Kategoriarkiv: Jämlikhet

254. Mumlande osäkerhet!

th

Så länge vi är i maktställning tar vi oss också rätten…

Råkade i går lyssna till ett avsnitt av filosofiska rummet.* Medverkande var Dilsa Demirbag Sten, Lasse Dencik och Torbjörn Tännsjö och programmet handlade om terrorattackerna i Paris; och om hur djupt övertygade de flesta av oss ändå är om att terrorism är fel. Men vad innebär rätt och vad är fel och hur förhåller vi oss egentligen till gärningsmännens djupa övertygelse om sin egen rätt?

Det intressanta i denna kråksång var hur oense de medverkande var i frågor om rätt och fel. Tännsjö, alltid lika välformulerad, menade att det ändå fanns ett objektivt Rätt att luta sig mot här.

Medan Dencik ställde sig lite mer frågande till sådana absoluta utfästelser men kunde egentligen inte heller riktigt förklara vad som ändå gav oss rätten över andra.

Jag skulle därför bara vilja inflika och börjar med att instämma i att vi inte bör uppfatta terrorister som galningar, utan snarare som fullt rationella varelser – men med en mycket annorlunda agenda.

Att betrakta dem som rationella innebär just inget försvar – utan är snarare bara en strategi för att kunna förstå, förutse och hantera deras rörelser.

Men också i detta filosofiska rum fanns något som jag upplever även kännetecknar resten av vårt samhälle, nämligen en mumlande osäkerhet kring vår egen rätt.

HT_james_wright_foley_jef_140819_4x3_992

…att ha mer rätt än andra! (Bilden visar avrättningen av den amerikanske journalisten James Foley)

Vilket nog är den allra största ödesfrågan för den västerländska demokratin: Det faktum att vi i väst lever sida vid sida med en rad olika föreställningar om hur världen är beskaffad – medför inte samtidigt att alla dessa olika riktningar har samma övergripande status och rätt.**

Det västerländska samfundet har nämligen godtagit att det finns många slags övertygelser – men istället för att strida kring vem som har mest rätt – är det vår övertygelse att vi måste lära oss leva med det faktum att det finns olika slags uppfattningar.

Vi har därför samlats kring en mer överordnad princip. En tolkning som just valt att kunna hantera och överbrygga dessa oundvikliga skillnader och som därför ger oss alla bättre förutsättningar att kunna leva med våra respektive föreställningar.

Vi har därmed valt att ställa oss över regionala och kulturella trätoämnen.

—-

*Filosofiska Rummet. Det mänskliga barbariet.

** Jag menar att vår mumlande och osäkra inställning till vår egen rätt utgår från en logisk kullerbytta som framförallt drabbat delar av den västerländska kulturen. Mer kring denna kullerbytta i inlägg 71. ”Alla är dumma!”

 

2 kommentarer

Under Demokrati, Jämlikhet, Politik

246. Vinstlott i livets tombola

28o=Lisa-Magnusson-UB3

Den aktuella artikelförfattaren Lisa Magnusson

I gårdagens FB-flöde flimrade det plötsligt förbi en länk till en artikel med rubriken: ”Vi som är födda i Sverige förtjänar inte att ha det bättre än flyktingarna.” 

Och jag noterade att många av er gillade detta. Samtidigt undrade jag varför? Var det rubriken? innehållet? eller möjligtvis förhoppningen om att ni därmed gillade rätt – som ni gillade?

För jag misstänker att ingen av er egentligen håller med och skulle vilja byta era liv med de utsatta individer som driver omkring på haven i hopp om en bättre framtid. Trots att ni egentligen då inte, enligt artikelförfattarens utsago, förtjänade bättre.

Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?

Och som artikelförfattaren för övrigt skriver: Varken jag eller någon annan som är uppvuxna på denna lycksaliga plats har gjort ett enda dugg som innebär att just vi skulle ha mer rätt till en dräglig tillvaro. Det var ren och skär tur som gjorde att vi föddes i Sverige. Vi drog en vinstlott i livets tombola.” 

2014-08-25_2046

Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?

Vilket oerhört förakt visar inte detta för människan, för individen och för alla som arbetar för att skapa ett bättre och rättvisare samhälle. Och är det inte i grunden ett starkt anti-humanistiskt och fatalistiskt förhållningssätt: Inget ni gör kommer någonsin att göra att ni förtjänar att få det bättre än andra!

