Kategoriarkiv: Liberalism

augusti 21, 2025 · 1:14 pm

Del IV. Energy is Eternal Delight – från Himmel & Helvete till vår tids tema

När undertryckta drifter riskerar att förvridas till urspårade ideal, revolt och fascism

Den engelske poeten och mystikern William Blakes paradoxala yttranden och koncisa sentenser rör sig långt bortom allfartsvägarna och finner endast motsvarigheter i de fragmentariska stroferna hos Herakleitos och i Friedrich Nietzsches mest gnistrande hammarslag. Frågan är vad dessa tre, vid sidan av det bombastiska och profetiska anslaget, faktiskt har gemensamt.

Att jag i denna serie om ’De Fria Andarna’ valt att föra samman dessa ostyriga vildhjärnor från olika tidsåldrar beror på att de alla utvecklade tankegångar om teman som ligger djupt nedärvda i oss.

The Heaven & Hell and The Apollonian & Dionysian Man

De yrar alla om ett gemensamt stoff, om än på olika vis. De talar om motsatsernas förening, om det ständiga flödet och om våra upplevelsers ofrånkomliga speglingar av oss själva. Det är själva kittet som håller dem samman både stil- och innehållsmässigt.

Hos William Blake återfinner vi denna idé om motsatsernas förening i termer av Himmel och Helvete, Änglar och Djävulen, eller i figurer som Urizen (your reason) och Orc (den underjordiske). För Blake är dessa krafter dock bara skapade motsättningar, något han framför allt gestaltar i den färgstarka diktsviten The Marriage of Heaven & Hell.

I avsnittet kallat The Proverbs of Hell får djävulen tala fritt och skriver med frätande syra:

“Energy is Eternal Delight.”

Och:

“Energy is the only life and is from the Body, and Reason is the bound or outward circumference of Energy.”

Men man ska aldrig glömma att detta inte är Blakes budskap. Här är det djävulens röst vi hör – den dionysiska kraften som får komma till tals, med sin romantiska vurm för de naturliga drifterna och känslorna.

Den djävul som Blake manar fram i The Marriage of Heaven & Hell är alltså inte densamme som en gång uppstod ur de gamla ökenreligionerna. Snarare utgör denne djävul ett uppror mot de gamla arkaiska föreställningarna och i stället talar om något som ligger bortom Gott och Ont, Himmel och Helvete.

Blake vänder här på perspektivet: djävulen, den utkastade och förkastade, är blott en bild för människans inneboende energier – vår kroppslighet, våra passioner och vår skaparkraft. Vilket också varit den kraft som religionen i alla tider inte bara försökt begränsa, utan ibland även tillintetgöra.

I The Marriage of Heaven and Hell låter han en bild tala: en ängel bär på ett barn. Ängeln är ljus och blickar mot himlen, men blek och kraftlös och kan därför inte komma någon vart. Nedanför honom rasar djävulen, omgiven av eldsflammor men fjättrad och blind, oförmögen att ta sig vidare.

Hos Blake behöver ängeln djävulens energi för att alls kunna röra sig uppåt, och djävulen behöver ängelns ögon. Ingen av dem förmår komma någon vart utan den andre.

Blake för ofta samman dessa skenbara motsättningar i sina texter och man kan höra ett tydligt eko av Herakleitos i rader som:

“Opposition is true Friendship.”

Eller som han skriver:

“Without Contraries is no progression. Attraction and Repulsion, Reason and Energy, Love and Hate, are necessary to Human existence.”

Både hos Nietzsche i Så talade Zarathustra och hos Blake i The Marriage of Heaven and Hell möter vi bilden av en örn med en orm i sina klor. En urbild med djupa mytiska rötter i många kulturer, ofta tolkad som striden mellan höjd och djup, ande och materia. Men hos både Blake och Nietzsche förvandlas kampen till en förening.

Örnen och ormen är inte längre dödsfiender utan följeslagare. I deras grepp uppstår en helhet i det som vårt dualistiska sätt att tänka gärna delar upp och splittrar. Hos Blake blir örnen ett emblem för äktenskapet mellan himmel och helvete: energin behöver förnuftets form, liksom förnuftet behöver kroppens begär. Hos Nietzsche är örnen Zarathustras stolthet och ormen hans klokhet – två krafter som måste vandra tillsammans för att bära övermänniskan.

Här finner vi också en västerländsk motsvarighet till yin och yang. Men där den östasiatiska symbolen framhäver balans och cirkulär harmoni, betonar denna variant snarare slitningen och dramatiken. Hos Blake och Nietzsche och Herakleitos är helheten inte en stillsam enhet, utan en högt spänd sträng – en förening av krafter som i kraft av sina motsättningar också driver livet framåt.

Ett annat gemensamt tema hos de tre är att verkligheten aldrig framträder entydigt utan snarare dynamiskt flödande. Vi ser aldrig världen “som den är” utan genom våra egna begränsade förmågor. 

Som också Blake etsar ned på sina kopparplåtar:

“If the doors of perception were cleansed everything would appear to man as it is: infinite.”

Jim Morrison & The Doors, Break on through to the other side …

Världen uppträder alltså i relation till vår blick och vår inre beredskap. Här finner vi fröet till Nietzsches perspektivism – att sanningen aldrig är absolut, utan alltid situerad i betraktarens ögon. Som Blake själv uttryckte det:

“A fool sees not the same tree that a wise man sees.”

En annan idé som dessa tre samlas kring är betydelsen av aktivitet och energi. Blake låter djävulen säga:

“The road of excess leads to the palace of wisdom.” 

Det är överflöd – inte måttlighet – som ska visa vägen till insikt. Det är också därför jag valt dessa fria andar i denna serie: tänkare och mystiker som lyckats klippa banden till det vi kallar normalt.

Som när den diaboliska kraften uppmanar oss:

“Drive your cart and your plow over the bones of the dead.” 

Och vidare: att vi inte behöver leva i skam och ånger över våra missgärningar:

“The cut worm forgives the plow.”

Naturen rymmer i djävulens perspektiv ett evigt kretslopp av död och förnyelse, skada och försoning som människan inte kan undkomma – bättre då att acceptera denna rytm och låta energin flöda. Annars riskerar vi bara svaghet och förtvinad skaparkraft.

Frågan är vad alla dessa budskap vill förmedla och om de har någon relevans för oss i dag? De säger att vi lever i en civilisation som i århundraden försökt lägga locket på de manliga drifterna, som aggressivitet, begär, tävlingslust, dominans – men också kreativitet. När dessa krafter inte längre får kanalisera sig öppet uppstår i stället förvridna utlopp. Det är deras budskap.

