november 19, 2010 · 7:16 am

84. Vad skrattar du åt?

Vad behöver vi förstå...

Säg mig vad du skrattar åt och jag ska säga dig vem du är! Det kanske inte är fullt så enkelt men skrattet utsäger ändå mycket om vår personlighet och vilka erfarenheter och kunskaper vi tillägnat oss. Och det säger verkligen något om förmågan hos vår alldeles privata ”cognitive aparatus”.

Mänskligheten har undrat över vad skratt och humor är sedan antiken. Filosofer har grubblat kring vad det kan tänkas vara, forskare har undersökt vad människor faktiskt tycker är roligt. Man har mätt hjärnors aktivitet under olika stimuli och försökt finna orsaker till humorns evolutionära betydelse och utveckling.

Den mest grundläggande teorin om humorn, Kants s.k. inkongruensteori, menar att den gemensamma nämnaren för nästan alla skratt är en välavvägd cocktail av överraskningar + kontraster.

Det är dessa, gärna oväntade kontrastverkningar, som används för att skapa själva skämtet, det roliga som vi väljer att skratta åt.

Vad det sedan är som utgör dessa kontraster är givetvis helt beroende på vilka vi är, vilka kunskaper vi tillägnat oss och vilken kulturell inramning vi råkar befinna oss i.

En garvar läppen av sig när den ser någon få en tårta i ansiktet, en annan när en person åker skateboard ned för en trappa och nästan slår ihjäl sig och en tredje när en person avbildas med en bomb i hatten.

Slapstickhumor à la Jackass kräver inte mycket förförståelse men däremot behövs rätt så stora och bombastiska kontraster för att just uppnå själva den eftersträvade skratt-effekten.

...för att tycka att något är roligt?

En något mer sofistikerad form av humor finnar vi exempelvis i ordvitsar, ironi och sammanblandningar av perspektiv. Men dessa bygger som regel på att den som ska skratta också har tillägnat sig de kunskaper som behövs för att skapa de viktiga igenkänningarna.

När två världar möts och kolliderar och våra fördomar eller föreställningar på så vis åskådliggörs drar vi alltså gärna på smilbanden. Men vi glädjes inte åt samma saker.

Humorn är helt klart en viktig del i människans utvecklingsprocess. Den får oss att igenkänna skillnader mellan ”det egna” och ”det andra” (gärna på de andras bekostnad).

Samtidigt som den lär oss att ett alltför ensidigt synsätt inte bara gör livet mindre roligt men också väldigt instängt, enkelspårigt och rudimentärt.

3 kommentarer

Under Filosofi, Humor, Kommunikation

Taggat som

november 16, 2010 · 4:15 pm

83. Att hitta rätt i labyrinterna

Det är inte lätt...

Det är inte lätt...

Språket är som en labyrint, man kommer från ett håll och förstår saker på ett sätt – nästa gång kommer man från ett annat håll och känner inte längre igen sig. Detta är ungefär vad Ludwig Wittgenstein bl.a. hade att säga om språket.

Det är som med gubbarna som stod och turades om med att gräva en grop. Den ene säger så till den andre: – nu är det nog din tur att hugga i lite. Varvid den andre svarar: – nä, jag har aldrig någon tur.

Kommer vi från ett håll i den språkliga labyrinten så betyder ”tur” en sak – kommer vi från ett annat – betyder det något annat.

Men här snubblar vi på ordet eftersom det är dubbeltydigt (homonym) och ”tur” här kan betyder två helt olika saker.

På liknande sätt uppstod en missuppfattning när jag mötte en äldre man i skogen som undrade ”vart” jag kom ifrån. – Jag kommer från det hållet, sa jag och pekade bakom mig.

En stund senare, efter det att vi skiljts åt, slog det mig att det nog inte var ”vart” (riktningen) han frågade efter. Utan snarare ”var” (platsen) jag kom ifrån – alltså var jag bodde.

Och här var det då snarare hans oförmåga att skilja mellan ”var” och ”vart” som gav upphov till själva missuppfattningen. Men det borde jag ju kanske ha förstått!