Och om det verkligen var så – vad skulle det då finnas för incitament att överhuvudtaget göra någonting? – då kan vi ju snarare bara lägga oss ned och vänta på att i bästa fall få dra nästa vinstlott i livets tombola.

Nä, jag är inte ett dugg förvånad över att sådana här perspektiv förekommer – det som är olyckligt och ofattbart är att så många bildade personer, i viktiga funktioner, delar och gillar denna typ av naiviteter som då faktiskt också äventyrar Sveriges möjligheter att fortsatt vara en trygg tillflyktsort för dem i nöd.

 

Lisa Magnussons artikeln kan du läsa i sin helhet på Metro. 

12 kommentarer

Under Demokrati, Ekonomi, Etik, Feminism, Genus, Humaniora, Jämlikhet, Kunskap vs. Okunskap, Makt och Rädsla, Moral

244. Till Normalitetens Försvar

normal

En eller annan form av normalitet finns alltid – sedan kan innehållet för vad som ingår – förändras över tid

Jag har aldrig ens lyckats komma i närheten av den – normaliteten! Nog också känt mig rätt obekväm i den. Varför? Tja, det är inte alltid så lätt att veta. Kanske för att jag upplevde att det var något kvävande där – något som gav skav.

Men nu är det faktiskt inte min känsla av utanförskap som är av intresse – utan snarare vad som vanligtvis uppfattas som normalt och hur vi som inte omfattas av denna normalitet kan förhålla oss till den.

Vi som aldrig lyckas göra oss riktigt hemmastadda i ett visst slag av normalitet – upplever ibland denna som en begränsning av den egna friheten. Tyngden från normen som inte kan räkna med oss – kan ibland bli outhärdlig. Jag vet!

Men denna ordning kan vi ju heller aldrig undkomma. Majoriteten är alltid den mest tongivande – de starkaste rösterna överröstar alltid de svagare. Det är inget konstigt med det – snarare något följdriktigt – bara ett sätt på vilken världen organiserar sig. En är alltid mindre än två och två alltid mindre än hundra – hur orättvist detta än må uppfattas för den som blir stående ensam kvar.

Vilket innebär att jag faktiskt aldrig kan hävda min upplevelse – mot världens. Jag kan inte kräva att omvärlden tar hänsyn till min – för det skulle den heller aldrig göra.

tmp1-1024x851

Normalitet är en statistisk realitet, vare sig vi vill det eller inte! Och de som befinner sig i dess utkanter är också alltid utanför.

Vad jag snarare måste kämpa för är en ordning där det finns en förståelse och en acceptans för att det finns avvikelser och där det är fullständigt i sin ordning att få vara annorlunda – utan att för den skull bli utestängd eller hängd. Det är stort nog!

För vi som står utanför kan aldrig förvänta oss att våra upplevelser av världen ska bli styrande eller vägledande för andra. För detta skulle nämligen av flertalet upplevas som något onaturligt!

Våra respektive egenheter eller annorlundaskap kan aldrig sätta dagordningen för majoritetssamhället.

För om våra respektive särintressen skulle tillåtas vara vägledande – skulle majoriteten snart nog sparka bakut – det skulle helt enkelt inte gå. Den skulle göra uppror, den skulle med kraft hävda sin rätt, använda sin övermakt. Skita i den goda viljan och med styrka förpassa oss dit den ansåg oss höra hemma.

1 kommentar

Under Jämlikhet, Logos – Ord – Språk

238. Tänk om Piketty har fel!

1024px-Kids_in_Rishikesh,_India

Alla är vi väl eniga om att vi  gemensamt måste hitta lösningar för att utrota den extrema fattigdomen i världen – frågan är väl bara vilken väg man ska ta. (bild: Barn från ett vägbygge i Rishikesh i Indien)

En amerikansk studie visar att förmögenheten hos de rikaste i USA* nu värderas lika mycket som samtliga tillgångar för resterande del av befolkningen.

Och vi kan se liknande tendenser i övriga delar av världen.

Så vad säger oss då detta? att de rika bara blir rikare – och de fattiga fattigare?

Och att statsmakterna därför måste arbeta mer för att minska förmögenhetskoncentrationer och utjämna inkomstklyftor?

Detta är ju vad bland andra den franske ekonomen Thomas Piketty hävdar.

Men frågan är om vi verkligen befinner oss i ett sådant ekonomiskt nollsummespel där ingen av oss kan få det bättre – utan att någon annan får det sämre?

