mars 23, 2013 · 4:26 pm

164. Det är lika bra att erkänna!

Praying_Hands

Och den faktiska tillbedjan skulle alltså ske efter ett visst mönster och först och främst riktas åt alla väderstreck – sedan mot himmelen – och till sist ned mot jorden.

Det är lika bra att erkänna innan man en dag blir påkommen och måste göra en mellanpudel. Nu är det nämligen så att även jag en gång har varit i tro – eller hur man nu säger – och vänt mig till högre makter i innerlig längtan efter hjälp och tröst.

Jag hade till och med en egen böne-bok. Det var en sådan där liten anteckningsbok med plastpärmar och spiralbindning. Och den var grön.

Jag hade slagit hål i kanten med ett hålslag. Där hängde ett litet hänglås som dock inte gjorde någon större nytta eftersom pärmarna var mjuka. Men låset var nog mer symboliskt eftersom det handlade om att markera och skydda det mest hemliga som just då fanns i mitt liv.

Ingen fick nämligen veta – därför då skulle den ha förlorat all sin kraft.

I min böne-bok fanns fem magiska böne-tecken nedpräntade högst upp på varje sida. Dessa symboliserade fem nivåer eller allvars-grader. Och jag fick bara använda varje grad, fem gånger per år. Vilket sammantaget då gjorde 25 möjligheter att få mina önskningar uppfyllda. Och varje gång jag utnyttjade en önskan var jag tvungen att markera med en liten prick. Och höll jag mig bara till denna lilla överenskommelse, som jag i och för sig själv hittat på, skulle jag alltid bli bön-hörd. Det var så det var avtalat. Det var väldigt praktiskt.

Och jag höll stenhårt på regelverket – samtidigt som jag bevarade hemligheterna för mig själv. Jag hade min lilla böne-bok i tre år, från det jag var nio till det jag fyllde tolv. Och alla mina böner gick i uppfyllelse!

Felix_Toy_Pudel_Puddel1

Det är lika bra att erkänna innan man en dag blir påkommen och måste göra en mellanpudel.

Mina önskningar var också förenade med en ritual. Till att börja med fick jag aldrig önska något enbart för min egen skull – de fick bara användas för att be om att det skulle gå bra för någon annan. Det bara var så – allt annat var otänkbart.

Och den faktiska tillbedjan skulle också ske efter ett visst mönster.  Först och främst måste bönen riktas åt alla väderstreck – sedan mot himmelen – och sist ned mot jorden.

Därför man kunde ju aldrig veta var denna mäktiga kraft som kunde höra bön verkligen höll hus.

2 kommentarer

Under Prsonlgt, Sanning & Inkonsekvens

mars 22, 2013 · 11:43 am

163. Hur svårt kan det vara?

Cypernkarta

Cyprioter! Allvarligt talat – 3 eller 10 % skatt på sparat kapital – vad är det? En dålig börsdag eller två! Snålheten bedrar visheten är det visst sagt!

När hjälp förväntas komma från ovan, vad gör vi? Jo, slirar med engagemang och flyr ansvar – därför att det löser sig nog ändå – på något sätt!

Vad jag har i tankarna är förstås eurokrisen, vad som orsakade den – och nu de sura reaktionerna från innevånarna.

Visst, ju högre upp i näringskedjorna du befunnit dig – desto mer har du kunnat tillgodogöra dig de generösa bidragen för stöd av jordbruk, väg- och brobyggen. Medan du på de lägre nivåerna i bästa fall fått jobb och lön! Och det är väl bra det med.

Men när tumskruvarna nu dras åt på exempelvis Cypern – hörs enbart skrik och tandagnisslan! Ingen vill betala! Ingen vill någonsin betala – speciellt inte de som har något att betala med.

Allvarligt talat – 3 eller 10 % skatt på sparat kapital – vad är det? En dålig börsdag eller två! Snålheten bedrar visheten är det visst sagt!

2013-Porsche-Cayenne-GTS-rear-end.JPG

Vet ni vilken världsmetropol som har flest registrerade Porsche Cayenne i världen? Jo, de finns i den grekiska staden Larissa?

