Kategoriarkiv: Jämlikhet

juli 19, 2013 · 9:57 am

188. Bara du & jag

gossipJag talar här om oss, om sådant som ”bonding” och betydelsen av samhörighet. Varför det är så viktigt att ha ”vänner”.

Vi kan se att de mest grundläggande sociala gemenskaper hos primater utgörs av s.k. ”grooming”, alltså av skötsel och ansning.*

Och man har kunnat studera att denna omvårdnad också sker efter vissa bestämda hierarkiska mönster. En apa kan inte börja putsa på vilken annan apa som helst – utan det sker i huvudsak mellan apor som ligger nära varandra i rang.

Så gör som regel inte vi människor (även om det givetvis finns vissa som gärna vill lägga en förtrolig hand på oss). Vad vi istället gör för att skapa samhörighet är bland annat att skvallra.

Skvaller upptar större delen av våra (alltså vanliga människors) sociala liv. Och vi skvallrar på liknande sätt som primaterna vårdar varandra. Vi skvallrar jämsides med jämlikar och vi skvallrar snett uppåt. Och vi gör det för att komma varandra nära.

Det vill säga, vi kan inte framgångsrikt skvallra rätt uppåt i alltför stora status-steg – därför de som står över oss i rang skulle aldrig nedlåta sig till att på så vis bli skvallrade till – precis som är fallet hos primaterna. Därför den som står högt i rang, i sin tur helst bara skvallrar jämsides eller snett uppåt.

Vi kallar det för att vara förtroliga och vi gör det för att skapa tillit och gemenskap inom vår krets.

Figure 12s

Grooming up the hierarchy!

De personer vi inte bryr oss om däremot, de som inte riktigt finns med på våra sociala kartor, dem behöver vi heller varken skvallra om eller lyssna till.

Dessa resonemang förklarar också för mig personligen varför en viss person jag känner (skvaller), konsekvent alltid vägrat att hänge sig åt allsköns skvaller. Hon (ja, det är en hon) har alltid demonstrativt huggit av alla sådana försök till tarvlig förtrolighet och har på så vis också ingivit viss respekt – därför det är ju ändå rätt befriande med individer som inte bara ramlar huvudstupa ned i de enklaste intriger.

Men samtidigt har jag ju under årens lopp förstått att hon inte alltid varit så jäkla ädel. Utan att även hon involverats i skvaller. Men att detta sker, precis som hos övriga primater, jämsides eller snett uppåt!

Och därmed har det hela också undgått mig fullständigt. Det har s.a.s. skett ovanför mitt huvud.

—

* Barbara Tiddi, Filippo Aureli, Gabriele Schino: Grooming Up the Hierarchy: The Exchange of Grooming and Rank-Related Benefits in a New World Primate.

1 kommentar

Under Jämlikhet, Kommunikation, Makt och Rädsla

juli 17, 2013 · 9:58 am

187. Du är min bäste vän!

Till-min-basta-van

Lika barn, leka bäst – eller?

Vad har jag egentligen för vänner? Jo, det är förstås du, Raymond och…

Kortfattat! – mina vänner består i första hand av personer som gillar mig. Man skulle också krasst kunna säga att: du är min vän så länge du bekräftar min idealbild av mig själv! Och gör du inte det – känner jag mig nog mest obekväm i ditt sällskap och vi blir troligtvis heller aldrig vänner.

Självbekräftelse alltså! Och det är ömsesidigt!

Så, om jag uppfattar mig själv som lite speciell – gäller, om du vill vara min vän, att du också ger stöd åt denna min självbild. Och det samma gäller ju då för alla våra olika självbilder. Och därför blir det ju också lite svårare för dem av oss, som kanske har en lite överdriven självbild, att få riktigt nära vänner.

Jag menar, om jag tror att jag är något slags geni eller född till prinsessa – utan att för den skull vara det – blir det ju i slutänden väldigt få som hänger på och stödjer denna bild. Ju mer skruvad självbild – desto svårare att umgås med andra.

your-best-friend

Du är min vän så länge du bekräftar min idealbild av mig själv!

Med! Mot!

Jag gillar självfallet dem som är med – alltså de som förstår mig. Därför blir det också enklare att vara med någon som har liknande bakgrund, värderingar och drömmar. Någon som gillar samma beat.

