175. Den ovillige demokraten!

mouth

Visst finns det frågor som står oss långt upp i halsen!

Jag måste bara fråga – och svara mig gärna uppriktigt den här gången!

Är jag intolerant om jag ogillar intolerans? Nå? Vad säger du?

Är jag fördomsfull om jag har synpunkter på att andra har fördomar?

Ja, jag vet att frågorna står dig upp i halsen. Men det är ju för att de fortsätter vara obesvarade.

Och du kan inte längre slingra dig undan – du måste ta ställning och samtidigt hålla tungan väldigt rätt i mun. Så varför tvekar du?

Jag vet ju att du har ett svar – ser samtidigt att du våndas. Du anar förstås att det är en fälla och att du därefter måste stå till svars. Du är därför ängslig – med all rätt.

Men, vad svarar du?

Är vi odemokratiska om vi förvägrar icke-demokratiska grupperingar att verka och föra fram sina åsikter?

Samma logiska grundstruktur. Jag ger mig nämligen inte! Och ta gärna god tid på dig – men ta gärna ställning! Du kommer ändå inte undan. Förr eller senare kommer någon att utkräva svar.

Vad säger du?

Är jag rasist om jag påvisar att det finns rasistiska kulturer? Fortfarande samma semantiska struktur. Och samma öronbedövande tystnad.

 

Frågan ligger där likt en stor drake mitt framför dig – växer sig bara starkare – så länge den förblir obesvarad.

Jag ser nu hur du vänder och vrider på dig för att krypa ur ditt eget skinn. Och hur du frenetiskt försöker hitta det rätta svaret.

Men jag hör ingenting!


[1]  Tonläget och hållningen i detta inlägg är inspirerat av Mohsin Hamids bok, The Reluctant Fundamentalist (2007). Nu aktuell på film.

3 kommentarer

Filed under Demokrati, Kulturdebatt, Logos – Ord – Språk

3 responses to “175. Den ovillige demokraten!

  1. Pust. Ja, jag våndas och svettas. Jag vill svara att nej, du är inte intolerant. Vissa kulturer, åsikter och tankar utgör helt enkelt ett för stort hot mot din (eller i alla fall min) annars så toleranta hållning att de helt enkelt är värda att kämpa emot. Den som inte visar tolerans, kan inte heller åtnjuta tolerans.

    Men då biter jag mig i svansen. För helt plötsligt är ju jag intolerant, och vem har tolkningsföreträde?

    En filosofisk diskussion kring detta kan pågå i evighet, men i verkliga livet när det väl kommer till handling… då väljer jag att vara intolerant mot de intoleranta, fast med värdighet och respekt. TIlls jag inte längre behandlas med värdighet och respekt. Då får det va.

    Det är mitt svar. Om det håller vet jag inte förrän jag fått sova på saken eller får mothugg.

    • Eller… Är du intolerant, så är du intolerant. Så är det ju. Dumt att försöka hävda något annat. Men vissa situationer kräver intolerans. Allt annat vore galenskap.

      Kanske är det så jag tycker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s