Därför att samtidigt som vi kan se att de rika bara blir rikare ser vi ju också att de som lever i extrem fattigdom faktiskt får det allt bättre**.

Så hur hänger då detta ihop? Ja, jag vet faktiskt inte!

Jag kan bara konstatera att det inte verkar vara så att vissa med automatik får det sämre bara för att någon annan får det bättre.

Extreme_poverty_1981–2008

Enligt världsbankens sätt att se så har fattigdomsnivån i världen halverats sedan 1980

Visst, det kan fortfarande finnas skäl att uppröras över att den relativa fattigdomen ökar i världen. Men de som upprörs mest är nog ändå inte de resurssvaga själva – som alltså i absoluta termer fått det bättre – snarare kanske vi andra – därför att vi är invaggade i tron på att vårt välstånd sker på någon annans bekostnad.

För det är väl ändå detta som de flesta av oss tror?

Men om välstånd inte längre handlar om en ändlig resurs om hundra enheter som ska fördelas på bästa sätt – utan snarare är resultatet av en dynamisk och aggregerad ekonomi som kommer allt fler till del ju mer den tillåts växa – då faller ju denna gamla 1800-talslogik tämligen platt!

Jag måste dock här bara inflika att jag inte har en aning om hur det verkligen förhåller sig och kan därför inte heller veta vilken fördelningspolitik som är mest rimlig. Men det går säkert att få reda på!

*The Economist: Some are more equal than others. 1% av befolkningen äger lika mycket som övriga 99%.

**Som Hans Rosling skickligt demonstrerar i Framtidens statistik

6 kommentarer

Under Ekonomi, Empiri, Jämlikhet

195. Lundsberg – WYSIWYG!

800px-Steve_Ballmer_at_CES_2010

Vissa klampar på rätt ordentligt och kommer också rätt långt – kanske just därfört! Foto av avgående VD för Microsoft, Mr Steve Balmer .

Riksinternatet Lundsberg har valsat kring i pressen de senaste åren och är nu åter uppe på löpsedlarna. Och om denna skola finns det nu många synpunkter.

Den mest vanliga, i varje fall den mest hörda, är väl den att skolan borde stängas eftersom den uppenbarligen inte följer den demokratiska värdegrund som Sveriges skolor har att följa. Punkt!

Sedan har vi förstås andra uppfattningar, som talar om förtal, ryktesspridningar och att omvärlden inte riktigt förstår se skolans verkliga syfte och värde.

Och så förstås det där perspektivet som med darr på rösten talar om den fantastiska kamratandan!

Och det är klart att skolan har ett värde. Vore det inte så skulle ju självfallet ingen i dagsläget sända sina barn dit – och dessutom betala för det.

Men bortsett från det triviala faktum att en stor del av Sveriges ekonomiska elit väljer att placera sina barn på Lundsberg och att dessa därmed inhöstar en icke obetydlig del socialt kapital – finns det givetvis även andra bakomliggande orsaker till att sända sina barn dit.

Och dessa talas det kanske inte så mycket om. Dels därför att ämnet, speciellt för den stora breda allmänheten, inte är riktigt rumsrent, dels därför att dem de verkligen berör inte har den minsta lust att dryfta saken.

Därför att vad makten vet och alltid har vetat om är att den som ska klättra högt inom en hierarki aldrig kan vara blödig! Och detta är egentligen inget uppseendeväckande!

04s22-Lundsberg-554__mngl_20111204ab5x022,nyh_1.indd_1296

Lundsberg – WYSIWYG

Om personer som Barack Obama eller Steve Balmer skulle bli ”griniga” eller få ”sömnproblem” var gång någon skrev något nedsättande om dem – skulle de aldrig uthärda en endaste dag på sina jobb.

Och för flertalet av dem som sänder sina barn till Lundsberg är detta allmänt känt – därmed inte sagt att det inte finns föräldrar som trots allt känner viss olust över att det ibland går lite ”över styr” och att någon ibland kanske hamnar lite i ”kläm”. Men i det stora hela!

Flertalet vet mycket väl vad det handlar om – och tycker även att det är ok. Travestin på Friedrich Nietzsches gamla slagdänga illustrerar attityden väl: ”Det som inte dödar dig gör dig bara starkare”!

1 kommentar

Under Demokrati, Jämlikhet, Makt och Rädsla

188. Bara du & jag

gossipJag talar här om oss, om sådant som ”bonding” och betydelsen av samhörighet. Varför det är så viktigt att ha ”vänner”.

