Årsarkiv: 2010

augusti 31, 2010 · 11:19 am

71. ”Alla är dumma!”

Det fanns en gång i en stad en barberare som rakade alla som inte rakade sig själva. Frågan var dock bara vem som rakade denne flitige barberare? Den enda rimliga slutsatsen var ju att om han inte rakade sig själv – så rakade han sig själv…

Det kända problemet uppstår i mängd- och abstraktionsteorier och formulerades ursprungligen av den engelske filosofen Bertrand Russels i början av 1900-talet. Och just den här analogin med barberaren är självklart bara en grov förenkling av den logisk-matematiska paradoxen som han brottades med (The vicious circle principle).

Jag är nu personligen ingen hejare på avancerad logik eller matematik men jag kan förstå det rent språkligt logiska problemet med denne barberare. Jag kan förstå att ett uttalande som innehåller begreppet ”alla” inte själv kan ingå i den egna utsagan.

Alltså, ett barn som uttrycker meningen ”alla är dumma” menar ju självfallet inte att den själv tillhör gruppen av ”dumma”. Det är ju givet!

Det är här jag så här i valtider kommer att tänka på vår demokrati.

I en demokrati är det tänkt att alla ska ha lika mycket att säga till om (en person = en röst) och att varje åsiktsbildning bör respekteras. Demokratin bygger på så vis sin ideologi på en attityd av tolerans och respekt för den andre. Men denna öppenhet kan också bli demokratins akilleshäl.

Frågan är dock om den liberala moderna demokratin med alla sina goda föresatser verkligen behöver bli ett offer för denna svaghet?

Problemet påminner nämligen om Russels paradox. Att demokratin ska gälla alla och värna allas lika rättigheter till fri åsiktsbildning och yttrandefrihet är grundläggande men innebär det verkligen att man som sann demokrat behöver darra på manschetterna när det gäller att ta i med hårdhandskarna mot de rörelser som inte omfattar den demokratiska värdegrunden.

Den öppenhet, välvilja och tolerans som är demokratins livsnerv bör alltså inte bli till en oförmåga att handla kraftfullt mot sådant som söker äventyra själva demokratins existens.

Demokratin är på så vis en ”over-ruling-principle” och därmed också en förutsättning för det öppna, fria samhället. Och kan därmed inte heller ifrågasättas eller bekämpas inom ramen för det demokratiska systemet.

Demokratins motståndare får helt enkelt slåss på andra arenor.

5 kommentarer

Under Demokrati, Logos – Ord – Språk, Retorik

Taggat som ,

augusti 13, 2010 · 11:57 am

70. ”Den tjuvaktiga skatan”

Vi lever mer i våra föreställningar om världen än i själva verkligheten. Det är förstås en generalisering! Men stundtals en rätt hyfsad sådan.

Det är givetvis bland annat detta eviga problematiska ”vi” som spökar till det. Detta ”vi” som signalerar en minsta gemensamma nämnare – något som inbegriper oss alla. Detta abstrakta och idealiserade ”vi” som inte undslipper någon eller något.

Vad gäller själva den filosofiska frågan om vi nu verkligen lever i verkligheten eller i våra föreställningar om den – så kan vi nog bara konstatera att vi med detta ”vi” egentligen menar alla möjliga slags människor som både lever i verkligheten och långt bortom den. Alltså alla möjliga slags individer som lever på en gråskala mellan de bägge polerna: de som enbart lever i sina föreställningar om världen till dem som nästan aldrig gör det.

Och så är det ju förstås det där med variationer och skillnader inom en och samma individ som problematiserar saken ytterliigare. En tidig måndagsmorgon förhåller sig vår verklighetsförankring annorlunda om vi rattar en bil i rusningstrafiken i Rom till skillnad från om vi sitter och hänger över en kopp kaffe hemma vid frukostbordet i Täby.

Det är det där med generaliseringar… de uppfyller helt enkelt inte alltid alla krav på autenticitet. De kan ibland vara alltför begränsande och ibland helt enkelt felaktiga.