Det handlar om en anti-moral som går på tvärs med den godhet som filosofiska och kristna tänkare förordat i tusentals år. Kan vi verkligen ta in denna omvälvning, förstå den? Hantera den? Komma till tals med den?

I dag talar vissa av oss om behovet av manlig kraft och radikal omstörtning. Andra kallar det helt ennkelt för fascism. Men oavsett hur vi benämner det, bör vi ändå vara medvetna om hur efterfrågade dessa undertryckta aspekter av människan kommit att bli i vår tid.

Vår civilisation har länge predikat förnuft, ordning och måttfullhet – först genom kyrkan, sedan via rättsstaten. Men denna förträngning har samtidigt skapat en hunger efter dess motsatser: energi, lidelse, extas. Människan längtar efter rytm, dans, kroppslighet och äventyr – vilket gör att vi även flockas kring auktoritära ledare – då vi ser att dessa förkroppsligar våra djupaste drömmar.

Här ekar Nietzsche i samma tonart – och det är ingen slump att han blivit en ikon längst ut på den politiska högerkanten. Både Blake och Nietzsche påminner oss om att energin inte kan utrotas, bara förskjutas. Förnekelsen gör att den återvänder i nya skepnader: som politisk extremism, som hat mot svaghet, som rop efter auktoritära ledare.

Och kanske är det just detta vi nu bevittnar: en civilisation som försökt tämja människans drifter, men som i processen skapat ett vakuum där dessa återvänder i förvrängd form – i manosfärens kvinnohat, i MAGA-rörelsens fantasirika drömmar, i den nyfascistiska vurmen för kraft, våld och vad man uppfattar som naturliga hierarkier.

Men vad såväl Blake som Nietzsche betonade – var också en varning: energin kan inte gömmas undan. Den måste mötas, konfronteras, formas. Först då kan den bli skapande snarare än destruktiv. Att förneka våra mörka drifter är att lämna över dem åt demagoger som lätt kan förvandla dem till politiskt kapital.

Budskapet är lika oroande som obekvämt: civilisationen måste våga erkänna sina egna undertryckta krafter – annars gör andra det i vårt ställe. Kort sagt har det liberala projektet och demokratin har, i sin önskan om det goda samhället, placerat sig alltför långt från det verkliga livet – och får nu betala priset.

Den liberala ordningen har i sin högstämda idealism aldrig förstått energins lockelse. Och därför också blivit tagen på sängen av dessa krafters uppvaknande.

I den Blakeska världen borde civilisationen i stället möta energin och inviga den i sin strävan efter en bättre värld. Personligen vet jag inte vad jag ska tro.

Jag har inga andra råd än att det alltid kan vara mödan värd att undersöka vad andra haft för råd att ge genom historien.

Blake var ingen filosof utan poet och mystiker, uppslukad av sina visioner. Han såg sig som profet och anade en annan verklighet. Hans språk svävar bland kristna begrepp och försöker göra sig fri, men är ändå bundet till sin tid – liksom vi alltid kommer att vara bundna till vår.

Enough! Or Too much!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Fascism, Filosofi, Humaniora, Liberalism, Moral, Tabun

Taggat som

december 28, 2024 · 3:09 pm

En perfekt storm – del 10

… och elitens dubbla svek

Vad är det med ‘eliten’ som väcker så starka känslor? Är det deras privilegier, deras språk, eller känslan av att de lever i en annan värld? I orostider riktas våra blickar ofta uppåt, mot dem som vi håller ansvariga. Men vad handlar denna misstro egentligen om, och varför har den vuxit sig så stark? Svaret ligger kanske inte bara i vad eliten gör – eller inte gör – utan också i våra egna förväntningar och brustna illusioner.

Allt fler har yrvaket börjat nysta i vad det stora missnöjet med samhället, systemet och ‘eliten’ egentligen handlar om. Vad är det som ligger bakom detta missnöje, och vilka pekas ut när man uttrycker denna misstro? Otaliga trådar har redan hunnit spinnas, och det krävs mycket för att hitta en ny tåt som inte redan vävts in i de otaliga försök att nysta i vår tids tema.[i]

Inledningsvis kan jag bara konstatera att grunden för själva begreppet ‘elit’ är något flytande. Ordet kan appliceras på vissa individer inom en rad olika områden, vilket innebär att begreppet oftast behöver preciseras för att ange vilken grupp som åsyftas: den kulturella eliten, den politiska eliten, den litterära eliten … och liknande. 

Ordet ‘elit’ syftar ursprungligen på de främsta eller mest framstående inom en viss grupp. Men i dag används det ofta pejorativt för att beskriva grupper som upplevs ha blivit för dominerande inom sina områden. När vi talar om misstro mot ‘eliten’ avses därför sällan de bästa i ursprunglig mening. I stället behöver vi ställa frågan: Vilken elit syftar missnöjet på, och vilka är det som misstror?

Förenklat handlar det om att den fattige misstror den rike, den rike misstror den som begränsar hans rikedom, den obildade misstror den bildade, och den okultiverade misstror den kultiverade. Så långt är mönstret enkelt.

På så vis ser det också ut som om misstron riktas snett uppåt, mot en nivå där man identifierar en grupp som orsaken till sina egna tillkortakommanden eller maktlöshet – vare sig det nu handlar om behovet av sjukvård, rätten att följa Guds bud eller önskan att slippa bidra till den första gruppens krav. Och med dessa olika, ofta motstridiga, känslomässiga riktningar skapas med tiden en perfekt storm som till slut kan förflytta en nations riktning.

För dem som befinner sig på samhällets mindre inflytelserika nivåer framstår det som att de på högre positioner – vare sig det gäller politik, ekonomi, media eller kultur – lever i en främmande värld, där vanliga människors slit och vardag inte existerar.

Missnöjet riktas då mot den politiska elitens makt, kulturelitens konstlade ideal, storstadsbornas arrogans eller akademikernas fikonspråk. Därmed har vi täckt en liten del av vad ‘elit’ innebär för många som använder sig av detta ord som då mer blivit till ett negativt epitet. Man kan med andra ord säga att det utbredda missnöjet med de styrande klasserna är ett ogillande av en maktsfär som man antingen upplever som alltför närvarande och klåfingrig – eller som alltför fjär och likgiltig.

Användningen av begreppet fungerar då främst som ett flytande attribut för en dold men påtaglig maktsfär som ritar upp de kartor vi andra förväntas rätta oss efter. Kartor som ofta upplevs motarbeta våra intressen eller stå i konflikt med den verklighet många lever i. Detta har fått allt fler att känna sig vilseledda och i vissa fall helt enkelt borttappade.

