februari 13, 2014 · 1:22 pm

214. Sir Russel och faster Hedda

Hedda Mörner

Gamla faster Hedda tillsammans med sin bror Carl Göran (foto från ca. 1909)

För de flesta är det fullständig självklart att tycka illa om krig. Och att då poängtera att man faktiskt ogillar krig är därför ungefär det samma som att säga att man inte gillar att få stryk.

Vi har just därför i vår familj alltid raljerat över gamla faster Hedda (1900 – 1999) för att hon en gång i tiden med emfas hävdade att ”Krig, det är hemskt”! Visst, visst! skrockade vi bakom hennes rygg – och himlen är också blå!

Vad vi nog inte riktigt fattade var att faster Hedda levt sitt långa liv med helt andra kulturella normer och förutsättningar. Dels levde hon under två världskrig. Dels i en tid där det inte alltid betraktades som så fruktansvärt med krig – snarare tvärtom.

Det finns mycket vittnesbörd om att folk runtom i Europa vid krigsutbrottet i juli 1914 befann sig i ett slags lyckorus. Bland kommentatorerna finns den uppburne engelske filosofen Bertrand Russel som berättat om att stämningsläget bland de intellektuella var, som han säger, om möjligt än mer exalterat.

Bertrand Russel var själv en av 1900-talets mest uttalade krigsmotståndare och skulle så förbli fram till sin död 1970. Han åtalades också i slutet av första världskriget för ”subversive anti-war campaigning” och tvingades sitta av sex månader i Brixtonfängelset.

B_Russell

Bertrand Russel, filosof, krigsmotståndare och försvarare av indiankrig

Men trots detta starka motstånd skriver han ändå, denna förnuftets och fredens mäklare, i sin essay ”The etichs of war” från 1915, att vissa typer av krig ändå kan vara befogade.

Och han nämner där bland andra sådana som koloniala angreppskrig!?

Och argumenterar för att exempelvis kolonisationen av Amerika och indiankrigen var etiskt riktiga?! Han menade nämligen att när ett krig förs mot en ”underlägsen civilisation” så kan det vara motiverat!

Ett ställningstagande som knappast någon skulle våga bekänna sig till i dag.

Så, vad har egentligen hänt? Jo, bland annat två världskrig, mängder med övergrepp och humanitära katastrofer men framförallt en massiv förändring av vår gemensamma förståelse av världen och människan. Vår kulturs själva topografi  har förändrats.

Och med detta och Bertrand Russel i bakhuvudet blev plötsligt gamla faster Heddas konstaterande, ”att krig är hemskt” inte längre så löjeväckande!

Lämna en kommentar

Under Etik, Moral, Retorik

Taggat som

februari 10, 2014 · 3:20 pm

213. David och Goliat

david-goliath

David och Goliat

Visst kan det väl bli så att den vi uppfattar vara i underläge ändå kan ta hem matchen. Detta är också den tes som författaren Malcolm Gladwell nu vrider och vänder på i sin senaste bok, ”David and Goliath”. Men han vrider också ur denna idé till de absolut sista dropparna.

Om jag hade publicerat boken ”David and Goliath” hade jag nog blivit utskrattad. Nej, värre, den hade aldrig gått i tryck.

Och det är ju också det som är så åtråvärt i styrkepositioner – man kommer undan med så mycket mer. Och det gäller ju inte bara populära författare utan även framgångsrika affärsmän, presidenter och medlemmar av de europeiska kungahusen – befinner man sig bara ovanför en viss kritisk makt-nivå, så verkar saker och ting mest bara kunna utveckla sig till det bättre.

Det handlar om att nå den ”kritiska massa” som krävs för att saker o ting ska rulla på av sig självt. Vilket då enkelt uttryckt innefattar att det är onödigt att ha exempelvis en telefon eller Facebook om ingen annan har det. Och det är först när tillräckligt många andra i min omedelbara närhet börjar använda sig av det, som det även blir intressant för mig.

Samma sak med böcker och med celebriteter – det är inte mycket mening att läsa om någon som ingen annan vet vem den är – eller läsa en bok som ingen annan har läst.

Malcolm-Gladwell-006

När man väl når en kritisk massa – blir man även begåvad med en gloria

Därför om jag inte kan referera till en viss bok eller författare och diskutera innehållet med någon annan  – blir ju det hela lite meningslöst. Man blir s.a.s. utan cred.