...ofarliga lejon

...ofarliga lejon

Men någon, jag har för mig det var Friedrich Nietzsche, menade (på ett ungefär) att om vi från början fick lära oss att ”lejon är farliga”, så skulle vi alla börja springa så fort vi såg ett lejon. Nu är det ju dock säkert inte alls så att alla lejon verkligen är farliga. Detta är en nämligen en s.k. ”generalisering”. Men de av oss som istället väljer att vara, vad vi nu kunde kalla, ”realister”, vi skulle ju då stanna upp varje gång vi såg ett lejon och ställa oss frågan: ”är just detta speciella lejon farligt, måntro?” I stället för att lägga benen på ryggen. Varvid vi för eller senare skulle komma att bli uppätna.

Det ska man komma ihåg när man klankar på bruket av generaliseringar – att de faktiskt kan vara rätt så praktiska och ibland tjänar ett gott syfte.

2 kommentarer

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Pragmatism

augusti 9, 2010 · 9:24 am

69. Allt är inte relativt!

De som hävdar att allt är relativt har givetvis rätt – alla kunskaper, alla uppfattningar, alla omdömen är givetvis alltid våra egna.  På så vis blir det ett fullständigt trivialt påstående att hävda att något ”är relativt”. Klart det är! Relativt till var och en av oss – eller relativt till oss alla gemensamt.

Så kan man tolka betydelsen av att allt skulle vara relativt. Men det finns också de som menar att innebörden av ”allt är relativt” är en fullständig anomali. De uppfattar det då snarare som att själva föremålet för våra uppfattningar och våra kunskaper inte kan vara relativa eftersom detta skulle innebära att ett faktum både skulle kunna vara sant och falskt samtidigt – och det kan det ju inte!

Antingen ligger det en svart katt och spinner i mitt knä eller så gör det inte det! Detta är lagen om det uteslutna tredje. Det kan inte vara så att det både ligger och samtidigt inte ligger en svart katt och spinner i mitt knä. Och detta är ju tämligen självklart – eller hur?

På så vis kan de bägge ståndpunkterna kring huruvida allt är relativt eller inte skapa en rad taggiga motsättningar som blir helt oöverstigliga. Egentligen två helt motsägande självklarheter.

Motsättningen är dock skenbar! Precis som i de flesta paradoxer!

Den som hävdar att allt verkligen är relativt menar som regel att det är våra uppfattningar som är relativa därför att det alltid är våra egna. Det är vi som mäter, väger och skapar lämpliga klassificeringar. Och att alla våra försöka att greppa verkligheten till syvende og sidst handlar om dessa våra tolkningar.

Det är den enkla och mest vanliga relativistiska uppfattningen.

De som å andra sidan menar att relativismen är en oxymoron menar, att verkligheten är vad den är oavsett hur vi bedömer den.

De bägge ståndpunkterna talar således om två vitt skilda ting!

Den ena parten säger att ”allt är relativt” pågrund av att ”allt” då syftar på våra uppfattningar. Den andra sidan avser med ”allt” själva föremålet för våra uppfattningar.

Vilket utgör en viss skillnad! Och något som tillhör en helt annan diskussion.

12 kommentarer

Under Filosofi, Pragmatism, Relativism

Taggat som

juli 17, 2010 · 3:17 pm

68. Håller Wittgensteins rep?

Frågan är, håller Wittgensteins rep verkligen att hänga sig i? Det är klart det inte gör! Detta rep är inte ett verkligt rep. Det är en omskrivning för något annat och alla vet vi ju förstås skillnaden mellan vad en metafor uttrycker och vad den söker utsäga. Alltså, om det ”regnar småspik” så regnar det självfallet inte småspik – eller hur?

Men det finns ofta en likhet mellan vad en liknelse säger och vad den söker gestalta – en slags nära relation, process eller struktur – något gemensamt som inte alltid låter sig fångas i exakta termer.