Missnöjet riktas då mot något mer konkret, som får representera orsaken till frustrationen, och drabbar i förlängningen det övergripande samhällssystemet – och i denna stund är det den liberala demokratin som främst drabbas eftersom denna får bära hundhuvudet.

Men allt detta vet vi redan, och kunskapen leder oss inte vidare. Så frågan får istället bli: Finns det några andra pusselbitar i allt detta som vi tidigare inte plockat fram?

Kan det eventuellt vara så att förväntningarna på livet och vad den liberala demokratin kunnat erbjuda har varit för högt ställda? Är det synen på den ouppnådda jämlikheten och den upplevda ofriheten som fått allt fler att helt enkelt resignera och tappa tron till systemet? 

Är det ett resultat av en djup besvikelse över alla de icke realiserade idéer som i grunden bär upp själva frihetstanken? Har den liberala demokratin i själva verket ingivit människan falska förhoppningar med allt sitt tal om jämlikhet, rättvisa och frihet, så att det nu är de brustna förhoppningarna som tynger den?

Visst, demokratin har levererat, men den har också haft som övermäktig målsättning att skapa goda förutsättningar för alla – för ensamstående mödrar, för invandrare, för färgade, för dem med särskilda behov. För både fattiga och rika, och det är just dessa stora löften och förväntningar som nu börjar slå tillbaka, när allt fler hamnar mellan de stora ambitionerna och de som tidigare stod högre i de sociala hierarkierna också tvingas se sina positioner dalande, samtidigt som många av de sämst lottade fått det bättre. Vår upplevelse av ekonomisk tillfredsställelse är inte bundet till exakta kronor och ören utan relativ, beroende på vår närmaste ekonomiska sfär – de vi har nära oss och kan jämföra oss med.

Man skulle också kunna se det som att den liberala demokratin därmed rubbat vad många uppfattar som de naturliga hierarkierna genom att åstadkomma så mycket nytta för de sämst lottade att de tidigare så stabila positionerna skakats om. Vilket då främst drabbat medelklassen och de vilsna männen, som tvingats se sin tidigare status degraderas i takt med att de lägre klasserna och kvinnorna fått förbättrade förutsättningar och positioner. 

I sådana fall var det ett svek mot en övergripande del av befolkningen, som inte upplever sig ha fått det bättre förspänt och som nu bestraffar systemet genom olydnad och uppror. Men det är förstås bara en liten del av historien. 

Ett mer avgörande svek inträffade också när den liberala eliten[ii] tappade markkontakt och därmed komprometterade förutsättningarna för sina egna ansträngningar och ambitioner. 

De bjöd in alla till dans, men var oförberedda på att många av gästerna inte visste hur man skulle följa utan snarare började engagera sig i konflikter och aggression. Den stora men förblindade ideologin blev så småningom ett svek mot den liberala demokratin själv. Dess ideologiska ramverk undergrävde gradvis de grundläggande förutsättningarna för sin egen överlevnad.

Efter allt detta nystande med trådar som korsar våra samhällen och kontinenter i försöken att sammanfoga en bild av orsakerna bakom vår kulturs utveckling, måste jag nu vända blicken mot något mer grundläggande: Vad är det i vår existentiella tillvaro som får oss att gång efter gång trampa på samma minor? Dessa försök för oss sakta vidare, steg för steg.

[i] José Ortega y Gasset skrev Vår tids tema (på spanska El tema de nuestro tiempo) 1923, och boken behandlar de stora förändringarna i samhället och kultur i början av 1900-talet. 

[ii] Med den ”liberala eliten” avses de som främst kommit att upprätthålla systemet i all dess komplexitet; såsom politiker, media, offentliga tjänstemän, byråkrater inom olika myndigheter och organisationer (nongov) och utbildningsinstitutioner.

1 kommentar

Under Demokrati, Fascism, Filosofi, Liberalism, Populismen

Taggat som ,

december 8, 2024 · 10:28 am

En perfekt storm – del 5

A match made in heaven

Du vet nog på ett ungefär vad en demokrati innebär och har säkert stött på en aristokrati. Andra frekventa kratier som stärkt sina positioner på senare tid är också de man kallar oligarkier, kleptokratier och plutokratier – alla vanligt förekommande och med sina egna speciella särdrag. Men har du någonsin hört talas om en kakistokrati eller om en ochlokrati? Inte? Och det trots att dessa oskick blivit alltmer förekommande.*

•••

Under de senaste seklet har västvärlden upplevt en växande skepsis mot sin egen idé. I synnerhet då riktad mot upplysningens ideal från 1700-talet och särskilt mot demokratin som den enda rimliga lösningen. Den så kallade postmodernismen bidrog till att ifrågasätta civilisationens kärnvärden, vilket sedan både vänster- och högerkrafter utnyttjat för egna syften.

Denna dekonstruktion från både vänster och höger sammanfaller nu med folklig frustration över frågor som miljön, inkomstklyftor och immigration. Och när dessa folkliga motgångar når en samlande kritisk punkt, skapar det förstås förutsättningarna för något nytt. Men nytt innebär inte alltid något bra. 

Ur det kulturella vacuum som bildas, det vill säga det tillstånd där allt för många varken vet ut eller in, stiger i stället de starkare fram och det uppstår en ohelig allians mellan dessa och folket som trots sina olikheter ändå blir en ”A match made in heaven”.

I samma veva finns det aktörer i detta gränsland som i skymundan arbetar för att skapa än mer kaos i samhället genom att förstärka den oro och splittring som redan finns. Man piskar på så vis upp konflikter och motsättningar för att göra världen än mer instabil och osäker. Och mitt i detta kaos träder man sedan fram som frälsare, redo att erbjuda stabilitet – och en lösning på de problem man själv varit med och skapat. Man vänder med andra ord upp och ned på himmel och jord för att sedan kunna sträcka ut en faderlig hand.

Så, genom att först bana väg för ochlokratin – det vill säga, ett pöbelvälde – där folkets splittrade viljor ställs mot varandra, skapas ett tillstånd av kaos. Detta o-styre lämnar sedan de svagaste i samhället skyddslösa och underminerar ordning och rättvisa. Samtidigt öppnas dörren för de handlingens män (oftast män) som är redo att stiga in och dra nytta av den allvarliga situationen. Pöbelväldet eller ochlokratin blir därför sällan långvarigt. 

För när kaoset växt i styrka och de svaga lämnats vind för våg, vädrar oligarkerna, klepokraterna och plutokraterna morgonluft. De lockar med löften om förändring, men deras verkliga agenda är mest att undergräva demokratins fundament för att kunna befästa sina egna positioner. I detta skifte inträder så även den så kallade kakistokratin – vilket är ett system där de mest lojala men också minst lämpade når maktens toppskikt. 

Kakistokratin är alltså ett styrelseskick där bristen på rationalitet och konsekvenstänkande inte bara tolereras utan även hyllas. Ett annat ord för detta tillstånd är förstås idiokratin, ett tillstånd som beskriver ett samhälle där okunnighet och kortsiktigt tänkande blivit till norm. Och mer behöver man väl knappast antyda.

Med detta sagt. Hur hamnade vi då här? Varför tappade demokratin sitt grepp om människors hjärtan och sinnen? Vad kunde ha gjorts för att förhindra denna förlust av respekt och tillit? 

Förutom svårigheterna med att definiera ett generellt ”vi” i detta sammanhang, måste vi – läsarna av just denna text – alltid komma ihåg att detta endast är en teori, om än en plausibel sådan, i linje med den rationalitet som ligger till grund för försöken att analysera vår tids samhällsdynamik.

Ett tänkbart svar är att vi inte längre ägde förmågan att se verkligheten, eftersom vi snarare hade blicken ställd mot en än mer perfekt värld; en värld utan orättvisor, en värld utan krig, en värld utan vapen! Vi fastnade med andra ord i en romantisk dröm som såg rättvisa och jämlikhet som universellt giltiga, utan att förstå  att förutsättningarna för denna grandiosa vision inte längre fanns. Att den dog i samma stund som idén om den gudomliga försynen  nedmonterades. Som var dess fundament. Vi byggde och förvaltade den stora drömmen på fel premisser, skulle man kunna säga. 

Ett annat svar är att demokratin, i sin ideologiska iver över att stadfästa alla människors lika värde och rättigheter, med tiden även gav de minst lämpade både plattformar och möjligheter att göra sina röster hörda. Och dessa röster var inte alltid så välformulerade, välgrundade eller välljudande.

Man gav i enlighet med sina rättviseprinciper, folket instrument och styrka att höja sina röster – och uppfattade detta som rätt och riktigt – men utan att inse farorna med att dessa röster skulle komma att vändas mot dem. Man lät folket tala sitt eget språk i god demokratisk anda, men utan att säkerställa att de också samtidigt erhållit grundläggande språkkunskaper och insikter i vad som krävdes av en medborgare i ett öppet samhälle. 

Att lyssna på massornas upprörda känslor och brustna förhoppningar är inte detsamma som att alltid tillmötesgå dessa. Mobbvälden söker ofta kortsiktiga lösningar på sina mest egoistiska krav – drivkrafter som även speglar de hos kleptokrater och plutokrater. Det är kanske just därför som dessa grupper dras till varandra i tider av kaos. De förstår varandra och talar samma språk.

Detta är bara en del av den större bilden, men en brännande sådan. Att kunna förhindra att dessa ständiga cykler av instabilitet återupprepas är nog inget vi kan hoppas på. Men förhoppningsvis lär vi oss något nytt varje gång det inträffar och bygger in framtida säkerhetssystem som varseblir farorna i tid för handling.

I en värld där röster och visioner blir alltmer splittrade blir det allt svårare att hålla ihop en gemenskap, vilket är en truism som enbart de mest godtrogna ideologer kan ifrågasätta. Dock är det samtidigt avgörande att återigen hitta en gemensam grund för att föra det öppna samhället vidare. Men vad skulle då en sådan kunna bestå av i ett alltmer pluralistiskt och globalt sammanhang. Det är den riktigt stora frågan.

*

Demokrati: Styrelseskick där makten utgår från folket, ofta genom fria val.

Aristokrati: Ett styrelseskick där makten ligger hos en privilegierad överklass.

Oligarki: Styrelseskick där makten är koncentrerad till en liten grupp, ofta de rikaste eller mest inflytelserika.

Kleptokrati: Ett styrelseskick där de som innehar makten använder den för att berika sig själva, ofta genom korruption.

Plutokrati: Ett samhällssystem där de rikaste styr eller har oproportionerligt stor makt.

Kakistokrati: Ett styrelseskick där de minst kvalificerade och mest inkompetenta människor styr.

Ochlokrati: Ett ”pöbelvälde”, där folkmassor styr genom ren majoritet utan respekt för ordning eller rationalitet. Begreppet härstammar från antikens Grekland.

Postmodernism: En filosofisk riktning som ifrågasätter objektiv sanning och framställer samhällets värderingar som kulturellt betingade snarare än universella.

Dekonstruktion: Ett filosofiskt angreppssätt som analyserar och ifrågasätter underliggande antaganden i idéer och texter.

Idiokrati: Ett informellt begrepp för ett system där inkompetenta personer har makten.

Den gudomliga försynen: En teologisk idé om att världen styrs av en högre makt eller gudomlighet.

Pluralistiskt samhälle: Ett samhälle där olika kulturer, idéer och livsstilar samexisterar och värdesätts.

2 kommentarer

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Fascism, idiokratin, Jämlikhet, Liberalism, Populismen

Taggat som

december 2, 2024 · 9:38 am

En perfekt storm – del 4

”Låt oss därför gå ner och skapa förvirring.”

Det här är ytterligare ett försök att lägga till en bit i våra förståelser av vad som händer runt omkring oss i dag. Men precis som i ett kalejdoskop, skapar varje vridning nya bilder och mönster, där allt till slut faller på plats och hittar sin egen logik. Den gamla grekiske filosofen Herakleitos påminde oss redan för över tvåtusen år sedan om en viktig iakttagelse: vår förståelse av verkligheten, och våra försök att fånga skeenden med ord, är alltid begränsade – eftersom allt förändrades, i ett ständigt flöde.

•••

Ungefär samtidigt som Herakleitos gjorde sin upptäckt nedtecknades en helt annan historia som berättade att ”Hela jorden hade samma språk och samma slags ord.” Och människorna sade till varandra: ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn ska bli känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.”*

Det var en tid då språket enade människan, men redan här anas en rörelse mot en annalkande splittring – en berättelse som känns förvånansvärt aktuell. Vårt gemensamma språk, våra värderingar och den enhet som en gång förenade oss börjar nu återigen brytas – språkligt, kulturellt och till slut även ontologiskt.**

Som en framtida profetia speglar den gamla bibliska berättelsen våra egna farhågor: att det som förenar oss – språk, teknologi, kultur – också kan bli det som driver oss isär. Berättelsen är inte bara ett minne av det förgångna, utan också en påminnelse om att historien kan upprepa sig.

Enligt berättelsen steg Herren slutligen ner till jorden för att se vad människorna hade åstadkommit. När han såg deras verk, sade han: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara en början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” Resultatet var uppenbart inte vad han hade väntat sig – att människan skulle utvecklas till den grad att hon tycktes klara sig utan sin skapare.

Det här är alltså berättelsen om Babels torn – ett symboliskt bygge där människorna, I den vanliga tolkningen, reste ett monument över sitt eget högmod. De ville nå ända upp i himlen, men deras ambitionen väckte Herrens vrede. Han valde därför att skapa splittring och förvirring genom att slå sönder deras gemensamma språk, och med det föll även deras torn samman. På så sätt blev Babels torn också en symbol för både människans drivkraft och hennes hybris – en påminnelse om hur lätt strävan efter storhet kan vändas till fall.

Det här är en berättelse som rymmer många lager av tolkning. I dag kanske man inte i första hand ser det som att det är Herren som skingrar vår gemenskap och förståelse, utan snarare vi själva. 

Men i denna gamla bibliska berättelse vilar också en annan, ofta förbisedd, tolkning. Det är berättelsen om en civilisation som nått en sådan höjd av mänsklig uppfinningsrikedom och kulturell finess att den ställts över naturen. Den rymmer också en hyllning till människans förmåga att bygga, forma och förändra världen omkring sig.

Babels torn kan därför också tolkas som en symbol för humanismens födelse – en tid då människan vaknade till insikten om sitt eget ansvar för hur hon väljer att leva tillsammans. Befriade från de gamla gudarna stod hon inför utmaningen att skapa sina egna normer och värderingar, att bygga strukturer och organisationer som kunde stödja ett samhälle präglat av rättvisa och jämlikhet. Det är också vad tornet kan berätta för oss.

Men också att övergripande idéer alltid kräver också en struktur för att förverkligas. I berättelsen om Babel blir tornet en symbol för den hierarkiska ordningen – där eliten i toppen av byggnaden, med utsikt över samhällets bas, fattade beslut för det stora flertalet. Här börjar sprickorna nu visa sig.

För de där nere upplevs de där uppe som avskärmade, utan förståelse för verkligheten på marknivå. Samtidigt ser de där uppe ner på folket som oförmögna att förstå helheten. Språket mellan dem bryts ner, och en allt djupare klyfta uppstår. Till slut talar de olika språk eller samma språk men med skilda innebörder.

När avståndet mellan makten och folket blir för stort, ökar risken för att en civilisation som strävat för högt ska kollapsa under sin egen tyngd. Det är inte bara folket som känner frustration – eliten, med sina rikedomar och privilegier, blir också likgiltig inför vad som sker längre ner. Det är denna dubbla dynamik som till slut får tornet att rasa.

Babels torn påminner oss om att människans strävan efter förfining, om den förlorar sin förankring, riskerar att leda till splittring. Det är en berättelse om ambitioner och förfall, en varning och en hyllning till mänsklighetens oändliga potential – och dess begränsningar. Och det är förstås en berättelse som talar direkt till oss i dag.

* Första Mosebok 11:1-9 ** Vad vi uppfattar som verkligt.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Fascism, Humaniora, Jämlikhet, Kulturdebatt, Liberalism, Politik, USA

Taggat som

november 27, 2024 · 10:43 am

En perfekt storm – del 3

Den vakna sanningen

I tredje delen av ”En perfekt storm” handlar det här om ”woke”. Varför väcker det så starka känslor? Och hur har en rörelse för jämlikhet & rättvisa kunnat bli så kontroversiell att den hotar att bryta sönder en hel världsgemenskap?

•••

Begreppet ”woke” har under de senaste åren hamnat i centrum för en politisk retorik som ibland har fått närmast globala proportioner och följder.

”Stay woke” användes ursprungligen som en uppmaning att vara medveten och vaksam mot förtryck och orättvisor. Idag används det ofta nedsättande, för att beskriva någon som uppfattas som överdrivet politiskt korrekt eller fokuserad på minoriteter, miljön eller social rättvisa.

Högern har gjort detta ”woke” till ett effektivt slagträ, som används för att slå mot all form av progressiv (vänster-)politik och det som uppfattas som överdriven politisk aktivism. Men även den liberala demokratin i sig har fått sig en rejäl släng av sleven.

I presidentvalet i USA 2024 blev motviljan mot allt som associerades med detta ”woke” en fråga av sådan omfattning att den kanske till och med påverkade valutgången. Samtidigt ser vi hur auktoritära ledare världen över använder ”woke” som ett varnande finger, där det framställs som symbolen för det västerländska förfallet – feminiserat och perverterat.

Men vad är det då i detta nygamla ”uppvaknande” som känns så obehagligt och skrämmer så många människor?

Om vi alla skulle sätta oss bakom John Rawls så kallade ‘okunnighetens slöja’, skulle få vilja hamna i en position där kön eller etnicitet innebär marginalisering och förtryck. Ingen skulle frivilligt välja att leva i ett repressivt samhälle utan friheter och med ständig osäkerhet. Varför är det så?

Bakom en sådan okunnighetens slöja skulle troligtvis de flesta istället välja att vara just ”woke”. Ändå sprids idag ett världsomfattande hat mot denna ideologi, en ideologi som många i grund och botten kanske skulle föredra. Vad är det som gör att så många ryggar tillbaka? Och kastar ut barnet med badvattnet?

Vad är det med denna wokeism som skapat så mycket skav att så många är villiga att äventyra den liberala demokratin? Varför får denna motrörelse helt vanliga människor att se rött och börja luta sig så starkt högerut? Detta kan vara en av vår tids viktigare ödesfrågor.

Ett möjligt svar kan vara att wokeismen uppfattas ha tagit våra liberala friheter några snäpp för långt. Att den, i sin iver att rätta till orättvisor, trampat på minor som kanske borde ha undvikits. Samt att den försökt pådyvla majoriteten tankar och värderingar som många inte känner igen sig i. När fokus lagts på att ge likabehandling till en rad minoriteter, kan majoriteten – trots sina egna olikheter – enas kring ett gemensamt avståndstagande: Det där handlar inte om oss. Sådana är inte vi.

Om grupper som bara representerar några få procent av befolkningen får oproportionerligt utrymme i filmer, nyheter och populärkultur, kan den stora massan börja känna sig alienerade och främmande inför det som inte speglar deras egna liv. 

Som den antike filosofen Herakleitos en gång uttryckte: ”Hundar skäller på det de inte känner igen.” Och så är det ju. I grunden för vår mänsklighet finns ett primitivt djur som alltid är vaksamt mot det okända. Dessa instinkter kan en civilisation kanske dämpa – men aldrig utrota.

När civilisationer utvecklas når de förr eller senare en gräns där inte alla längre ryms. En kulturell utveckling innebär att vissa lämnas bakom; de som inte har råd, de som nöjer sig med det enkla, de som saknar tillräcklig utbildning eller som har intresset riktat mot det mer naturnära. Oundvikligen leder en kulturell utveckling till att en stor skara människor stannar kvar vid basen medan den kulturella eliten klättrar allt högre, tills dess spets blir så smal och finlemmad att den svajar lätt i vinden.

1 kommentar

Under Demokrati, Fascism, Feminism, Jämlikhet, Liberalism, Politik, Upplysning, USA

Taggat som , ,

november 20, 2024 · 3:57 pm

En perfekt storm – del 1

Han har gått vilse i kulturen

Många i dagens värld har förlorat fotfästet i takt med att traditionella hierarkier rubbats. Tidigare stadiga mansroller, som familjeöverhuvud,  försörjare och försvarare, har ersatts av nya krav på personlig rörlighet och jämlikhet. Demokratins framväxt, kvinnors frigörelse och teknologins utveckling har rubbat den gamla maktordningen och därmed också stört grundvalarna för hur män ser sig själva och sina livsroller. En truism väl värd att begrunda.

• • •

Att vatten är vått kan väl ändå tyckas vara en självklarhet – men försök förklara det för en fisk. 

Att lyfta något som är en grundförutsättning för dem som befinner sig mitt i det – är kanske bland det svåraste som finns. Det som ligger oss närmast är ofta det som också är minst påtagligt. Sådant vi inte märker förrän det är borta. Först då kommer uppvaknandet och därefter sprattlandet. 

När vi förlorar något värdefullt är det till slut också det enda man ser: avsaknaden av det som var. Mistandet av en käresta. Fallet från en hög höjd. Förlusten av ett arbete. Men det svåraste av allt är ändå att förlora sin livs mening. Alla nederlag lämnar efter sig ett slags ärr som man ständigt återkommer till, som sådana där sårskorpor man bara måste pilla på. 

I sådana lägen blir vi också alla mottagliga för förkunnelser som speglar denna vår smärta. Som säger sig kunna råda bot på den. Budskap där många kan känna igen sig och därefter dras till. För det finns alltid någon plåga gömd någonstans, någon sårbarhet som behöver pysslas om, en och annan meningslöshet som måste hitta svar. Så, även om budskapen från dagens mer autoritära ledare kanske inte berör alla lika mycket, når dessa ändå tillräckligt många, för att effekterna ska bli kännbara för oss alla.

Det finns förstås många frågetecken kring vad som händer i denna stund och många är i febril färd med att leta efter svar. Och det ges förstås många förklaringar. Ett givet svar är att det handlar om mannens längtan efter att allt ska återgå till vad han upplever som det normala – vare sig han själv upplevt det eller ej. Men det finns en inre drift inom honom som gärna ser att så vore fallet.

“This is a man’s world
But it wouldn’t be nothing, nothing, not one little thing, 
without a woman or a girl
He’s lost in the wilderness
He’s lost in bitterness, he’s lost lost”  – James Brown 1966

”It’s a Man’s, Man’s, Man’s World” är en klassiker av soulartisten James Brown. Sångtexten återspeglar en central del i den mer djuriska aspekten av just manligheten: behovet av att ha någon vid sin sida som gör en till den man är. Som gör en till man.

Men detta innebär inte nödvändigtvis att han väljer någon som är honom jämlik. Den genomsnittlige mannen väljer snarare en partner som på något sätt stärker hans position i förhållandet, det vill säga, väljer någon som är honom underlägsen i mycket. Detta medan kvinnor i allmänhet inte har något emot att underordna sig.

Konsekvensen av denna ömsesidighet innebär förstås att mäns relationer med kvinnor också förstärker hans föreställningar om kvinnan som svag och i behov av hans beskydd och manliga kraft. Vilket förstås mest beror på att män sällan möter kvinnor som överträffar dem i styrka och pondus. Vad många män inte insett är att kvinnor som är dem överlägsna vanligtvis undviker dem. Ger sig helst inte i lag med dem. Ser helt enkelt ned på dem. Vilket givetvis befäster hans föreställningar om sin egen storhet. 

Om mannens och kvinnans beteenden beror på biologiskt arv eller kulturell påverkan är förstås en öppen fråga men det mest sannolika är att det är en kombination av de bägge aspekterna, natur och kultur.

En maktordning fördelas på många nivåer och därför svår att greppa. De är sällan svart-vita där en av oss är överordnad i alla lägen. Snarare är det så att makten och dess över- underordning löper hela vägen ned. Den som är förtryckt eller omhändertagen ovanifrån, omhändertar eller förtrycker i sin tur någon under sig. Det är så att säga den starkes rätt som gäller hela vägen ned till den siste mannen och kvinnan, där den siste vanligtvis är en kvinna. Det är också just upprättandet av denna naturliga och gamla maktordning som nu trollbinder många frustrerade världen över. Och vad som erbjuds dem är en nygammal ordning i bjärt kontrast till vad de liberala demokratierna med sina överstatliga och byråkratiska strukturer har haft att erbjuda.

En maktordning som sträcker sig hela vägen ned till siste man eller kvinna

Ett svar på vad det stora missnöjet beror på, är att en stor grupp med män samlats och nu söker bekräftelse för något de upplever har gått förlorat. Några av dem riktar sin hemlöshet och ilska mot samhället, kvinnan och mot vad de uppfattar som eliten. Andra kanske riktar sin inre vilsenhet genom mer handfasta intressen så som matlagning, fysisk träning, naturupplevelser och äventyrlighet. Vad de dock alla har gemensamt är ett febrilt sökande efter den manliga identiteten och dess mening. 

Män har förstås i alla tider knorrat över en massa oförätter, men de nävar som tidigare låg knutna i fickorna kan nu sträckas uppåt i offentligheten, samtidigt som deras missräkningar urskillningslöst riktas mot måltavlor i det liberala samhället. Man kallar sin kamp för ett kulturkrig men frågan är om det inte i grunden är ett naturkrig de beger sig in i.

Vad som sker är dock en rörelse som många män upplever som rafflande. Någonting nytt! En plats där man kan få utlopp för sina känslor och kanske till och med få tillfällen att söka en fight, döda och kanske även få erövra. Vad som blottläggs inför våra ögon är den avgrund dit Sisyfos sten obönhörligen rullar när vi inte längre har ork att rulla den vidare uppåt.

Majoriteten av män dras därför i dag till starka ledargestalter och förebilder – män som uppfattas driva en uttalad manlig agenda. Att dessa ledare även införskaffat ett betydande stöd från kvinnor motsäger dock inte resonemanget, eftersom kvinnor som väljer att underordna sig mannen även följer honom ideologiskt och politiskt. Det hör till den underordnades naturliga ordning.