Därför krävs det också så mycket mer av en bok eller text, som inte nått någon kultstatus. Den måste helt enkelt vara bättre och ge mer. Varje författare, varje bok måste först nå en kritisk massa för att kunna bli riktigt omtyckt.

Men hur var det nu med Malcom Gladwells tes? Om David nu verkligen slår Goliat, är det väl knappast därför att han agerar utifrån ett underläge – snarare då för att vi inte är redo att igenkänna hans styrka och därmed se vad som utgör hans verkliga övertag.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Mysterier

Taggat som ,

februari 7, 2014 · 2:02 pm

212. Tomte Skur

KM+92050Jag skulle verkligen vilja berätta om en gammal uttorkad idé som, om man bara skrapar lite på ytan, ändå berättar en hel del om hur vi bättre ska nå fram med våra berättelser.

Eh, nu blev det lite ”Tomte Skur” över det hela – för dem av er som kopplar det här med Tomte Skur, vill säga. Och det kanske inte alla gör – och då blir det ju genast lite trixigare.

OK! Tomte Skur var ett skurmedel på vars omslag en tomte höll i ett paket med Tomte Skur, där en tomte höll i ett paket med Tomte Skur… Ja, och så vidare. Ni förstår poängen!

Och varför dra in det i det här sammanhanget. Jo, dels för att gestalta själva den rundgång jag nu själv försatt mig i; alltså genom att försöka berätta något om berättandet. Men också för att exemplifiera detta.

Alltså vad krävs av mig i berättande stund för att du ska kunna följa min tankegång och förstå vart hän jag vill komma? Och det är ju uppenbarligen ingen lätt sak – det märker vi ju redan nu, eller hur? Skurfilm

Och det blir ju inte heller lättare av att jag drar in ett gammalt skurmedel  – ett skurmedel som du kanske inte ens har hört talas om och inte kan relatera till.

Men om du kunde det – då skulle ju också själva tomteskuret hamna på sin plats. Då skulle du se logiken i det hela. Förstå det meningsskapande i Tomte Skuret, så att säga.

Och det är just det som också är den andra poängen här. Att gestalta vad vi rent berättartekniskt förlorar om vi börjar föra in bilder, ord och symboler som inte tillhör vårt gemensamma arvegods.

Och det jag egentligen ville säga, och som nu kanske hamnat lite i skymundan, är att teorierna och metoderna som omgärdar den antika idén om ”Topos Koinos”, och som vi kan översätta med ”gemensamt område”, faktiskt kan hjälpa oss på traven när vi vill förmedla något till andra. Det var väl i princip det jag ville ha sagt!

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Retorik, Sofistik

februari 4, 2014 · 11:38 am

211. Midnatt råder, släckta äro ljusen

Kungshuset_ht2011_04

Det gamla Kungshuset i Lund

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt! Jag hade en gång en dröm. Jag ville bli filosof. Anledningen var en känsla som jag gått och burit på troligtvis ända sedan jag var liten – en malande frustration över av att saker och ting inte riktigt verkade hänga ihop. Och kanske framförallt att människor inte riktigt hängde ihop.

Och eftersom jag aldrig fick någon rätsida på det – fick jag som ung heller aldrig någon bra markkontakt. Och skolan, den korta tid det nu varade, förmådde ju inte direkt lysa upp i detta mörker.

Därför kom det sig att jag en dag stegade upp för trapporna i det gamla Kungshuset i Lund för att börja plugga filosofi – sedan i Stockholm – därefter också vid Södertörn.

Men filosof, det blev jag aldrig! Och anledningen var att vi inte riktigt talade samma språk. Vi såg trots allt inte på världen på samma sätt. Vilket ju givetvis borde ha fått mig att varsna fara i tid och vända mig åt ett annat håll. Men nu blev det inte så. Och det berodde nog mest på min sturiga okunnighet.

Och till saken hör att jag var så pass naiv att jag till en början trodde att det var filosofin det var fel på – inte på mig.

Därför jag var övertygad om att filosofin var själva hjärtat i det tänkande som sökte reda ut verkligheten – och som aldrig skulle väja för något – inte ens för de heligaste dogmer. Men så var det ju inte riktigt!images

Och själva konflikt-punkten var ständigt den samma. Jag var, skulle det visa sig, inte alls filosof utan snarare naturfödd empiriker. Vilket gjorde att jag dessvärre hade synpunkter på hur de filosofiska samtalen överhuvudtaget fördes: ”ja, men så är det ju inte” – ”ja, men det kan vi ju aldrig någonsin veta något om”!