Om jag exempelvis inte finner det lämpligt att slå på någon som redan ligger – blir det givetvis svårare att friktionsfritt umgås med någon annan som inte delar denna grundläggande moraliska känsla.

Vad ni än säger kommer jag alltså alltid att dela in oss i ett vi och ett dom andra. ”Dom” är alla de som inte är som jag. Alla de som jag uppfattar har  dålig smak, dålig uppfostran, osunda värderingar eller märkliga trosföreställningar.

Lika barn, leka bäst, sa man förr men det kan man inte riktigt längre säga eftersom uttrycket uteslutande användes s.a.s. uppifrån och ned. Men tanken var riktig – om än inte speciellt god.

Men frågan är, kan vi med tankens och kulturens kraft tvinga oss att känna annorlunda och på så vis i grunden ändra vår natur (hjärnbark). Det är frågan.

___

Detta är tankar som uppstått i kölvattnet efter att ha läst den danske vetenskapsjournalisten Lone Franks intervjubok om den moderna hjärnforskningen: Neuro-revolutionen (Fri Tanke Förlag 2013). Fortsättning följer.

1 kommentar

Under Estetik, Etik, Jämlikhet

april 12, 2013 · 1:17 pm

173. Den döda iskalla handen

kapitalist_01[1]

Marknaden låter vissa gå under – gör andra till potentater.

Det är nog alldeles riktigt som många säger – att marknaden både är blind och döv.

Precis som vilken torghandel som helst.

Låter vissa gå under – gör andra till potentater. Och skapar nationella tragedier när helst den finner det lämpligt.

Den kallas också för ”den osynliga handen”. Därför att den styr utan att egentligen synas.

Och tillåts härska över liv och död. Osynlig, iskall och obönhörlig.

Uppskattas av vissa – ogillas av andra. Delar på så vis upp oss i skilda läger.

Som ibland får oss att önska livet ur varandra.

Men ingen har någonsin lyckats tämja den.  Hålls den fri löper den amok – begränsas den slingrar den sig ur sitt grepp.

Hal och kall som en död ål.

Men vad är det jag egentligen talar om här? En hand, en marknad, en död ål? Nej knappast något av detta.

Snarare en slags lag, en naturlag om man så vill, som säger att vi inte i onödan går över ån efter vatten och att vi inte heller tar några omvägar för skaffa oss det vi behöver.

Växer det morötter i min trädgård – går jag inte till torget och köper dem. Och kan vi ta något utan risk för upptäckt – gör vi det gärna.

800px-Jönköping_marknad,_förra_sekelskiftet

Precis som vilken torghandel som helst.

Finns det vi behöver någonstans – så söker vi oss dit.

Detta gäller såväl placeringarna av våra framtida pensioner som flyktingströmmar och tiggande Romer som nu sägs ha hittat till Sverige i ett sista desperat försök att försörja sina nära och kära där hemma.

Allt och alla söker sig till den källa där vi bäst tror att vi kan släcka vår törst.

Detta är marknadens krafter i sin mest konkreta skepnad. En sociopsykologisk realitet! Så gör djur! Så gör människor!

Och frågan är – kan man verkligen tycka illa om denna marknad? Dessa rörelser?

Visst, man kan ogilla många av dess konsekvenser. Men man kan ju knappast ha något att invända mot att människan och naturen följer sina egna rörelser.

Varken lovprisa eller fördöma.

Det är ju som att förbanna eller välsigna vattnet för att det söker sig till de lägsta punkterna efter ett regn istället för att i förväg bygga lämpliga fördämningar och gräva tillräckligt djupa brunnar.

5 kommentarer

Under Ekonomi, Jämlikhet, Liberalism

Taggat som , ,

april 9, 2013 · 1:47 pm

171. Flickan och marknaden!

225px-Clara_Löfgren_-_Förbjuden_väg

Skratta bäst som skratta sist sa flickan och klev över gärdesgården…

– Eftersom livet är rätt kort, kraven desto fler, tillika varierande – kan det ibland vara svårt att alltför entydigt utsäga något med bestämdhet!
– Vad sa du?
– Jo, ja sa det att om det regnar i morgon så tar jag bilen upp till stan!
– Visst! Inga problem. Se bara till att tanka rätt soppa den här gången!

