”Por haber nacido en otra parte” – ”För att ha fötts på en annan plats” av Francisco Goya 1814-1823.
Om vi lägger örat mot samtiden – vad är det då vi hör allra ljudligast?
Regnet som smattrar mot fönsterrutan?
Njaä! Vad jag snarare tänker på är förstås samtalen om den påstådda eller faktiska svenska rasismen.
Om den finns eller inte finns?
Och oavsett vägval, är vi väl ändå alla rörande överens om att rasismen i sig är ett absolut ont.
Den har till och med blivit så otänkbar att rasisterna själva inte kan gå i närheten av den. Och det är väl bra det – på sätt och vis.
Men visst finns det rasism i Sverige, men det gör nu inte Sverige till ett rasistiskt land. Lika lite som några kommunister gör landet ”kommunistiskt”! Trots att vissa helvetespredikanter väljer att se detta som en förhärskande ”strukturell rasism”.
Och trolltrummorna virvlar taktfast. Och besvärjelser slungas ut.
Och jag tänker då på inkvisitionen – att den också var intolerant och fördomsfull.
Och i all sin välmening såg häxor, kättare och avfällingar i varenda buske!
Det är sagt att rasismen också är intolerant och fördomsfull – det är nog alldeles riktigt! 
Men intolerans är inte det samma som rasism! Inte heller fördomsfullhet!
Jag är exempelvis intolerant vad gäller dödsstraff – men detta gör mig varken till rasist eller fördomsfull.
Och jag är säkert fördomsfull mot en mängd saker som jag inte vet så mycket om. Sådant som exempelvis ”grönlänningar” eller ”gröngölingar”. Fördomsfullhet stavas nämligen också o-k-u-n-s-k-a-p!
Men detta gör mig ju inte heller till rasist. Rasismen är någonting helt annat.
Rasism utgörs snarare av en soppa kokad på olika delar vanmakt, rädsla, fördomar, intolerans och illvilja.[2] Isolerade, var och en för sig, utgör de inga större dödssynder. Men tillsammans bildar de nu den hemska brygd vi, enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, gemensamt tagit avstånd från.
Och det är väl egentligen hit jag ville komma – att vi faktiskt måste våga ta i – och försöka förstå vad det är som åstadkommer rasismen – för att ens kunna komma i närheten av att hantera den.
[2] Därmed inte sagt att där inte även kan förekomma andra ingredienser i denna brygd.
Anthrôpos Metron 
Min erfarenhet på området kring integration, rasism och utanförskap är att det är barnen som är nyckeln till framgång. De har inga fördomar, de bryr sig föga om olika hudfärg – de ser bara olika lekkamrater. Det är vi vuxna som är problemet. Det vi säger eller inte säger till våra barn är det viktiga. Antingen pådyvlar vi vår egen rädsla och okunskap på våra barn så att de kan fortsätta arvet. Eller också låter vi dem växa upp som fria, tänkande varelser. Låter dem läsa alla böcker vi kan komma åt, reser med dem, låter dem uppleva historiens vingslag genom att gå på museer – helt enkelt skapa en kontext där de kan skapa sin egen förståelse för sin samtid.
Familjen, förskola och skola är platserna där barnet kan formas till en bättre människa än vad vi själva är.
Som barn och nyfödda är vi utelämnade och får så att säga den sociala tilliten ”med modersmjölken”. Jag tror alltså, att tillit är en förutsättning för trovärdighet… Trovärdigheten, i och för sig, kan genom det jag här beskriver, kanske nå något av ett fotfäste i tilllitens emotionella rötter oxå intellektuellt i kraft av hur bekant och vänligt sinnad, läsaren upplever det jag framställer av ett menande… till skillnad från det Max ovan uttryckt… i ett begränsat avseende på helheten av det Du beskrivit, vilket jag i huvudsak kan dela och ser som det problematiska, i och med, det dikotomiska språkbrukets odialektiska föreställningar – som om det ständigt och jämt rör sig om att skilja ut och de-fini-tivt för alla och all-tid markera var gränsen går mellan vän & fi, mellan okunskap/kunskap och kunskapandets olika tillvägagångssätt. Genom ”tokigheter” och ”dumheter” jag har sagt och gjort, har jag med tiden kommit under fund med vad och hur jag lärt och lär… något sånär medmänskligt… ifall tilliten är ringa eller är på plats ömsesidigt i det sociala sammanhanget. Som sagt var; ”vi säger inte alltid vad vi menar och menar inte alltid vad vi säger”, även med den bästa viljan av alla dygder, ”att leva som vi lär”… enär vi som vanligt mest ”lär som vi lever” och kanske försöker rättfärdiga oss tillsvidare.
Xenofobin är väl något grundläggande i vår kulturs historikt givna natur- och kulturföreställningar i och för sig. Rasist är man väl inte för att man kan vara något betänklig inför det främmande och okända. Inte vad vi vet idag om människor i allmänhet och med kännedom till den forna rasbiologins metodik och tillvägagångssät. Men människor förstår vi oss inte på så bra öht… helt enkelt, genom bara ”naturligt” givna nutur-liknande kategoriseringar av ”folkslag”, i termer relaterade till olika slags ”art”-begrepp, som bara skiljer oss åt på basis av ”ursprung” och ”härkomst” på ett naturliknande och så tillvida hittills mindre problematiskt sätt, såsom vi fortfarande kan tala om hundartens olika raser. Natur-”vetenskap” i all ära, men någon vetenskap i human mening blir den aldrig. Men den räcker väl så bra som naturtekniskt verktyg och som sådan begränsad en av fler nödvändiga betingelser för utvecklingen av en pågående humanvetenskaplig utveckling.
