Kategoriarkiv: Makt och Rädsla

december 10, 2010 · 2:58 pm

88. Moral & Makt

Moral uppstår som ett svar...

Moralen uppstår som ett svar på vår utsatthet. Vi föds alla nakna och hjälplösa. Vi har varken päls, klor eller tänder. Ett människobarn behöver en längre tid av omvårdnad än något annat däggdjur för att klara sig. På så vis föds vi in i beroende – först av modern, sedan familjen, senare genom olika slags tillhörigheter.

Att få vara del av en klan, en grupp, ett samhälle är det som ger oss kraft, position och möjlighet att överleva.

Det finns de som hävdar att moralen, så som vi känner den, på grund av vår utsatthet, bara är de svagas svar till dem som är av naturen starka. Att de svaga på så vis skulle ha gaddat ihop sig i taktiska ”tycka-lika-cluster” – för att gemensamt kunna stå enade och därmed lite starkare.

Denna tolkning känns dock i dag lite förlegad, precis som synen på att moralen skulle ha någon slags universell nödvändighet eller giltighet inbakad i sig.

Därför att vi är alla dömda att samarbeta, ensam är aldrig helt och hållet stark! Men de av oss som förmår erövra en maktposition klarar sig givetvis bättre än andra. Blir därmed mindre beroende. Och får så genom sin relativa position en slags moralisk frisedel.

Den som är tillräckligt rik eller mäktig behöver alltså inte vara lika moralisk som alla andra som ständigt måste stå på tå i olika beroendeförhållanden.

...på vår naturliga utsatthet.

De som har makt behöver inte alltid le eller vara trevliga mot alla de möter. De kan tillåta sig en viss nedlåtenhet – som ett markerat avståndstagande. En attityd som också de svaga ser upp till med respekt eftersom de själva alla traktar efter det – samtidigt som de i försvar för sin gemensamma beroendeställning måste uppfatta det hela i termer av ”överlägsenhet”, ”arrogans” och ”självgodhet”.

Det är också därför som de som inte har någonting alls och därmed inte har något att förlora just imiterar denna coola hållning av kyligt avståndstagande – det signalerar nämligen makt och oberoende! Och makten skrämmer alltid den i grunden svage som därmed blir ytterligare försvagade och undflyende.

Det är så enkelt och samtidigt så kulturellt tillknorvlat!

Och då undrar du förstås hur jag kan veta allt detta? Och jag kan bara svara att jag vet det därför att det står skrivet med eldskrift i skyn!

7 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som ,

oktober 5, 2010 · 8:35 am

77. Säg inget nytt!

Vill du få någon att lyssna – säg inget nytt – gör dig istället till språkrör för gamla slumrande föreställningar. Då kommer du garanterat få oss alla att vakna.

Sverige och det svenska kulturarvet är just exempel på sådana gömda och nästan glömda föreställningar som ändå ligger många av oss varmt om hjärtat. Det handlar om en slags ursprunglig samhörighet som bygger på att vi har/haft tillgång till ett gemensamt språk och en uppsättning tillhörande bilder och berättelser.

Vi delar på så vis en rad talesätt och jordnära minnen som i slutänden bygger vår identitet och vår känsla av gemenskap. Och i sådana språkliga och kulturella strukturer befinner vi oss alla. Ingen undantagen! Men vi förhåller oss till dem på olika sätt.

Vissa tar utan några intellektuella krusiduller till sig en tämligen enkel beskrivning av världen –  och berättelserna blir därefter som huggna i sten.  Det är någonstans bland dessa grupperingar som några politiker valt att gräva fram vad de kallat ”verklighetens folk”. Personer med fötterna i den helsvenska myllan som säkert gillar kaffe med påtår och vårdar en gammal berättelse om Sverige som har sitt ursprung i den gamla folkskolan.

 

Svenska!?

Svenska!?

