Kategoriarkiv: Filosofi

november 22, 2011 · 9:47 am

106. If it looks like a duck…

If it looks like a duck, swims like a duck, and quacks like a duck...

Bland våra små vardagliga bestyr och göranden så återspeglas då och då urgamla filosofiska frågeställningar om tycke och smak, rätt och fel, vad som är sant och vad som är falskt. Det är genom dessa poler vi navigerar och tar form.

De stora och problematiska frågorna återkommer alltid i det där ständigt närvarande lilla, i det mest vardagliga – det är det som gör dem så stora.

Vad jag menar är att det kanske inte är alla som bryr sig om vad Aristoteles hade att säga om logik. Men flertalet reagerar ändå starkt på en självmotsägelse och ogillar skarpt när någon inte kan skilja mellan äpplen och päron eller svamlar på om något utan synbar mening, konsekvens eller innehåll.

Man behöver alltså inte vara filosof för att få andnöd när man får höra riktigt dumma slutledningar och resonemang!

Och tur är väl det. Den dagen ingen av oss längre reagerar mot dumhet, inkonsekvens eller har en uppfattning om vad som är rätt eller fel – den dagen förlorar världen ytterligare en förhoppning om en bättre tillvaro.

De flesta av oss lever nu i en postrelativistisk värld där var och en har mer eller mindre fria händer att stå för vad som helst. Efter att tidigare generationer gjort rent bord med gamla dunkla förklaringar, moralregler och konservativt maktförtryck står vi nu plötsligt fria att bygga upp en ny värld med nya föreställningar, måttstockar och förhållningssätt.

...then it probably must, in the name of democratic pluralism, be a rabbit!

Men vad ska vi då egentlig välja? Ska vi bara rycka på axlarna inför alla möjliga motsättningar och tycka att det ändå är var och ens ensak, en smaksak?

Ska vi acceptera att ankan i alla lägen lika gärna kan vara en hare – punkt slut – eller ska vi försöka upprätta vissa ideal, idéer och perspektiv som vi tror är mer riktiga, mer hållbara?

Världen som vi känner den har uppstått genom strid – genom att olika föreställningar kolliderat till dess att nya överenskommelser kring avgörande frågor slipats fram.

Att i ett sådant läge inte ha några uppfattningar alls eller ha uppfattningen att inget perspektiv värdemässigt kan stå över ett annat är en tillskruvad ideologisk vanföreställning och ett vanskligt önsketänkande som saknar all erfarenhetsmässig grund.

Lämna en kommentar

Under Etik, Filosofi, Relativism

Taggat som , ,

februari 21, 2011 · 2:52 pm

95. Vem är du egentligen?

Vad är identitet? Vad är det inom oss som inte förändras? Frågan har stötts och blötts i generationer trots att den redan i sig förutsätter att där skulle finnas ett vettigt svar.

Under en filosofilektion satt vi en gång och diskuterade huruvida en person som fick sitt huvud transplanterat till en annan kropp skulle vara samma person eller inte. [sic!] Och jag minns att jag försökte argumentera för tanken att det är väl så som vi bestämmer oss för att det ska vara. Om vi definierar identiteten med huvudet så följer den självklart med själva huvudet – annars inte!

Detta för mig så självklara resonemang gick dock inte hem så jag prövade då en mer jordnära hållning: ”Men den dag vi lyckas genomföra en sådan transplantation så frågar vi helt sonika personen vem han är?” Det var ingen som log – man ler inte åt viktiga frågeställningar inom den akademiska filosofin.

Frågan om identitet har hanterats lite annorlunda inom den buddhistiska tanketraditionen.

I samlingen Milindapanha frågar exempelvis Buddhas lärjunge Nagasena, konung Milinda;

– Säg, kom du till fots eller till häst konung?

– Jag kom inte till fots, jag kom i vagn.

– Om du kom i vagn, var då snäll och förklara vagnen för mig. Säg, ers majestät, är tistelstången vagnen?

– Förvisso inte.

– Är hjulaxeln vagnen?

– Förvisso inte.

– Är hjulen vagnen?

– Förvisso inte.

Därefter räknas de flesta tänkbara delar av en vagn upp och dialogen fortsätter;

– Finns det då någonting annat förutom tistelstång, hjulaxel, hjul, etcetera.?

– Förvisso inte.