Med just ”Wittgensteins rep” handlade det om att uttrycka något som till sin natur bestod av en rad olika saker – samtidigt. Precis på samma sätt som när ett rep blir till genom att många, många korta trådar sammanflätas till en helhet – till vad som slutligen blir till själva ”repet”.

Och poängen med denna repliknelse är just att visa att det är alla dessa tusentals enskilda trådar som tillsammans bildar själva repet – oavsett hur olika och skilda åt de är sinsemellan.

Ta vilket ord som helst, ”katt”, ”sofistikerad” eller ”spel”. Vad vi vanligtvis gör när vi analyserar något är att börja fråga, precis som Platon och Sokrates också alltid envisades med, vad som utgör dessa begrepps centrala ”betydelser” – deras ”grundidé”.

Detta alltför vanliga sätt att betrakta och tolka tillvaron orsakar, enligt ”Wittgensteins rep”, en delvis felaktigt syn på världen. Något som också gör att vi säkerligen kommer att misstolka den.

Att leta efter en slags slutgiltig essens som resultat av en analys ger oss nämligen ingen närmare förståelse för vad det är vi letar efter – snarare kan det leda in i en återvändsgränd.

Därför att det vi letar efter kanske inte alla gånger har någon kärna, utan mer är att likna vid ett konglomerat av en mängd olika saker.

Det är alltså vad ett förstelnat och icke-dynamiskt förhållande till världen kan göra med våra uppfattningar och förväntningar. Och på grund av dessa missuppfattningar springer vi sedan och kanske ”söker hitta oss själva” eller en nations ”ursprungliga identitet” – som om världen redan låg förklarad någonstans.

12 kommentarer

Under Filosofi, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,

juli 12, 2010 · 9:55 am

67. Lägg ner, lägg om, tänk nytt!

När någon utpekas som skeptiker menas vanligtvis att denne är besvärlig, ifrågasättande eller misstroende. Begreppet används oftast i nedsättande och bara undantagsvis i positiv bemärkelse.

Att vara skeptiker är att motsätta sig den allmänna uppfattningen – att gå emot konsensus. Inte undra på att begreppet haft en dålig klang för alla utom för skeptikerna själva – som satt en ära i att vara just – skeptiska.

Begreppet härrör från antiken och utvecklades inom den dåtida intellektuella debatten om vilka som hade rätten att ha rätt. Skeptikerna var de som inte köpte hela den filosofiska begreppsvärld som började utmejslas av bland andra Platon och Aristoteles. De kallades sig därför för ”de som fortsätter att undersöka”– ”skeptikoi”. Alltså de som inte hade en förutfattad eller dogmatisk inställning till verkligheten utan en mer prövande och empirisk.

Skeptikerna tillhörde alltså i första hand den grupp av ”fria intellektuella” som valde att inte godta den rationalistiska och gudomligt inspirerade sanningsiver som för övrigt dominerade den tidens intellektuella debatt. Och de övertog på så vis också den humanism som grundades med Protagoras och de äldre sofisterna.

Skeptikerna utvecklade också ett förhållningssätt som innebar att utföra en ”epoché” – vilket är att uppfatta som en metod för att i stunden temporärt lägga ned sitt omdöme. Man införde denna epoché, ungefär som när man gör en rockad i ett schackspel, när det var dags att ifrågasätta vad som tidigare betraktades som säkerställt.

I grunden uppfattade de det som att vi levde i en värld av idel föreställningar och att dessa ibland kunde hindra oss från att pröva och komma fram till mer sunda omdömen. Alltså en helt motsatt kunskapssyn i förhållande till Platons.

Så närhelst vi känner oss bergsäkra på något, kan vi testa med att införa denna epoché. Att ställa oss frågan, är det verkligen på detta viset? Och på så vis leda tanken eller debatten vidare.

Pröva själv!

”Alla människor är i grunden jämlika!” Är vi?
”Staten innebär alltid ett förtryck!” Gör den?
”Vi äger alla rätten till en värdig ålderdom!” Jasså?
”Den rike lever på den fattiges möda.” Hmmm?
”Det finns en inneboende godhet i alla människor!” Who says?

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sofistik

Taggat som ,

juni 30, 2010 · 3:45 pm

66. En sommarberättelse

Hon ligger där på gräsmattan under en buske – medan livet nu lämnar. Och jag tänker, jag måste nog ändå ta och begränsa hennes lidande. Jag har funderat så sedan i julas, ända sedan hon först började visa vissa tecken på att hon var lite gammal och skamfilad.

Det hela började med att pälsen tappade glansen. Sedan att hon inte riktigt längre ville äta vad som serverades. De sista veckorna har det mest bara varit gräddblandad mjölk och färsk köttfärs som gällt.

Och för bara ett par dagar sedan kom hon dragandes på en åkersork som nästan vägde lika mycket som hon själv – hon orkade dock bara gnaga sig igenom en fjärdedel.

Nu har hon alltså lagt sig i skuggan under en buske – kan inte längre resa sig. När jag närmar mig ger hon ifrån sig ett knappt hörbart mjauu och blinkar lite. Jag stryker henne lätt över den rangliga kroppen och ett lite knackigt spinnande hörs.

Då först bestämmer jag mig. Nä, jag ska inte alls förkorta hennes lidande. Hon ska faktiskt få lov att ligga där i gräset och dö.

Och jag tänker, hur kommer det sig att vi är så inställda på att förkorta våra djurs liv när vi aldrig skulle drömma om att göra det med våra nära och kära. De får minsann både bli gamla, skraltiga och skabbiga utan att vi ens kommer på tanken att vi ska sätta stopp för deras lidande.

Det är nästan som att vi tar människans lidande som något naturligt, något som vi bara har att acceptera. Människor får i princip bli hur dåliga som helst samtidigt som vi alla förväntas vara närvarande och med jämnmod åse deras förfall.

Varför är det på detta viset?

Varför förväntas vi agera när vi ser ett djurs liv gå mot sitt slut men inte när det gäller en människa?

Jag har märkt att det nästan betraktas som inhumant att låta en katt ligga och dö under en buske – samtidigt som det uppfattas som omoraliskt att säga att det inte spelar någon roll om ens åldersdementa mamma trillar av pinn…

Hur hänger det här ihop egentligen?

2 kommentarer

Under Mysterier, Natur & Kultur, Prsonlgt

Taggat som ,

juni 30, 2010 · 10:32 am

65. Existentiellt berättande

Vi äger en helt formidabel förmåga att skapa språkliga och moraliska strukturer som kräver anpassning och inordning. Jag menar, vi upprättar lagar, regler, rättesnören, trender och själva meningen med dessa är att vi alla ska följa dem. Vilket är bra eftersom det skapar likriktning och därmed sammanhållning.

Dock händer det att vi skapar berättelser som hamnar i otakt med tiden. Därför att världen förändrar sig snabbare än de tänkta och skapade strukturerna. Vilket då kan få dessa (strukturer) att bli obsoleta. Och det är självfallet inte bra! Det blir som att orientera efter en karta som inte längre föreställer själva terrängen.

Är detta en komplicerad tankegång? Nej knappast!

Se exempelvis på sådana berättelser som utgör Kristendom och Islam med alla deras respektive olika myter och uppfattningar (som i-och-för-sig är rätt lika). Dessa har i princip varit oförändrade i flera tusen år – samtidigt som världen har förändrats.

Och trots det står kyrkspirorna och minareterna kvar! Många firar fortfarande jul, rammadam, påsk eller pingst och skickar sina barn till konfaläger och koranskolor. Och vad det i grunden handlar om är en succession av en rad gamla ökenmyter som uppstått på en helt annan plats vid en helt annan tidpunkt.

Inser man detta till fullo, då inser man också med vilken kraft och ihärdighet vi tar till oss berättelser som säger sig vilja förklara världen och meningen med livet.

Det är som om vi inte hade kraft att leva en endaste dag utan en tro på varför vi existerar. Det är detta som är hemligheten med detta eviga ”varför”. Att skapa svar och få mening.