Och sådana där common-sense-uttalanden föll givetvis inte filosofin på läppen! Speciellt inte då man redan tidigt (Platon) tagit avstånd från det praktiskt sinnliga som man lite föraktfullt likställt med kvinnogöra.

Så, om man ska ta sig in i främmande hus handlar det kanske framförallt om att gå fram lite lätt på tå, ”tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp”.

Lämna en kommentar

Under Empiri, Filosofi, Prsonlgt

januari 20, 2014 · 10:29 am

210. Fan tro´t

the-birth-of-day

1. Konstigt?

Det sägs att jordens magnetiska poler byter plats med jämna mellanrum – vilket då alltså skulle betyda att alla våra kompasser skulle börja peka mot syd istället för mot norr. Och det är väl ok, kan man tänka, värre vore om de började peka mot syd-sydost!*

Jag skämtar inte och detta är inte ens någon uppseendeväckande upptäckt inom vetenskapen. Man har länge känt till att polerna byter plats och att det har skett ett flertal gånger och även förväntas göra det igen redan inom loppet av en 2-3 tusen år.

Och att vissa invanda begrepp också kan byta plats och börja inta sina motsatta positioner är också känt. Vi har ju exempelvis ord som ”rolig” som i dag i svenskan betyder ”skojig”, ”upplivande” men som har sitt ursprung i fornnordiskans ”ro” – och därför fortfarande betyder ”lugn” på danska – samtidigt som vi i svenskan märkligt nog bevarat dess motsats intakt i ordet ”orolig”. Vilket säger mig att språket varken är vidare logiskt eller stabilt.

Unknown-1

2. Konstigt?

Ett annat begrepp som genomgått häftiga metamorfoser är ordet ”konst”. Ursprunget finner vi långt tillbaka i ord som rör ”kunna”, ”skicklighet” och ”förmåga”. En koppling som sedan lever kvar i ord som ”konstfärdighet” och ”konstfull”. Samma utveckling sker samtidigt också med engelskans ”art” och latinets ”ars”, då dessa också kan härledas till just betydelsen ”praktiskt kunnande” – från den etymologiska roten ”ar” – som innebär att sätta samman något.

Den antika grekiska motsvarigheten var ordet ”techne” som man just använde i betydelsen ”konsten att”, ”skicklighet” eller ”praktiskt kunnande”. Ur denna användning uppstår så småningom också våra moderna ord ”teknik” och ”teknologi” som med viss omskrivning egentligen bara betyder ”läran om det praktiska kunnandet”. ”Konst” och ”teknologi” har alltså samma ursprung. Det är knappast en koppling vi gör i dag då de kanske mest bara uppfattas som varandras motpoler.

Och för att då slutligen också sätta knorren på själva konstbegreppet – har detta ord då något med ordet ”konstig” att göra? Jovisst, ”konstig” kommer från att de som verkligen kunde något speciellt som få andra bemästrade, de föll också utanför normen och därför började betecknades som just, konstiga! Alltså i betydelsen ”speciella”.

zorn_news

3. Konstigt?

—

*Ok, det låter verkligen som en skröna från ”Illustrerad vetenskap” men som såvitt jag kan förstå stämmer det verkligen occkså. Se: http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/nu-ska-fragor-om-polbyten-besvaras och http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/246034?programid=412 och http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/snart-byter-nordpolen-och-sydpolen-plats

 

6 kommentarer

Under Estetik, Konst & Kultur, Naturvetenskap

Taggat som ,

januari 13, 2014 · 4:51 pm

209. Vad tusan menas med ”Kultur”?

vangogh

Van Gogh – en tvättäkta ”kulturarbetare”? eller?

Kultur? – Va? Ja, vad är det vi pratar om? Vad menar vi? Ett är dock säkert – när vi talar om kultur – talar vi om en mängd olika saker. Men kanske framförallt om skilda aspekter av människan.

Många som hör ordet ”kultur” kanske mest tänker på hur olika vi människor lever våra liv; hur vi klär oss, dansar eller sjunger. Alltså allt sådant som har med våra traditioner att göra. Det är väl kanske den mest utbredda förståelsen av kulturbegreppet.

