Jag måste bara fråga – och svara mig gärna uppriktigt den här gången!
Är jag intolerant om jag ogillar intolerans? Nå? Vad säger du?
Är jag fördomsfull om jag har synpunkter på att andra har fördomar?
Ja, jag vet att frågorna står dig upp i halsen. Men det är ju för att de fortsätter vara obesvarade.
Och du kan inte längre slingra dig undan – du måste ta ställning och samtidigt hålla tungan väldigt rätt i mun. Så varför tvekar du?
Jag vet ju att du har ett svar – ser samtidigt att du våndas. Du anar förstås att det är en fälla och att du därefter måste stå till svars. Du är därför ängslig – med all rätt.
Men, vad svarar du?
Är vi odemokratiska om vi förvägrar icke-demokratiska grupperingar att verka och föra fram sina åsikter?
Samma logiska grundstruktur. Jag ger mig nämligen inte! Och ta gärna god tid på dig – men ta gärna ställning! Du kommer ändå inte undan. Förr eller senare kommer någon att utkräva svar.
Vad säger du?
Är jag rasist om jag påvisar att det finns rasistiska kulturer? Fortfarande samma semantiska struktur. Och samma öronbedövande tystnad.
Frågan ligger där likt en stor drake mitt framför dig – växer sig bara starkare – så länge den förblir obesvarad.
Jag ser nu hur du vänder och vrider på dig för att krypa ur ditt eget skinn. Och hur du frenetiskt försöker hitta det rätta svaret.
Men jag hör ingenting!
[1] Tonläget och hållningen i detta inlägg är inspirerat av Mohsin Hamids bok, The Reluctant Fundamentalist (2007). Nu aktuell på film.