Det är förstås många små omständigheter som måste sammanfalla för att skapa en perfekt storm av det slag som sker i dag. Den här texten är ett försök att skildra en liten del av denna komplexitet. Perspektivet kanske inte har bäring hos alla, och några av er kanske upplever resonemanget som överdrivet och lite ansträngt. Personligen skulle jag dock hävda motsatsen – skeendena är både mycket mer djuplodande, komplexa och allvarliga än vad jag någonsin kan klara av att formulera här. Och men inte minst: fortsättning följer!

___________________________________________

* Är nu tillbaka här på Antropos Metron efter att de senaste åren ha lagt tid på att skriva på manuset ”Platons Förbannelse”, som till slut blev en omfattande text om hur vissa föreställningar och idéer kan överleva sig själva och skapa förvirring i tusentals år efter att de först uttalades. I vilket fall, med denna blogg, Anthropos Metron – vars titel kort och gott kan översättas till ”Den mätande människan”, en slogan som en gång myntades av den antike filosofen Protagoras – är jag nu tillbaka. Texterna kommer att fortsätta cirkla kring de teman som bloggen började utforska redan från start för femton år sedan, nu kanske i ett något mindre rumphugget och mer uttalat format. Den röda tråd som löper genom samtliga texter är den paradoxala frågan varför vi människor, för att orka med våra liv, omfamnar de mest bisarra berättelser som vi sedan är villiga att gå i döden för. Vad är det för lockelse som ständigt tvingar oss bort från livet och i stället driver oss in i drömvärldar som mest bara visat sig orsaka osämja, stridigheter och ond bråd död? Detta fenomen kan man alltid fundera en hel del kring.

Max Kern

5 kommentarer

Under Fascism, Feminism, Jämlikhet, Kulturdebatt, Liberalism, Makt och Rädsla, Populismen

Taggat som , , , , , ,

mars 29, 2023 · 8:45 am

Det finns ingen annan tanke

Platons Förbannelse!

Det finns ingen annan tanke som orsakat så mycket rabalder och bryderi. All världens tänkare har vänt och vridit på den i tusentals år utan att komma fram till en lösning. Vad det handlar om är självfallet den där förbannande relativismen; om det vi tror oss veta enbart gäller för oss själva eller om det är så att det finns en auktoritet eller något som är verkligen objektivt sant. 

Alla vill vi ju förstås att det vi själva tycker och tänker också ska vara rätt och riktigt. Därför kommer också de flesta av oss också fram till att det nog ändå måste finnas en sanning någonstans – för hur skulle vi annars själva kunna få rätt? Detta samtidigt som vi möter en hel värld där ute som håller med om själva principen – men inte alltid tycker som vi i sakfrågor.

Filosofer har i alla tider hävdat att det är tänkandet, det vill säga, det goda tänkandet, som ska vägleda oss. Men om vi följer resonemanget och verkligen anstränger oss, märker vi ändå snart att inte ens våra främsta tänkare kunnat komma fram till något som tillnärmelsevis kan liknas vid en gemensam teori om hur det förhåller sig.

På det kulturella och ideologiska planet har relativismen förstås tagit i synnerhet Västvärlden med storm. Den går knappt att ifrågasätta – hur mycket filosoferna än försökt försäkra oss om att det inte funkar, att relativismen i själva verket är självmotsägande.

En stor del av Västvärldens mer utbildade elit (sic) utgår också från att allt bara består av en serie narrativ, trosföreställningar som människan (makten) upphöjt till sanningar. Men också nere i folkdjupen talas det om att smaken är som baken eller att allt är relativt så fort något behöver ifrågasättas. Dock används det aldrig när någon vill uttrycka sin egen mening.

Bland flertalet av världens mer auktoritära ledare utmålas i denna stund också just relativismen som den västerländska demokratins och det liberala systemets avgrund. Det som har kraft att bryta ned dess välstånd, motstånd och framskjutna positioner. För övrigt en föreställning som också nationalsocialister och fascister alltid gjort gällande, i synnerhet under 1930-talets Tyskland.

Men det har också alltid funnits två sidor av saken. Från den ena sidan hävdas det att; hur skulle vi kunna bygga ett stabilt samhälle och en framgångsrik vetenskap utan tilltro till en fast övertygelse och objektiv bas? Detta medan den andra sidan menar att valet av denna bas alltid utgått från ett narrativ skapat utifrån en maktposition och därför bör ifrågasättas. Men bägge synsätten har en poäng. Det gäller bara att bena upp dem. Inte sätta dem i motsatsställning.

Den förra, att människan behöver en bas, något att fästa sig vid när världen för övrigt är i upplösning, är ett argument som genomsyrat historien fram till denna dag som i dag är. Dessvärre en sanning som lätt kan komma att utnyttjas av alltför kreativa och samtidigt skrupellösa berättare. Vilket är ett problem.

Det senare mer relativa argumentet har i sin tur öppnat fördämningarna, likt en Pandoras ask, för en lång rad av självständighetsförklaringar; från kulturella och etniska minoriteter; från nationella särintressen som Sannfinnländare, Pilkorsare, Brödraskapare, Sverigedemokrater och … som ju förstås alla hävdar sin rätt att få finnas till. Så är det nu!

Och det är för övrigt vad mina nya texter bland annat handlar om. Texter som i dagsläget utgör ett manus om ca 350 sidor som tar ett grepp om relativismen som fenomen och politisk kraft från antiken fram till idag. Med en mängd av anekdotiska utvikningar. Och titeln är: Platons förbannelse – en filosofisk saltomortal.*

*Saltomortal, av italienskans salto – hopp, volt och mortale – dödlig

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Fascism, Filosofi, Humaniora, Kulturdebatt, Kunskap vs. Okunskap, Liberalism, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Moral, Natur & Kultur, Politik, Populismen, Pragmatik, Pragmatism, Relativism, Sanning & Inkonsekvens, Uncategorized, Upplysning, Verklighetens Folk

mars 15, 2019 · 11:56 am

329. Fascismen är en urkraft

Den stora faran med s.k. fascister …

Det talas mycket om fascism och nazism. Ofta i samma andetag och andemening. Det är inte bra. Därför om vi inte kan se betydande distinktioner förmår vi heller inte hålla garden uppe.

Man kan mycket väl vara fascist utan att för den skull vara nazist och vice versa. Därför nationalsocialismen är i huvudsak en politisk ideologi som tar avstamp i ras, nationalism och främlingsfientlighet medan fascismen snarare uppträder som svar på många människors frustration över något – skit samma vad.

Fascismen är inte nödvändigtvis nationalistisk, konservativ eller rasistisk! Snarare utgör den en politisk kraft som ser möjligheterna till att utnyttja stora gruppers behov av just samling, trygghet och tillhörighet. Och när de rätta förutsättningarna uppstår kommer dessa behov alltid att locka till sig tongivande personer som förmår spela på de rätta strängarna.

Fascismen utgör därför en naturlig stötesten för demokratin. Den lever och frodas alltid strax under ytan. Förmår överleva i en slags symbios men när den väl vaknar – uppträder den snarare som parasit.

Fascismen är den urkraft som tar vid när demokratin hamnar i obalans med sina egna visioner och utfästelser. Och förmår på så vis fylla de tomrum som uppstår när de liberala principerna blivit för abstrakta och de folkvalda för avlägsna.

Eftersom den öppna demokratin bygger på just samhällets och individens frihet genom utveckling och förändring så främjar den därmed också rörlighet. Skapar på så vis dissonanser mellan det/dem som ska vidare och det/dem som blir kvar.

I dessa spända lägen uppstår naturliga förutsättningar för dem som förmår gripa tillfället och sprida locktoner som talar om återgång till vad som var tidigare, när allt var mycket bättre – större – och starkare.

 … är att de förmår läsa dig som en öppen bok

Den liberala demokratin skapar förändring som skapar främlingskap som ger upphov till en slags naturlig tillbakablickande konservatism.

Fascismen utnyttjar så människans trygghetssökande och konservativa sentiment – inte för att den är ideologiskt konservativ – utan för att dess företrädare är lyhörda – och letar efter varje tänkbar väg till makten.

De läser dig som en öppen bok – förstår dina svagheter – säljer på dig en massa bling-bling, glaspärlor och fängslande berättelser som många finner det svårt att motstå.

3 kommentarer

Under Demokrati, Fascism, Liberalism

Taggat som , ,

mars 13, 2018 · 1:37 pm

312. Här och nu!

”Freedom is just another name for nothing left to lose”, sjöng Janis Joplin …

Visst vore det härligt! Att verkligen få vara fri! Fri från sin historia. Från klass, börd och ras. Fri att känna. Göra vad man vill. Det skulle verkligen vara lyckan! För oss.

Denna lycko- och frihetslängtan går nämligen som en gyllene tråd genom vår västerländska kulturhistoria. Från antiken fram till i dag. Det handlar om det ursprungliga upproret mot gudarna. Om upplysningen. Om vetenskapen. Om rätten att få vara sig själv skild från kollektivet, skild från omvärldens kulturella nycker. Fri från familjens tvingande band. Att få vara suverän.

Denna längtan ligger också inbäddad i vår liberala grundkod; att vi inte längre skulle behöva bli identifierade utifrån varifrån vi kommer eller vilka vi är – utan snarare utifrån vad vi gör och vart vi var på väg. Progressivt, framåtriktat. Det var tanken. Tanken var god.

I all denna längtan efter alla dessa friheter, finns dock en irriterande inkonsekvens.

För samtidigt är det ju så att om vi inte vet var vi befinner oss – vet vi heller inte riktigt vart vi är på väg.

Att inte kunna skilja upp från ned eller nu från då – innebär inte bara att förlora orienteringen utan även att bli berövad sin plats i tiden och därmed upplevelsen av sig själv. Vi existerar nämligen inte isolerade från andra.

Inte undra på att så många i dag famlar efter olika slags fästpunkter. Något som berättar varifrån vi kommer och som ger oss en känsla av vilka vi är.

… och dog 27 år gammal av en överdos heroin i ett hotelrum i Los Angeles.

Vilket nu också blivit det öppna samhällets kritiska vändpunkt. Och uddarna riktas mot den liberala demokratins hjärta. Den vars främsta mål bara var att göra oss alla fria.

Och fria blev vi – och i denna frihet samtidigt bedrövade över alltings meningslöshet. Och griper förtvivlat efter värden och ursprung. Som vi hittar rester av lite var stans. Gamla berättelser om, ja just det, ras, ursprung, härkomst, nationalitet, etnisk eller sexuell tillhörighet … allt det vi nyss så innerligt önskade att bli befriade från.

Inte undra på att identitetspolitik frodas samtidigt som nationalism och konservatism. De är bara olika uttryck för dem som drabbats av frihetsidealen. Och som nu följdriktigt också vänder dem ryggen.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Jämlikhet, Liberalism

Taggat som , ,

februari 27, 2018 · 2:00 pm

311. Columbi Ägg!

Den där besynnerliga känslan. När pusselbitarna plötsligt faller på plats. Det är som om det snöar änglar från himlen. Det är något alldeles speciellt. Och ju längre man letat – desto större blir euforin. När det blir ordning och reda i det inre systemet. När allt får sin förklaring.

När det hände mig senast skulle jag kunnat ha utropat det där klassiska ”Heureka” – jag har funnit det! Men valde av någon anledning istället ”Columbi ägg!” – som mer säger att man fått något på plats. För det var precis vad jag hade fått. Fått något på plats.

Det var en dag nu i höstas. Stod vid diskbänken och sköljde en kopp i rinnande vatten då jag plötsligt insåg att jag brottats med något från fel håll. Tagit i fel tåt helt enkelt. Aldrig fått till det. Och omskakad mumlade jag för mig själv ”Columbi ägg” – men tillräckligt högt för att de i min närhet skulle fråga mig hur det var fatt.

När man då skall börja förklara att man plötsligt, som en blixt från klar himmel, löst ett problem som gäckat en i en livstid … och man sedan försöker förklara poängen … och ser att den andre inte riktigt ser lika övertygad ut … därför att logiken och upplevelsen – bara finns inom en själv. Då …

I vilket fall, jag har alltför länge nu brottats med ett problem som jag aldrig riktigt fått fason på. Aldrig fått tag i den där rätta svingen.

Har skrivit om det, talat om det och försökt förklara problematiken och dess logiska inkonsekvenser minst tusen gånger – men aldrig riktigt nått fram. Och det kommer jag heller inte att göra denna gång – trots att det nyligen snöat änglar från himlen.

Men vad handlar det då om?

Jo, det handlar om den humanistiska demokratins oförmåga att värna sin egen plats, roll och auktoritet i en värld som just därför nu vänder den ryggen. Och denna oförmåga handlar i grunden om en språklig låsning som med tiden fått ödesdigra konsekvenser för det moderna projektet. Och mer om detta har jag nu alltså skrivit i essän ”Om demokratins oförmåga & ödesdigra låsningar”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Jämlikhet, Liberalism

Taggat som , ,