Det är inte lätt att tala om saker vars mått, vikt och längd man inte riktigt kan avgöra.

Och jag läste just en debattartikel[2] i gårdagens DN om att pojkarnas läsförmåga försämrats eftersom det anses omanligt bland unga att läsa.

Någon verkar ha glömt att berätta något för dem!

Detta bekräftar också min föraning om att vi lever i en slags brytningstid där det som tidigare uppfattades som ”kvinnligt” nu får allt större tyngd.[3]

Flickor läser mer, får bättre betyg, sägs ha större empatisk förmåga! Dessutom har de sin gäckande kvinnlighet![4]

Och pojkarna sätter sig längst bak i klassrummen.

Gamla äktenskapsnormer förändras och kvinnor lär nu gifta sig med partners ur mer jämställda sociala grupperingar – Ja, även under sin egen sociala status. Vilket världen tidigare aldrig skådat.[5][6]

Kvinnor har i dag högre utbildning. Dessutom finns det undersökningar som visar att inom vissa statusyrken börjar kvinnor gå om sina manliga kollegor i lönenivå.[7]

Vad är det som händer?

68169

…och lämnade pojken rådvill på andra sidan!

Personligen skulle jag tro att det först och främst är den osynliga handen som nu visar att vi nått en slags ”tipping point”[8] där det helt enkelt krävs mindre av sådant som tidigare efterfrågades – som muskelkraft, mod och allmän dumdristighet.

De nya ekonomiska marknaderna behöver snarare andra kvaliteter. Sådant som förmågan att vara närvarande, lyssnande, kommunicerande, social, samarbetsvillig, trogen, uthållig… Och så förstås kunnig och intelligent…

Och därmed ges också dessa nya kvaliteter större tyngd. Vilket ger inflytande. Vilket ger makt! Åt framförallt kvinnorna! Eftersom de rent generellt nu ligger i startfältet.

Och pojkarna, de yrvakna stackrarna! anade aldrig vad som komma skulle. Står nu rådvilla och trycker surmulet kepsarna ned över ögonen – för att slippa vara med.

[2] Dagens Nyheter – Publicerad 2013-04-08 om pojkars läsvanor.

[3] En tes vi också kunnat avläsa i omvänd tappning hos personer som ex. Anders Breivik.

[8] Tipping Point: Droppen och bägaren, tuvan och lasten, det som plötsligt får skeenden att ändra riktning.

4 kommentarer

Under Demokrati, Feminism, Jämlikhet

Taggat som

april 3, 2013 · 9:43 am

168. Välkommen till Nyköping!

BoiNykopingPushHT12

Välkommen till Nyköping! Säger vi med ryggen vänd mot våra inflyttare.

När jag härom dagen var inne på det nyöppnade Apoteket Kronan i Nyköping möttes jag av en svart apotekare. Jag noterade att han var svart, dels därför att han var väldigt mörk i kontrast till den vita apotekarrocken, dels därför att han lite liknade Quincy Jones under den där perioden då Quincy hade de där små svarta hårlockarna som föll ned över kragen. Men kanske ändå och framförallt – lade jag märke till honom därför att det är rätt ovanligt att i Sverige se en svart man bakom en apoteksdisk. Mörkhyade kvinnor, ja! Men inte så ofta mörkhyade män.

Och jag slogs lite av min egen förvåning! eftersom jag säkerligen inte hade höjt på ögonbrynen om jag varit i London, New York eller Paris. Men här i Sverige så…

Och det kanske finns en förklaring. Därför att trots att Sverige är en nation som är relativt öppet för invandrare – så har vi ändå aldrig riktigt löpt linan ut och införlivat dessa våra nya medborgare i vår vardag. De står på något sätt, i varje fall än så länge, lite vid sidan av.

Det är som om vi bjöd hit dem med armbågarna!

– Kom gärna hit och berika vårt glesbefolkade och torftiga land – men tro inte att ni någonsin ska bli en naturlig del av vår svenska kultur.[1]

– Vi gör som vi gör – och ni får gärna fortsätta göra det ni gör!

Denna avståndstagande hållning, där man bjuder in på en armslängds avstånd, har till och med fått en svensk eufemism – den kallas integration – i kontrast till den assimilering av inflyttade individer som skett i städer som London, New York och Paris.