Än är inte faran över, ty vi vet inte hur framtidens fachism kommer att te sig i mötet med föreställningar djupt förankrade i en växande brist på tillit i världen och våra samhällens inbördes särskiljande gemenskapligheter.
Det är vi vuxna som är problemet, skriver Susanna. Visst det är också vi som upprätthåller och styr olika skeenden i världen. Och vi är många och vi är olika och vi uppfostrar (lär) våra barn enligt våra egna huvuden – och då blir det ju också så som det blir! Och visst, det vore givetvis bra att där kunna inympa tillit. Tillit till världen, till andra… men så gör vi inte. Därför vi vill att barnen ska lära känna världen på ett sätt som gör dem lite mer erfarna. Därför lär vi dem att det finns ”dumma” människor, ”snuskiga” människor, människor utan moral, utan god smak och vi lär dem att hålla utkik och undvika sådant som vi i bästa välvilja önskar att de ska hålla distans till… und so veiter!
Metaforen ”modersmjölken” var missvisande uttryck för vad jag menar med TilliT. Lika lite som vi får tilliten genom ”modersmjölken” ”inympar” eller ”sår vi frön”, ”lär” eller ”uppfostrar” vi barn och varandra tillit. ”Världen” har ingen plats för TilliT utanför var och ens inre givenhet varifrån den kommer till oss. Världen kommer till oss som en fråga om ”trovärdighet” och tas inte emot av oss, hur förföriskt den än framställer sig, om inte tilliten redan är på plats och låter oss förföras.
Det ontologiska problemet (löser sig) oproblematiskt anti-ontiskt för min del genom Duschamps beskrivda översättning av ”perspektivet”… ”Androgynen ligger synlig genom nyckelhålet på en bänk – men bänken står på ett golv vi inte kan se”.
Min föreställning om golvet är således den mening jag tillskriver TilliT som ett axiomatiskt gränsbegrepp. På väl så goda grunder hävdar jag alltså att ingen kan lära ut men alla visar, att de kan lära sig.
Kort sagt, tror jag vi är eniga om att xenofobin är något större problem på gott och ont som inte kan reduceras ned till bara rasistiska uttryck. En rasist är den som säger sig vara det och vidare preciserar sig på liknande vis som den gamla rasbiologin. En som uttrycker sig misstänkt likt men ändå säger sig inte vara rasist bör man fråga vad den närmare menar med sitt ordande… samtal är kunskapande för alla parter, tror jag, och tycker man lika är samtalandet bara uttryck för att de samtalandes överflödigt överens och nöjer sig med att ”klia varandra på ryggen”, vilket kan vara skönt.
Det svåra är, tycker jag, att avgöra från tid till annan och situation till situation, när det är kan vara fel att bara ställa frågan.
Du avslutar, ”Det svåra är, tycker jag, att avgöra från tid till annan och situation till situation, när det är kan vara fel att bara ställa frågan.”
Jag undrar bara, vilken fråga?
Ställa frågan till den man kanske oroar sig för: ”Vad menar du?” Det outsagda ”egentligen”; kan möjligen stå för en tillbakahållen äkta oro eller en återhållen irritation mer eller mindre på gränsen av till aggression. om vi talar om vänrelationer. Jag sumpade en av mina fem halvsystrar nyligen som vän på facebook genom att uttrycka frågan, kanske på ett klantigt vis eller att öht beröra den i aktuell situation.
Jag förundrades över att min syster – i vår tids snurriga tillstånd av anti-islamism, anti-ziganism, anti-semitism, anti-feminism, breiviksnationalism och gammal vanlig lappsjuka i skön förening med anti-rasister och de nya machisterna – som rubrik till ett taggat citat av den Australiska premiärministern, med uppmaning till ”gästen att ta seden dit hon kommer”, skriver; att ”jag är inte rasist, men här är några ord som en del människor bör lyssna till”.
Min kommentar löd; ”Tänk efter… om det var en aborigin till minister i Australien som sa de citerade orden eller ifall Reinfeldt eller Stolthenberg i egenskap av samer sade det samma? Jag undrar vem som tycker detta är så tänkvärda ord just nu i vår tid?. Jag vet att du inte är rasist, men vilka människor menar du ska lytte til budskapet?”
Sålunda menande i det mer personliga sammanhanget.
I det halvoffentliga samtalet på nätet eller i den heloffentliga pressen, tycker jag det verkar närmast omöjligt att ställa sig ifrågasättande till någondera sidan av ängsliga xenofober och mer ”klart” uttalade anti-rasisterna egentligen menar vara deras motsats, när de i så hög grad definierar sin enhet med de egna ”spökenas” gammelrasistiska motsats, svårt eftersom det är skillnaden ”striden” gäller och detta som håller ”tvekampen” vid liv och därigenom gör det hart när omöjligt för den som vill medla, att inte indefinieras som fi eller vän eller som redan utpekad få utrymme för att nyansera sina eventuella betänkligheter inför den pågående folkökningen och ”våra” politikers sätt, att reglera och kategorisera, sovra och begränsa mängden eller inflödestakten i strömmen av olika ”skäligen” ömmande. önskvärda och mer eller mindre icke önskvärda migranter.
För att undvika eventuellt missförstånd, är jag av den åsikten att Sveriges befolkning snarast möjligt blir minst 30 miljoner innevånare och att den ur demografisk anledning nödvändiga invandringen inte ska regleras av något migrationsverk med tullpolisens hjälp, utan bara bör regleras på bästa möjliga sätt, så att mottagande kommuner får till stånd nödiga boplatser för de nyinflyttade och så fort möjligt låter dessa med egna initiativ bli direkt delaktiga som resurser för kommunen, att klara ökningen av behoven för barnens skolgång, vården och övrig gemensam omsorg om såväl människor som natur.