Vi kan se att de mest grundläggande sociala gemenskaper hos primater utgörs av s.k. ”grooming”, alltså av skötsel och ansning.*

Och man har kunnat studera att denna omvårdnad också sker efter vissa bestämda hierarkiska mönster. En apa kan inte börja putsa på vilken annan apa som helst – utan det sker i huvudsak mellan apor som ligger nära varandra i rang.

Så gör som regel inte vi människor (även om det givetvis finns vissa som gärna vill lägga en förtrolig hand på oss). Vad vi istället gör för att skapa samhörighet är bland annat att skvallra.

Skvaller upptar större delen av våra (alltså vanliga människors) sociala liv. Och vi skvallrar på liknande sätt som primaterna vårdar varandra. Vi skvallrar jämsides med jämlikar och vi skvallrar snett uppåt. Och vi gör det för att komma varandra nära.

Det vill säga, vi kan inte framgångsrikt skvallra rätt uppåt i alltför stora status-steg – därför de som står över oss i rang skulle aldrig nedlåta sig till att på så vis bli skvallrade till – precis som är fallet hos primaterna. Därför den som står högt i rang, i sin tur helst bara skvallrar jämsides eller snett uppåt.

Vi kallar det för att vara förtroliga och vi gör det för att skapa tillit och gemenskap inom vår krets.

Figure 12s

Grooming up the hierarchy!

De personer vi inte bryr oss om däremot, de som inte riktigt finns med på våra sociala kartor, dem behöver vi heller varken skvallra om eller lyssna till.

Dessa resonemang förklarar också för mig personligen varför en viss person jag känner (skvaller), konsekvent alltid vägrat att hänge sig åt allsköns skvaller. Hon (ja, det är en hon) har alltid demonstrativt huggit av alla sådana försök till tarvlig förtrolighet och har på så vis också ingivit viss respekt – därför det är ju ändå rätt befriande med individer som inte bara ramlar huvudstupa ned i de enklaste intriger.

Men samtidigt har jag ju under årens lopp förstått att hon inte alltid varit så jäkla ädel. Utan att även hon involverats i skvaller. Men att detta sker, precis som hos övriga primater, jämsides eller snett uppåt!

Och därmed har det hela också undgått mig fullständigt. Det har s.a.s. skett ovanför mitt huvud.

* Barbara Tiddi, Filippo Aureli, Gabriele Schino: Grooming Up the Hierarchy: The Exchange of Grooming and Rank-Related Benefits in a New World Primate.

1 kommentar

Under Jämlikhet, Kommunikation, Makt och Rädsla

187. Du är min bäste vän!

Till-min-basta-van

Lika barn, leka bäst – eller?

Vad har jag egentligen för vänner? Jo, det är förstås du, Raymond och…

Kortfattat! – mina vänner består i första hand av personer som gillar mig. Man skulle också krasst kunna säga att: du är min vän så länge du bekräftar min idealbild av mig själv! Och gör du inte det – känner jag mig nog mest obekväm i ditt sällskap och vi blir troligtvis heller aldrig vänner.

Självbekräftelse alltså! Och det är ömsesidigt!

Så, om jag uppfattar mig själv som lite speciell – gäller, om du vill vara min vän, att du också ger stöd åt denna min självbild. Och det samma gäller ju då för alla våra olika självbilder. Och därför blir det ju också lite svårare för dem av oss, som kanske har en lite överdriven självbild, att få riktigt nära vänner.

Jag menar, om jag tror att jag är något slags geni eller född till prinsessa – utan att för den skull vara det – blir det ju i slutänden väldigt få som hänger på och stödjer denna bild. Ju mer skruvad självbild – desto svårare att umgås med andra.

your-best-friend

Du är min vän så länge du bekräftar min idealbild av mig själv!

Med! Mot!

Jag gillar självfallet dem som är med – alltså de som förstår mig. Därför blir det också enklare att vara med någon som har liknande bakgrund, värderingar och drömmar. Någon som gillar samma beat.

Om jag exempelvis inte finner det lämpligt att slå på någon som redan ligger – blir det givetvis svårare att friktionsfritt umgås med någon annan som inte delar denna grundläggande moraliska känsla.

Vad ni än säger kommer jag alltså alltid att dela in oss i ett vi och ett dom andra. ”Dom” är alla de som inte är som jag. Alla de som jag uppfattar har  dålig smak, dålig uppfostran, osunda värderingar eller märkliga trosföreställningar.