En än mer pinsam situation uppstod en gång då jag var på en mottagning på amerikanska ambassaden i Stockholm. Jag hamnar med ambassadören som världsvant minglar runt bland sina gäster och han frågar mig var jag kommer ifrån och jag – min idiot – svarar, Sverige!

...att få en överblick och hitta rätt i en språklig labyrint

Det gäller alltså att veta var i den språkliga labyrinten den andre befinner sig men också att kunna avläsa vilken status den personen har i stunden för att vidmakthålla sitt eget perspektiv. Fattar man inte detta – så fattar man inte mycket!

Och man kan aldrig rulla tillbaka tiden och säga, eh ursäkta… Vissa stunder som går förlorade kan aldrig återuppstå och rättas till.

De gyllene tillfällena kommer och går och rullar hela tiden vidare. Det är därför som den grekiske guden Kairos avbildas med sin hårpiska hängande framåt. Du kan bara greppa honom i den stund han kommer – aldrig ett ögonblick senare när han har passerat.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Kunskap vs. Okunskap, Logos – Ord – Språk

Taggat som ,

november 5, 2010 · 1:44 pm

82. Ugglor i den svenska mossen, del 2

”equal in dignity and rights”

”equal in dignity and rights”…

Om nu någon trodde att det här med människans ”lika värda” hade sitt ursprung i det kristna kärleksbudskapet, så hade ni fel.

Det finns ingenting skrivet i Bibeln. Däremot står det något om att gud skapade människan men samtidigt också att han var ytterst selektiv i sin uppskattning.

I Galaterbrevet (3:27-28), som många troende åberopar för att få stöd för tanken om människors ”lika värde”, sägs bara att: ”är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.”

Vilket ju föga överraskande är lika uteslutande som vilken nationalistisk proklamation som helst. Ett tydligare exempel på en uppdelning i ”vi och de”, är väl svår att finna.

Så, det är alltså inte i Bibeln vi finner ursprunget till detta ”lika värde”.

Frågan är då om det uppstod med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948?

Svaret är dock inte helt entydigt… anledningen är att översättningen som Sverige antog inte verkar vara helt adekvat.

På engelska formuleras den inledande artikeln: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights.”

På svenska har det blivit: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Här ser vi att engelskans ”equal in dignity and rights” översatts med ”lika i värde och rättigheter” vilket faktiskt ger en annan innebörd!

blev i svensk tappning till "lika i värde och rättigheter".

…blev i svensk tappning till ”lika i värde och rättigheter”.

Vad som avsågs i deklarationen var att vi var ”lika i värdighet” – eller att vi skulle visas samma respekt och behandlas lika inför lagen.

Sedan 1974 har denna ”felläsning” ingått i den svenska regeringsformen 1: 2 §: ”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Denna bild är givetvis också Socialdemokratins som själva säger sig ha ”sina djupaste rötter i övertygelsen om alla människors lika värde och varje människas okränkbarhet.”

Vårt ”lika värde” som är Sveriges officiella signum och som ingår som en naturlig del i varje svensks identitet är alltså i grunden baserat på en felöversättning som inte ens överensstämmer med övriga världens syn på mänskliga rättigheter – en provinsiell pinsamhet som det nog är bäst att vi alla fortsätter att hålla tyst om.

Men vem skulle för övrigt bry sig om en sådana liten och obetydlig petitess???

2 kommentarer

Under Demokrati, Etymologi, Logos – Ord – Språk, Politik

Taggat som ,

november 4, 2010 · 4:07 pm

81. Ugglor i den svenska mossen, del 1

Vi har alla lika värde...

 

Värdelöst är väl ändå sådant som inte getts något värde och värdefullt sådant som fått ett värde genom att någon värdesatt det.

Är det inte så? Är det inte så vi i det verkliga livet använder orden?

Utifrån detta common sense resonemang torde den mer abstrakta idén om att vi alla har ett lika värde egentligen vara ren gallimatias. Därför vi vet ju mycket väl att vi inte värdesätter alla likadant och på samma sätt i olika situationer.

Så skulle man kunna se det – vilket också många gör.