 

Men berättelserna är aldrig enhetliga och om vi skulle försöka lyssna till vad man i gemen uppfattar som ”svenskhet”, skulle vi säkert få många olika svar. Samtidigt är det där någonstans i skärningspunkterna mellan de olika uppfattningarna som vi ändå till slut skulle kunna hitta en minsta gemensamma nämnare. Frågan är dock bara om denna är något att bygga på?

Till sakens natur hör att vi aldrig skulle hitta EN beskrivning av svenskheten som skulle passa oss alla. Därför att ”svensk” är ett i grunden både abstrakt och dynamiskt begrepp. Och som sådant måste det också hanteras. Att i detta läge inte förstå sig på språkets natur är att gå miste om alla de viktiga detaljer och förklaringar som i slutänden bygger och upprätthåller ett samhälle.

Att tro sig kunna förstå och motarbeta exempelvis främlingsfientlighet och intolerans utan att samtidigt också förstå vad som styr våra uppfattningar är som att tro sig kunna baka bröd utan mjöl – för att nu använda ett mycket verkligt och jordnära exempel.

3 kommentarer

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

september 29, 2010 · 10:36 am

76. Relativt Skoskav

Lika – Olika

Frågan om vi lever i en relativ och föränderlig värld pockar dagligen på min uppmärksamhet. Som ett gruskorn i skon.

Alla kanske inte formulerar problemet som jag – men problemets kärna ligger ändå där och skaver hos de flesta.

Skavet ger sig till känna när vi exempelvis försöker få andra att förstå hur vi tänker  eller när andra inte riktigt gillar samma saker som vi. När den andre föredrar annan mat, klädstil och musik!

Men kanske speciellt när den andre har en annan uppfattning om vad som är verkligt, rätt och riktigt. Vem av oss har egentligen rätt?

När skillnaderna mellan oss blir för stora då kraschar det lite i vår upplevelse av att vi delar samma verklighet. Det är detta som är så obehagligt frustrerande. Olikheter har svårt för att samsas, de är helt enkelt för utmanande för vårt eget välbefinnande. För vår egen självbild. För vår identifikation.

Allt det vi faktiskt delar upptäcker vi vanligtvis inte. Olikheterna däremot är något som utmanar och som vi måste ta aktiv ställning till:

Antingen har ju den andre verkligen rätt i sina uppfattningar vilket medför att vi själva kan ha fel – vilket vanligtvis är en alldeles för stor utmaning för att det ens skulle vara ett tänkbart alternativ för oss.

Följdriktigt väljer vi istället oftast att betrakta det som att den andre har fel eftersom vi själva med ganska stor säkerhet ändå vet med oss att vi har rätt. Det känns helt klart mycket mer betryggande.

Eller så… kanske vi godtar den pluralistiska beskrivningen av världen som säger att vi alla är olika och utvecklar en oerhörd vittomfamnande tolerans mot allt som går stick i stäv med vad vi själva tycker. Ja, vi proklamerar kanske till och med att vi ”gillar olika”.

Alla har lika rätt... eller fel...

Och för att psykologiskt klara av denna balansgång anlägger vi därefter kanske t.o.m. en attityd av att man egentligen ”inte behöver tycka så jäkla mycket” (det skapar ju bara konflikter). Och vi blir därmed också lite mer aloof, lite mer tillåtande – ja, lite mer urbaniserade helt enkelt.

Med risk att vi till slut varken vet var vi själva står eller om någon överhuvudtaget kan ha rätt eller fel i någonting.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Relativism

Taggat som , ,

september 28, 2010 · 10:01 am

75. Personlig Positiv Positionering

"Du, din djävla narkoman!"

Det enklaste och mest naturliga sättet att positionera sig själv är att ta ut avståndet till dem som man anser vara sämre.

Som jag har hört berättas gällande det indiska kastväsendet: Det är de lägre kasternas önskan om att inte ligga sämst till som till stor del upprätthåller det förbjudna systemet!

De lägre kasterna uppfinner på så vis klassen av kastlösa. De som gör att de själva intar en position.

