Kategoriarkiv: Demokrati

december 10, 2010 · 2:58 pm

88. Moral & Makt

Moral uppstår som ett svar...

Moralen uppstår som ett svar på vår utsatthet. Vi föds alla nakna och hjälplösa. Vi har varken päls, klor eller tänder. Ett människobarn behöver en längre tid av omvårdnad än något annat däggdjur för att klara sig. På så vis föds vi in i beroende – först av modern, sedan familjen, senare genom olika slags tillhörigheter.

Att få vara del av en klan, en grupp, ett samhälle är det som ger oss kraft, position och möjlighet att överleva.

Det finns de som hävdar att moralen, så som vi känner den, på grund av vår utsatthet, bara är de svagas svar till dem som är av naturen starka. Att de svaga på så vis skulle ha gaddat ihop sig i taktiska ”tycka-lika-cluster” – för att gemensamt kunna stå enade och därmed lite starkare.

Denna tolkning känns dock i dag lite förlegad, precis som synen på att moralen skulle ha någon slags universell nödvändighet eller giltighet inbakad i sig.

Därför att vi är alla dömda att samarbeta, ensam är aldrig helt och hållet stark! Men de av oss som förmår erövra en maktposition klarar sig givetvis bättre än andra. Blir därmed mindre beroende. Och får så genom sin relativa position en slags moralisk frisedel.

Den som är tillräckligt rik eller mäktig behöver alltså inte vara lika moralisk som alla andra som ständigt måste stå på tå i olika beroendeförhållanden.

...på vår naturliga utsatthet.

De som har makt behöver inte alltid le eller vara trevliga mot alla de möter. De kan tillåta sig en viss nedlåtenhet – som ett markerat avståndstagande. En attityd som också de svaga ser upp till med respekt eftersom de själva alla traktar efter det – samtidigt som de i försvar för sin gemensamma beroendeställning måste uppfatta det hela i termer av ”överlägsenhet”, ”arrogans” och ”självgodhet”.

Det är också därför som de som inte har någonting alls och därmed inte har något att förlora just imiterar denna coola hållning av kyligt avståndstagande – det signalerar nämligen makt och oberoende! Och makten skrämmer alltid den i grunden svage som därmed blir ytterligare försvagade och undflyende.

Det är så enkelt och samtidigt så kulturellt tillknorvlat!

Och då undrar du förstås hur jag kan veta allt detta? Och jag kan bara svara att jag vet det därför att det står skrivet med eldskrift i skyn!

7 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som ,

december 6, 2010 · 12:13 pm

87. Ahaa… Nu äntligen fattar jag!

"10-öringarna" trillade först ner, sedan dribblades de bort...

Som de flesta av oss vet så står det skrivet i FN´s deklaration om de mänskliga rättigheterna att, ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”.

Att det upprättades ett sådant policy-dokument efter andra världskriget var i första hand för att segermakterna ville få till en gemensam avsiktsförklaring som i framtiden skulle försvåra för statligt organiserade övergrepp mot minoriteter och civila.

Det handlade i vårt fall, om att den svenska staten då deklarerade att dess medborgare i framtiden skulle hanteras lika – och detta blev så inskrivet i den svenska regeringsförklaringen.

På så sätt blir det hela begripligt. Vi är alltså alla lika – utifrån statens perspektiv! 10-öringen har äntligen ramlat ner!

Det är alltså samma sak som om jag skulle säga till mina barn att jag har som främsta ambition att behandla dem likvärdigt och rättvist.

Som förälder har jag viss makt och befogenhet – i varje fall tills barnen fyllt arton. Det är alltså först utifrån en relativ maktposition som det överhuvudtaget blir rationellt att säga att man har som ambition att behandla någon likvärdigt. It Makes Sense!

Och i praktiken skulle det innebära; att om alla mina barn skött sig (lika bra); så ska alla få (lika mycket) lördagsgodis; förutsatt att de för övrigt delar samma förutsättningar.

