Om vår längtan efter mening i en tid av rotlöshet och starka reaktioner
“Improvement makes strait roads, but the crooked roads without Improvement, are roads of Genius.”
Vad menade egentligen den engelske poeten William Blake när han skrev dessa ord för 236 år sedan? Det kan vi förstås aldrig veta – men kanske kan bilden klarna om vi samlar ihop lite historiska pusselbitar. Återkommer till detta.
Det jag försöker göra här är att samla ihop fragment av minnen och kunskaper, och med dem lägga ett pussel av vår värld – mest för att förstå vad det är som får den att snurra. Och jag menar då förstås inte ”snurra” i fysisk bemärkelse – utan snarare försöka förstå ”what makes it tick” för att låna ett engelsk uttryck.
Min erfarenhet säger mig att världen är oerhört omfångsrik, komplex och därtill flytande och att vi i stunden bara kan få syn på en liten skärva av den. Men det utesluter förstås inte att man ändå kan försöka syna denna utvalda skärva av verkligheten lite närmare.
Just nu känns det särskilt viktigt att försöka förstå den där pusselbiten som visar varför så många av oss – särskilt här i väst – försöker fly den modernitet vi så länge såg som något gott.
När slutade vi tro på den? När började vi ifrågasätta dess ideal – fri vetenskap, fri åsiktsbildning och idén om jämlika möjligheter för alla?
När och varför började dessa ideal kännas föråldrade – ideal som framför allt utformades i 1700-talets Förenta stater och som kom att ligga till grund för dess konstitution?
Och när jag skriver “vi” här, menar jag förstås den del av befolkningen som faktiskt känner så.
Allting som rör detta stora skifte i synen på världen och verkligheten är i dag centralt för oss alla, vare sig vi är intresserade av det eller inte och därför dröjer jag gärna vid detta. Jag blandar här mina erfarenheter med fakta, spekulation – och introspektion. Men börjar med en ren faktabaserad reflektion.
När vi turistar i den gamla världens huvudstäder – i Paris, Rom, Prag, Bryssel – vad gör vi? Vilka platser uppsöker vi? Och med detta ”vi” menar jag nu flertalet av besökarna till dessa städer. Kanske inte alla, men tillräckligt många för att min poäng här ska bära oss vidare. [i]
Jo, vi samlas för det mesta i de äldsta, mest oregelbundna delarna av städerna. På platser där arkitekturen vuxit fram genom århundraden, där det vid byggandet inte fanns någon färdig ritning eller långsiktig plan. Vi dras till det som känns äkta, ursprungligt och organiskt. Vilket säger något om vad som ger återklang i oss.
Vi dras mot sådant som vi upplever som ursprungligt, något genuint, det vi uppfattar som autentiskt. Vi bakar också surdegsbröd, brygger vårt öl och syrar grönsaker. Vi söker utmaningar, besöker exotiska platser, klättrar i berg, går i dagar på fjället … Nej, självfallet inte alla – men uttrycken för denna längtan är många och varierande. Vissa av oss gör si – andra så.
Det vi dock har gemensamt är en slags främlingskap i livet och i synnerhet i denna nya sköna värld som växt fram under de senaste 200 åren. En värld som försökt bemästra det mest naturliga i oss, vår drift efter magi och mysticism, vår drift efter att underordna oss, vår drift att överordna oss, det vill säga, att få ingå i en värdehierarki där vi får såväl en naturlig plats som en mening.
William Blakes citat i inledningen ovan var vid tiden ett uttryck av denna kritik mot det nya upplysningsdrivna projektet; mot överdriven rationalitet, mot övertron på vetenskap och matematik. Det var det Blake menade med sina ”raka”respektive ”krokiga” vägar. Ett tema han för övrigt återkom till i flera av sina skrifter. Den nya tiden värdesätter bara det ”raka” – medan människan i grunden vill leva i det ”krokiga”. I varje fall, enligt Blake, genierna bland oss.
Och vi är inte bara fysiskt rotlösa i den moderna världen – vi är i grunden också existentiellt hemlösa. Martin Heidegger kallade denna känsla av rotlöshet för Heimatlosigkeit: förlusten av ett hem, inte i betydelsen tak över huvudet, utan i betydelsen en plats där man känner sig trygg och hemma i sinnet. Bland likasinnade. Hos en övergripande idé om livet som vi kan förstå oss på. Att slippa behöva vara utkastade i ett kaos där det bara är vi själva som kan finna vår räddning.
Det kan också vara en av orsakerna till att allt fler reaktionära rörelser i dag vinner mark. De talar nämligen om samma saker – fast på ett annat sätt. De lovar inte bara guld och gröna skogar och nationell stolthet. De erbjuder också en hemtillhörighet. En plats, en tid, en identitet.
