Kategoriarkiv: Demokrati

september 24, 2010 · 10:12 am

73. Moralpaniiik!

Det vandrade en livs levande gast genom den svenska offentliga debatten. Alla kände vi av den isande kylan. Den där obehagliga vinden som går genom både märg och ben.

Den som någon gång vistats en längre tid i Skåne känner nog igen den. Det är ett ganska typiskt skånskt fenomen. Den här gången drabbades vi av den i form av att Sverigedemokraterna tog sig in i vår helsvenska riksdag.

Och vi överrumplades alla av en slags förlamande kramp. Inom vänstern ställde man sig mangrant upp på barrikaderna och väckte liv i gamla ”högerspöken” och Lars Ohly lovade med emfas att kampen nu skulle hårdna och att man skulle börja tillgripa ”utomparlamentariska metoder”.

Mitten och alliansen fastnade i den retoriska fällan och var tvungna att förtydliga och förstärka avståndet till den nya bruna ”högern” och försäkrade att man inte ens skulle ”ta i dem med tång”.

Vi får inte glömma att brunt får vi när man blandar alla färger. Och precis som är fallet med de flesta populistiska strömningar så har Sverigedemokraterna nu bara lyckats fånga upp en underliggande frustration som går tvärs igenom hela befolkningen. SD kanske inte alltid gör den allra skickligaste analysen av problemet och har inte den mest genomtänkta lösningen men de har definitivt lyssnat till den oro inför framtiden som många säger sig uppleva.

De har fångat upp rösterna från en grupp ”verkliga människor” som inte i första hand tolkar världen efter vår kulturs mest anpassade ideologiska riktlinjer – utan som kanske mer reagerar med frustration utifrån en känsla av upplevt hot och utanförskap. Utifrån en maktlöshet skapad av arbetslöshet, bristande utbildning eller allmän hopplöshet. I denna grupp ingår självfallet också många av våra nya svenskar – något som SD denna gång valde att inte plocka upp.

Genom att isolera SD från varje form av inflytande sänder vi nu samtidigt ett förenklat budskap till alla som röstade på dem att de inte har någon plats, eller ens hör hemma, i den nya svenska gemenskapen. Frågan är om det verkligen är så vi bäst hanterar känslor av rädsla och intolerans och tar ansvar för ett framtida Sverige?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som ,

augusti 31, 2010 · 11:19 am

71. ”Alla är dumma!”

Det fanns en gång i en stad en barberare som rakade alla som inte rakade sig själva. Frågan var dock bara vem som rakade denne flitige barberare? Den enda rimliga slutsatsen var ju att om han inte rakade sig själv – så rakade han sig själv…

Det kända problemet uppstår i mängd- och abstraktionsteorier och formulerades ursprungligen av den engelske filosofen Bertrand Russels i början av 1900-talet. Och just den här analogin med barberaren är självklart bara en grov förenkling av den logisk-matematiska paradoxen som han brottades med (The vicious circle principle).

Jag är nu personligen ingen hejare på avancerad logik eller matematik men jag kan förstå det rent språkligt logiska problemet med denne barberare. Jag kan förstå att ett uttalande som innehåller begreppet ”alla” inte själv kan ingå i den egna utsagan.

Alltså, ett barn som uttrycker meningen ”alla är dumma” menar ju självfallet inte att den själv tillhör gruppen av ”dumma”. Det är ju givet!

Det är här jag så här i valtider kommer att tänka på vår demokrati.

I en demokrati är det tänkt att alla ska ha lika mycket att säga till om (en person = en röst) och att varje åsiktsbildning bör respekteras. Demokratin bygger på så vis sin ideologi på en attityd av tolerans och respekt för den andre. Men denna öppenhet kan också bli demokratins akilleshäl.

Frågan är dock om den liberala moderna demokratin med alla sina goda föresatser verkligen behöver bli ett offer för denna svaghet?

Problemet påminner nämligen om Russels paradox. Att demokratin ska gälla alla och värna allas lika rättigheter till fri åsiktsbildning och yttrandefrihet är grundläggande men innebär det verkligen att man som sann demokrat behöver darra på manschetterna när det gäller att ta i med hårdhandskarna mot de rörelser som inte omfattar den demokratiska värdegrunden.