Vad som menas med detta är då: att en treåring knappast kan förvänta sig att få lika mycket godis som en tioåring och att den som är sjuk kanske inte ska ha något godis alls – men att dessa ”samma förutsättningar” gäller, lika för alla, i alla liknande situationer.

...av Carl Bildt!

Detta gör rättvise- och jämlikhetsprincipen både handfast och begriplig!

Men… så snubblar jag över följande uttalande av ingen mindre än Carl Bildt, som om någon, torde veta vad han talar om här: ”De mänskliga rättigheterna är förvisso universella och eviga. Men de är inte oföränderliga.”

Och då blir jag lika förbryllad som jag var innan jag först trodde att jag hade börjat fatta… För hur i helsike menar han att ambitioner och överenskommelser skulle kunna vara, som han säger, ”universella och eviga”?

Och vidare, hur kan något som är ”evigt” överhuvudtaget ”förändras”???

2 kommentarer

Under Demokrati, Politik, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,

november 30, 2010 · 10:15 am

86. Typ, som en väckarklocka!

Förändring står inte i motsats...

Om vi vant oss vid ett visst ljud så är det först när detta ljud upphör eller förändras som vi kommer att märka det. Det är först då vi uppfattar själva ljudet – när det inte längre finns där.

Det är alltså det avvikande, hos typ en väckarklocka, som får oss att vakna. Ett enformigt ljud som inte förändras blir till slut ingenting. Och likadant är det med en bild som aldrig skiftar – den blir till slut utan mening – som en gammal testbild på TV. Det är främst genom variationerna vi väcks till liv och upptäcker världen.

Därför är det givetvis bra att vi alla är så olika och att vi gillar så många olika saker. När vi väl möts gör det oss förhoppningsvis bara mer vakna, levande och kanske till och med lite starkare.

Det är just genom motsatserna vi tvingas att gå utöver oss själva. Det är genom strid, kamp och motsättningar vi utvecklas. Inte genom sådant som stryker oss medhårs.

(Vilket låter så mycket som en klyscha att det känns riktigt nördigt att skriva!)

Dessvärre är det inte alla olikheter som är lika berikande. Och det finns ju trots allt förändringar som inte sker till det bättre. Det är bara att konstatera!

Det finns faktiskt också saker som vi inte behöver befatta oss med. Olikheter som vi inte behöver acceptera. Speciellt sådana som strider mot det vi gemensamt omfattar…

•

...till "Homonoia", samstämmighet och stabilitet.

Samma tänkare som en gång gjorde oss uppmärksammade på betydelsen av olikheter och förändring, var också de som följdriktigt påbjöd ”homonoia” – samstämmighet – som främsta sammanhållande kraft.

Det handlade om vikten av att utveckla ett gemensamt sinnelag – att helt enkelt tänka likadant! Alltså att vara i en slags harmoni  – ”concord” –  för att hålla samman en nation… eller en organisation.

Och detta har väl sedan dess, varje general, idrottstränare, coach, ledare eller organisationskonsult försökt implementera. Utan ett gemensamt mål för ögonen och en plan kan vi aldrig riktigt lyckas med någonting. Vi måste helt enkelt samverka för att lyckas göra det riktigt stora sakerna här i livet.

Frågan är bara vad vi gör med dem som inte vill tycka likadant?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism

november 24, 2010 · 12:41 pm

85. Vad är viktigare?

Det är inte alltid så att allt...

Att det finns en massa saker som är viktiga för var och en av oss, det är ju självklart. Frågan är om det finns något som är viktigt för oss alla gemensamt? Detta skulle ju i sådana fall kanske kunna uppfattas som  något viktigare, eller hur?

Jag menar… det är skillnad på något som vi alla, var och en, finner är viktigt. Och det som vi gemensamt skulle uppfatta som något överordnat viktigt.

Att vi alla vill leva gott, tjäna mycket pengar och bli enormt framgångsrika har inte mycket med ett gemensamt övergripande mål att göra även om vi alla någonstans tycker det  är viktigt för oss.