Å andra sidan har vi ju gemensamt utvecklat en idé om att vi alla ska behandlas lika inför lagen och äga samma rättigheter oavsett bakgrund. Vilket givetvis är bra.

Men samtidigt står, mot all denna ideologiska försäkran, våra erfarenheter som är av ett helt annat slag.

Och de flesta av oss märker ganska tidigt i livet att vi faktiskt inte är lika mycket värda – några är alltid värda lite mer. Därför att de kanske är bättre, snyggare, mer framgångsrika eller till och med känner någon som är bättre, snyggare eller mer framgångsrik.

Det är så märkligt alltsammans att jag ibland undrar om det inte ligger några gamla hundar begravda här.

Det är givetvis bra för de allra flesta av oss att få växa upp i ett samhälle där vi är hyfsat jämlika. Det ger oss, om inte annat, ändå en slags första personlig grundplåt. Inget snack om saken!

Men för att vi ska kunna nå upp till att leva ett liv som är mer än bara drägligt, måste vi också tillägna oss lite mer värde än så. Vi måste nog utveckla en rad förmågor, tillägna oss kunskaper, skapa nödvändiga sociala nätverk och på så vis tillkämpa oss positioner som faktiskt skänker mer än bara ett hypotetiskt grundvärde. Vi behöver alla något väsentligt mer för att verkligen också känna oss värdefulla.

...men värderas så olika

Detta vet vi alla! Nja, inte alla men de flesta.

Så, vad talar vi egentligen om här? Var kommer all denna oenighet ifrån?

I och med dessa sammandrabbningar, som har sin upprinnelse i hur vi uppfattar detta lilla ord ”värde”, verkar vi ha hamnat i en tvångsmässig begreppsförvirring som antagit proportioner som påverkar, inte bara den offentliga debatten, utan även hur centrala funktioner i vårt samhälle organiseras och hanteras.

( Fortsättningen, om hur vi blivit språkligt vilseledda av en kanske alldeles för välmenande och ideologisk politisk retorik, följer i morgon i del 2.)

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Etymologi, Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,

november 1, 2010 · 10:23 am

80. Meningslöst, overkligt, meningslöst…

Ingen av oss skulle finna det vidare lustigt om vi råkade förlora några viktiga ord och begrepp. Om vi exempelvis tappade ordet ”under” skulle vi kanske tvingas gå en omväg och istället behöva säga, ”inte över”. Vilket nog skulle krångla till det ganska ordentligt.

Och vi kan som regel inte heller utsättas för alltför starka sådana språkliga ”sönderfall”. Vissa skulle reagera med irritation, andra med aggressivitet. Min gamla mor som nu träder in i någon slags åldersdemens reagerar med panikångest.

Avvikande eller osammanhängande information som går stick i stäv med våra upplevelser av sammanhang upplevs som en klåda som vi gör allt för att klia, lappa, laga för att ställa till rätta. Saker och ting måste helt enkelt hänga ihop. Det får inte vara för stora revor i vår förståelse.

Herakleitos den gråtande från Efesos skildrade denna kamp med bilden av en spindel:

”Liksom spindeln, sittande i vävens mitt, genast känner när en fluga har rivit upp någon av dess trådar och snabbt springer dit som om den led av den avskurna tråden, på samma sätt är det med människans själ, som då någon del av corpus (språkkroppen, min anm.) är skadad förflyttar sig dit kvickt, nästan otålig över skadan på kroppen, med vilken den är fast och samstämmigt förbunden.”(D67a)

Alltså även om vi bara står och gräver en grop så behöver vi få reda på varför vi gräver denna grop och vad den ska användas till annars hamnar vi snart känslomässigt fel. Tänk er situationen:

– Så här står du och gräver!

– Jo.

– Och vad är det för en grop du gräver?

– Ingen aning.

– Men varför gräver du då?

– Vet inte!

En person som inte skulle kunna redogöra för vad den gjorde skulle inte bli tagen på allvar. Vi måste minst av allt äga förmågan att veta vad vi gör. Vilket också betyder att vi måste kunna klä våra erfarenheter i ord.

Därför lider vi också när vi utsätts för bristande delaktighet eller inte får ta del av övergripande sammanhang. Meningslöshet handlar just om att befinna sig i en situation som inte omges av några berättelser alls.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

Taggat som ,

oktober 18, 2010 · 3:41 pm

79. Om konsten att styra verkligheten

I Richard Yates bok Revolutionary Road går Frank Wheeler och ängslas över vad han ska säga till sin hustru April när han kommer hem efter jobbet. När han väl stiger över tröskeln är det dock hon som först tar till orda och lägger så beslag på situationen.

Och Franks alla förberedande och taktiska funderingar går plötsligt bara upp i rök. Allt det han tidigare planerat att säga faller pladask i den nya verklighet som möter honom. April sätter omedelbart stämningen och får därmed också tolkningsföreträde.

Så kanske man bäst skulle kunna beskriva retorikens grunder eller kanske snarare, dess avgrunder: Hur viktig det är att med kraft ta verkligheten i besittning för att få lov att bestämma färdriktningen. Det handlar om att ta alla chanser att få inrätta perspektivet och därmed också få bestämma hur världen ska se ut.

Den tyske filologen Friedrich Nietzsche menade att detta nog måste vara den ultimata viljan till makt, den han kallade ”den ontologiska”, vilket innebar att man tog sig makten att bestämma över vad som skulle uppfattas som verkligt för andra.

I fallet Frank och April Wheeler så är det inte helt givet vem det var som slutligen lyckades erövra den slutliga positionen. Om ens någon?Perspektiv och styrkeförhållanden skiftar och det kanske är just det som oftast sker. Saker och ting förändras. Inte ens våra relationer är speciellt statiska.

Laddat möte hos "the Wheelers"

Författaren Lars Gustafsson formulerade en gång begreppet ”problemformuleringsprivilegiet” – ett långt och krångligt ord som betyder just detta att man med ordens hjälp sätter perspektiven och därmed också får rätt att välja lösningarna.

Denna kamp utspelar sig nu givetvis inte bara i dramatiska parförhållanden utan sker inom alla områden där det finns människor.

Inom politiken är det en självklarhet att man vill förfoga över rätten att beskriva, diagnosticera och åtgärda tillvaron – det är det som själva politiken i grunden handlar om.

Inom företagsvärlden handlar det om produkters inramning och vad dessa i slutänden lyckas förmedla. Man talar här om vikten av en lyckad ”storytelling” och att få ”äga” marknaden och därmed utveckla dess behov.

Och det handlar i grunden bara om retorik och samma mekanismer tickar inom oss alla.

2 kommentarer

Under Kommunikation, Politik, Retorik

Taggat som , ,

oktober 6, 2010 · 8:24 am

78. Från joker till clown

Från joker...

Visst finns det tabun – det finns små tabun som gör att vi kan föra enklare samtal och fungera socialt – och det finns stora tabun som utgör själva kittet i våra samhällssystem. Alla tabun behöver eller bör alltså inte brytas.

Ett tabu är självfallet aldrig statiskt utan förändrar sig i själva verket i takt med tiden. Allt som hade med exempelvis sexualitet att göra var väldigt tabu till för inte så länge sedan – så inte längre.

Tabun tenderar att brytas ned eller neutraliseras i en demokrati det är därför som många som vill upprätthålla olika former av tabun också vanligtvis motsätter sig demokratin. Det hänger ihop.

Sedan får vi självfallet aldrig glömma att även demokratin skapar sina tabun, viktiga ideologiska koder som inte får brytas.

Att bryta ett tabu är att bryta med konvenansen; är att bryta en ömsesidig förståelse; är att visa fingret; är att bryta upp och gå sin väg. Det är dock inget man gör ostraffat – i varje fall får det alltid konsekvenser.

Jimmie Åkesson uttåg ur Storkyrkan i närvaron av Konungen, biskopen, övriga politiker och därmed den svenska konstitutionen var ett rejält övertramp. Han överrumplades uppenbarligen av sina mindervärdighetskänslor och talade med darrande underläpp om förtal och diskriminering.