Vet du vilken världsmetropol som har flest registrerade Porsche Cayenne? Jo, de finns i den lilla grekiska staden Larissa? Och antalet registrerade Porsche i hela Grekland överstiger för övrigt antalet innevånare med en inkomst över €45.000! Och en Porsche Cayenne kostar då över € 90.000! Vilket måste vara ett modernt grekiskt mysteriespel? Med benäget bistånd från norr.

Och nu samma sak på Cypern. Och vad händer just nu i Italien, Spanien och på Irland eller rättare sagt, vad händer inte i Italien, Spanien och på Irland?

Jag tror ju innerst inne på människan och hennes förmåga att lösa sina egna problem bara hon får rätt förutsättningar att göra det. Och jag inbillar mig att den situation som vi nu bevittnar i vissa delar av Europa – aldrig skulle ha uppstått med en mindre generös EU-politik.

Så blir det när den goda tanken inte förmår möta den krassa verkligheten.

Om bankerna vet att de aldrig kan gå omkull, om bilindustrin vet att någon håller dem under hjulen så behöver de självfallet inte ta samma ansvar för sina verksamheter. De blir bekväma och oaktsamma.

Samma sak gäller för människor som får för stora fallskärmar eller som lever med ett alltför finmaskigt trygghetssystem. De tappar så småningom förmågan att orientera sig i verkligheten.

 

 

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Ekonomi, Politik

Taggat som , ,

mars 19, 2013 · 11:52 am

162. Och det bara fortsätter snöa!

139752394656365626_CGeXngNB_c

”Lástima surge cuando nos sentimos lástima por alguien; compasión es cuando entendemos y ayudar sabiamente.”
•
”Pity arises when we are sorry for someone ;
compassion is when we understand and help wisely.”

Det är den 19 mars 2013 och snön yr kring husknutarna. Iskylan från norr bara vägrar släppa greppet. På radion talar man uppgivet om apatiska flyktingbarn. Det är synd om dem – barnen.

Det är också synd om föräldrarna. Och det är synd om de andra som inte riktigt får komma in i värmen – tiggarna, uteliggarna, de papperslösa.

Jag läser att det också är synd om småfåglarna om vi slutar mata dem och att det nu även är synd om rådjuren, vars smala ben skär ned genom den hårda skaren.

Under vintern har det också skrivits en artikelserie i DN som visat att det verkligen är synd om alla som inte får någon vård i tid och om alla gamlingar som inte riktigt blir omhändertagna.

Och när jag slår upp dagens tidning kan jag inte annat än tycka synd om alla dessa som bor i Bagdad – och så förstås syrierna,  palestinierna – och kopterna…

Ja, det är verkligen synd om alla som inte kan lämna förtryck och krigshärdar.

DSC_9146

Den här stackarn kom varje dag under flera veckor och åt solrosfrön som fåglarna skvätt ut från fågelbordet, sedan plötsligt en dag så lade den sig ned – nu syns den dock inte till längre…

Det är också synd om alla som måste fly.

Och det är synd om alla som inte känner sig riktigt hemma dit de kommer.

Nu kan det låta som om jag bara raljerar över alla som det kan tyckas synd om, men det handlar inte om det!

Jag tycker verkligen synd om alla som det på något sätt är synd om – men de är väldigt många.

Och vi tycker alla väldigt olika – alltså vilka det är mest synd om.

Och jag vet, som jag också skrev i inlägget ”132. Vem fan bryr sig”, att det finns de som bryr sig mer om herrelösa hundar än om svältande barn.

Men själva anledningen till att det är synd om så väldigt många måste nog ändå vara att livet faktiskt inte är en sådan dans på rosor som många tror. Och att det är därför som Gotama Buddha talade så mycket om dukkha och Indras dotter i Drömspelet ständigt upprepar att, ”det är synd om människorna”!

Livet är kanske i grunden just så som Thomas Hobbes en gång uttryckte det, ”solitary, poor, nasty, brutish, and short” och just därför måste vi också alla göra vi kan för att gemensamt hålla våra näsor över vattenytan och försöka hålla oss flytande. Det finns nog ingen annan utväg!

3 kommentarer

Under Demokrati, Natur & Kultur

Taggat som , ,

mars 15, 2013 · 1:13 pm

161. #bästejonas

khemiri_jonas_hassen_1_l

#bästejonas

Hej Jonas!

Jag läser ditt brev till Beatrice och blir djupt berörd av din berättelse. Jag förstår den där känslan av att ständigt behöva känna sig utpekad. Vilket man givetvis blir när man på något sätt avviker från normen.

Majoriteten kan alltid få de av oss som på något sätt är annorlunda att inte riktigt känna oss hemma. Utanförskapet är på så vis alltid lika plågsamt.

Och som avvikare drar vi ju också alltid till oss majoritetens misstänksamhet. Som skäggig bland slätrakade eller som vegetarian bland köttätare.

Nej, jag vill på intet sätt förringa dina upplevelser av diskriminering – det är och ska vara otillbörligt, olagligt och straffbart.

Det är inte det! Vad jag tänker och känner är snarare bara hur denna känsla av främlingskap skulle kunna vara så värst mycket annorlunda?

Jag menar bara, det är ju alltid smärtsamt att behöva stå vid sidan av. Och mycket av det du beskriver och som också är så trollbindande i din text, är ju just situationer där känslan av utanförskapet är något som vi andra kan ta till oss.

Vi har alla en berättelse. Min far kom från Danmark som flykting under andra världskriget och blev här i Sverige genast kallad ”danskjävel”. Nej jag vill för övrigt inte göra några jämförelser, jag är ju trots allt både blond och blåögd och blir inte stoppad i tunnelbanan. Saken är bara den att jag kan förstå din känsla. Och det var väl det som också var meningen?

Men för att nu komma till saken, jag ska inte bli mångordig. Du bad Beatrice att för en stund dela dina upplevelser. Men var inte tanken också att du skulle dela hennes?

Och vad skulle du då hitta på? Skulle det inte finnas några kontroller alls av de så kallade papperslösa i Sverige? Eller skulle de bara ske på ett värdigare sätt?

2cb1a798

#bästabeatrice

Du verkar ju annars vara en schyst kille med huvudet på skaft, så frågan är hur skulle du tänka om du nu var Beatrice?

Och Jonas, jag måste bara slutligen säga att ditt inlägg rent formmässigt var enastående. Du spelar retoriskt rätt på alla strängar, med rätt anslag på både patos, ethos och logos.

Men där mot slutet någonstans var det tyvärr något som brast. Du skriver nämligen att, citat: ”men vi vet att en människa aldrig kan vara illegal” och utnyttjar vad jag kan förstå en rätt så beklämmande begreppsglidning i den annars så stringenta berättelsen. Det kanske var meningen men jag reagerade ändå på den.

Därför frågan om människor kan vara illegala eller inte har aldrig varit på tapeten här, frågan har hela tiden handlat om de personer som utan giltiga papper eller uppehållstillstånd befinner sig i Sverige. Och om de betraktas som illegala innevånare är väl mest bara ett vedertaget begrepp – de är ju inte rättsligt sätt, medborgare.

För övrigt talar vi ju nu här om ett land som kanske är ett av de mest generösa i världen vad gäller den goda viljan att hjälpa dem som har det svårt. Och det kanske är just därför som vi nu också måste slå våra kloka huvuden ihop för att försöka upprätthålla det samhälle som både du, Jonas och jag är en del utav och som vi säkert bägge vill göra allt för att försvara.

12 kommentarer

Under Kulturdebatt, Politik, Sociala Medier

Taggat som ,

mars 13, 2013 · 3:30 pm

160. Lars Albert Colliander

DSC_9148

Texten lyder: EL TRAMP LESOON PLATZ VANDRAR VIDARE

Jag kände en gång en kille vars namn var Lars Albert Colliander.

Jag minns att han lärde mig att lyssna till Paul McCartneys basgångar på skivan Sergeant Pepper.

Jag hade själv aldrig tidigare hört eller kunnat urskilja en basgång – visste inte ens vad det var.

Och han introducerade ny musik jag själv då inte lyssnade på.

Jag minns att han bland annat spelade Velvet Underground och The Zombies.