Det krävs mer för att vi ska uppfatta något som viktigare. Det behövs framförallt en förmåga och en vilja hos oss att omfatta något som är mer än bara något personligt och privat. Och det är här själva skiljelinjen går mellan ”homo brutus” och ”homo politicus”.

...som kallas politik har ett övergripande och gemensamt mål.

I demokratins barndom kallade den politiska tänkaren Protagoras denna speciella egenskap för ”politiké areté” – vilket uppfattades som en slags förmåga att hitta former för samarbete kring gemensamma mål. Och han menade att vi alla ägde denna förmåga – fast i olika grad. Men att det var viktigt att utveckla den.

I en av Platons många dialoger låter denne, efter mycket stånk och stön, Protagoras uttrycka vad det egentligen är han lär ut och som är så viktigt.

Och Protagoras svarar: ”Vad jag lär, är nämligen insikten om hur människan ska sköta sitt eget hus på bästa sätt, liksom även hur man ska vara bäst i stånd att i ord och handling sköta statens affärer.”

Bara detta! Inget annat – varken mer eller mindre!

För Protagoras var det allra viktigaste att vi lärde oss att ta hand om oss själva och våra närmaste och samtidigt utvecklade vår förmåga att samarbeta, för att på så vis kunna uppnå mer övergripande och gemensamma mål.

Man skulle kunna se det han säger som att det är i själva syntesen mellan det privata och det offentliga som fröet till vår samhällsbildning och därmed vårt välstånd vilar.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism

Taggat som , ,

november 5, 2010 · 1:44 pm

82. Ugglor i den svenska mossen, del 2

”equal in dignity and rights”

”equal in dignity and rights”…

Om nu någon trodde att det här med människans ”lika värda” hade sitt ursprung i det kristna kärleksbudskapet, så hade ni fel.

Det finns ingenting skrivet i Bibeln. Däremot står det något om att gud skapade människan men samtidigt också att han var ytterst selektiv i sin uppskattning.

I Galaterbrevet (3:27-28), som många troende åberopar för att få stöd för tanken om människors ”lika värde”, sägs bara att: ”är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.”

Vilket ju föga överraskande är lika uteslutande som vilken nationalistisk proklamation som helst. Ett tydligare exempel på en uppdelning i ”vi och de”, är väl svår att finna.

Så, det är alltså inte i Bibeln vi finner ursprunget till detta ”lika värde”.

Frågan är då om det uppstod med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948?

Svaret är dock inte helt entydigt… anledningen är att översättningen som Sverige antog inte verkar vara helt adekvat.

På engelska formuleras den inledande artikeln: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights.”

På svenska har det blivit: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Här ser vi att engelskans ”equal in dignity and rights” översatts med ”lika i värde och rättigheter” vilket faktiskt ger en annan innebörd!

blev i svensk tappning till "lika i värde och rättigheter".

…blev i svensk tappning till ”lika i värde och rättigheter”.

Vad som avsågs i deklarationen var att vi var ”lika i värdighet” – eller att vi skulle visas samma respekt och behandlas lika inför lagen.

Sedan 1974 har denna ”felläsning” ingått i den svenska regeringsformen 1: 2 §: ”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Denna bild är givetvis också Socialdemokratins som själva säger sig ha ”sina djupaste rötter i övertygelsen om alla människors lika värde och varje människas okränkbarhet.”

Vårt ”lika värde” som är Sveriges officiella signum och som ingår som en naturlig del i varje svensks identitet är alltså i grunden baserat på en felöversättning som inte ens överensstämmer med övriga världens syn på mänskliga rättigheter – en provinsiell pinsamhet som det nog är bäst att vi alla fortsätter att hålla tyst om.

Men vem skulle för övrigt bry sig om en sådana liten och obetydlig petitess???

2 kommentarer

Under Demokrati, Etymologi, Logos – Ord – Språk, Politik

Taggat som ,

november 4, 2010 · 4:07 pm

81. Ugglor i den svenska mossen, del 1

Vi har alla lika värde...

 

Värdelöst är väl ändå sådant som inte getts något värde och värdefullt sådant som fått ett värde genom att någon värdesatt det.