2012-music-topic-quincy-jones

Apotekaren var lite lik Quincy Jones

Den svarte apotekaren som för övrigt hette Mustapha (det stod nämligen på hans namnskylt) såg vänligt på mig och frågade:

–      Tror du jag hinner till tåget, jag slutar kl 4 och tåget går kvart i fem?
–      Det är lugnt! Visst hinner du, svarade jag. Men vart ska du åka?
–      Hem till familjen i Göteborg.

Han berättade då att det här var första dagen på jobbet och att han nu letade bostad för att kunna ta hit sin familj.

–      Välkommen till Nyköping, svarade jag, det går nog bra att hitta bostad.
–      Ja, jag hoppas verkligen det, säger han, ler stort och tillägger – jag ser så fram mot att få flytta hit! 

[1] Adam Cwejman tar bland annat upp detta tema om utanförskapet i sin bok ”Välviljans Rasism”!

3 kommentarer

Under Demokrati, Jämlikhet, Politik

Taggat som

februari 22, 2013 · 11:09 am

157. Krångliga turer kring ”du” och ”ni”!

emo

Hur ska jag tolka att bli tilltalad ”ni”?

Var härom dagen och återlämnade en nyinköpt laserskrivare som inte gillade att befinna sig i ett Apple-nätverk. Allt gick smidigt och när jag skulle gå sa personen i kundtjänsten, en Emo-kille, svartfärgat hår, tatueringar, piercad – ja ni vet: – Hoppas ni hittar en skrivare som passar!

Jag blev lite mållös men nyfiken och frågade, vad sa du? Han rodnade och blev märkbart osäker och stammade fram: ja bara menade att hoppas ni hittar en skrivare som funkar.

– Jo, jag hörde vad du sa, svarade jag, men varför kallade du mig för ni?

– Eh, jag vet inte, gjorde det nog för att det kändes mer respektfullt på något sätt.

Men hur är det egentligen? Är bruket av ”ni” mer respektfullt?

Du-reformen infördes kring på 60 – 70-talet och är av samma andas barn som den förändringsdrivna sociala ingenjörskultur som också orsakade rivningarna av Gamla Klara.

Och orsakerna till reformen sägs vara att Ni:andet då i huvudsak användes som semantisk statusmarkör. Och att detta kunde upplevas som kränkande av de som inte hade någon status.[1]

När jag nyligen läste detta blev jag lite ställd – jag hade inte tidigare uppfattat ni:andet som någonting kränkande. Var kom det ifrån?

Men, när jag undersöker saken närmare visar det sig inte riktigt vara så enkelt som jag först trodde.

Och så här ser Ni:andets historia ut, om jag nu har uppfattat turerna rätt:

  1. Före 1800-talet duade man varandra i situationer där det inte fanns något behov av positionering och framförallt bland arbetar- och underklass.
  2. Men där det uppstod en statusrelation skulle den underlägsne alltid tilltala den ”övre” parten med ”ni”.
  3. Men omvänt användes fortfarande ordet ”du” då man tilltalade någon som var under en själv i rang.

    Rivning-i-Klara1

    Rivningarna i kvarteren kring Gamla Klara. Brydde man sig inom den sociala ingengörskonsten överhuvudtaget om s.k. ”kulturvärden”?

  4. Detta asymmetriska bruk av pronomen kom då i början av 1800-talet att upplevas som alltmer föråldrat och det startades därför en ”Ni-reform”.
  5. Och tanken var att alla skulle adressera varandra ”Ni”, oavsett rang.
  6. Vilket dock fick till följd att de som kände sig lite för mer än andra, uppfattade detta utbredda Ni:ande som något nedsättande. Begreppet hade alltså degraderats och därmed förlorat sin funktion som statusmarkör.
  7. Därför börjar man nu inom överklassen i stället att adressera varandra genom omskrivningar och med tjänstetitlar och Ni:andet förbehölls situationer när man talade till underställda.
  8. Och det är alltså därför som vissa under 60-70-talet uppfattade Ni:andet som någonting kränkande och det är därför man då inför den sedan dess fungerande du-reformen.

På så sätt blev ”ni” som en gång avsågs uttrycka ett respektfullt tilltal, med tiden förknippat med något nedsättande. Och det är alltså där vi står i dag. Inte så konstigt att många av oss är lite trevande och inte alltid uppfattar alla dessa historiska vändningar och nyanser.