...till clown

Det var inte så skickligt gjort av honom. Inför kamerorna krackelerade något av hans välputsade yta.

Och det kan man ju tycka var bra. Bra att han visar upp en livs levande förvandling från joker (vågmästarroll och ”sanningssägare”) till clown i folkdräkt. En storslagen transformation som skett inför öppen ridå.

Han klarade av rond 1 och 2 (upptakt och valresultat) med bravur. Han hanterade media skickligt och lyckades förmedla sina hjärtefrågor utan att hamna i alltför uppenbara motsägelser eller tokerier. Men han förlorar nu starkt i rond 3 – på plats i verkligheten.

Om Jimmie Åkesson är en klok och eftertänksam ung man biter han sig nog i läppen i dag – och tänker; ”åhhh, varför gjorde jag så där”. Och gör därefter en rejält präktig pudel: ”Ja, vi uppträdde barnsligt och oansvarigt. Jag var väldigt spänd och nervös inför hela tillställningen med kungen och allt… och det hela gick över styr, förlåt mig”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Retorik

Taggat som ,

oktober 5, 2010 · 8:35 am

77. Säg inget nytt!

Vill du få någon att lyssna – säg inget nytt – gör dig istället till språkrör för gamla slumrande föreställningar. Då kommer du garanterat få oss alla att vakna.

Sverige och det svenska kulturarvet är just exempel på sådana gömda och nästan glömda föreställningar som ändå ligger många av oss varmt om hjärtat. Det handlar om en slags ursprunglig samhörighet som bygger på att vi har/haft tillgång till ett gemensamt språk och en uppsättning tillhörande bilder och berättelser.

Vi delar på så vis en rad talesätt och jordnära minnen som i slutänden bygger vår identitet och vår känsla av gemenskap. Och i sådana språkliga och kulturella strukturer befinner vi oss alla. Ingen undantagen! Men vi förhåller oss till dem på olika sätt.

Vissa tar utan några intellektuella krusiduller till sig en tämligen enkel beskrivning av världen –  och berättelserna blir därefter som huggna i sten.  Det är någonstans bland dessa grupperingar som några politiker valt att gräva fram vad de kallat ”verklighetens folk”. Personer med fötterna i den helsvenska myllan som säkert gillar kaffe med påtår och vårdar en gammal berättelse om Sverige som har sitt ursprung i den gamla folkskolan.

 

Svenska!?

Svenska!?

 

Men berättelserna är aldrig enhetliga och om vi skulle försöka lyssna till vad man i gemen uppfattar som ”svenskhet”, skulle vi säkert få många olika svar. Samtidigt är det där någonstans i skärningspunkterna mellan de olika uppfattningarna som vi ändå till slut skulle kunna hitta en minsta gemensamma nämnare. Frågan är dock bara om denna är något att bygga på?

Till sakens natur hör att vi aldrig skulle hitta EN beskrivning av svenskheten som skulle passa oss alla. Därför att ”svensk” är ett i grunden både abstrakt och dynamiskt begrepp. Och som sådant måste det också hanteras. Att i detta läge inte förstå sig på språkets natur är att gå miste om alla de viktiga detaljer och förklaringar som i slutänden bygger och upprätthåller ett samhälle.

Att tro sig kunna förstå och motarbeta exempelvis främlingsfientlighet och intolerans utan att samtidigt också förstå vad som styr våra uppfattningar är som att tro sig kunna baka bröd utan mjöl – för att nu använda ett mycket verkligt och jordnära exempel.

3 kommentarer

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

september 29, 2010 · 10:36 am

76. Relativt Skoskav

Lika – Olika

Frågan om vi lever i en relativ och föränderlig värld pockar dagligen på min uppmärksamhet. Som ett gruskorn i skon.

Alla kanske inte formulerar problemet som jag – men problemets kärna ligger ändå där och skaver hos de flesta.

Skavet ger sig till känna när vi exempelvis försöker få andra att förstå hur vi tänker  eller när andra inte riktigt gillar samma saker som vi. När den andre föredrar annan mat, klädstil och musik!