Är det inte så? Är det inte så vi i det verkliga livet använder orden?

Utifrån detta common sense resonemang torde den mer abstrakta idén om att vi alla har ett lika värde egentligen vara ren gallimatias. Därför vi vet ju mycket väl att vi inte värdesätter alla likadant och på samma sätt i olika situationer.

Så skulle man kunna se det – vilket också många gör.

Å andra sidan har vi ju gemensamt utvecklat en idé om att vi alla ska behandlas lika inför lagen och äga samma rättigheter oavsett bakgrund. Vilket givetvis är bra.

Men samtidigt står, mot all denna ideologiska försäkran, våra erfarenheter som är av ett helt annat slag.

Och de flesta av oss märker ganska tidigt i livet att vi faktiskt inte är lika mycket värda – några är alltid värda lite mer. Därför att de kanske är bättre, snyggare, mer framgångsrika eller till och med känner någon som är bättre, snyggare eller mer framgångsrik.

Det är så märkligt alltsammans att jag ibland undrar om det inte ligger några gamla hundar begravda här.

Det är givetvis bra för de allra flesta av oss att få växa upp i ett samhälle där vi är hyfsat jämlika. Det ger oss, om inte annat, ändå en slags första personlig grundplåt. Inget snack om saken!

Men för att vi ska kunna nå upp till att leva ett liv som är mer än bara drägligt, måste vi också tillägna oss lite mer värde än så. Vi måste nog utveckla en rad förmågor, tillägna oss kunskaper, skapa nödvändiga sociala nätverk och på så vis tillkämpa oss positioner som faktiskt skänker mer än bara ett hypotetiskt grundvärde. Vi behöver alla något väsentligt mer för att verkligen också känna oss värdefulla.

...men värderas så olika

Detta vet vi alla! Nja, inte alla men de flesta.

Så, vad talar vi egentligen om här? Var kommer all denna oenighet ifrån?

I och med dessa sammandrabbningar, som har sin upprinnelse i hur vi uppfattar detta lilla ord ”värde”, verkar vi ha hamnat i en tvångsmässig begreppsförvirring som antagit proportioner som påverkar, inte bara den offentliga debatten, utan även hur centrala funktioner i vårt samhälle organiseras och hanteras.

( Fortsättningen, om hur vi blivit språkligt vilseledda av en kanske alldeles för välmenande och ideologisk politisk retorik, följer i morgon i del 2.)

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Etymologi, Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,

oktober 6, 2010 · 8:24 am

78. Från joker till clown

Från joker...

Visst finns det tabun – det finns små tabun som gör att vi kan föra enklare samtal och fungera socialt – och det finns stora tabun som utgör själva kittet i våra samhällssystem. Alla tabun behöver eller bör alltså inte brytas.

Ett tabu är självfallet aldrig statiskt utan förändrar sig i själva verket i takt med tiden. Allt som hade med exempelvis sexualitet att göra var väldigt tabu till för inte så länge sedan – så inte längre.

Tabun tenderar att brytas ned eller neutraliseras i en demokrati det är därför som många som vill upprätthålla olika former av tabun också vanligtvis motsätter sig demokratin. Det hänger ihop.

Sedan får vi självfallet aldrig glömma att även demokratin skapar sina tabun, viktiga ideologiska koder som inte får brytas.

Att bryta ett tabu är att bryta med konvenansen; är att bryta en ömsesidig förståelse; är att visa fingret; är att bryta upp och gå sin väg. Det är dock inget man gör ostraffat – i varje fall får det alltid konsekvenser.

Jimmie Åkesson uttåg ur Storkyrkan i närvaron av Konungen, biskopen, övriga politiker och därmed den svenska konstitutionen var ett rejält övertramp. Han överrumplades uppenbarligen av sina mindervärdighetskänslor och talade med darrande underläpp om förtal och diskriminering.

...till clown

Det var inte så skickligt gjort av honom. Inför kamerorna krackelerade något av hans välputsade yta.