Den öppenhet, välvilja och tolerans som är demokratins livsnerv bör alltså inte bli till en oförmåga att handla kraftfullt mot sådant som söker äventyra själva demokratins existens.

Demokratin är på så vis en ”over-ruling-principle” och därmed också en förutsättning för det öppna, fria samhället. Och kan därmed inte heller ifrågasättas eller bekämpas inom ramen för det demokratiska systemet.

Demokratins motståndare får helt enkelt slåss på andra arenor.

5 kommentarer

Under Demokrati, Logos – Ord – Språk, Retorik

Taggat som ,

juni 18, 2010 · 9:00 am

62. Idioter!

De flesta av oss klarar ju av att knyta an och kommunicera utan att vara särskilt medvetna om hur vi egentligen bär oss åt. Vi förmår som regel att lyssna  – och vissa av oss hör dessutom vad andra säger. Stor sak!

En del av oss klarar till och med av konststycket att både lyssna och samtidigt förstå – och därefter även anpassa vad vi säger beroende på vem vi talar med – så att den andre förstår att vi har förstått. Ännu större sak!

Och om vi är någorlunda med så börjar vi exempelvis inte diskutera miljövård eller filosofi  med någon som sitter fastklistrad framför fotbolls-VM. Det vore liksom inte riktigt smart.

Och det är väl det som förmågan att kommunicera delvis handlar om här – anpassning – om man nu vill knyta an till någon annan.

”Don efter person”, sa man väl förr, och vad man menade var att man behövde närma sig olika personer på olika sätt.

Ett annat gammalt uttryck är att ”tala till bönder på bönders vis”, förvisso ett flagrant von-oben-perspektiv, men ger ändå uttryck för betydelsen av att kunna relativisera sitt tilltal. Helt enkelt för att kunna göra sig förstådd! Helt enkelt för att kunna föra ett samtal!

Men detta är det ju nu inte alla som gör eller ens vill göra. Alltså anpassa sig på detta sätt! Det finns många som bara önskar att få vara sig själva – göra sin grej. Inte längre förställa sig! Vara autentisk – okonstlad.

Idioter, mentalt efterblivna eller förståndshandikappade…

De som förr ställde sig utanför det gemensamma eller inte hade förmåga att förstå att ge sig in i gemenskap – kallades ursprungligen idioter!

Begreppet kommer ursprungligen från det grekiska ordet ”idiotes” som innebär att  vara en “egen” eller ”privat person”.

”Idioter” var alltså individer som inte hade förmåga eller lust att inordna sig några sociala sammanhang och som därför inte heller var delaktiga.

Alltså personer som bara hade ögon för det egna och inte ägde förmåga eller vilja att stämma av och relatera till andra.

Och utifrån denna tolkning lär det väl i dag finnas rätt så många ”idiotes”.

Och då talar vi alltså inte om några ”mentalt efterblivna” personer. Långt därifrån!

”Idiotes” var  ursprungligen en mer lindrig beteckning för just detta utanförskap eller oförmåga. Men ordet ligger givetvis till grund för ordet ”idiot” som tidigare användes för att beteckna någon som var ”förståndshandikappad”. Tillstånden är ju besläktade.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Etymologi, Relativism

Taggat som ,

juni 11, 2010 · 10:12 am

60. Hundar skäller alltid…

Jag skulle tro att de allra flesta upplever en känsla av konflikt eller i varje fall någon grad av nötning i mötet med andra – speciellt i kontakten med det som är okänt. Ibland kanske det upplevs som en utmaning och en prövning, andra gånger mer som ett hot. Men oavsett hur vi relaterar till det okända så handlar det ändå om att det i dessa situationer uppstår en typ av friktion eller frustration som måste hanteras på ett eller annat sätt för att det hela ska löpa väl.

Herakleitos, den obskyre, uttryckte det så här: ”Hundar skäller alltid på dem de inte känner.” Det kan låta som en trivial iakttagelse men är, vid närmare betraktelse, just en sådan trivialitet som faktiskt säger oss en hel del.