Nagasena frågar då konung Milinda om han ljuger för honom. Finns det då ingen vagn. Och om han i sådana fall kan berätta vad det då var han färdades i.

­– Nagasena, jag ljuger inte, men ordet ”vagn” är bara ett slags räkneord, en term, en etikett eller överenskommelse, ett namn för tistelstång, axel, hjul, vagnsrede…, etcetera.

– Ja men då så, du förstår ju fullkomligt vad en vagn är. På alldeles samma sätt förhåller det sig med mig, Ers majestät!

Nagasena är bara ett slags räkneord, en term, en etikett, och överenskommelse, ett namn för håret på mitt huvud, håret på min kropp, naglar, tänder, hud, kött, nerver, ben, benmärg, njurar…, etcetera.

7 kommentarer

Under Filosofi, Humor, Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,

november 19, 2010 · 7:16 am

84. Vad skrattar du åt?

Vad behöver vi förstå...

Säg mig vad du skrattar åt och jag ska säga dig vem du är! Det kanske inte är fullt så enkelt men skrattet utsäger ändå mycket om vår personlighet och vilka erfarenheter och kunskaper vi tillägnat oss. Och det säger verkligen något om förmågan hos vår alldeles privata ”cognitive aparatus”.

Mänskligheten har undrat över vad skratt och humor är sedan antiken. Filosofer har grubblat kring vad det kan tänkas vara, forskare har undersökt vad människor faktiskt tycker är roligt. Man har mätt hjärnors aktivitet under olika stimuli och försökt finna orsaker till humorns evolutionära betydelse och utveckling.

Den mest grundläggande teorin om humorn, Kants s.k. inkongruensteori, menar att den gemensamma nämnaren för nästan alla skratt är en välavvägd cocktail av överraskningar + kontraster.

Det är dessa, gärna oväntade kontrastverkningar, som används för att skapa själva skämtet, det roliga som vi väljer att skratta åt.

Vad det sedan är som utgör dessa kontraster är givetvis helt beroende på vilka vi är, vilka kunskaper vi tillägnat oss och vilken kulturell inramning vi råkar befinna oss i.

En garvar läppen av sig när den ser någon få en tårta i ansiktet, en annan när en person åker skateboard ned för en trappa och nästan slår ihjäl sig och en tredje när en person avbildas med en bomb i hatten.

Slapstickhumor à la Jackass kräver inte mycket förförståelse men däremot behövs rätt så stora och bombastiska kontraster för att just uppnå själva den eftersträvade skratt-effekten.

...för att tycka att något är roligt?

En något mer sofistikerad form av humor finnar vi exempelvis i ordvitsar, ironi och sammanblandningar av perspektiv. Men dessa bygger som regel på att den som ska skratta också har tillägnat sig de kunskaper som behövs för att skapa de viktiga igenkänningarna.

När två världar möts och kolliderar och våra fördomar eller föreställningar på så vis åskådliggörs drar vi alltså gärna på smilbanden. Men vi glädjes inte åt samma saker.

Humorn är helt klart en viktig del i människans utvecklingsprocess. Den får oss att igenkänna skillnader mellan ”det egna” och ”det andra” (gärna på de andras bekostnad).

Samtidigt som den lär oss att ett alltför ensidigt synsätt inte bara gör livet mindre roligt men också väldigt instängt, enkelspårigt och rudimentärt.

3 kommentarer

Under Filosofi, Humor, Kommunikation

Taggat som

augusti 13, 2010 · 11:57 am

70. ”Den tjuvaktiga skatan”

Vi lever mer i våra föreställningar om världen än i själva verkligheten. Det är förstås en generalisering! Men stundtals en rätt hyfsad sådan.

Det är givetvis bland annat detta eviga problematiska ”vi” som spökar till det. Detta ”vi” som signalerar en minsta gemensamma nämnare – något som inbegriper oss alla. Detta abstrakta och idealiserade ”vi” som inte undslipper någon eller något.

Vad gäller själva den filosofiska frågan om vi nu verkligen lever i verkligheten eller i våra föreställningar om den – så kan vi nog bara konstatera att vi med detta ”vi” egentligen menar alla möjliga slags människor som både lever i verkligheten och långt bortom den. Alltså alla möjliga slags individer som lever på en gråskala mellan de bägge polerna: de som enbart lever i sina föreställningar om världen till dem som nästan aldrig gör det.

