Kategoriarkiv: Kommunikation

december 22, 2010 · 9:22 am

90. Döda för Guds skull?

Julläsning i bibeln?

”Var och en som smädar i Guds namn skall straffas med döden, hela menigheten skall stena honom. Den som smädar Namnet, han må vara invandrare eller infödd, skall dödas.”

Den heliga skriften uppvisar en mängd variationer av det värsta slag av oresonlig fundamentalism. Texterna är så fullständigt genomsyrade av en hållning som vi i dag skulle betrakta som rent rasistisk, illvillig eller rentav ond.

Bibeln är till stor del ”vår” språkliga urgrund – alltså den västerländska själens första ABC-bok – och under många hundra år den främsta betydande massproducerade texten.

På så vis har givetvis också denna skrift bidragit till att fostra vårt tänkande mer än kanske någon annan textsamling.

(Inspiration till detta inlägg kommer bl.a. efter läsningen av delar av Thomas Götselius avhandling ”Själens medium och citatet ovan härrör för övrigt från Tredje Moseboken 24:16.)

Visst har det vid sidan av Bibeln även funnits en muntlig och mer folklig språklig tradition. En tradition som påverkat oss minst lika mycket och som aldrig innehållit några konstlade begrepp som ”treenighet”, ”försoning” eller ”emanation”.

Men det är dock inte detta, det allra enkla talspråket, som förmår skänka oss förmågan att tänka de riktigt stora tankarna eller bygga de vackraste byggnaderna. Till detta har det alltid behövts några fler bärande begrepp.

Och det är just här som det skrivna ordet kommit in och bidragit till ett mycket större och mer varierat språkbruk och därmed till kunskaper. Men det har givetvis alltid varit avgörande vad för slags ord vi på detta sätt fått oss till livs.

"Var och en som smädar Herrens namn skall straffas med döden"

Bibelns religiösa språkbruk och berättelser härrör från en gammal ökenkultur med rötter i ett primitivt stam-tänkande som i dag känns rätt överspelat.

Och som parafras på Friedrich Nietzsche skulle man kunna understryka att vi tyvärr ”aldrig blir av med ”Gudarna” förrän vi i grunden förändrar vår grammatik”.

Man kan nog ändå lugnt påstå att det var tur att vi mot slutet av medeltiden fick upp ögonen för en del andra texter med ett helt annat tankeinnehåll.

Utan renässans och upplysning skulle säkerligen vår västerländska kultur aldrig ha blivit vad den är i dag. Men det är ju förstås inte alla som är lika imponerade av den som jag är!

2 kommentarer

Under Humor, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

Taggat som ,

november 19, 2010 · 7:16 am

84. Vad skrattar du åt?

Vad behöver vi förstå...

Säg mig vad du skrattar åt och jag ska säga dig vem du är! Det kanske inte är fullt så enkelt men skrattet utsäger ändå mycket om vår personlighet och vilka erfarenheter och kunskaper vi tillägnat oss. Och det säger verkligen något om förmågan hos vår alldeles privata ”cognitive aparatus”.

Mänskligheten har undrat över vad skratt och humor är sedan antiken. Filosofer har grubblat kring vad det kan tänkas vara, forskare har undersökt vad människor faktiskt tycker är roligt. Man har mätt hjärnors aktivitet under olika stimuli och försökt finna orsaker till humorns evolutionära betydelse och utveckling.

Den mest grundläggande teorin om humorn, Kants s.k. inkongruensteori, menar att den gemensamma nämnaren för nästan alla skratt är en välavvägd cocktail av överraskningar + kontraster.

Det är dessa, gärna oväntade kontrastverkningar, som används för att skapa själva skämtet, det roliga som vi väljer att skratta åt.

Vad det sedan är som utgör dessa kontraster är givetvis helt beroende på vilka vi är, vilka kunskaper vi tillägnat oss och vilken kulturell inramning vi råkar befinna oss i.

En garvar läppen av sig när den ser någon få en tårta i ansiktet, en annan när en person åker skateboard ned för en trappa och nästan slår ihjäl sig och en tredje när en person avbildas med en bomb i hatten.