Sedan i en något smalare betydelse avses sådant som mer har att göra med litteratur, konst, skådespeleri, dans och så vidare. Alltså sådant som faller under det konstnärliga området med dess olika skapande uttryck.

Men i grunden är ordet ”kultur” ett agrart uttryck som hänger samman med att kultivera – d.v.s. göra jorden lucker och mer anpassad för växtlighet. Och det var först med denna förbättringsanalogi som ordet steg in i det allmänna språkbruket. Så vitt man vet återfinns begreppet först hos Cicero då han skriver om människans andliga utveckling via främst tänkandet. Men då hade det knappast något med de sköna konsterna att göra.

Begreppet ”kultur” har med tiden blivit bärare av en stor mängd innehåll.

Kultur

Konst och kultur? Teater? Musik? Dans? Hantverk? Matlagning? Kransbindning?

Och för att vara ett kulturellt uttryck i den ena eller andra betydelsen, räcker det ju inte med att två grässtrån råkar korsa varandra. Men om däremot en konstnär lägger två grässtrån i kors är det ett uttryck för en önskan att gestalta något och blir därmed till kultur. Samma sak om en fotograf ser och avbildar två korsande grässtrån eller om någon flätar dem samman till en ring.

Och som säkert någon nu anar så är det här bara en upptakt till en något mer djuplodande neddykning i kulturbegreppet.

Och denna fördjupning har sin grund i att jag inte längre förstod vad som diskuterades i de offentliga kulturdebatterna. Jag kunde inte hänga med när ”kulturvännerna” slog ett slag för kulturen.

Jag förstod inte heller meningen med att den nuvarande borgerliga regeringen efterfrågade ett större samarbete mellan kultur och näringsliv. Vad är det egentligen man talar om här? Vad är kultur?[1]

[1] Därför har jag gjort en klassisk epoche gällande kulturbegreppet – alltså börjat med att strippa det på varje förutfattad mening för att sedan se vad som blir kvar och vad som går att återanvända och bygga upp igen. Om det låter intressant? läs då:  ”Ars longa, vida brevis” – eller var finns det eviga i kulturen?

4 kommentarer

Under Estetik, Humaniora, Konst & Kultur

Taggat som , ,

december 18, 2013 · 2:12 pm

208. Jag är Max Kern!

RB_Siw_Malmqvist_3_604048v530x800

Siv Malmkvist

Har du någonsin tänkt på hur du presenterar dig själv i olika sammanhang?

Säger du ”jag heter det och det” eller möjligtvis ”jag är den eller den”? eller presenterar du dig överhuvudtaget inte alls?

Samtliga sätt är nog vettiga! Men bara i vissa givna sammanhang.

Vanligtvis säger man ”jag är” om man uppfattar att man på något sätt bör vara bekant för den andre. Medan man säger ”Jag heter” om man vet med sig att den andre rimligtvis inte kan ha en aning om vem man är.

Därutöver behöver personer som är tämligen säkra på att den andre bör veta exakt vilka de är – inte presentera sig alls. Om vi exempelvis i ett givet sammanhang skulle stöta på Kungen, Antonia Ax:son Johnson eller Siv Malmkvist (svensk folkkär schlagerartist) så kommer nog ingen av dem att presentera sig med namn – snarare bara nicka lite vänligt.

Och det är ju inget uppseendeväckande! Det finns en social grammatik – även om den inte alltid är explicit.

Antonia--750x350

Antonia Ax:son Johnson

Om jag däremot inte skulle presentera mig, i ett för övrigt anonymt sammanhang, skulle det snararast uppfattas som osocialt.

Och vidare, om jag skulle presentera mig med ”Jag är Max Kern” i ett sammanhang där jag inte alls skapat mig någon position – skulle jag enbart göra mig till åtlöje.

Så skulle säkert även ske om jag skulle säga ”Jag heter Max Kern” i en situation där man förväntade sig av mig att jag skulle uppträda med viss pondus och självsäkerhet (eller så skulle man möjligtvis bara uppfatta det hela som en retorisk liten humoristisk twist).