[1]

Katrin Norrby: ”Kandidat Svensson, du eller ni”
– om utvecklingen av tilltalsskicket i svenskan

5 kommentarer

Under Etymologi, Jämlikhet, Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,

februari 18, 2013 · 3:08 pm

155. Att bita sig själv i svansen

Stig_Järrel_krug256_167086a

Det är så här, i Stig Järrels gestalt, många av oss har lärt oss att avsky och ta avstånd från alla slags auktoriteter. Men frågan är om inte…

A. Jag är sju, sitter på golvet, ser på TV. Vid min sida en liten skål med chips. Pappa i en fåtölj bredvid. Plötsligt sträcker han sig ned, tar ett chips. Och jag skriker: – Sluta din jävla tjuv!

Javisst, jag fick en hurring och sprang sedan därifrån gråtande och visade mig sen inte på flera timmar. Jag blev så kränkt!

Jag minns fortfarande hur jag fullständigt genomsyrades av denna sura kroppsvätska. Hur kunde han? Jag hatade honom! Det var faktiskt mina chips. Bara mina!

Jag tror för övrigt det var enda gången min far någonsin slog mig. Jag skulle nog ha gjort detsamma.

Men de flesta av oss blir faktiskt kränkta när vi upplever övergrepp. Eller när andra struntar i hur vi känner oss eller vilka vi är. När vi inte blir sedda. När vi inte får vara med och bestämma.

Och när vi vill uppfattas som jämbördiga – och finner att vi inte riktigt är det.

B. Därför, och nu till själva poängen, om vi blir invaggade i en föreställning att alla hierarkier i grunden utgör orättvisa maktstrukturer och att all form av ojämlikhet är ett slags övergrepp – så grundläggs ju också en oförmåga att möta, hantera eller befinna sig i sådana strukturer.

ouroboros-pergamino

…det är en reaktivitet som kanske bara fått oss att bita oss själva i svansen.

Vad jag säger är, att om vi inte har utvecklat någon form av förståelse för, eller har erfarenhet av att befinna oss i hierarkiska strukturer – så kan det mycket väl resultera i en oförmåga att klara av situationer där sådana strukturer faktiskt förekommer.

Skolan är ett bra exempel. Läraren finns där därför att denne har befogenhet att leda och lära elever mot större kunskap. Den pedagogiska ledaren eller rektorn har befogenhet att till viss del styra över lärarna. Andra kontrollorgan står över skolledarna. Det är en maktstruktur. Det är en hierarki.

Att då tvingas befinna sig i en sådan struktur utan förmåga eller förståelse för hur man ska ta plats eller förhålla sig till dem som just är utsedda att leda – kan ju minst sagt bli lite krångligt och kanske även ytterligare ge upphov till en känsla av kränkthet som då biter sig själv i svansen. [1]

[1] För de av er som ännu inte riktigt förstått vart jag vill komma med detta inlägg, vill jag hänvisa till avsnitt B. Avsnitt A är här mest en retorisk krumelur för att få upp er läsare på det aktuella spåret som alltså utgörs av just stycke B.

5 kommentarer

Under Demokrati, Jämlikhet, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

februari 6, 2013 · 11:35 am

150. Maktlöshet och vanmakt

wooden-chess-piecesOm vi betraktar makt som något fult – innebär det då att vi samtidigt bör uppfatta maktlöshet som något fint⸮ Jag menar, makten och maktlösheten ligger väl ändå i var sin absoluta motsats på någon slags skala.

Ja, visst är det en retorisk fråga! Men sådana har ändå en viss förmåga att sätta saker på plats. Det är också just därför de kallas retoriska – svaret finns så att säga redan inbyggt i själva frågeställningen.

Och självklart är det så att ingen frivilligt eftersträvar att hamna i ett tillstånd av maktlöshet. Vanmakt är nog en av de mest oönskade livstillstånd vi kan hamna i. Det vet alla som varit i dess närhet.

Men alltså, trots att vi vet vad som är det sämsta tänkbara – är det ändå svårt för många av oss att fullt ut bejaka dess radikala motsats – nämligen makten i sig.

De som har mycket makt har vanligtvis inga större problem med detta – annat än att de i måttfullhetens tecken ibland måste ge sken av att inte ha den – eller att under suck och stön beklaga sig över att ha fått den.

Att ha fått en överordnad ställning är något de flesta strävar efter men som få vågar ge ett positivt uttryck för, när de väl hamnat där.

Och att de i grunden maktlösa inte uppskattar makten är väl i och för sig inget konstigt, det man inte har och kanske heller inte kan få, smakar i regel bara surt.

Men att majoriteten av oss, alltså alla vi mitt i mellan, ska behöva gå och hymla inför varandra – det är något i grunden inte helt friskt.

Att behöva gå omkring och känna avundsjuka för dem som lyckats bättre än vi själva och att inte kunna bjuda på denna glädje, är ett småskuret perspektiv som odlar mörka konsekvenser.

Michael Marmot beskriver i boken ”The Status Syndrom”[1] hur de som hamnarChessPieces3W högre upp i hierarkierna som regel lever lyckligare, friskare och 5 år längre än de som hamnar längre ned.

Man skulle här också kunna vända på slutsatsen och säga att det lika väl kan vara så att de som hamnar lägre ned är de som lever mindre lyckliga, är mer sjuka och lever 5 år kortare än de som hamnar högre upp i hierarkierna.

Vad man gör då är helt enkelt bara att förskjuta själva tyngdpunkten på vad som är avgörande orsaker till huruvida man ska kunna leva ett långt, friskt och lyckligare liv.

Och jag måste ändå säga att det verkar fullt rimligt att känslor som kränkthet, orättvisa och avund inte är sådana som varken gör oss vackrare, friskare eller mer levnadskraftiga.

[1] En undersökning som de senaste dagarna kommit i ropet med den debattartikel som publicerades på DN-debatt den 29 januari 2013.

Därmed är detta inlägg också ett svar till Denny Vågerö, professor i medicinsk sociologi, Stockholms universitet och medlem i Kungliga vetenskapsakademien 
Robert Erikson, professor i sociologi, Stockholms universitet och medlem i Kungliga vetenskapsakademien 
Olle Lundberg, professor i ”health equity studies” vid Chess, Stockholms universitet/ Karolinska institutet 
Erling Norrby, professor emeritus i virologi, medlem i Kungliga vetenskapsakademien

5 kommentarer

Under Jämlikhet, Makt och Rädsla, Mysterier

Taggat som , , , ,

december 13, 2012 · 12:36 pm

136. Alla dessa lägre!

whiteTrash

White trash – är de befriade från långa tiders existentiellt och moraliskt förtryck eller helt enkelt bara depraverade?!

Finns de verkligen kvar? Eller har de dött ut? Alla de man en gång i tiden uppfattade som lägre stående?

Allt måste ju trots allt varit lite enklare då. De blåblodiga kunde ta ut avstånden till de gemena. Högkasten från lågkasterna! Och vi kunde alla dra en klar skiljelinje mellan oss själva och sådant pack som beväpnar sig med järnrör och använder dåligt språk på stadens gator och torg.

Då hade vi också kunnat distansera oss från beteenden som vi starkt ogillade och säga att dessa var ovärdiga, ja rentav omänskliga.

Eller om vi behövde distansera oss ytterligare från andra människor och kulturer – helt enkelt påstå att de var lägre stående – på något sätt.

I dag är det inte lika lätt att vara styv i korken. Vetenskapen har så vitt jag vet inte hittat några större genetiska skillnader mellan huliganer och oss normal-andra, inte heller mellan olika kulturer eller folkslag.

Det vi en gång uppfattade som mänskliga ”raser” har också visat sig vara helt felaktigt. Finländarna har exempelvis mer gemensamt med vissa afrikanska stammar än med svenskarna… eh!

Och inom en och samma, s.k. ”ras” har det visat sig finnas fler genetiska variationer än mellan olika s.k. ”raser” . (Se artikel i DN 121104).

evolutionofman

Att människan genomgått en evolutionsprocess går väl knappast att förneka – men frågan är om vi därutöver kan dra några moraliska slutsatser i stil med; den tänkande människan står högre och är därmed bättre än den ätande eller vice versa?

Inte heller har vetenskapen kunnat hitta några bevis för några tydliga mål för vår existens. Det verkar inte finnas någon grandios plan, varken för oss eller för världen. Alltså inget uttalat slutmål vi alla bör sträva efter.