Men kanske speciellt när den andre har en annan uppfattning om vad som är verkligt, rätt och riktigt. Vem av oss har egentligen rätt?

När skillnaderna mellan oss blir för stora då kraschar det lite i vår upplevelse av att vi delar samma verklighet. Det är detta som är så obehagligt frustrerande. Olikheter har svårt för att samsas, de är helt enkelt för utmanande för vårt eget välbefinnande. För vår egen självbild. För vår identifikation.

Allt det vi faktiskt delar upptäcker vi vanligtvis inte. Olikheterna däremot är något som utmanar och som vi måste ta aktiv ställning till:

Antingen har ju den andre verkligen rätt i sina uppfattningar vilket medför att vi själva kan ha fel – vilket vanligtvis är en alldeles för stor utmaning för att det ens skulle vara ett tänkbart alternativ för oss.

Följdriktigt väljer vi istället oftast att betrakta det som att den andre har fel eftersom vi själva med ganska stor säkerhet ändå vet med oss att vi har rätt. Det känns helt klart mycket mer betryggande.

Eller så… kanske vi godtar den pluralistiska beskrivningen av världen som säger att vi alla är olika och utvecklar en oerhörd vittomfamnande tolerans mot allt som går stick i stäv med vad vi själva tycker. Ja, vi proklamerar kanske till och med att vi ”gillar olika”.

Alla har lika rätt... eller fel...

Och för att psykologiskt klara av denna balansgång anlägger vi därefter kanske t.o.m. en attityd av att man egentligen ”inte behöver tycka så jäkla mycket” (det skapar ju bara konflikter). Och vi blir därmed också lite mer aloof, lite mer tillåtande – ja, lite mer urbaniserade helt enkelt.

Med risk att vi till slut varken vet var vi själva står eller om någon överhuvudtaget kan ha rätt eller fel i någonting.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Relativism

Taggat som , ,

september 28, 2010 · 10:01 am

75. Personlig Positiv Positionering

"Du, din djävla narkoman!"

Det enklaste och mest naturliga sättet att positionera sig själv är att ta ut avståndet till dem som man anser vara sämre.

Som jag har hört berättas gällande det indiska kastväsendet: Det är de lägre kasternas önskan om att inte ligga sämst till som till stor del upprätthåller det förbjudna systemet!

De lägre kasterna uppfinner på så vis klassen av kastlösa. De som gör att de själva intar en position.

Denna drift att få vara någon, att få betyda någonting är givetvis något som vi alla kämpar med. Vi vill alla känna att vi har en identitet och att vi har ett värde i gemenskapen.

Och för de allra flesta av oss så finns det alltid någon grupp under som vi kan ta avstånd från och som därmed bidrar till att ge oss vår eftertraktade plats.

Men för bottenskrapet i ett samhälle – och kom nu inte och antyd att det inte finns något sådant – så pågår en ständig kamp om att definiera och formulera detta avstånd till ”de andra”.

Det är precis som med alkisen som sluddrar till grannen på parkbänken: ”Du din värdelösa narkoman!”

Och är man nu inte helt på det klara med hur man själv ska lyckas med att skapa denna nya undergrupp så finns det alltid andra som är villiga att ta på sig att vara språkrör. I årets val var det framförallt Sverigedemokraterna som fick ge röst åt de hunsades revansch.

De gav röst åt en befolkningsgrupp som delvis består av lågutbildade och frustrerade unga män där den personliga känslan av misslyckande och hopplöshet dominerar. En grupp som nu kräver respekt för vad de faktiskt är! Och de är minsann ändå riktiga svenskar! Som gillar folkdans, köttbullar, falukorv med potatismos och eh… julafton.

Kastlös – lägre än lägst

Alltså en grupp som, liksom den indiska lågkasten, har allt att vinna på att utmåla en annan grupp som samhällets absoluta bottenskikt.

Samtidigt kan vi i den upplysta urbana medelklassen förfasas över detta faktum. Vi som verkligen inte upplever att vi ser ned på någon alls… Ja, som inte ens behöver se ned på någon för att befästa våra egna positioner.

3 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som , ,