Och det kan man ju tycka var bra. Bra att han visar upp en livs levande förvandling från joker (vågmästarroll och ”sanningssägare”) till clown i folkdräkt. En storslagen transformation som skett inför öppen ridå.

Han klarade av rond 1 och 2 (upptakt och valresultat) med bravur. Han hanterade media skickligt och lyckades förmedla sina hjärtefrågor utan att hamna i alltför uppenbara motsägelser eller tokerier. Men han förlorar nu starkt i rond 3 – på plats i verkligheten.

Om Jimmie Åkesson är en klok och eftertänksam ung man biter han sig nog i läppen i dag – och tänker; ”åhhh, varför gjorde jag så där”. Och gör därefter en rejält präktig pudel: ”Ja, vi uppträdde barnsligt och oansvarigt. Jag var väldigt spänd och nervös inför hela tillställningen med kungen och allt… och det hela gick över styr, förlåt mig”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Retorik

Taggat som ,

september 29, 2010 · 10:36 am

76. Relativt Skoskav

Lika – Olika

Frågan om vi lever i en relativ och föränderlig värld pockar dagligen på min uppmärksamhet. Som ett gruskorn i skon.

Alla kanske inte formulerar problemet som jag – men problemets kärna ligger ändå där och skaver hos de flesta.

Skavet ger sig till känna när vi exempelvis försöker få andra att förstå hur vi tänker  eller när andra inte riktigt gillar samma saker som vi. När den andre föredrar annan mat, klädstil och musik!

Men kanske speciellt när den andre har en annan uppfattning om vad som är verkligt, rätt och riktigt. Vem av oss har egentligen rätt?

När skillnaderna mellan oss blir för stora då kraschar det lite i vår upplevelse av att vi delar samma verklighet. Det är detta som är så obehagligt frustrerande. Olikheter har svårt för att samsas, de är helt enkelt för utmanande för vårt eget välbefinnande. För vår egen självbild. För vår identifikation.

Allt det vi faktiskt delar upptäcker vi vanligtvis inte. Olikheterna däremot är något som utmanar och som vi måste ta aktiv ställning till:

Antingen har ju den andre verkligen rätt i sina uppfattningar vilket medför att vi själva kan ha fel – vilket vanligtvis är en alldeles för stor utmaning för att det ens skulle vara ett tänkbart alternativ för oss.

Följdriktigt väljer vi istället oftast att betrakta det som att den andre har fel eftersom vi själva med ganska stor säkerhet ändå vet med oss att vi har rätt. Det känns helt klart mycket mer betryggande.

Eller så… kanske vi godtar den pluralistiska beskrivningen av världen som säger att vi alla är olika och utvecklar en oerhörd vittomfamnande tolerans mot allt som går stick i stäv med vad vi själva tycker. Ja, vi proklamerar kanske till och med att vi ”gillar olika”.

Alla har lika rätt... eller fel...

Och för att psykologiskt klara av denna balansgång anlägger vi därefter kanske t.o.m. en attityd av att man egentligen ”inte behöver tycka så jäkla mycket” (det skapar ju bara konflikter). Och vi blir därmed också lite mer aloof, lite mer tillåtande – ja, lite mer urbaniserade helt enkelt.

Med risk att vi till slut varken vet var vi själva står eller om någon överhuvudtaget kan ha rätt eller fel i någonting.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Relativism

Taggat som , ,

september 28, 2010 · 10:01 am

75. Personlig Positiv Positionering

"Du, din djävla narkoman!"

Det enklaste och mest naturliga sättet att positionera sig själv är att ta ut avståndet till dem som man anser vara sämre.

Som jag har hört berättas gällande det indiska kastväsendet: Det är de lägre kasternas önskan om att inte ligga sämst till som till stor del upprätthåller det förbjudna systemet!

De lägre kasterna uppfinner på så vis klassen av kastlösa. De som gör att de själva intar en position.

Denna drift att få vara någon, att få betyda någonting är givetvis något som vi alla kämpar med. Vi vill alla känna att vi har en identitet och att vi har ett värde i gemenskapen.