Slapstickhumor à la Jackass kräver inte mycket förförståelse men däremot behövs rätt så stora och bombastiska kontraster för att just uppnå själva den eftersträvade skratt-effekten.

...för att tycka att något är roligt?

En något mer sofistikerad form av humor finnar vi exempelvis i ordvitsar, ironi och sammanblandningar av perspektiv. Men dessa bygger som regel på att den som ska skratta också har tillägnat sig de kunskaper som behövs för att skapa de viktiga igenkänningarna.

När två världar möts och kolliderar och våra fördomar eller föreställningar på så vis åskådliggörs drar vi alltså gärna på smilbanden. Men vi glädjes inte åt samma saker.

Humorn är helt klart en viktig del i människans utvecklingsprocess. Den får oss att igenkänna skillnader mellan ”det egna” och ”det andra” (gärna på de andras bekostnad).

Samtidigt som den lär oss att ett alltför ensidigt synsätt inte bara gör livet mindre roligt men också väldigt instängt, enkelspårigt och rudimentärt.

3 kommentarer

Under Filosofi, Humor, Kommunikation

Taggat som

november 16, 2010 · 4:15 pm

83. Att hitta rätt i labyrinterna

Det är inte lätt...

Det är inte lätt...

Språket är som en labyrint, man kommer från ett håll och förstår saker på ett sätt – nästa gång kommer man från ett annat håll och känner inte längre igen sig. Detta är ungefär vad Ludwig Wittgenstein bl.a. hade att säga om språket.

Det är som med gubbarna som stod och turades om med att gräva en grop. Den ene säger så till den andre: – nu är det nog din tur att hugga i lite. Varvid den andre svarar: – nä, jag har aldrig någon tur.

Kommer vi från ett håll i den språkliga labyrinten så betyder ”tur” en sak – kommer vi från ett annat – betyder det något annat.

Men här snubblar vi på ordet eftersom det är dubbeltydigt (homonym) och ”tur” här kan betyder två helt olika saker.

På liknande sätt uppstod en missuppfattning när jag mötte en äldre man i skogen som undrade ”vart” jag kom ifrån. – Jag kommer från det hållet, sa jag och pekade bakom mig.

En stund senare, efter det att vi skiljts åt, slog det mig att det nog inte var ”vart” (riktningen) han frågade efter. Utan snarare ”var” (platsen) jag kom ifrån – alltså var jag bodde.

Och här var det då snarare hans oförmåga att skilja mellan ”var” och ”vart” som gav upphov till själva missuppfattningen. Men det borde jag ju kanske ha förstått!

En än mer pinsam situation uppstod en gång då jag var på en mottagning på amerikanska ambassaden i Stockholm. Jag hamnar med ambassadören som världsvant minglar runt bland sina gäster och han frågar mig var jag kommer ifrån och jag – min idiot – svarar, Sverige!

...att få en överblick och hitta rätt i en språklig labyrint

Det gäller alltså att veta var i den språkliga labyrinten den andre befinner sig men också att kunna avläsa vilken status den personen har i stunden för att vidmakthålla sitt eget perspektiv. Fattar man inte detta – så fattar man inte mycket!

Och man kan aldrig rulla tillbaka tiden och säga, eh ursäkta… Vissa stunder som går förlorade kan aldrig återuppstå och rättas till.

De gyllene tillfällena kommer och går och rullar hela tiden vidare. Det är därför som den grekiske guden Kairos avbildas med sin hårpiska hängande framåt. Du kan bara greppa honom i den stund han kommer – aldrig ett ögonblick senare när han har passerat.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Kunskap vs. Okunskap, Logos – Ord – Språk

Taggat som ,

november 1, 2010 · 10:23 am

80. Meningslöst, overkligt, meningslöst…

Ingen av oss skulle finna det vidare lustigt om vi råkade förlora några viktiga ord och begrepp. Om vi exempelvis tappade ordet ”under” skulle vi kanske tvingas gå en omväg och istället behöva säga, ”inte över”. Vilket nog skulle krångla till det ganska ordentligt.

Och vi kan som regel inte heller utsättas för alltför starka sådana språkliga ”sönderfall”. Vissa skulle reagera med irritation, andra med aggressivitet. Min gamla mor som nu träder in i någon slags åldersdemens reagerar med panikångest.

Avvikande eller osammanhängande information som går stick i stäv med våra upplevelser av sammanhang upplevs som en klåda som vi gör allt för att klia, lappa, laga för att ställa till rätta. Saker och ting måste helt enkelt hänga ihop. Det får inte vara för stora revor i vår förståelse.

Herakleitos den gråtande från Efesos skildrade denna kamp med bilden av en spindel:

”Liksom spindeln, sittande i vävens mitt, genast känner när en fluga har rivit upp någon av dess trådar och snabbt springer dit som om den led av den avskurna tråden, på samma sätt är det med människans själ, som då någon del av corpus (språkkroppen, min anm.) är skadad förflyttar sig dit kvickt, nästan otålig över skadan på kroppen, med vilken den är fast och samstämmigt förbunden.”(D67a)

Alltså även om vi bara står och gräver en grop så behöver vi få reda på varför vi gräver denna grop och vad den ska användas till annars hamnar vi snart känslomässigt fel. Tänk er situationen:

– Så här står du och gräver!

– Jo.

– Och vad är det för en grop du gräver?

– Ingen aning.

– Men varför gräver du då?

– Vet inte!

En person som inte skulle kunna redogöra för vad den gjorde skulle inte bli tagen på allvar. Vi måste minst av allt äga förmågan att veta vad vi gör. Vilket också betyder att vi måste kunna klä våra erfarenheter i ord.

Därför lider vi också när vi utsätts för bristande delaktighet eller inte får ta del av övergripande sammanhang. Meningslöshet handlar just om att befinna sig i en situation som inte omges av några berättelser alls.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Retorik

Taggat som ,

oktober 18, 2010 · 3:41 pm

79. Om konsten att styra verkligheten

I Richard Yates bok Revolutionary Road går Frank Wheeler och ängslas över vad han ska säga till sin hustru April när han kommer hem efter jobbet. När han väl stiger över tröskeln är det dock hon som först tar till orda och lägger så beslag på situationen.

Och Franks alla förberedande och taktiska funderingar går plötsligt bara upp i rök. Allt det han tidigare planerat att säga faller pladask i den nya verklighet som möter honom. April sätter omedelbart stämningen och får därmed också tolkningsföreträde.

Så kanske man bäst skulle kunna beskriva retorikens grunder eller kanske snarare, dess avgrunder: Hur viktig det är att med kraft ta verkligheten i besittning för att få lov att bestämma färdriktningen. Det handlar om att ta alla chanser att få inrätta perspektivet och därmed också få bestämma hur världen ska se ut.

Den tyske filologen Friedrich Nietzsche menade att detta nog måste vara den ultimata viljan till makt, den han kallade ”den ontologiska”, vilket innebar att man tog sig makten att bestämma över vad som skulle uppfattas som verkligt för andra.

I fallet Frank och April Wheeler så är det inte helt givet vem det var som slutligen lyckades erövra den slutliga positionen. Om ens någon?Perspektiv och styrkeförhållanden skiftar och det kanske är just det som oftast sker. Saker och ting förändras. Inte ens våra relationer är speciellt statiska.

Laddat möte hos "the Wheelers"

Författaren Lars Gustafsson formulerade en gång begreppet ”problemformuleringsprivilegiet” – ett långt och krångligt ord som betyder just detta att man med ordens hjälp sätter perspektiven och därmed också får rätt att välja lösningarna.

Denna kamp utspelar sig nu givetvis inte bara i dramatiska parförhållanden utan sker inom alla områden där det finns människor.

Inom politiken är det en självklarhet att man vill förfoga över rätten att beskriva, diagnosticera och åtgärda tillvaron – det är det som själva politiken i grunden handlar om.

Inom företagsvärlden handlar det om produkters inramning och vad dessa i slutänden lyckas förmedla. Man talar här om vikten av en lyckad ”storytelling” och att få ”äga” marknaden och därmed utveckla dess behov.