Sådana stora och allomfattande idéer dog ut för länge sedan. Ja, givetvis med undantag från hos några ivriga och troende Buddhister, Hinduer, Muslimer och Kristna runt om i världen (de är för övrigt ganska många…).

Men om även vi nu, vi normal-moderna-nutidsborgare, bara haft någon idé om något större, om något nödvändigt, om något som verkligen betydde något, då…

Då hade ju också vi kunnat säga till dem som inte följde denna plan eller bidrog till dess utveckling, att de faktiskt var lägre stående!

Men nu står vi där istället med krökta huvuden och utan några högre ideal och utan att kunna omfatta några övergripande mål för våra liv – och då blir det givetvis också svårare att upprätthålla en naturlig känsla av att något eller någons livsval är bättre eller sämre än någonting annat.

6 kommentarer

Under Demokrati, Etik, Jämlikhet

Taggat som , ,

februari 29, 2012 · 11:28 am

122. Jakten på upplysningen

Om giljotinen var en del av ”upplysningen”…

Ja, var finns den? Vad betyder den? Det är klart att här råder en viss förvirring.

För vissa innebär ”upplysningen” frigörelse från förtryck och irrationalitet – för andra – nästan motsatsen.

För de som är negativt inställda handlar den ofta om en överdriven tro på vetenskap och förnuft – gärna i motsatsställning till känsla och tro.

För försvararna handlar ”upplysningen” mest om våra moderna politiska ideal och om förnuftets seger över gamla myter, vidskepelser och religiös dogmatik.

Men trots motsättningarna tenderar begreppet ändå att genomsyras av någon form av generell positivism vilket gjort att det också använts som retoriskt slagträ i debatter – för ingen vill ju bli kallad ”icke-upplyst”?

I vilket fall – då, när det begav sig, var upplysningen del av en empirisk common sense-rörelse – som strävade bort från kristen metafysik och övertro. Alltså bort från uråldriga dogmatiska sanningar gällande världens uppbyggnad.

Upplysningen står därmed renässansen nära med dess upptäckter av det grekiska antika arvet. ”Renässans” betyder just pånyttfödelse – och vad som återföddes då var just de antika ideal om vetenskap och politik som senare upplysningen gjorde till sina.

…så var det nog inte samma slags ”upplysning” som Gotama Buddha talade om

Och vad som framför allt kännetecknade, vad Karl Popper kallade, den ”första upplysningen”, som inträffade i Grekland 450 år före vår tidräkning, var dess humanistiska och relativistiska grundsyn.

Man ifrågasatte dogmer, diskuterade demokratin, började studera och jämföra andra kulturer, satte språket i centrum och utvecklade empiriska och vetenskapliga metoder. Men man var inte rationalister – och man hade ingen övertro till absoluta sanningar eller till förnuftet.

Så, och det är egentligen hit jag vill komma, när man i dag talar om motsättningen mellan den så kallade ”kulturrelativismen” och ”upplysningen” – blir jag minst sagt lite frågande. Det är nämligen, så vitt jag kan se, inte alls där som motsättningarna mellan vänster och höger, tro och vetande – en gång uppstod.

Upplysningen med sitt klassiska empiriska vetenskapsideal var nämligen i grunden just relativistisk.*

Detta, medan den rationalistiska idealismen, vari den kristna traditionen befanns, alltid intagit en antihumanistisk och mer dogmatisk hållning.

Så när vissa debattörer i dag åberopar ”upplysningen” för att därigenom hämta styrka åt romantiska konst- och sanningsideal – då är man helt enkelt ute och fiskar i alldeles fel vikar!**

 

*Magnus Linton försöker i DN den 5 mars 2012 rikta ljuset mot den förvirring som omger ”relativismen” av i dag – något jag misstänker har att göra med den ”straw man” som Platon skapade och försökte ta livet av för närmare 2400 år sedan. Denna problematik är för övrigt den som de flesta av mina inlägg här på ”Antropos Metron” söker gestalta. Se främst inläggen: 69. Allt är inte relativt! och 23. Vi som håller måttet.

**En diskussion som för övrigt Moa Matthis försökte bena upp i DN (2012-02-27) – men som dessvärre inte går att finna på DN´s hemsida.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Jämlikhet, Relativism