Och för de allra flesta av oss så finns det alltid någon grupp under som vi kan ta avstånd från och som därmed bidrar till att ge oss vår eftertraktade plats.

Men för bottenskrapet i ett samhälle – och kom nu inte och antyd att det inte finns något sådant – så pågår en ständig kamp om att definiera och formulera detta avstånd till ”de andra”.

Det är precis som med alkisen som sluddrar till grannen på parkbänken: ”Du din värdelösa narkoman!”

Och är man nu inte helt på det klara med hur man själv ska lyckas med att skapa denna nya undergrupp så finns det alltid andra som är villiga att ta på sig att vara språkrör. I årets val var det framförallt Sverigedemokraterna som fick ge röst åt de hunsades revansch.

De gav röst åt en befolkningsgrupp som delvis består av lågutbildade och frustrerade unga män där den personliga känslan av misslyckande och hopplöshet dominerar. En grupp som nu kräver respekt för vad de faktiskt är! Och de är minsann ändå riktiga svenskar! Som gillar folkdans, köttbullar, falukorv med potatismos och eh… julafton.

Kastlös – lägre än lägst

Alltså en grupp som, liksom den indiska lågkasten, har allt att vinna på att utmåla en annan grupp som samhällets absoluta bottenskikt.

Samtidigt kan vi i den upplysta urbana medelklassen förfasas över detta faktum. Vi som verkligen inte upplever att vi ser ned på någon alls… Ja, som inte ens behöver se ned på någon för att befästa våra egna positioner.

3 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som , ,

september 27, 2010 · 1:28 pm

74. Jag gillar både och…

På behörigt avstånd från allt som är annorlunda är det enkelt att ta ställning för att man ”gillar olika”.  Det är klart vi gör! Vi är ju ändå alla moderna urbaniserade medborgare med hyfsat höga toleranströsklar för allt som är främmande.

Men verkligheten talar ändå sitt tydliga språk – mot all vår solidariska idealism och goda deklarationer; vi bor faktiskt inte i samma trappuppgångar som det ”olika”; vi sänder inte heller våra barn till skolor som domineras av för stora ”olikheter”; och vi umgås framförallt inte med det som är ”olikt” .

För att vara en befolkning som verkligen säger sig gilla det som är ”olikt” är vi förvånansvärt heterogena och kulturellt segregerade. Flertalet av oss umgås ju inte ens utöver våra egna klasstillhörigheter än mindre utöver de kulturella.

Och frågan uppstår: måste man säga och göra samma sak. Måste vi vara konsekventa?

För mig är svaret givet: Om vi inte rätt stämmer av en situation kan vi inte heller åtgärda den på ett lämpligt sätt. Vi kan alltså aldrig agera skickligt utifrån en lögn eller ett önsketänkande.

Karta över Sverige 2010

Karta över Sverige 2010

Visst föredrar även jag att leva i ett pluralistisk och globalt samhälle men därmed inte sagt att jag med nödvändighet måste ”gilla” alla dess olika yttringar.

Jag ”gillar” till exempel inte ”brölande huliganer”, ”brackiga borgare” eller en exalterad ”tokvänster” – därför att de alla upprätthåller perspektiv och värderingar som jag helt enkelt inte omfattar – och som jag därför helst väljer att ta avstånd från.

Men jag accepterar dessa grupperingars rätt att existera – dock bara så länge de samtidigt erkänner min rätt att få vara den jag är.

Svårare än så är det faktiskt inte. Omfattar vi inte de demokratiska fri- och rättigheterna kan vi självfallet inte heller åberopa dem för att därefter kräva vår rätt.

Vad jag tror vi egentligen gillar mest här i denna diskussion om ”att gilla olika” är snarare synen på oss själva som oerhört storsinta och vittomfamnande.

I vår kulturs storstilade strävanden efter jämlikhet och tolerans har vi någonstans tappat bort den riktiga världen. Världen så den ser ut med alla sina olikheter och diskrepanser.

Vi misstar sedan helt enkelt kartan för terrängen.

12 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik