning och samtidigt hålla tungan väldigt rätt i mun. Så varför tvekar du?
Jag vet ju att du har ett svar – ser samtidigt att du våndas. Du anar förstås att det är en fälla och att du därefter måste stå till svars. Du är därför ängslig – med all rätt.
Men, vad svarar du?
Är vi odemokratiska om vi förvägrar icke-demokratiska grupperingar att verka och föra fram sina åsikter?
Samma logiska grundstruktur. Jag ger mig nämligen inte! Och ta gärna god tid på dig – men ta gärna ställning! Du kommer ändå inte undan. Förr eller senare kommer någon att utkräva svar.
Vad säger du?
Är jag rasist om jag påvisar att det finns rasistiska kulturer? Fortfarande samma semantiska struktur. Och samma öronbedövande tystnad.
Frågan ligger där likt en stor drake mitt framför dig – växer sig bara starkare – så länge den förblir obesvarad.
Jag ser nu hur du vänder och vrider på dig för att krypa ur ditt eget skinn. Och hur du frenetiskt försöker hitta det rätta svaret.
Men jag hör ingenting!
[1] Tonläget och hållningen i detta inlägg är inspirerat av Mohsin Hamids bok, The Reluctant Fundamentalist (2007). Nu aktuell på film.
171. Flickan och marknaden!
Skratta bäst som skratta sist sa flickan och klev över gärdesgården…
– Eftersom livet är rätt kort, kraven desto fler, tillika varierande – kan det ibland vara svårt att alltför entydigt utsäga något med bestämdhet!
– Vad sa du?
– Jo, ja sa det att om det regnar i morgon så tar jag bilen upp till stan!
– Visst! Inga problem. Se bara till att tanka rätt soppa den här gången!
Det är inte lätt att tala om saker vars mått, vikt och längd man inte riktigt kan avgöra.
Och jag läste just en debattartikel[2] i gårdagens DN om att pojkarnas läsförmåga försämrats eftersom det anses omanligt bland unga att läsa.
Någon verkar ha glömt att berätta något för dem!
Detta bekräftar också min föraning om att vi lever i en slags brytningstid där det som tidigare uppfattades som ”kvinnligt” nu får allt större tyngd.[3]
Flickor läser mer, får bättre betyg, sägs ha större empatisk förmåga! Dessutom har de sin gäckande kvinnlighet![4]
Och pojkarna sätter sig längst bak i klassrummen.
Gamla äktenskapsnormer förändras och kvinnor lär nu gifta sig med partners ur mer jämställda sociala grupperingar – Ja, även under sin egen sociala status. Vilket världen tidigare aldrig skådat.[5][6]
Kvinnor har i dag högre utbildning. Dessutom finns det undersökningar som visar att inom vissa statusyrken börjar kvinnor gå om sina manliga kollegor i lönenivå.[7]
Vad är det som händer?
…och lämnade pojken rådvill på andra sidan!
Personligen skulle jag tro att det först och främst är den osynliga handen som nu visar att vi nått en slags ”tipping point”[8] där det helt enkelt krävs mindre av sådant som tidigare efterfrågades – som muskelkraft, mod och allmän dumdristighet.
De nya ekonomiska marknaderna behöver snarare andra kvaliteter. Sådant som förmågan att vara närvarande, lyssnande, kommunicerande, social, samarbetsvillig, trogen, uthållig… Och så förstås kunnig och intelligent…
Och därmed ges också dessa nya kvaliteter större tyngd. Vilket ger inflytande. Vilket ger makt! Åt framförallt kvinnorna! Eftersom de rent generellt nu ligger i startfältet.
Och pojkarna, de yrvakna stackrarna! anade aldrig vad som komma skulle. Står nu rådvilla och trycker surmulet kepsarna ned över ögonen – för att slippa vara med.
[2] Dagens Nyheter – Publicerad 2013-04-08 om pojkars läsvanor.
[3] En tes vi också kunnat avläsa i omvänd tappning hos personer som ex. Anders Breivik.
[6] The Guardian: Shift in marriage patterns…
[7] Time: At Last, Women on Top.
[8] Tipping Point: Droppen och bägaren, tuvan och lasten, det som plötsligt får skeenden att ändra riktning.
168. Välkommen till Nyköping!
Välkommen till Nyköping! Säger vi med ryggen vänd mot våra inflyttare.
När jag härom dagen var inne på det nyöppnade Apoteket Kronan i Nyköping möttes jag av en svart apotekare. Jag noterade att han var svart, dels därför att han var väldigt mörk i kontrast till den vita apotekarrocken, dels därför att han lite liknade Quincy Jones under den där perioden då Quincy hade de där små svarta hårlockarna som föll ned över kragen. Men kanske ändå och framförallt – lade jag märke till honom därför att det är rätt ovanligt att i Sverige se en svart man bakom en apoteksdisk. Mörkhyade kvinnor, ja! Men inte så ofta mörkhyade män.
Och jag slogs lite av min egen förvåning! eftersom jag säkerligen inte hade höjt på ögonbrynen om jag varit i London, New York eller Paris. Men här i Sverige så…
Och det kanske finns en förklaring. Därför att trots att Sverige är en nation som är relativt öppet för invandrare – så har vi ändå aldrig riktigt löpt linan ut och införlivat dessa våra nya medborgare i vår vardag. De står på något sätt, i varje fall än så länge, lite vid sidan av.
Det är som om vi bjöd hit dem med armbågarna!
– Kom gärna hit och berika vårt glesbefolkade och torftiga land – men tro inte att ni någonsin ska bli en naturlig del av vår svenska kultur.[1]
– Vi gör som vi gör – och ni får gärna fortsätta göra det ni gör!
Denna avståndstagande hållning, där man bjuder in på en armslängds avstånd, har till och med fått en svensk eufemism – den kallas integration – i kontrast till den assimilering av inflyttade individer som skett i städer som London, New York och Paris.
Apotekaren var lite lik Quincy Jones
Den svarte apotekaren som för övrigt hette Mustapha (det stod nämligen på hans namnskylt) såg vänligt på mig och frågade:
– Tror du jag hinner till tåget, jag slutar kl 4 och tåget går kvart i fem?
– Det är lugnt! Visst hinner du, svarade jag. Men vart ska du åka?
– Hem till familjen i Göteborg.
Han berättade då att det här var första dagen på jobbet och att han nu letade bostad för att kunna ta hit sin familj.
– Välkommen till Nyköping, svarade jag, det går nog bra att hitta bostad.
– Ja, jag hoppas verkligen det, säger han, ler stort och tillägger – jag ser så fram mot att få flytta hit!
[1] Adam Cwejman tar bland annat upp detta tema om utanförskapet i sin bok ”Välviljans Rasism”!
166. Jag säger bara fuck och död!
Det är väl ändå inte så jävla konstigt…
Vi är alla olika – på något sätt – men vi har samtidigt en jäkla massa gemensamt! Framförallt ska vi kunna fungera och leva sida vid sida. Vilket givetvis inte alltid är helt okomplicerat – men ändå något som bara måste fungera.
Vi har egentligen inte så många val, antingen slår vi ihjäl varandra – eller så finner vi smörjmedel som gör det möjligt för oss att leva, kanske inte nödvändigtvis gemensamt, men ändå sida vid sida.
Och för att klara av att leva tillsammans behöver vi åtminstone några minsta gemensamma nämnare. Vi behöver några små hållpunkter, några riktlinjer för hur vi ska möta varandra. För det är ändå någonstans där i mötet som det ibland kan börja gnissla.
…att vi måste ha något gemensamt för att kunna fungera utan alltför hög friktion!
Det är ingen tillfällighet att man exempelvis på skolgårdar kan höra uttryck som hora, blatte eller bögjävel – skolgården är just en sådan miljö där vi tvingas samman utan att egentligen vara förberedda för det. Alla där är unga, obildade och oborstade och alla vill ta plats. Vi vill förstås alla ta plats – men vad många inte förstår är att detta kan man göra utan att det behöver ske på den andres bekostnad. Men detta är det ju i och för sig flera av oss som inte förstår.
För att överhuvudtaget klara av att utan större friktion leva tillsammans – eller sida vid sida – krävs dock att vi delar vissa värderingar. Vi måste veta hur vi bäst passerar varandra i en trång passage, vi måste veta vad vi ska säga om vi råkar stöta till varandra.
Allt det som gör att vi människor förmår leva tätt tillsammans i överbefolkade städer är inte bara upprätthållet genom stadfästa lagar och regler. Vi måste också dela och gemensamt värna en känsla för hur vi bäst ska kunna umgås – denna känsla är vad som ryms under själva begreppet moral.
Och är det så att vi börjar smutskasta eller skita i det gemensamma – då grusas också det sociala maskineriet och själva de sociala mekanismerna hotar att bryta samman. Det är väl ändå inte så jävla konstigt?
163. Hur svårt kan det vara?
Cyprioter! Allvarligt talat – 3 eller 10 % skatt på sparat kapital – vad är det? En dålig börsdag eller två! Snålheten bedrar visheten är det visst sagt!
När hjälp förväntas komma från ovan, vad gör vi? Jo, slirar med engagemang och flyr ansvar – därför att det löser sig nog ändå – på något sätt!
Vad jag har i tankarna är förstås eurokrisen, vad som orsakade den – och nu de sura reaktionerna från innevånarna.
Visst, ju högre upp i näringskedjorna du befunnit dig – desto mer har du kunnat tillgodogöra dig de generösa bidragen för stöd av jordbruk, väg- och brobyggen. Medan du på de lägre nivåerna i bästa fall fått jobb och lön! Och det är väl bra det med.
Men när tumskruvarna nu dras åt på exempelvis Cypern – hörs enbart skrik och tandagnisslan! Ingen vill betala! Ingen vill någonsin betala – speciellt inte de som har något att betala med.
Allvarligt talat – 3 eller 10 % skatt på sparat kapital – vad är det? En dålig börsdag eller två! Snålheten bedrar visheten är det visst sagt!
Vet ni vilken världsmetropol som har flest registrerade Porsche Cayenne i världen? Jo, de finns i den grekiska staden Larissa?
Vet du vilken världsmetropol som har flest registrerade Porsche Cayenne? Jo, de finns i den lilla grekiska staden Larissa? Och antalet registrerade Porsche i hela Grekland överstiger för övrigt antalet innevånare med en inkomst över €45.000! Och en Porsche Cayenne kostar då över € 90.000! Vilket måste vara ett modernt grekiskt mysteriespel? Med benäget bistånd från norr.
Och nu samma sak på Cypern. Och vad händer just nu i Italien, Spanien och på Irland eller rättare sagt, vad händer inte i Italien, Spanien och på Irland?
Jag tror ju innerst inne på människan och hennes förmåga att lösa sina egna problem bara hon får rätt förutsättningar att göra det. Och jag inbillar mig att den situation som vi nu bevittnar i vissa delar av Europa – aldrig skulle ha uppstått med en mindre generös EU-politik.
Så blir det när den goda tanken inte förmår möta den krassa verkligheten.
Om bankerna vet att de aldrig kan gå omkull, om bilindustrin vet att någon håller dem under hjulen så behöver de självfallet inte ta samma ansvar för sina verksamheter. De blir bekväma och oaktsamma.
Samma sak gäller för människor som får för stora fallskärmar eller som lever med ett alltför finmaskigt trygghetssystem. De tappar så småningom förmågan att orientera sig i verkligheten.
162. Och det bara fortsätter snöa!
”Lástima surge cuando nos sentimos lástima por alguien; compasión es cuando entendemos y ayudar sabiamente.”
•
”Pity arises when we are sorry for someone ;
compassion is when we understand and help wisely.”
Det är den 19 mars 2013 och snön yr kring husknutarna. Iskylan från norr bara vägrar släppa greppet. På radion talar man uppgivet om apatiska flyktingbarn. Det är synd om dem – barnen.
Det är också synd om föräldrarna. Och det är synd om de andra som inte riktigt får komma in i värmen – tiggarna, uteliggarna, de papperslösa.
Jag läser att det också är synd om småfåglarna om vi slutar mata dem och att det nu även är synd om rådjuren, vars smala ben skär ned genom den hårda skaren.
Under vintern har det också skrivits en artikelserie i DN som visat att det verkligen är synd om alla som inte får någon vård i tid och om alla gamlingar som inte riktigt blir omhändertagna.
Och när jag slår upp dagens tidning kan jag inte annat än tycka synd om alla dessa som bor i Bagdad – och så förstås syrierna, palestinierna – och kopterna…
Ja, det är verkligen synd om alla som inte kan lämna förtryck och krigshärdar.
Den här stackarn kom varje dag under flera veckor och åt solrosfrön som fåglarna skvätt ut från fågelbordet, sedan plötsligt en dag så lade den sig ned – nu syns den dock inte till längre…
Det är också synd om alla som måste fly.
Och det är synd om alla som inte känner sig riktigt hemma dit de kommer.
Nu kan det låta som om jag bara raljerar över alla som det kan tyckas synd om, men det handlar inte om det!
Jag tycker verkligen synd om alla som det på något sätt är synd om – men de är väldigt många.
Och vi tycker alla väldigt olika – alltså vilka det är mest synd om.
Och jag vet, som jag också skrev i inlägget ”132. Vem fan bryr sig”, att det finns de som bryr sig mer om herrelösa hundar än om svältande barn.
Men själva anledningen till att det är synd om så väldigt många måste nog ändå vara att livet faktiskt inte är en sådan dans på rosor som många tror. Och att det är därför som Gotama Buddha talade så mycket om dukkha och Indras dotter i Drömspelet ständigt upprepar att, ”det är synd om människorna”!
Livet är kanske i grunden just så som Thomas Hobbes en gång uttryckte det, ”solitary, poor, nasty, brutish, and short” och just därför måste vi också alla göra vi kan för att gemensamt hålla våra näsor över vattenytan och försöka hålla oss flytande. Det finns nog ingen annan utväg!
Under Demokrati, Natur & Kultur
155. Att bita sig själv i svansen
Det är så här, i Stig Järrels gestalt, många av oss har lärt oss att avsky och ta avstånd från alla slags auktoriteter. Men frågan är om inte…
A. Jag är sju, sitter på golvet, ser på TV. Vid min sida en liten skål med chips. Pappa i en fåtölj bredvid. Plötsligt sträcker han sig ned, tar ett chips. Och jag skriker: – Sluta din jävla tjuv!
Javisst, jag fick en hurring och sprang sedan därifrån gråtande och visade mig sen inte på flera timmar. Jag blev så kränkt!
Jag minns fortfarande hur jag fullständigt genomsyrades av denna sura kroppsvätska. Hur kunde han? Jag hatade honom! Det var faktiskt mina chips. Bara mina!
Jag tror för övrigt det var enda gången min far någonsin slog mig. Jag skulle nog ha gjort detsamma.
Men de flesta av oss blir faktiskt kränkta när vi upplever övergrepp. Eller när andra struntar i hur vi känner oss eller vilka vi är. När vi inte blir sedda. När vi inte får vara med och bestämma.
Och när vi vill uppfattas som jämbördiga – och finner att vi inte riktigt är det.
B. Därför, och nu till själva poängen, om vi blir invaggade i en föreställning att alla hierarkier i grunden utgör orättvisa maktstrukturer och att all form av ojämlikhet är ett slags övergrepp – så grundläggs ju också en oförmåga att möta, hantera eller befinna sig i sådana strukturer.
…det är en reaktivitet som kanske bara fått oss att bita oss själva i svansen.
Vad jag säger är, att om vi inte har utvecklat någon form av förståelse för, eller har erfarenhet av att befinna oss i hierarkiska strukturer – så kan det mycket väl resultera i en oförmåga att klara av situationer där sådana strukturer faktiskt förekommer.
Skolan är ett bra exempel. Läraren finns där därför att denne har befogenhet att leda och lära elever mot större kunskap. Den pedagogiska ledaren eller rektorn har befogenhet att till viss del styra över lärarna. Andra kontrollorgan står över skolledarna. Det är en maktstruktur. Det är en hierarki.
Att då tvingas befinna sig i en sådan struktur utan förmåga eller förståelse för hur man ska ta plats eller förhålla sig till dem som just är utsedda att leda – kan ju minst sagt bli lite krångligt och kanske även ytterligare ge upphov till en känsla av kränkthet som då biter sig själv i svansen. [1]
[1] För de av er som ännu inte riktigt förstått vart jag vill komma med detta inlägg, vill jag hänvisa till avsnitt B. Avsnitt A är här mest en retorisk krumelur för att få upp er läsare på det aktuella spåret som alltså utgörs av just stycke B.
Den mätande människan 