I kontakten med den andre sätts vi, våra kunskaper och självbilder på yttersta prov. Det kan handla om vår oförmåga att hantera språkliga eller kunskapsmässiga skillnader. Det kan handla om skilda erfarenheter och historia så fjärran från varandra att de inte längre kan sägas vara riktigt jämförbara.

Att då förstå sig på och samtidigt hantera den andres preferenser, värderingar och önskningar kan vara besvärligt. Mer eller mindre! Vissa av oss ser dock ut att kunna klara av det bättre än andra.

Vi är alla olika och vi hanterar dessa olikheter på olika sätt.  Och frågan är vad det är som gör vissa av oss till kloka och medkännande individer och andra till raka motsatsen? Varifrån kommer denna tysta kunskap som några verkar kunna förkroppsliga medan andra tvingas stövla fram som ohyvlade, egoistiska träklossar?

Handlar det här om en kunskap eller om någon slags medfödd emotionell intelligens? Kan vi förvärva dessa egenskaper om de saknas? Kan vi förlora dem om de en gång funnits? Är de personliga eller ingår de som en del av vår kultur?

Platon diskuterade ämnet ingående i ”Protagoras”. I dialogen låter han Sokrates ta ställning mot just Protagoras och sofisterna om betydelsen av utbildning. Sokrates och Platon menade att kunskaper var medfödda. Protagoras å sin sida argumenterade för att de kunde läras och var kulturellt betingade. Och det känns ju i sådana fall mycket mer hoppfullt!

3 kommentarer

Under Demokrati, Relativism, Sofistik

Taggat som ,

juni 8, 2010 · 9:22 am

59. Attack! – Det enda rätta

Alltför tungt beväpnad israelisk militär bordade på internationellt vatten flera skepp med hjälpsändningar till palestinierna i Gaza. Passade samtidigt på att avrätta några turkar och hävdade sedan att de handlat i självförsvar. Vi har hört – vi har sett det förut!

Det handlar här om hur vissa, som tar sig själva på det allra blodigaste allvar, förmår agera när det handlar om att värna det egna. Det allra heligaste!

Det verkar finnas en slags grundläggande retorik som triggas när helst en individ eller en grupp betraktar och försvarar sina handlingar som ”det ENDA rätta”. De går då in i ett slags svindlande tunnelseende som eliminerar förmågan att se och betrakta sina egna ageranden. Det är som om de självkritiska förmågorna inte längre behövdes, inte längre riktigt räknades.

I den amerikanska författaren Dave Eggers senaste dokumentära roman ”Zeitoun”* kan vi följa den syriske entreprenören Abdulrahmans öden i sin kanot och genom det amerikanska ”rättsystemet”** efter att orkanen Katrina drabbade New Orleans i augusti 2005.

Bägge dessa incidenter, Katrina då och Gaza nu, skildrar vad som kan hända när en samling personer, i en isolerad situation – i ett slags undantagstillstånd – ges egen auktoritet och fritt spelrum. Och hur dessa personer då kan begå de mest hårresande handlingar.

Så tunn, så bräcklig är alltså våra värdesystem. Den moral som vi kollektivt och offentligt hyllar delas inte alltid av alla.

Abdularahman Zeitoun

Det gäller att komma ihåg detta om vi mot förmodan skulle börja drömma om något så absurt som individuell frihet eller om att få leva sitt liv utan onödig överstatlig styrning eller inblandning.

Utan den formella byråkratins upprätthållande av rättsystemet skulle troligtvis precis vad som helst kunna hända. Nu händer det förvisso konstiga saker ändå… men man kan ju ändå föreställa sig vad som mer skulle kunna inträffa om det inte fanns några kontrollorgan alls.

Det är därför som transparensen är vårt enda egentliga skydd mot att makten inte tar sig oproportionella friheter. Det konstanta arbetet med att etablera och upprätthålla ett transparant samhälle måste vara en av demokratins och rättsamhällets främsta uppgifter.

Det handlar  då främst om sådant som offentlighetsprincipen, yttrandefriheten och den fria pressen som alltså är det öppna samhällets främsta övervakare och försvarare. Vi har inte råd att vara utan dem.

* First published in the USA by McSweeney´s in 2009.
** Vilket snarare utgjorde bristen på ett rättssystem

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,

juni 3, 2010 · 9:35 am

58. Post-partisan-ship-ness

Pragmatiker & Pragmatist

I dag är det mycket som är annorlunda i förhållande till exempelvis 1997 eller 1984. De flesta av oss* vet numer att vi lever i en föränderlig och pluralistisk värld i vilken det blir allt svårare att hitta några riktigt stora och övertygande sanningar. Och många ser livets ständigt pågående växelspel och alltings förgänglighet utan att ens behöva vara dedikerade Buddhister.

Flertalet av de moderna vetenskaperna utgår i dag också från att deras studium faktiskt är kontextrelaterade. Inom ekonomi, sociologi, psykologi eller marknadskommunikation (ja även till viss del inom naturvetenskapen) utgör de relationella samspelen själva hjärtat i kunskaperna. Världen har alltså helt enkelt blivit allt mer relativ.

I USA har en uttalad pragmatist**nyligen intagit det högsta ämbetet och följdriktigt beskyllts från såväl höger som vänster för att vara utan tydlig ideologi.

Man har talat i amerikansk media om en ny amerikansk politisk trend (post-partisanship) som söker svar och samarbeten bortom de gamla polariserade ideologiska låsningarna. Detta är en trend som dessutom växer sig allt starkare, speciellt med den generation som vuxit upp med internet.  Som bortblåst är plötsligt den gamla stela västerländska och dogmatiska konservatism som bara hade ett entydigt svar på alla möjliga frågor.

Visst är det så, men samtidigt är det faktiskt inte fullt så enkelt.

För motsatsen talar att större delen av vår samtid trots allt inte alls godtar denna demokratiska och pluralistiska beskrivning av världen. Många sitter fortfarande och tjuvhåller på de stora sanningarna och förmår i ord av egen rättfärdighet att döma dem som inte delar deras världsbild.

Fundamentalism, ensidighet, ideologisk konservatism och antidemokratiska strömningar återfinns fortfarande, såväl ihjärtat av Europa som i USA och i resten av världen.

Dessa fasta övertygelser kanske inte alltid uttrycks på samma sätt men utgår i grunden från samma strukturella förhållningssätt. Gemensamt för dem alla är att de okritiskt alltid tror sig själva ha rätt – medan alla andra därmed med nödvändighet måste ha fel.

Men ska vi bygga en gemensam framtid som är något att bygga på kan vi inte längre hänge oss åt det som skiljer oss åt, för att nu parafrasera presidenten och pragmatikern, Barack Obama.

*Det vill säga, vissa av oss moderna sekulariserade världsmedborgare…

 

**”Pragmatist” innebär någon som utgår från en pragmatisk världsåskådning – och ska inte sammanblandas med begreppet ”pragmatiker”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Pragmatism, Relativism

Taggat som , ,

maj 7, 2010 · 11:39 am

52. Vem äger kunskapen?

Mandelbrotekvation

Någon med omfattande kunskap i något ämne kan vanligtvis förstå det som sägs av någon som bara har ett litet mått av kunskap i samma ämne. Alltså, den som kan lösa en differentialekvation förstår oftast också aritmetikens mest grundläggande talförhållanden (1+1=2).

Och det är väl i princip detta som varje utbildningssituation egentligen handlar om. Någon som är behörig lär ut kunskaper och kan därefter också testa av var på kunskapsskalan en elev befinner sig.

Det är ju nu inte vem som helst som kan lära ut kunskaper. Det kan ju följdriktigt endast den göra som har tillgång till själva kunskaperna. Det säger ju sig självt! Eller hur?!

För att nu effektivt kunna skilja mellan de som har och de som inte har kunskaper brukar vi vanligtvis förlita oss på någon form av legitimitet. Alltså något slags ”papper” på att just den kan det den talar om.

På så sätt ”auktoriseras” den som tidigare bara var elev.

På så sätt har vi i vår kultur fört över kunskaper från generation till generation i flera tusen år samtidigt som vi har tillåtit dessa kunskaper att utvecklas. Det är egentligen helt otroligt! Den högre utbildningens hårda regelsystem och successionstänkandet har borgat för ett lärsystem som faktiskt fungerat hyfsat bra!

Man kan ju bara fundera över hur det hela skulle ha gått till utan detta benhårda överföringssystem. Hur skulle man då kunna veta vem som var kunnig och behörig att lära ut det den sade sig kunna lära ut?

Ingen skulle ju vilja offra tre år av sitt liv på att lära sig matematik av någon som inte var behörig i matematik! Eller filosofi, sociologi, ekonomi…

Summa summarum! Hur mycket vi än i ren välvilja och solidaritet väljer att motsätta oss olika former av auktoritetstänkande, hierarkiska strukturer och utvecklar en acceptans för såväl okunskap som de okunniga – så får detta aldrig ske på bekostnad av själva kunskaperna.

Utan en utbredd och folklig respekt för kunskaper och de hierarkier som där naturligt måste få lov existera kommer våra demokratiska ideal inte att ha en chans att överleva.

I totalitära stater är nämligen kunskaperna och dess banerförare de första som får stryka på foten.

1 kommentar

Under Demokrati, Kunskap vs. Okunskap

Taggat som ,

maj 6, 2010 · 12:54 pm

51. När kunskapen inte längre räknas

W.Blake; Jacobs Ladder

Tänk följande scenario: tänk om vi lyckas utveckla en kultur där demokratin är så väl genomförd att varje människas röst väger lika tungt som den andres. En situation där varje enskild individs uppfattning måste respekteras. Ett samhälle som inte längre förmår dela in människor i olika grupperingar och hierarkier.

Låter det som något vi nästan redan uppnått? En utopi? Eller som en mardröm?

Vad som kan konstateras är att vi lever i ett komplicerat samhällssystem med oerhört många specialiserade kunskapsområden. Av detta följer rent logiskt att de flesta av oss måste vara tämligen okunniga om det mesta. Eller hur?

Jag menar – jag har sagt det förut – jag kan inte fixa en krånglande bil och du har säkert inte koll på de tekniska instrument som krävs för effektiv hedge-förvaltning! Så är det bara – det är bara att konstatera: Vissa kirurger kan operera tummar – andra är specialister på mjukdelar.

Kunskapshierarkier finns alltså inom alla områden och yrken! Och vi okunniga är alltid i majoritet.

Detta har också alltid varit demokratins mest bittersvaga länk. Alltså, om vi alla ska bedömas likvärdiga och tillåtas ha synpunkter på det mesta – utan hänsyn till vilka vi är – kan det ibland bli lite avigt.

Kunskapen i fokus

Platon och Aristoteles avvisade tanken på demokratin utifrån just denna kritik. De menade att det knappast kunde vara rimligt att låta alla vara delaktiga i viktiga beslut.  De okunniga har ju oftast inte den grundläggande bildning som gör det möjligt för dem att förstå konsekvenserna av de beslut som måste fattas.

Personligen är jag ingen fan av de bägge antika aristokraterna, men måste ändå, med facit i hand, delvis ge dem rätt.

I dag är det dock mycket som är annorlunda från när de första demokratiska experimenten började utföras i Aten. Dels så lever vi i en representativ demokrati med delvis andra spelregler. Dels i en tid där minoriteter, men även de minst begåvade bland oss, också förväntas kunna göra sig hörda.

Vi lever i princip i en kulturutveckling där varje auktoritet kan bli ifrågasatt av precis vem som helst. Där de många kan uppleva sig vara tillräckligt insatta för att kräva respekt för i princip vad som helst. Är det bra? eller?

1 kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Relativism

Taggat som , ,

april 23, 2010 · 9:23 am

46. Symbolisk balansgång

Niels Bohrs vapen

Det kan alltid vara på det ena sättet, det vet vi. Och vi är inte dummare än att begripa att det även kan vara på det andra sättet. Men att det samtidigt skulle kunna vara på bägge sätten – den möjligheten överskrider vanligtvis det sunda förnuftet.

Inom den kinesiska kulturen däremot har tanken på balansen mellan motsatser inspirerat allt från matlagning och hälsa till medicin och politik.

Det kinesiska tecknet ”Tai Chi” som visar de bägge krafterna ”Yin & Yang” sammanfattar på många sätt den kinesiska nationens kulturella arv.

Här i väst har tecknet dock mest blivit en symbol för en alternativ och holistisk flumkultur som utvecklades under andra hälften av 1900-talet.

Men denna tolkning av ”Tai Chi” är nu ungefär lika enkelspårigt okunnigt som att ge Hitler upphovsrätten till swastikan – som för övrigt är en ca. 8000 år gammal symbol för rörelse (och som dessutom fortfarande pryder nästan varenda lastbil i Indien).

Intressant att notera är att när den danske fysikern Niels Bohr erhöll Elefantorden 1947 valde han just det kinesiska tecknet i sitt vapen tillsammans med den latinska texten, ”contraria sunt complementa” – ”motsatserna är kompletterande”.

Och tolkat utifrån denna aspekt blir ”Tai Chi” som begrepp riktigt intressant.

Hos den kinesiska tänkaren Konfucius, som levde omkring 500-talet före vår tidräkning kan vi läsa: ”Mästaren sade, När naturen utbalanserar kultur uppstår barbari. När kultur utbalanserar natur uppstår pedanteri.” (Samtal… 6:16)

Här sätts själva balansprincipen i ett sociologiskt perspektiv. Och sentensen kan tolkas som så, att om riket enbart styrs av regelverk, tjänstemän & intellektuella (Kultur – Demokrati) så blir resultatet en småskuren pedantisk byråkrati.

Men om staten istället ensidigt styrs med hjälp av naturens mer hårdföra principer som militär, pengar & makt (Natur – Muskler) – uppstår snart ett barbariskt och osofistikerat styrelseskick.

Please Horne

Horn Please!

Utifrån en liknande tankegång kan vi också betrakta mer personlig karaktäristika; är man en resonerande person agerar man på ett sätt. Är man en energisk känslomänniska handlar man på ett annat.

Och som Konfucius avslutar den citerade strofen: ”När kultur och natur balanseras uppstår den perfekta människan.”

Kinas förståelse för balans ger ändå ett visst hopp om framtiden.

1 kommentar

Under Demokrati, Mysterier, Natur & Kultur

Taggat som , ,

april 19, 2010 · 1:58 pm

44. Take No Prisoners!

De har förstått frihetens princip och börjar nu också kräva att få leva som vi lär.

Varken traditioner eller gamla strukturer kan längre hindra Asiens befolkning från att erövra sina nya liv. Många bland dem förstår också att denna frihet inte kommer att räcka till för alla. Därför gäller det för dem att handla snabbt och ta för sig medan tid finns. De har insett att först till kvarn är det enda rätta för den som vill mala!

Stora delar av befolkningen i Indien och Kina har vaknat och gnuggar nu yrvaket bort gammalt tankegods som hindrat dem från att se. En efter en vaknar de upp ur en lång törnrosasömn av gamla föreställningar som med omsorg vårdats genom generationer.

Den moderna världen har visat dem ett liv bortom historiens och kollektivets förtryck av individen. Vi i väst har gestaltat den personliga frihetens idé; Att individen faktiskt betyder mer än kollektivet. Att en minoritet på så vis kan väga väl så mycket som en majoritet.

Det hela kanske inte startade med FN´s resolutioner om mänskliga fri- och rättigheter – men dessa har definitivt förstärkt synen på vår individualitet.

Idén om att vi alla skulle ha ett orubbligt värde oavsett vilka vi är eller vad vi gör måste för den vanlige asiaten vara fullständigt ”MINDBLOWING”!

Den indiske författaren Aravind Adiga skildrar också i ”White Tiger” (Free Press 2008) detta uppvaknande och förklarar här varför Indien och Kina till slut kommer att gå förbi västvärlden. Orden läggs i Balram Halwai´s mun, som säger att människor i väst helt enkelt blivit för mycket ”lamm” och för lite ”tigrar”.

Take No Prisoners!

Take No Prisoners!

Vi skulle kunna förstå detta som att vi i väst i allt högre grad tenderar att se och relatera tillvarandra som individer snarare än som funktioner. En som kör taxi betraktas då inte bara som ”Taxichaffis” utan även som en individ med en egen historia.

Och en individ kan man alltid känna sympati för medan det är svårare att känna något för en ”städerska”, en ”polack” eller en helt vanlig ”invandrare”. Och det är alltså denna individualisering och den känslighet den medför som till slut skulle göra oss så försvagade…

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla

Taggat som ,