Lika barn, leka bäst, sa man förr men det kan man inte riktigt längre säga eftersom uttrycket uteslutande användes s.a.s. uppifrån och ned. Men tanken var riktig – om än inte speciellt god.

Men frågan är, kan vi med tankens och kulturens kraft tvinga oss att känna annorlunda och på så vis i grunden ändra vår natur (hjärnbark). Det är frågan.

___

Detta är tankar som uppstått i kölvattnet efter att ha läst den danske vetenskapsjournalisten Lone Franks intervjubok om den moderna hjärnforskningen: Neuro-revolutionen (Fri Tanke Förlag 2013). Fortsättning följer.

1 kommentar

Under Estetik, Etik, Jämlikhet

173. Den döda iskalla handen

kapitalist_01[1]

Marknaden låter vissa gå under – gör andra till potentater.

Det är nog alldeles riktigt som många säger – att marknaden både är blind och döv.

Precis som vilken torghandel som helst.

Låter vissa gå under – gör andra till potentater. Och skapar nationella tragedier när helst den finner det lämpligt.

Den kallas också för ”den osynliga handen”. Därför att den styr utan att egentligen synas.

Och tillåts härska över liv och död. Osynlig, iskall och obönhörlig.

Uppskattas av vissa – ogillas av andra. Delar på så vis upp oss i skilda läger.

Som ibland får oss att önska livet ur varandra.

Men ingen har någonsin lyckats tämja den.  Hålls den fri löper den amok – begränsas den slingrar den sig ur sitt grepp.

Hal och kall som en död ål.

Men vad är det jag egentligen talar om här? En hand, en marknad, en död ål? Nej knappast något av detta.

Snarare en slags lag, en naturlag om man så vill, som säger att vi inte i onödan går över ån efter vatten och att vi inte heller tar några omvägar för skaffa oss det vi behöver.

Växer det morötter i min trädgård – går jag inte till torget och köper dem. Och kan vi ta något utan risk för upptäckt – gör vi det gärna.

800px-Jönköping_marknad,_förra_sekelskiftet

Precis som vilken torghandel som helst.

Finns det vi behöver någonstans – så söker vi oss dit.

Detta gäller såväl placeringarna av våra framtida pensioner som flyktingströmmar och tiggande Romer som nu sägs ha hittat till Sverige i ett sista desperat försök att försörja sina nära och kära där hemma.

Allt och alla söker sig till den källa där vi bäst tror att vi kan släcka vår törst.

Detta är marknadens krafter i sin mest konkreta skepnad. En sociopsykologisk realitet! Så gör djur! Så gör människor!

Och frågan är – kan man verkligen tycka illa om denna marknad? Dessa rörelser?

Visst, man kan ogilla många av dess konsekvenser. Men man kan ju knappast ha något att invända mot att människan och naturen följer sina egna rörelser.

Varken lovprisa eller fördöma.

Det är ju som att förbanna eller välsigna vattnet för att det söker sig till de lägsta punkterna efter ett regn istället för att i förväg bygga lämpliga fördämningar och gräva tillräckligt djupa brunnar.

5 kommentarer

Under Ekonomi, Jämlikhet, Liberalism

171. Flickan och marknaden!

225px-Clara_Löfgren_-_Förbjuden_väg

Skratta bäst som skratta sist sa flickan och klev över gärdesgården…

– Eftersom livet är rätt kort, kraven desto fler, tillika varierande – kan det ibland vara svårt att alltför entydigt utsäga något med bestämdhet!
– Vad sa du?
– Jo, ja sa det att om det regnar i morgon så tar jag bilen upp till stan!
– Visst! Inga problem. Se bara till att tanka rätt soppa den här gången!

Det är inte lätt att tala om saker vars mått, vikt och längd man inte riktigt kan avgöra.

Och jag läste just en debattartikel[2] i gårdagens DN om att pojkarnas läsförmåga försämrats eftersom det anses omanligt bland unga att läsa.

Någon verkar ha glömt att berätta något för dem!

Detta bekräftar också min föraning om att vi lever i en slags brytningstid där det som tidigare uppfattades som ”kvinnligt” nu får allt större tyngd.[3]

Flickor läser mer, får bättre betyg, sägs ha större empatisk förmåga! Dessutom har de sin gäckande kvinnlighet![4]

Och pojkarna sätter sig längst bak i klassrummen.