I ett av hans många brev som jag precis burit ned från vinden där de legat gömda i en låda i 27 år hittade jag just följande lilla haikuliknande koan:

”Att säga och skriva ”Nipps Nopps”
Får mig osökt att tänka på
Livets mening.
Onödigt arbete både delarna.”

Ja, sådan var han! En slags naturlig skeptiker som ofta stördes över när saker togs på alldeles för stort allvar.

Lars Albert träffade så småningom Marie Katrin, de flyttade ihop, fick en son som fick namnet Cristian och vi sågs inte mer.

Men under de närmast följande åren skickade Lars Albert mig nog närmare 100 brev. I alla slags format. En gång skickade han botten av en skrivbordslåda. En dag mottog jag världens minsta brev – inte större än en tändsticksask.

Han gillade tanken på hur de färdades. En gång band han ett långt rött band i en försändelse – och i sin egen föreställningsvärld kunde han se dess färd – genom olika händer och sorteringar och hur till slut brevbäraren skulle undra och trassla med det där bandet för att få ned det i brevinkastet.

Det sista brev Lars Albert skickade var ungefär vid den här tiden för just 27 år sedan. Han berättade att han träffat sin son som då hunnit bli fem år gammal men inte längre bodde hos honom, Marie Katrin och Lars hade just separerat. Han beskrev hur de körde omkring på parkeringsplanet i ett hyreshus på Lars Alberts Kawasaki 110 CC. Han älskade sin Kawasaki 110 CC – utan ett uns av ironi. Och han älskade sin son.

DSC_9151

Ett hundratal brev fyllda med små berättelser, dikter, rena tokerier och teckningar har legat i en låda på min vind i 27 år…

Men det var något ödesmättat över det där brevet.

Något år senare fick jag av en tillfällighet veta att han någon vecka senare tagit farväl av oss alla – och jag som knappt ens hunnit reagera på att hans brev slutade komma.

Det jag främst tagit med mig från min vänskap med Lars Albert är nog förmågan att uppskatta hans speciella och knäppa humor, och så förstås det där med Paul McCartneys basgång – hur han faktiskt lärde mig att se, att det vi uppfattar som verkligt, först framträder genom vår förmåga att bli varse saker o ting – vissa av oss förmår se detaljer – andra ser och hör ingenting. Verkligheten blir också därefter! Tack Lars!

1 kommentar

Under Prsonlgt

Taggat som

mars 8, 2013 · 10:11 am

159. Tripp, Trapp, Trull

lexia_tripp-trapp-trull

Tripp, Trapp, Trull…

Vad Tripp, Trapp, Trull betyder – det vet ju alla! Det betyder liten, lite större och stor! Eller hur var det nu? Att Trapp är den mellersta är ju givet. Men var tusan befinner sig Tripp och Trull?

Är Tripp den som är minst eller är det Trull? Tripp låter onekligen mindre än Trull.

Men tack o lov finns det nu en fortsättning på ramsan som lyder, ”och mammas lilla hjärtegull”. Som då ger oss full klarhet i att det trots allt måste vara Trull som är minst! Eller hur?

Det som är så fantastiskt är att vi kan samtala utan att ha en aning om vad vi säger. Eller rättare sagt, vi vet alltid (njaa) vad vi själva säger – men har mindre koll på vad den andre uppfattar.

Vi förutsätter som regel bara att den andre delar en ungefärligt likadan värld som den vi själva befinner oss i. Och så länge vi bägge tror lika starkt på att vi delar en och samma verklighet – så fungerar det ju utomordentligt bra. Vi kallar alla rött för rött och vackert för vackert oavsett vad vi menar och hur mycket vi än skiljer oss åt. Det är praktiskt!

Och detta gör givetvis också att vi kan fungera så bra tillsammans, att vi inte hela tiden träter eller fastnar i meningsskillnader. Språket är på så vis snällt och överslätande så länge vi använder det lite löst och utan större precision. Som i ”small talk”!

DSCN2140

…mammas lilla hjärtegull!

Och det är ju först när vi går in och vill ha precision, som det riktigt börjar strula till sig. Till exempel när jag hävdar att Tripp är störst och du att det är Trull. Och vad är det slutligen som avgör vem som ska få rätt?

Du går och slår upp det i NE och triumferande får det bekräftat att Tripp är minst – medan jag vänder mig till SAOL där det uttryckligen framgår att det är Trull!

Och vem som slutligen får rätt beror som regel på vem som kan underbygga sin uppfattning starkast; med argument; med envishet; med styrka eller med någon annan form av makt eller känslomässig utpressning.

5 kommentarer

Under Etymologi, Logos – Ord – Språk, Pragmatik

Taggat som , ,

mars 5, 2013 · 11:47 am

158. Den stjärna som lyser klarast

Michelle-Obama-Forbes-Most-Powerful-Women

Michelle Obamas naturliga och prestigelösa sätt är något vi verkligen kan beundra.

Sitter i solen med en nybryggd espresso och ser ut över ett snötäcke som nu äntligen börjar visa tecken på att släppa taget. De här första varma vårsolstrålarna mot kinden. Och jag tänker, vilka av er är det som gillar prestigelöshet? Och varför?

Vad betyder det egentligen?

Enligt ordboken kommer ordet ”prestige” från franskan och användes ursprungligen nedsättande i betydelserna, ”trolleritrick”, ”gyckelspel” eller ”att fördunkla”.

Och först under 1800-talet kom betydelsen att glida över mot den nu mer positiva bemärkelsen, ”någonting fint”, ”högt anseende” eller ”position”, vilket ju i sig är en ganska lustig vändning.

Och där står vi i dag – någonstans, nästan. Att någonting är prestigefyllt innebär ju uteslutande att det äger högt anseende och är något väldigt, väldigt fint.

Men hur kommer det sig då att man för att vara anställningsbar i dagens Sverige bör vara prestigelös? Det är nämligen så som många jobbannonser är formulerade; ex. ”du är prestigelös och har lätt för samarbete”.

Jag kan förstå det här med att man som arbetsgivare inte vill ha in lurendrejare, gycklare eller människor som agerar i det fördolda, såsom den ursprungliga franska betydelsen av ordet pekade mot. Däri skulle finnas en viss logik.

Men nu avser vi ju med ordet ”prestigelös” någonting helt annat och mer som en slags motsats till att vara prestigefylld – vilket då närmare skulle innebär en person som inte markerade genom att ständigt hävda sin position. Eller hur? Det är väl så vi använder oss av begreppet.

hqdefault

Är ”prestigelös” möjligtvis en snyggare omskrivning av Jantelagen?

Och det är utifrån denna grund jag nu ställer mig frågan (och jag sitter fortfarande i den värmande vårsolen), varför uppskattar vi prestigelösa personer och i vilka sammanhang gör vi det?

Jag kan tänka mig att många uppskattar prestigelöshet hos högt uppsatta personer, sådana som Barack och Michelle. Alltså hos människor som intagit en maktposition men inte alltid agerar utifrån denna. Och det är väl kanske just sådana ledare man vill ha – som överställda.

Men jag kan även tänka mig att vi också uppskattar detta servila och ödmjuka karaktärsdrag när vi inte vill bli motsagda. Alltså när vi själva vill vara den stjärna som lyser klarast. Då passar det nog väldigt bra  att omge sig med just prestigelösa personer.

För det låter ju samtidigt så himla fint – prestigelös!

Lämna en kommentar

Under Etymologi, Kommunikation

Taggat som , ,

februari 22, 2013 · 11:09 am

157. Krångliga turer kring ”du” och ”ni”!

emo

Hur ska jag tolka att bli tilltalad ”ni”?

Var härom dagen och återlämnade en nyinköpt laserskrivare som inte gillade att befinna sig i ett Apple-nätverk. Allt gick smidigt och när jag skulle gå sa personen i kundtjänsten, en Emo-kille, svartfärgat hår, tatueringar, piercad – ja ni vet: – Hoppas ni hittar en skrivare som passar!

Jag blev lite mållös men nyfiken och frågade, vad sa du? Han rodnade och blev märkbart osäker och stammade fram: ja bara menade att hoppas ni hittar en skrivare som funkar.

– Jo, jag hörde vad du sa, svarade jag, men varför kallade du mig för ni?

– Eh, jag vet inte, gjorde det nog för att det kändes mer respektfullt på något sätt.

Men hur är det egentligen? Är bruket av ”ni” mer respektfullt?

Du-reformen infördes kring på 60 – 70-talet och är av samma andas barn som den förändringsdrivna sociala ingenjörskultur som också orsakade rivningarna av Gamla Klara.

Och orsakerna till reformen sägs vara att Ni:andet då i huvudsak användes som semantisk statusmarkör. Och att detta kunde upplevas som kränkande av de som inte hade någon status.[1]

När jag nyligen läste detta blev jag lite ställd – jag hade inte tidigare uppfattat ni:andet som någonting kränkande. Var kom det ifrån?

Men, när jag undersöker saken närmare visar det sig inte riktigt vara så enkelt som jag först trodde.

Och så här ser Ni:andets historia ut, om jag nu har uppfattat turerna rätt:

  1. Före 1800-talet duade man varandra i situationer där det inte fanns något behov av positionering och framförallt bland arbetar- och underklass.
  2. Men där det uppstod en statusrelation skulle den underlägsne alltid tilltala den ”övre” parten med ”ni”.
  3. Men omvänt användes fortfarande ordet ”du” då man tilltalade någon som var under en själv i rang.

    Rivning-i-Klara1

    Rivningarna i kvarteren kring Gamla Klara. Brydde man sig inom den sociala ingengörskonsten överhuvudtaget om s.k. ”kulturvärden”?

  4. Detta asymmetriska bruk av pronomen kom då i början av 1800-talet att upplevas som alltmer föråldrat och det startades därför en ”Ni-reform”.
  5. Och tanken var att alla skulle adressera varandra ”Ni”, oavsett rang.
  6. Vilket dock fick till följd att de som kände sig lite för mer än andra, uppfattade detta utbredda Ni:ande som något nedsättande. Begreppet hade alltså degraderats och därmed förlorat sin funktion som statusmarkör.
  7. Därför börjar man nu inom överklassen i stället att adressera varandra genom omskrivningar och med tjänstetitlar och Ni:andet förbehölls situationer när man talade till underställda.
  8. Och det är alltså därför som vissa under 60-70-talet uppfattade Ni:andet som någonting kränkande och det är därför man då inför den sedan dess fungerande du-reformen.

På så sätt blev ”ni” som en gång avsågs uttrycka ett respektfullt tilltal, med tiden förknippat med något nedsättande. Och det är alltså där vi står i dag. Inte så konstigt att många av oss är lite trevande och inte alltid uppfattar alla dessa historiska vändningar och nyanser.

[1]

Katrin Norrby: ”Kandidat Svensson, du eller ni”
– om utvecklingen av tilltalsskicket i svenskan

5 kommentarer

Under Etymologi, Jämlikhet, Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,

februari 20, 2013 · 12:12 pm

156. En högre grad av medvetenhet?

orange-texture-backgrounds-wallpapers

Berikar det vår upplevelse av världen att kunna skilja, mellan färgerna orange…

Om det var så att en person som saknade ord för något – därmed också skulle få det svårare att se och vara medveten om just detta – vad skulle det då få för konsekvenser?

Forskningen har sedan länge kunnat påvisa att personer som talar ett visst språk, och som exempelvis inte gör någon skillnad mellan gult och orange, också får det svårare att upptäcka just sådana nyansskillnader.[1]

Och i en alldeles pinfärsk forskningsrapport från USA har ekonomen M. Keith Chen bland annat tittat på hur språket och de tempus vi använder påverkar vår förmåga att tänka kring vår framtid.

Och funnit att det är en betydande skillnad mellan sådana språk som klart skiljer mellan tempus och de som inte gör det i lika hög grad. Det har bland annat visat sig att befolkningen, i sådana språkområden där man inte betonar tempus, sparar 30% mer till sina framtida pensioner.[2] De betonar alltså inte på samma sätt skillnaderna mellan i dag och i morgon.

Ok!

Om språket vi talar (och därmed också tänker) så starkt påverkar hur vi tar viktiga beslut, vad säger då detta om oss människor? Ger oss språket då en djupare upplevelse av världen? En större medvetenhet?

Gult.bmp-for-web

…och gult?

Ja, det är frågan!

Men rent hypotetiskt bör man ändå av dessa resonemang kunna dra slutsatsen att det ändå skiljer en hel del mellan den person som bara har ett ordförråd på 5 000 ord och den som har tillgång till, låt säga, 25 000 ord?

Den senare har ändå 20 000 fler nyanser än den förre. Nyanser som sedan alltså har visat sig kunna påverka hur vi agerar och löser problem i tillvaron.

Lever vi då i olika världar? Ja på sätt och vis! I varje fall får man nog ändå säga att vi då och då gör strandhugg i olika dimensioner.

Men om den person som bara har en tiondel så stort ordförråd, trots allt har fler ord som betecknar exempelvis is, så har ju denne definitivt större möjligheter att klara sig just på svaga isar. Därför att orden vi skapar är inget annat än beteckningar som vi sätter på erfarenheter som vi är beroende av att kunna. Vi kallar dem därför sedan för ”kunskaper”!

Därför är också de som förmår se de små variationerna, som ser om isarna ska bära eller brista, dem vi gärna följer. Det vet alla som någonsin varit ute på en bräcklig havsis.[3]

4 kommentarer

Under Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,

februari 18, 2013 · 3:08 pm

155. Att bita sig själv i svansen

Stig_Järrel_krug256_167086a

Det är så här, i Stig Järrels gestalt, många av oss har lärt oss att avsky och ta avstånd från alla slags auktoriteter. Men frågan är om inte…

A. Jag är sju, sitter på golvet, ser på TV. Vid min sida en liten skål med chips. Pappa i en fåtölj bredvid. Plötsligt sträcker han sig ned, tar ett chips. Och jag skriker: – Sluta din jävla tjuv!

Javisst, jag fick en hurring och sprang sedan därifrån gråtande och visade mig sen inte på flera timmar. Jag blev så kränkt!

Jag minns fortfarande hur jag fullständigt genomsyrades av denna sura kroppsvätska. Hur kunde han? Jag hatade honom! Det var faktiskt mina chips. Bara mina!

Jag tror för övrigt det var enda gången min far någonsin slog mig. Jag skulle nog ha gjort detsamma.

Men de flesta av oss blir faktiskt kränkta när vi upplever övergrepp. Eller när andra struntar i hur vi känner oss eller vilka vi är. När vi inte blir sedda. När vi inte får vara med och bestämma.

Och när vi vill uppfattas som jämbördiga – och finner att vi inte riktigt är det.

B. Därför, och nu till själva poängen, om vi blir invaggade i en föreställning att alla hierarkier i grunden utgör orättvisa maktstrukturer och att all form av ojämlikhet är ett slags övergrepp – så grundläggs ju också en oförmåga att möta, hantera eller befinna sig i sådana strukturer.

ouroboros-pergamino

…det är en reaktivitet som kanske bara fått oss att bita oss själva i svansen.

Vad jag säger är, att om vi inte har utvecklat någon form av förståelse för, eller har erfarenhet av att befinna oss i hierarkiska strukturer – så kan det mycket väl resultera i en oförmåga att klara av situationer där sådana strukturer faktiskt förekommer.

Skolan är ett bra exempel. Läraren finns där därför att denne har befogenhet att leda och lära elever mot större kunskap. Den pedagogiska ledaren eller rektorn har befogenhet att till viss del styra över lärarna. Andra kontrollorgan står över skolledarna. Det är en maktstruktur. Det är en hierarki.

Att då tvingas befinna sig i en sådan struktur utan förmåga eller förståelse för hur man ska ta plats eller förhålla sig till dem som just är utsedda att leda – kan ju minst sagt bli lite krångligt och kanske även ytterligare ge upphov till en känsla av kränkthet som då biter sig själv i svansen. [1]

[1] För de av er som ännu inte riktigt förstått vart jag vill komma med detta inlägg, vill jag hänvisa till avsnitt B. Avsnitt A är här mest en retorisk krumelur för att få upp er läsare på det aktuella spåret som alltså utgörs av just stycke B.

5 kommentarer

Under Demokrati, Jämlikhet, Makt och Rädsla

Taggat som , ,