Denna drift att få vara någon, att få betyda någonting är givetvis något som vi alla kämpar med. Vi vill alla känna att vi har en identitet och att vi har ett värde i gemenskapen.

Och för de allra flesta av oss så finns det alltid någon grupp under som vi kan ta avstånd från och som därmed bidrar till att ge oss vår eftertraktade plats.

Men för bottenskrapet i ett samhälle – och kom nu inte och antyd att det inte finns något sådant – så pågår en ständig kamp om att definiera och formulera detta avstånd till ”de andra”.

Det är precis som med alkisen som sluddrar till grannen på parkbänken: ”Du din värdelösa narkoman!”

Och är man nu inte helt på det klara med hur man själv ska lyckas med att skapa denna nya undergrupp så finns det alltid andra som är villiga att ta på sig att vara språkrör. I årets val var det framförallt Sverigedemokraterna som fick ge röst åt de hunsades revansch.

De gav röst åt en befolkningsgrupp som delvis består av lågutbildade och frustrerade unga män där den personliga känslan av misslyckande och hopplöshet dominerar. En grupp som nu kräver respekt för vad de faktiskt är! Och de är minsann ändå riktiga svenskar! Som gillar folkdans, köttbullar, falukorv med potatismos och eh… julafton.

Kastlös – lägre än lägst

Alltså en grupp som, liksom den indiska lågkasten, har allt att vinna på att utmåla en annan grupp som samhällets absoluta bottenskikt.

Samtidigt kan vi i den upplysta urbana medelklassen förfasas över detta faktum. Vi som verkligen inte upplever att vi ser ned på någon alls… Ja, som inte ens behöver se ned på någon för att befästa våra egna positioner.

3 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som , ,

september 27, 2010 · 1:28 pm

74. Jag gillar både och…

På behörigt avstånd från allt som är annorlunda är det enkelt att ta ställning för att man ”gillar olika”.  Det är klart vi gör! Vi är ju ändå alla moderna urbaniserade medborgare med hyfsat höga toleranströsklar för allt som är främmande.

Men verkligheten talar ändå sitt tydliga språk – mot all vår solidariska idealism och goda deklarationer; vi bor faktiskt inte i samma trappuppgångar som det ”olika”; vi sänder inte heller våra barn till skolor som domineras av för stora ”olikheter”; och vi umgås framförallt inte med det som är ”olikt” .

För att vara en befolkning som verkligen säger sig gilla det som är ”olikt” är vi förvånansvärt heterogena och kulturellt segregerade. Flertalet av oss umgås ju inte ens utöver våra egna klasstillhörigheter än mindre utöver de kulturella.

Och frågan uppstår: måste man säga och göra samma sak. Måste vi vara konsekventa?

För mig är svaret givet: Om vi inte rätt stämmer av en situation kan vi inte heller åtgärda den på ett lämpligt sätt. Vi kan alltså aldrig agera skickligt utifrån en lögn eller ett önsketänkande.

Karta över Sverige 2010

Karta över Sverige 2010

Visst föredrar även jag att leva i ett pluralistisk och globalt samhälle men därmed inte sagt att jag med nödvändighet måste ”gilla” alla dess olika yttringar.

Jag ”gillar” till exempel inte ”brölande huliganer”, ”brackiga borgare” eller en exalterad ”tokvänster” – därför att de alla upprätthåller perspektiv och värderingar som jag helt enkelt inte omfattar – och som jag därför helst väljer att ta avstånd från.

Men jag accepterar dessa grupperingars rätt att existera – dock bara så länge de samtidigt erkänner min rätt att få vara den jag är.

Svårare än så är det faktiskt inte. Omfattar vi inte de demokratiska fri- och rättigheterna kan vi självfallet inte heller åberopa dem för att därefter kräva vår rätt.

Vad jag tror vi egentligen gillar mest här i denna diskussion om ”att gilla olika” är snarare synen på oss själva som oerhört storsinta och vittomfamnande.

I vår kulturs storstilade strävanden efter jämlikhet och tolerans har vi någonstans tappat bort den riktiga världen. Världen så den ser ut med alla sina olikheter och diskrepanser.

Vi misstar sedan helt enkelt kartan för terrängen.

12 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

september 24, 2010 · 10:12 am

73. Moralpaniiik!

Det vandrade en livs levande gast genom den svenska offentliga debatten. Alla kände vi av den isande kylan. Den där obehagliga vinden som går genom både märg och ben.

Den som någon gång vistats en längre tid i Skåne känner nog igen den. Det är ett ganska typiskt skånskt fenomen. Den här gången drabbades vi av den i form av att Sverigedemokraterna tog sig in i vår helsvenska riksdag.

Och vi överrumplades alla av en slags förlamande kramp. Inom vänstern ställde man sig mangrant upp på barrikaderna och väckte liv i gamla ”högerspöken” och Lars Ohly lovade med emfas att kampen nu skulle hårdna och att man skulle börja tillgripa ”utomparlamentariska metoder”.

Mitten och alliansen fastnade i den retoriska fällan och var tvungna att förtydliga och förstärka avståndet till den nya bruna ”högern” och försäkrade att man inte ens skulle ”ta i dem med tång”.

Vi får inte glömma att brunt får vi när man blandar alla färger. Och precis som är fallet med de flesta populistiska strömningar så har Sverigedemokraterna nu bara lyckats fånga upp en underliggande frustration som går tvärs igenom hela befolkningen. SD kanske inte alltid gör den allra skickligaste analysen av problemet och har inte den mest genomtänkta lösningen men de har definitivt lyssnat till den oro inför framtiden som många säger sig uppleva.

De har fångat upp rösterna från en grupp ”verkliga människor” som inte i första hand tolkar världen efter vår kulturs mest anpassade ideologiska riktlinjer – utan som kanske mer reagerar med frustration utifrån en känsla av upplevt hot och utanförskap. Utifrån en maktlöshet skapad av arbetslöshet, bristande utbildning eller allmän hopplöshet. I denna grupp ingår självfallet också många av våra nya svenskar – något som SD denna gång valde att inte plocka upp.

Genom att isolera SD från varje form av inflytande sänder vi nu samtidigt ett förenklat budskap till alla som röstade på dem att de inte har någon plats, eller ens hör hemma, i den nya svenska gemenskapen. Frågan är om det verkligen är så vi bäst hanterar känslor av rädsla och intolerans och tar ansvar för ett framtida Sverige?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som ,

september 15, 2010 · 8:13 am

72. Min och andras glädje

Vår rätt till glädje upplevs nog av de allra flesta som lika grundläggande som vår rätt till frihet. Ingen av oss vill var ofri och ingen vill leva glädjelös.

Glädjen är vår raison d’être – kanske vår främsta anledning att leva. Något ingen får ta ifrån oss. Det är därför vi ogillar glädjedödarna. De som slår oss på fingrarna och vill få oss att sluta skratta. De som inte förstår att vi bara vill vara glada.

Anledningen till att jag nu skriver om glädje är därför att jag misstänker att den inte alls är så självklart okomplicerad som den gärna framställs.

Den enkla odelade glädjen är egentligen bara enkel och oproblematisk för dem som upplever den. När vi får ”flyt” upplever vi glädje. Det är inte så konstigt.

Vi upplever exempelvis glädje när det går bra för oss, när vi lyckats med något vi föresatt oss. Men frågan är självfallet om det då spelar någon roll vad det är vi har lyckats med? Eller om det snarare är själva uppfyllelsen som skänker glädje? Jag lutar mot det senare – att målet faktiskt inte spelar någon större roll.

Vår upplevelse av glädje vilar då på lager av lager av personliga drifter och drömmar. Drömmar som inte nödvändigtvis behöver vara av, så att säga, ”god” karaktär. Utan som lika gärna kan handla om sådant som dominans, övergrepp och eget välbefinnande skapad på andras bekostnad.

Detta ger också glädje – när man lyckas köra över någon som man ville köra över. Då, när man befinner sig i detta fantastiskt okritiska sinnestillstånd av personligt ”flow”.

Och det är i detta tillstånd, när vi uppfylls av vår egen glädje, som vi också riskerar att bli både oförsiktiga och okänsliga för andras behov. Jag talar nu bara av egen erfarenhet.

Hur många gånger har jag inte själv – uppfylld av just denna glädje – levererat en onödig sarkasm eller en putslustig ironi – som strimlat någon annan stackare i småbitar?

Jimmie Å´s glädje – inte min glädje...

Vår glädje uppstår väl bland annat när vi just får känna oss hämningslöst fria, utan grubblerier eller onödig hänsyn…

Och denna glädje är bland de finaste vi har. Frågan är bara hur vi ska se på andras glädje?

9 kommentarer

Under Kommunikation, Makt och Rädsla, Mysterier

Taggat som ,

juni 8, 2010 · 9:22 am

59. Attack! – Det enda rätta

Alltför tungt beväpnad israelisk militär bordade på internationellt vatten flera skepp med hjälpsändningar till palestinierna i Gaza. Passade samtidigt på att avrätta några turkar och hävdade sedan att de handlat i självförsvar. Vi har hört – vi har sett det förut!

Det handlar här om hur vissa, som tar sig själva på det allra blodigaste allvar, förmår agera när det handlar om att värna det egna. Det allra heligaste!

Det verkar finnas en slags grundläggande retorik som triggas när helst en individ eller en grupp betraktar och försvarar sina handlingar som ”det ENDA rätta”. De går då in i ett slags svindlande tunnelseende som eliminerar förmågan att se och betrakta sina egna ageranden. Det är som om de självkritiska förmågorna inte längre behövdes, inte längre riktigt räknades.

I den amerikanska författaren Dave Eggers senaste dokumentära roman ”Zeitoun”* kan vi följa den syriske entreprenören Abdulrahmans öden i sin kanot och genom det amerikanska ”rättsystemet”** efter att orkanen Katrina drabbade New Orleans i augusti 2005.

Bägge dessa incidenter, Katrina då och Gaza nu, skildrar vad som kan hända när en samling personer, i en isolerad situation – i ett slags undantagstillstånd – ges egen auktoritet och fritt spelrum. Och hur dessa personer då kan begå de mest hårresande handlingar.

Så tunn, så bräcklig är alltså våra värdesystem. Den moral som vi kollektivt och offentligt hyllar delas inte alltid av alla.

Abdularahman Zeitoun

Det gäller att komma ihåg detta om vi mot förmodan skulle börja drömma om något så absurt som individuell frihet eller om att få leva sitt liv utan onödig överstatlig styrning eller inblandning.

Utan den formella byråkratins upprätthållande av rättsystemet skulle troligtvis precis vad som helst kunna hända. Nu händer det förvisso konstiga saker ändå… men man kan ju ändå föreställa sig vad som mer skulle kunna inträffa om det inte fanns några kontrollorgan alls.

Det är därför som transparensen är vårt enda egentliga skydd mot att makten inte tar sig oproportionella friheter. Det konstanta arbetet med att etablera och upprätthålla ett transparant samhälle måste vara en av demokratins och rättsamhällets främsta uppgifter.

Det handlar  då främst om sådant som offentlighetsprincipen, yttrandefriheten och den fria pressen som alltså är det öppna samhällets främsta övervakare och försvarare. Vi har inte råd att vara utan dem.

* First published in the USA by McSweeney´s in 2009.
** Vilket snarare utgjorde bristen på ett rättssystem

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,

maj 17, 2010 · 1:49 pm

54. Att lura ett barn

Daniel Westling

Daniel Westling

Det är lätt att lura ett barn! Jag minns att jag som liten blev lurad av min morbror som höll fram en femöring (som då var jättestor) och en tio-öring (som då var jätteliten) och frågade vilken jag ville ha. Ofelbart valde man som barn den stora femöringen så länge man inte hade kunskap om dess rätta värde. Stort var helt enkelt alltid mer än det som var mindre.