Gamla äktenskapsnormer förändras och kvinnor lär nu gifta sig med partners ur mer jämställda sociala grupperingar – Ja, även under sin egen sociala status. Vilket världen tidigare aldrig skådat.[5][6]

Kvinnor har i dag högre utbildning. Dessutom finns det undersökningar som visar att inom vissa statusyrken börjar kvinnor gå om sina manliga kollegor i lönenivå.[7]

Vad är det som händer?

68169

…och lämnade pojken rådvill på andra sidan!

Personligen skulle jag tro att det först och främst är den osynliga handen som nu visar att vi nått en slags ”tipping point”[8] där det helt enkelt krävs mindre av sådant som tidigare efterfrågades – som muskelkraft, mod och allmän dumdristighet.

De nya ekonomiska marknaderna behöver snarare andra kvaliteter. Sådant som förmågan att vara närvarande, lyssnande, kommunicerande, social, samarbetsvillig, trogen, uthållig… Och så förstås kunnig och intelligent…

Och därmed ges också dessa nya kvaliteter större tyngd. Vilket ger inflytande. Vilket ger makt! Åt framförallt kvinnorna! Eftersom de rent generellt nu ligger i startfältet.

Och pojkarna, de yrvakna stackrarna! anade aldrig vad som komma skulle. Står nu rådvilla och trycker surmulet kepsarna ned över ögonen – för att slippa vara med.


[2] Dagens Nyheter – Publicerad 2013-04-08 om pojkars läsvanor.

[3] En tes vi också kunnat avläsa i omvänd tappning hos personer som ex. Anders Breivik.

[8] Tipping Point: Droppen och bägaren, tuvan och lasten, det som plötsligt får skeenden att ändra riktning.

4 kommentarer

Under Demokrati, Feminism, Jämlikhet

168. Välkommen till Nyköping!

BoiNykopingPushHT12

Välkommen till Nyköping! Säger vi med ryggen vänd mot våra inflyttare.

När jag härom dagen var inne på det nyöppnade Apoteket Kronan i Nyköping möttes jag av en svart apotekare. Jag noterade att han var svart, dels därför att han var väldigt mörk i kontrast till den vita apotekarrocken, dels därför att han lite liknade Quincy Jones under den där perioden då Quincy hade de där små svarta hårlockarna som föll ned över kragen. Men kanske ändå och framförallt – lade jag märke till honom därför att det är rätt ovanligt att i Sverige se en svart man bakom en apoteksdisk. Mörkhyade kvinnor, ja! Men inte så ofta mörkhyade män.

Och jag slogs lite av min egen förvåning! eftersom jag säkerligen inte hade höjt på ögonbrynen om jag varit i London, New York eller Paris. Men här i Sverige så…

Och det kanske finns en förklaring. Därför att trots att Sverige är en nation som är relativt öppet för invandrare – så har vi ändå aldrig riktigt löpt linan ut och införlivat dessa våra nya medborgare i vår vardag. De står på något sätt, i varje fall än så länge, lite vid sidan av.

Det är som om vi bjöd hit dem med armbågarna!

Kom gärna hit och berika vårt glesbefolkade och torftiga land – men tro inte att ni någonsin ska bli en naturlig del av vår svenska kultur.[1]

– Vi gör som vi gör – och ni får gärna fortsätta göra det ni gör!

Denna avståndstagande hållning, där man bjuder in på en armslängds avstånd, har till och med fått en svensk eufemism – den kallas integration – i kontrast till den assimilering av inflyttade individer som skett i städer som London, New York och Paris.

2012-music-topic-quincy-jones

Apotekaren var lite lik Quincy Jones

Den svarte apotekaren som för övrigt hette Mustapha (det stod nämligen på hans namnskylt) såg vänligt på mig och frågade:

–      Tror du jag hinner till tåget, jag slutar kl 4 och tåget går kvart i fem?
–      Det är lugnt! Visst hinner du, svarade jag. Men vart ska du åka?
–      Hem till familjen i Göteborg.

Han berättade då att det här var första dagen på jobbet och att han nu letade bostad för att kunna ta hit sin familj.

–      Välkommen till Nyköping, svarade jag, det går nog bra att hitta bostad.
–      Ja, jag hoppas verkligen det, säger han, ler stort och tillägger – jag ser så fram mot att få flytta hit! 


[1] Adam Cwejman tar bland annat upp detta tema om utanförskapet i sin bok ”Välviljans Rasism”!

3 kommentarer

Under Demokrati, Jämlikhet, Politik