De lyssnar till vår längtan efter ett mytiskt förflutet. Och utlovar en återgång till byn, familjen, barndomen, landet – det som upplevs som något mer naturligt – mer genuint. En plats där vi kan känna oss hemma.
Och denna reaktionära retorik fungerar eftersom den liberala moderniteten aldrig uppfattats ha något meningsfullt att erbjuda. Den kan inte ge oss några stora svar, inte skänka några grundläggande berättelser ristade i hälleberget.
Den stora upplysningen på 1700-talet lyckades riva de gamla berättelserna men lyckades aldrig förmedla några nya som var tillräckligt starka för att bära oss hela vägen fram – från vaggan till graven.
Moderniteten gav oss friheter men ingen tillhörighet. Valmöjligheter men inget engagemang. Gav oss framsteg men lyckades inte skänka någon mening.
Men denna utsatthet, denna vår längtan – så mänsklig, så begriplig – kan också transformeras till ett monster.
Jakten på det som är äkta kan förvandlas till hat, bitterhet och ressentiment. Vad som börjar som en önskan om nationell samling kan lätt sluta i uteslutning. Vad som först är ett försvar av vår egen identitet kan snart glida över i en utrensning av olikheter. Löftet om ett skyddat hem kan lätt förvandlas till en mur mot det som hotar oss.
I grunden är det åter en blut und boden-logik som sprider sig över världen; den kulturella renhetens logik. vilket är ett resonemang som präglar det som i dag brukar kallas för de traditionella eller reaktionära rörelserna, med en logik som säger: du hör inte hit – inte på riktigt. Din närvaro stör vår berättelse.
Vilket för övrigt är något vi nu ser att Trump-administrationen är i färd med, vid sidan av sina oändliga nedmonteringar av det offentliga, där de ägnar stor kraft åt att renodla i synnerhet den vite mannens roll i berättelsen om Förenta staternas uppkomst och dess stordåd.
Och ironin är bitter: i sin flykt från modernitetens främlingskap vänder sig alltså nu många människor till myter som kanske aldrig funnits, ledda av de som säljer nyskapade fantasier med anspråk på att vara eviga sanningar. Och eftersom vi så gärna vill tro att de stora sanningarna finns – nappar vi också lätt på de krokar som slängs ut.
De säger också att vår nuvarande civilisation är falsk och förljugen då den i allt för hög grad har sökt kuva människans inre Dionysiska drifter.
Det är dessa tankar som driver mycket av den utveckling vi ser i dag. Det är detta som ligger bakom exempelvis Project 2025 vars vision om en ljusare framtid just nu i denna stund styr hela utvecklingen i det land som först lade en fast grund för upplysningens ideal.
Det finns många skäl att misströsta. Men ingen är stark nog för att få oss att sluta berätta, belysa och göra människor medvetna om de krafter som formar oss och samhället på djupet.
Och att förkasta den raka vägen behöver inte betyda att vi återvänder till ett förflutet som präglats av våld och utanförskap. De krokiga vägarna behöver inte leda oss tillbaka – de kan också ta oss framåt, mot något nytt.
De kan också innebära ett motstånd. Ett vägran att underkasta sig en påtvingad ordning. Ett nej till att vandra på vägar som slipats alltför raka av påhittade “förbättringar”. Det finns kanske en syntetisk mellanväg. Eller en tredje väg.
Autenticitet ligger inte i det förgångna. Det är inte arv. Det är inte blod. Det är inte arkitektur. Det handlar snarare om förmågan att vara närvarande – att gräva och bygga där man står. Och där skapa en plats, en identitet, en mening.
Jag var bara tvungen att sätta denna text på pränt eftersom tankarna ständigt tumlar runt i min tankevärld. Den kanske inte gör någon av er klokare – men den har ändå lyckats lätta mitt sinne – så att jag nu kan ta ett djupt andetag och sträcka mig djupare – ner mot det som döljer sig strax under ytan av den värld vi lever i. Det är stort nog – för mig.
[i] [1] Flera studier visar att turister i världens storstäder i hög grad söker sig till historiska stadskärnor snarare än till modern stadsplanering. Exempelvis lockar platser som Grand Place i Bryssel, Trafalgar Square i London och Prags gamla stadsmiljöer miljontals besökare varje år. Forskning publicerad i Sustainability (MDPI, 2017) visar att turister ofta föredrar miljöer med en känsla av historisk autenticitet, kulturell kontinuitet och arkitektonisk variation. Verbeke, M. & Lievois, E. (2017), ”Cultural heritage and urban tourism: A city perspective”, Sustainability, 9(8), 1346.
Den mätande människan 