Genom erfarenhet lärde man sig så småningom att sortera och få lite bättre pejl på saker och ting. Man blev helt enkelt mer street smart.

Vi lär oss på så vis att navigera bland bedragare, falska löften och tomma ord! Vi lär oss också med tiden att sålla bland dem som kommer dragandes med alltför stora och vidlyftiga löften. Det är just dem man måste passa sig extra noga för.

Men framförallt ska man nog se upp med alla dessa leenden. De finns numer överallt. Titta noga på den som ler mot dig – det är leendet som avslöjar. Det gäller framförallt att hålla koll på tänderna.

The Joker

The Joker

Utifrån ren självbevarelsedrift borde man nog ta som vana att inte lita på personer som ler. Det är nämligen det första en bedragare får lära sig – att leenden skapar tillit och förtrolighet. Rent generellt är det därför alltid säkrare att lita på dem som inte ler – de som aldrig lockar med en god uppsyn. WYSIWYG!

Om darwinismen har rätt i sin tes om naturligt urval måste det ju innebära att de som bäst kan fejka ett förtroendeingivande leende skulle få det bästa utgångsläget. Och på så vis även bli vinnare i kampen om tillvarons bästa positioner. Alltså, lär dig le och du kan bli något du inte ens vågade drömma om!

Och samtidigt som detta sägs kan jag liksom höra alla lamm bräka: – Nej, så kan det inte vara! Gud, vad cyniskt! Livet handlar inte bara om makt, rikedom och styrka! Inte bara om att äta eller ätas! Livet innebär även sådant som kärlek, godhet och omtänksamhet.

Medan de blir uppätna en efter en, efter en… 

Lämna en kommentar

Under Kunskap vs. Okunskap, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som

maj 4, 2010 · 10:40 am

50. Kvinna sökes…

Anne Bancroft! Attraktiv kvinna!?

”…med huvudet på skaft och med ett genuint intresse för lantliv, goda middagar och intressanta samtal. Att du sedan också har ”a good sense of humour” ser jag som en självklarhet! Jag är för övrigt själv en hyfsat attraktiv person – dessutom med gott om pengar!”

I kontaktannonser är det inte ovanligt att det betonas att personen man vill träffa bör ha humor. Vilket i och för sig inte är så konstigt. Humorn har en förmåga att lyfta vardagen och ge en behaglig känsla av  frihet och att befinna sig lite ovanför.

Det brukar sägas att humor är en förmåga att se på en situation från ett annat perspektiv. Humorn är på så vis aldrig sammansmält eller sentimental – snarare motsatsen!

Men vad handlar det egentligen om och vad är det för typ av humor vi vanligtvis efterfrågar?

Forskning på området visar bland annat att humor inte bara är något som får oss att skratta och ha roligt. Utan att humor också används som makt- och statusmarkörer. Genom humorn visas vem som bestämmer. Det är nämligen bara den som sitter högre upp inom den aktuella hierarkin som äger rätten att få andra att skratta. Gör ett försök själv så ska du få se.

Nästa gång du går in i ett rum och vet med dig att du inte är direkt jämbördig – berätta då något roligt så får du se vad som händer. Ingen kommer nämligen att skratta åt dina skämt! I sämsta fall kommer de att skratta åt dig – vilket inte är riktigt samma sak!

I en annan situation där du känner att du har en naturlig position – berätta samma skämt – och alla kommer att skratta. Det är humorns tragikomiska baksida.

Inte en "perfect match".

Humorn är alltså egentligen inte lika rolig som dess rykte försöker göra gällande.

I vilket fall som helst så har ”International Society for Humor” funnit att kvinnor som i kontaktannonser säger sig uppskatta män med humor mest önskat sig en man som kan få henne att skratta!?

Medan en man som söker en kvinna med humor – mest letar efter en kvinna som kan skratta åt hans skämt!?

När det handlar om att få skratta tillsammans förutsätter det alltså – ”A perfect match”!

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,