Normerna, strukturerna som vi väljer att ta till oss blir mer stabila än mycket annat. Vi föds och vi dör men det som hela tiden består är en rad idéer, föreställningar och berättelser om hurdant det är eller hur det måste vara. Och dessa föds vi in i, lever genom och lämnar efter oss.

Så vill vi på allvar förändra världen ska vi alltså börja med att förändra myterna. Genom att skapa nya som mer slår i takt med tiden.

Lämna en kommentar

Under Kunskap vs. Okunskap, Pragmatism, Retorik

Taggat som , ,

juni 28, 2010 · 12:49 pm

64. Det idealistiska misstaget

Man talar inom filosofin om det naturalistiska felslutet, vilket kortfattat innebär att man utifrån ett är felaktigt kommer fram till ett bör.

Vilket betyder att bara för att vi kan se hur något förhåller sig –innebär det inte samtidigt att det också skulle vara bra eller rätt.

Att vi exempelvis kan se att djungelns lag råder i naturen betyder inte att vi människor gör klokt eller rätt i att följa denna lag.

Att något förhåller sig på ett visst sätt innebär med andra ord inte att det också är bra eller ens eftersträvansvärt.

Det som är naturligt är alltså inte alltid rätt. Vilket vi kanske inte alltid har riktigt koll på.

Det finns givetvis i ett ”över-kulturaliserat” och civiliserat samhälle som vårt alltid grogrund för att vissa kommer att glorifiera det som är ”naturligt”. Och en sådan motkraft uppstår säkert som en slags naturlig motpol till det moderna urbana livets avsaknad av naturen.

En sådan motrörelse mot det skapade och artificiella har framförallt vuxit sig stark inom miljö- och vänsterrörelser (trädgårds-socialisterna) men dominerar även inom extremhögern.

De brunsvärta rörelserna har på så vis alltid stått de rödgröna nära vad gäller synen på vad som är naturligt och riktigt. Det handlar här förstås om samsynen och vurmen för det lilla, det småskaliga, jorden och familjen (blut und boden) och så förstås, avskyn mot bankväldet, storkapitalismen och USA.

Det motsatta felslutet, vilket man skulle kunna kalla för det idealistiska misstaget, innebär istället att vi utifrån vår starka vilja att tro på något också uppfattar att det förhåller sig så.

Alltså, felslutet innebär att bara för att vi uppfattar något som önskvärt – utgör det inte samtidigt en tillräcklig grund för att det också är på detta vis.

Ett talande exempel; bara för att vi vill att vi ska äga vissa mänskliga rättigheter innebär det inte att vi också har dem. Någon måste rimligtvis först ge dem till oss. Därefter måste de upprätthållas och skyddas.

En lag, en rättighet växer alltså inte av sig självt som träden i skogen och blommorna på ängen. De är en del av den värld det står i vår makt att skapa eller rasera. En kulturell skapelse, en värld i förändring.

1 kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Natur & Kultur

Taggat som , , ,

juni 21, 2010 · 12:40 pm

63. Genom olika medium

Om jag befinner mig ”här” och du befinner dig ”där”, så spelar mediet, det genom vilket vi kommunicerar, givetvis rätt så stor roll.  Enkelt uttryckt – om vi bägge befinner oss under vattnet i en swimmingpool så kommunicerar vi på ett annat sätt än när vi sätter oss i baren på hotellet.

Det är väl en sådan där självklarhet som egentligen är rätt överflödig att poängtera.

Men en och en, var för sig, är alla våra iakttagelser enkla. Tillsammans kan dock detta långa pärlband av självklarheter bilda en komplexitet som nog är det enda riktiga ”djup” vi har tillgång till. Precis som den svåraste matematik ändå förutsätter att vi ändå kan räkna till tio. Man kommer aldrig undan de allra mest grundläggande självklarheterna.

Och för att återgå till kommunikationens beroende av ett medium. När vi exempelvis kommunicerar via email så förmedlar vi ju inte riktigt samma saker som när vi sms:ar. Vi väljer alltså att säga olika saker och på olika sätt beroende på vilket medium vi talar genom. Och att mediet påverkar budskapet på detta sätt – det är ju ändå rätt självklart! Man blir liksom mer naturligt fåordig i ett trögflytande medium, i ett ständigt brus eller i en miljö där inget av det som sägs spelar någon roll.

Det kan ju till och med vara så att vi har att göra med budskap som färdats genom olika medier. Du twittrar exempelvis från din mobil vilket skickas vidare till min e-post som jag skriver ut för att i lugn och ro kunna läsa i hängmattan på landet…

Eller… jag lägger 4 timmar på research och att skriva ett blogginlägg om kommunikationens AXB som du får RSS:at till din mobil och försöker ögna igenom medan du väntar på att trafikljuset ska växla om till grönt…

Och då talar vi här alltså bara om den allra enklaste nivån av staplade självklarheter gällande kommunikation.

Sedan har vi kruxet med vem avsändaren är samt hur denne uppfattas, vilka mottagarna är, språket, kontexten, kunskaperna…

Och så börjar till slut även den enklaste lilla banala iakttagelse att inta sin säregna plats och funktion i en allt mer komplex helhet.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Retorik, Sociala Medier

Taggat som

juni 18, 2010 · 9:00 am

62. Idioter!

De flesta av oss klarar ju av att knyta an och kommunicera utan att vara särskilt medvetna om hur vi egentligen bär oss åt. Vi förmår som regel att lyssna  – och vissa av oss hör dessutom vad andra säger. Stor sak!

En del av oss klarar till och med av konststycket att både lyssna och samtidigt förstå – och därefter även anpassa vad vi säger beroende på vem vi talar med – så att den andre förstår att vi har förstått. Ännu större sak!

Och om vi är någorlunda med så börjar vi exempelvis inte diskutera miljövård eller filosofi  med någon som sitter fastklistrad framför fotbolls-VM. Det vore liksom inte riktigt smart.

Och det är väl det som förmågan att kommunicera delvis handlar om här – anpassning – om man nu vill knyta an till någon annan.

”Don efter person”, sa man väl förr, och vad man menade var att man behövde närma sig olika personer på olika sätt.

Ett annat gammalt uttryck är att ”tala till bönder på bönders vis”, förvisso ett flagrant von-oben-perspektiv, men ger ändå uttryck för betydelsen av att kunna relativisera sitt tilltal. Helt enkelt för att kunna göra sig förstådd! Helt enkelt för att kunna föra ett samtal!

Men detta är det ju nu inte alla som gör eller ens vill göra. Alltså anpassa sig på detta sätt! Det finns många som bara önskar att få vara sig själva – göra sin grej. Inte längre förställa sig! Vara autentisk – okonstlad.

Idioter, mentalt efterblivna eller förståndshandikappade…

De som förr ställde sig utanför det gemensamma eller inte hade förmåga att förstå att ge sig in i gemenskap – kallades ursprungligen idioter!

Begreppet kommer ursprungligen från det grekiska ordet ”idiotes” som innebär att  vara en “egen” eller ”privat person”.

”Idioter” var alltså individer som inte hade förmåga eller lust att inordna sig några sociala sammanhang och som därför inte heller var delaktiga.

Alltså personer som bara hade ögon för det egna och inte ägde förmåga eller vilja att stämma av och relatera till andra.

Och utifrån denna tolkning lär det väl i dag finnas rätt så många ”idiotes”.

Och då talar vi alltså inte om några ”mentalt efterblivna” personer. Långt därifrån!

”Idiotes” var  ursprungligen en mer lindrig beteckning för just detta utanförskap eller oförmåga. Men ordet ligger givetvis till grund för ordet ”idiot” som tidigare användes för att beteckna någon som var ”förståndshandikappad”. Tillstånden är ju besläktade.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Etymologi, Relativism

Taggat som ,