Och det handlar i grunden bara om retorik och samma mekanismer tickar inom oss alla.

2 kommentarer

Under Kommunikation, Politik, Retorik

Taggat som , ,

oktober 5, 2010 · 8:35 am

77. Säg inget nytt!

Vill du få någon att lyssna – säg inget nytt – gör dig istället till språkrör för gamla slumrande föreställningar. Då kommer du garanterat få oss alla att vakna.

Sverige och det svenska kulturarvet är just exempel på sådana gömda och nästan glömda föreställningar som ändå ligger många av oss varmt om hjärtat. Det handlar om en slags ursprunglig samhörighet som bygger på att vi har/haft tillgång till ett gemensamt språk och en uppsättning tillhörande bilder och berättelser.

Vi delar på så vis en rad talesätt och jordnära minnen som i slutänden bygger vår identitet och vår känsla av gemenskap. Och i sådana språkliga och kulturella strukturer befinner vi oss alla. Ingen undantagen! Men vi förhåller oss till dem på olika sätt.

Vissa tar utan några intellektuella krusiduller till sig en tämligen enkel beskrivning av världen –  och berättelserna blir därefter som huggna i sten.  Det är någonstans bland dessa grupperingar som några politiker valt att gräva fram vad de kallat ”verklighetens folk”. Personer med fötterna i den helsvenska myllan som säkert gillar kaffe med påtår och vårdar en gammal berättelse om Sverige som har sitt ursprung i den gamla folkskolan.

 

Svenska!?

Svenska!?

 

Men berättelserna är aldrig enhetliga och om vi skulle försöka lyssna till vad man i gemen uppfattar som ”svenskhet”, skulle vi säkert få många olika svar. Samtidigt är det där någonstans i skärningspunkterna mellan de olika uppfattningarna som vi ändå till slut skulle kunna hitta en minsta gemensamma nämnare. Frågan är dock bara om denna är något att bygga på?

Till sakens natur hör att vi aldrig skulle hitta EN beskrivning av svenskheten som skulle passa oss alla. Därför att ”svensk” är ett i grunden både abstrakt och dynamiskt begrepp. Och som sådant måste det också hanteras. Att i detta läge inte förstå sig på språkets natur är att gå miste om alla de viktiga detaljer och förklaringar som i slutänden bygger och upprätthåller ett samhälle.

Att tro sig kunna förstå och motarbeta exempelvis främlingsfientlighet och intolerans utan att samtidigt också förstå vad som styr våra uppfattningar är som att tro sig kunna baka bröd utan mjöl – för att nu använda ett mycket verkligt och jordnära exempel.

3 kommentarer

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

september 15, 2010 · 8:13 am

72. Min och andras glädje

Vår rätt till glädje upplevs nog av de allra flesta som lika grundläggande som vår rätt till frihet. Ingen av oss vill var ofri och ingen vill leva glädjelös.

Glädjen är vår raison d’être – kanske vår främsta anledning att leva. Något ingen får ta ifrån oss. Det är därför vi ogillar glädjedödarna. De som slår oss på fingrarna och vill få oss att sluta skratta. De som inte förstår att vi bara vill vara glada.

Anledningen till att jag nu skriver om glädje är därför att jag misstänker att den inte alls är så självklart okomplicerad som den gärna framställs.

Den enkla odelade glädjen är egentligen bara enkel och oproblematisk för dem som upplever den. När vi får ”flyt” upplever vi glädje. Det är inte så konstigt.

Vi upplever exempelvis glädje när det går bra för oss, när vi lyckats med något vi föresatt oss. Men frågan är självfallet om det då spelar någon roll vad det är vi har lyckats med? Eller om det snarare är själva uppfyllelsen som skänker glädje? Jag lutar mot det senare – att målet faktiskt inte spelar någon större roll.

Vår upplevelse av glädje vilar då på lager av lager av personliga drifter och drömmar. Drömmar som inte nödvändigtvis behöver vara av, så att säga, ”god” karaktär. Utan som lika gärna kan handla om sådant som dominans, övergrepp och eget välbefinnande skapad på andras bekostnad.

Detta ger också glädje – när man lyckas köra över någon som man ville köra över. Då, när man befinner sig i detta fantastiskt okritiska sinnestillstånd av personligt ”flow”.

Och det är i detta tillstånd, när vi uppfylls av vår egen glädje, som vi också riskerar att bli både oförsiktiga och okänsliga för andras behov. Jag talar nu bara av egen erfarenhet.

Hur många gånger har jag inte själv – uppfylld av just denna glädje – levererat en onödig sarkasm eller en putslustig ironi – som strimlat någon annan stackare i småbitar?

Jimmie Å´s glädje – inte min glädje...

Vår glädje uppstår väl bland annat när vi just får känna oss hämningslöst fria, utan grubblerier eller onödig hänsyn…

Och denna glädje är bland de finaste vi har. Frågan är bara hur vi ska se på andras glädje?

9 kommentarer

Under Kommunikation, Makt och Rädsla, Mysterier

Taggat som ,

juli 17, 2010 · 3:17 pm

68. Håller Wittgensteins rep?

Frågan är, håller Wittgensteins rep verkligen att hänga sig i? Det är klart det inte gör! Detta rep är inte ett verkligt rep. Det är en omskrivning för något annat och alla vet vi ju förstås skillnaden mellan vad en metafor uttrycker och vad den söker utsäga. Alltså, om det ”regnar småspik” så regnar det självfallet inte småspik – eller hur?

Men det finns ofta en likhet mellan vad en liknelse säger och vad den söker gestalta – en slags nära relation, process eller struktur – något gemensamt som inte alltid låter sig fångas i exakta termer.

Med just ”Wittgensteins rep” handlade det om att uttrycka något som till sin natur bestod av en rad olika saker – samtidigt. Precis på samma sätt som när ett rep blir till genom att många, många korta trådar sammanflätas till en helhet – till vad som slutligen blir till själva ”repet”.

Och poängen med denna repliknelse är just att visa att det är alla dessa tusentals enskilda trådar som tillsammans bildar själva repet – oavsett hur olika och skilda åt de är sinsemellan.

Ta vilket ord som helst, ”katt”, ”sofistikerad” eller ”spel”. Vad vi vanligtvis gör när vi analyserar något är att börja fråga, precis som Platon och Sokrates också alltid envisades med, vad som utgör dessa begrepps centrala ”betydelser” – deras ”grundidé”.

Detta alltför vanliga sätt att betrakta och tolka tillvaron orsakar, enligt ”Wittgensteins rep”, en delvis felaktigt syn på världen. Något som också gör att vi säkerligen kommer att misstolka den.

Att leta efter en slags slutgiltig essens som resultat av en analys ger oss nämligen ingen närmare förståelse för vad det är vi letar efter – snarare kan det leda in i en återvändsgränd.

Därför att det vi letar efter kanske inte alla gånger har någon kärna, utan mer är att likna vid ett konglomerat av en mängd olika saker.

Det är alltså vad ett förstelnat och icke-dynamiskt förhållande till världen kan göra med våra uppfattningar och förväntningar. Och på grund av dessa missuppfattningar springer vi sedan och kanske ”söker hitta oss själva” eller en nations ”ursprungliga identitet” – som om världen redan låg förklarad någonstans.

12 kommentarer

Under Filosofi, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,

juni 21, 2010 · 12:40 pm

63. Genom olika medium

Om jag befinner mig ”här” och du befinner dig ”där”, så spelar mediet, det genom vilket vi kommunicerar, givetvis rätt så stor roll.  Enkelt uttryckt – om vi bägge befinner oss under vattnet i en swimmingpool så kommunicerar vi på ett annat sätt än när vi sätter oss i baren på hotellet.

Det är väl en sådan där självklarhet som egentligen är rätt överflödig att poängtera.

Men en och en, var för sig, är alla våra iakttagelser enkla. Tillsammans kan dock detta långa pärlband av självklarheter bilda en komplexitet som nog är det enda riktiga ”djup” vi har tillgång till. Precis som den svåraste matematik ändå förutsätter att vi ändå kan räkna till tio. Man kommer aldrig undan de allra mest grundläggande självklarheterna.

Och för att återgå till kommunikationens beroende av ett medium. När vi exempelvis kommunicerar via email så förmedlar vi ju inte riktigt samma saker som när vi sms:ar. Vi väljer alltså att säga olika saker och på olika sätt beroende på vilket medium vi talar genom. Och att mediet påverkar budskapet på detta sätt – det är ju ändå rätt självklart! Man blir liksom mer naturligt fåordig i ett trögflytande medium, i ett ständigt brus eller i en miljö där inget av det som sägs spelar någon roll.

Det kan ju till och med vara så att vi har att göra med budskap som färdats genom olika medier. Du twittrar exempelvis från din mobil vilket skickas vidare till min e-post som jag skriver ut för att i lugn och ro kunna läsa i hängmattan på landet…

Eller… jag lägger 4 timmar på research och att skriva ett blogginlägg om kommunikationens AXB som du får RSS:at till din mobil och försöker ögna igenom medan du väntar på att trafikljuset ska växla om till grönt…

Och då talar vi här alltså bara om den allra enklaste nivån av staplade självklarheter gällande kommunikation.

Sedan har vi kruxet med vem avsändaren är samt hur denne uppfattas, vilka mottagarna är, språket, kontexten, kunskaperna…

Och så börjar till slut även den enklaste lilla banala iakttagelse att inta sin säregna plats och funktion i en allt mer komplex helhet.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Retorik, Sociala Medier

Taggat som

mars 4, 2010 · 10:42 am

20. Svart & Vitt

Svart-vita resonemang är vanliga. Det är givetvis mer lyckat att skrika ut enkla budskap, sådana som ingen kan missa, än att försöka sig på att vara nyanserad.

Det är alltid mer effektivt att ropa ”vi gillar olika”, ”miljön före tillväxt” eller att ”arbete måste löna sig”. Sådana kantiga uttalanden tjänar alltid sitt syfte. De enkla svart-vita resonemangen rider på så vis på våra egna förutfattade meningar och förmår på så vis utnyttja dem. Det är alltså ett retoriskt grepp.

Och meningen med det svart-vita är ju just att utesluta nyanserna för att bättre kunna höras. Det är precis som när vi står och skriker till någon som befinner sig långt borta. Då kan vi ju inte mumla, ”jo, föresten… jag tror… jag glömde köpa mjölk… tror du att du skulle kunna gå förbi Seven Eleven innan du kommer hem?” Det skulle ju bara inte funka, eller hur. Istället ropar vi:

– Hallå! Kan du köpa en liter mjölk?
– VA!
– MJÖLK!!! EN LITER!
– OK!

Bra exempel på svart-vita uttryck finner vi annars bland kvällspressens löpsedlar. ”Så blir du miljonär”, ”Tandborstning kan leda till döden”. Här handlar det givetvis om att snabbt fånga intresset och man väljer som regel budskap som enkelt förmår gripa tag i den största möjliga målgruppen. Man anspelar på snittbefolkningens minsta gemensamma nämnare och vinner därmed den högsta effekten.

Är det bra? Ja, utifrån en strävan att sälja lösnummer så är det givetvis bra, rentav mycket bra! ”Bra”, på samma sätt som Hitler och Goebbels var ”bra” på att torgföra sin stortyska propaganda. De förstod vad som skulle sägas, hur det skulle sägas och vann tyskarnas gillande. Var det bra? Ja, för dem var det nog bra!

Svart-vita resonemang gör det så mycket lättare för oss att ta ställning för eller mot – utan krav på eftertanke. Och detta har tyvärr alltid varit demokratins mest ömmande akilleshäl. Om folkets röst ska vara vår lag hur ska vi då fixa det faktum att folkets röst så lätt låter sig manipuleras? Jag säger inte att folk i gemen är dumma – bara att vi är tillräckligt korkade för att på allvar kunna äventyra demokratins idé.

6 kommentarer

Under Demokrati, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,