I varje socialt rum förväntas det av mig att jag vet vad den andre vet om mig och att jag därför i en social hierarki där jag inte innehar någon position, bör presentera mig anonymt som ”Jag heter Max Kern”; i en hierarki där jag intar en position med ”Jag är Max Kern”; och där jag uppfattas som självskriven och självklar – inte presentera mig alls.

Låter det krångligt? Visst är det! Men tur ändå att vi alla är så drillade i att förstå oss själva och rätt förhålla oss till den andre – att vi ändå oftast gör helt rätt.

2 kommentarer

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Relativism

Taggat som

december 11, 2013 · 10:44 am

207. Är den verkligen min?

sword2Är den verkligen min? den här rösten? eller bestäms den av någonting utanför mig själv? Säg det du, den som vet. Vad jag i varje fall vet är att jag inte hade uttryckt mig så här om det hade varit på 1800-talet – inte heller 1930. Men kanske jag hade börjat låta så här någon gång efter 1950. Vem vet? Inte jag. Jag levde ju nästan inte då.

Och i dag finns den så gott som överallt. De där precis lagom personligt slängiga rösterna, inspirerade av det lite enklare vardagstugget  som man som författare eller copywriter  använder för att just skapa närhet och förtrolighet. Typ: du och jag = vi! Och poängterar på så vis redan från början att man tänker lägga ned sitt svärd och sin sköld – om den lite töntiga analogin tillåts i ett sammanhang som detta.

Men den här lite coola stilen kan ju också skapa viss distans. Jag menar, genom att hålla mig lite ovanför och bortom det alltför personliga, så kanske jag på något sätt kommer närmare dig – men lite längre bort från mig själv. Skulle man kunna uttrycka sig så?

Den här rösten försöker vara tillbakalutad men flyter liksom lite ovanpå. Försöker inte heller att stöta sig med någon – kan därför heller aldrig bli riktigt utmanande. Då skulle den helt enkelt spåra ur.

Den skyr därför också allt vad romantik och sentimentalitet heter – i rädsla just av att hoppa över de gemensamma skaklarna. Och det blir därför inte heller så mycket rörelseutrymme kvar.

Den förmår inte heller beskriva saker som ligger lite vid sidan av. För själva idén med den är ju att den ska befinna sig mitt i – eller i varje fall uttrycka sig som om den gjorde. Eller hur?8900385-origpic-9747c2

Jag tror att den har sitt ursprung någon gång i början av efterkrigstiden – när trötta öron inte riktigt längre orkade lyssna på fler storvulna berättare som med storslagna gester talade om helt andra saker.

Och man vände sig då nog istället alltmer till andra slags röster – sådana som inte på samma sätt stod där med svärden uppstuckna i sina arslen[1].

[1] Litet avslutande stilbrott bara för illustrera hur ett tonläge kan förändras med ett enkelt litet ord. Och för dem av er som nu kanske undrar var min vanliga filosofiska djupsinnighet tagit vägen vill jag bara säga att någon djupare text än denna nog inte kan skrivas – i varje fall inte av mig – i varje fall inte om den samtidigt ska ha ett någorlunda meningsfyllt innehåll.

1 kommentar

Under Filosofi, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,

november 15, 2013 · 10:12 am

206. Kulturskymning eller gryning?

Ivan-Kreuger

”Jag vet att konsekvenserna kommer att bli förödande – men jag kan ändå inte låta bli.”

På Ivar Kreugers skrivbord i New York fann man strax efter hans självmord i Paris 1932 ett tidningsurklipp föreställande en pojke med en pinne petandes i ett getingbo. Under bilden stod: Jag vet att konsekvenserna kommer att bli förödande – men jag kan ändå inte låta bli.

Och det finns givetvis mycket man helst bör undvika att peta i eftersom konsekvenserna aldrig kan bli annat än – mer komplicerade.

Något jag grunnat på ett tag är vårt (alltså ditt och mitt) ömsinta förhållande till det vi kallar ”kultur” och varför vi upplever den så viktig? Vad är det i kulturen och då främst inom ”de sköna konsterna” vi värdesätter så högt? Och varför tror vi att dessa även är viktiga för andra? Svara mig gärna på det!

Och hur kommer det sig att konservativt lagda som regel är större kulturkonsumenter än andra samtidigt som de är mindre benägna att låta kulturen finansieras med offentliga medel? Och varför är kulturarbetarna själva i sådan hög grad dragna åt vänster? Och varifrån kommer egentligen själva ordet ”kulturarbetare”?

Unknown

Vad döljs egentligen bakom kulturens förgyllda masker?

Frågorna ruvar på så många fördolda svar – samtidigt hörs inne från boet ett lätt irriterat surrande.

Men som sagt, vårt förhållande till ”kulturen” är komplext och påminner till ganska stor del om det vi har till ”bildningen” – vilken vi också har en oförlöst och bak-o-framvänd relation till.

Men om detta har jag ju skrivit tidigare, framförallt i det lite längre inlägget, ”Bildning – Var i består själva värdet?” där jag gjorde en klassisk s.k. ”epoche” och vände på gamla invanda föreställningar för att därigenom försöka se ”bildning” i ett nytt ljus.

Jag tror nu även att den kulturella sfären skulle må bra av att det gjordes något liknande. Men som sagt – inte jag inte – hatar nämligen att bli stungen.

Men jag kan nog sträcka pinnen så långt och säga att jag i varje fall hyser en misstanke om att vår syn på kulturen – i betydelsen ”de sköna konsterna” – härrör från en gammal dualistisk och förlegad världsuppfattning med rötterna djupt förborgade i moral och religion. En värld där våra andliga aktiviteter uppfattades som högtstående medan våra kroppar och naturen mest bara betraktades som något lågt och outvecklat.

2 kommentarer

Under Konst & Kultur, Kulturdebatt, Natur & Kultur

Taggat som , ,

november 8, 2013 · 1:18 pm

205. Konsten att bli populär

Like_1När vi talar – talar vi! När vi känner – känner vi och när vi gillar något – ger vi helt enkelt bara tummen upp.

Tja, om någon trodde livet var så platt och enkelt, så har ni fel – för det stämmer inte!

Bakom våra handlingar ryms alltid något slags motiv – vilket naturligtvis inte är det samma som att vi alltid är medvetna om eller agerar slugt, listigt eller med dolda avsikter. Nej, nej, våra sociala spel är mycket mer subtila än så.

Och våra motiv är i allmänhet lika osynliga för oss själva som den luft vi andas och bör nog inte heller alltför noga särskådas, eftersom det ändå bara skulle resultera i att några av oss fick någon form av mental andnöd.

Men å andra sidan, vissa måste bara gå vidare och försöka utöka vår förståelse – oavsett konsekvenserna.

Och vad jag säger här är egentligen bara att det alltid finns en orsak till våra uttryck. Och jag antar att det mest triviala skälet är att vi alla önskar vara populära.*

Ingen förkastar eller går emot normerna i gruppen. Vi delar eller gillar inte ett inlägg på ex. Facebook som vi vet att den grupp vi tillhör är emot. För vi är i grunden alla följare!

Naturligtvis inte alla! Många tar faktiskt ledningen – särskilt om man tror att andra kommer att följa efter!

Och denna vår trängtan efter acceptans och popularitet kan också vara en av orsakerna till Facebook-likevarför vissa av oss så lätt låter oss engageras i grymhet. Inte för att vi är ”onda”! Nej, utan därför vi inte vill stå i motsatsställning till dom andra.**

Och skulle vi vara okänsliga för detta grupptryck – skulle vi snarast bli utstötta!

Men… genom att försöka förstå våra egna strävanden efter makt och inflytande och våga se den popularitetsjakt vi alla är delaktiga i – tror jag faktiskt att vi också skulle kunna komma närmare en förståelse av grymhetens natur och därigenom också förstå den ondska som ligger bakom sådana monstruösa handlingar som t.ex. förintelsen. **

För så länge vi fortsätter att inbilla oss att vi är goda – kommer vi alltid att vara i stånd till onda handlingar!***

 —

* Detta är en slags fortsättning på det resonemang som fördes i det förra fragmentet som handlade om Banksy och Hannah Arendt: 204. Vad menar Banksy!

** Ett antal verkliga experiment har kommit fram till liknande slutsatser, se bl.a. artikel i DN om Alexander Haslams och Stephen Reichers forskning.

*** Tja, egentligen tror jag inte att det finns några enkla lösningar överhuvudtaget för att lösa ondskans problem. Däremot inte sagt att vi inte ständigt måste arbeta för att motarbeta den.

Lämna en kommentar

Under Etik, Kunskap vs. Okunskap

Taggat som , ,