Och så är det ju förstås det där med variationer och skillnader inom en och samma individ som problematiserar saken ytterliigare. En tidig måndagsmorgon förhåller sig vår verklighetsförankring annorlunda om vi rattar en bil i rusningstrafiken i Rom till skillnad från om vi sitter och hänger över en kopp kaffe hemma vid frukostbordet i Täby.

Det är det där med generaliseringar… de uppfyller helt enkelt inte alltid alla krav på autenticitet. De kan ibland vara alltför begränsande och ibland helt enkelt felaktiga.

...ofarliga lejon

...ofarliga lejon

Men någon, jag har för mig det var Friedrich Nietzsche, menade (på ett ungefär) att om vi från början fick lära oss att ”lejon är farliga”, så skulle vi alla börja springa så fort vi såg ett lejon. Nu är det ju dock säkert inte alls så att alla lejon verkligen är farliga. Detta är en nämligen en s.k. ”generalisering”. Men de av oss som istället väljer att vara, vad vi nu kunde kalla, ”realister”, vi skulle ju då stanna upp varje gång vi såg ett lejon och ställa oss frågan: ”är just detta speciella lejon farligt, måntro?” I stället för att lägga benen på ryggen. Varvid vi för eller senare skulle komma att bli uppätna.

Det ska man komma ihåg när man klankar på bruket av generaliseringar – att de faktiskt kan vara rätt så praktiska och ibland tjänar ett gott syfte.

2 kommentarer

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Pragmatism

augusti 9, 2010 · 9:24 am

69. Allt är inte relativt!

De som hävdar att allt är relativt har givetvis rätt – alla kunskaper, alla uppfattningar, alla omdömen är givetvis alltid våra egna.  På så vis blir det ett fullständigt trivialt påstående att hävda att något ”är relativt”. Klart det är! Relativt till var och en av oss – eller relativt till oss alla gemensamt.

Så kan man tolka betydelsen av att allt skulle vara relativt. Men det finns också de som menar att innebörden av ”allt är relativt” är en fullständig anomali. De uppfattar det då snarare som att själva föremålet för våra uppfattningar och våra kunskaper inte kan vara relativa eftersom detta skulle innebära att ett faktum både skulle kunna vara sant och falskt samtidigt – och det kan det ju inte!

Antingen ligger det en svart katt och spinner i mitt knä eller så gör det inte det! Detta är lagen om det uteslutna tredje. Det kan inte vara så att det både ligger och samtidigt inte ligger en svart katt och spinner i mitt knä. Och detta är ju tämligen självklart – eller hur?

På så vis kan de bägge ståndpunkterna kring huruvida allt är relativt eller inte skapa en rad taggiga motsättningar som blir helt oöverstigliga. Egentligen två helt motsägande självklarheter.

Motsättningen är dock skenbar! Precis som i de flesta paradoxer!

Den som hävdar att allt verkligen är relativt menar som regel att det är våra uppfattningar som är relativa därför att det alltid är våra egna. Det är vi som mäter, väger och skapar lämpliga klassificeringar. Och att alla våra försöka att greppa verkligheten till syvende og sidst handlar om dessa våra tolkningar.

Det är den enkla och mest vanliga relativistiska uppfattningen.

De som å andra sidan menar att relativismen är en oxymoron menar, att verkligheten är vad den är oavsett hur vi bedömer den.

De bägge ståndpunkterna talar således om två vitt skilda ting!

Den ena parten säger att ”allt är relativt” pågrund av att ”allt” då syftar på våra uppfattningar. Den andra sidan avser med ”allt” själva föremålet för våra uppfattningar.

Vilket utgör en viss skillnad! Och något som tillhör en helt annan diskussion.

12 kommentarer

Under Filosofi, Pragmatism, Relativism

Taggat som

juli 17, 2010 · 3:17 pm

68. Håller Wittgensteins rep?

Frågan är, håller Wittgensteins rep verkligen att hänga sig i? Det är klart det inte gör! Detta rep är inte ett verkligt rep. Det är en omskrivning för något annat och alla vet vi ju förstås skillnaden mellan vad en metafor uttrycker och vad den söker utsäga. Alltså, om det ”regnar småspik” så regnar det självfallet inte småspik – eller hur?

Men det finns ofta en likhet mellan vad en liknelse säger och vad den söker gestalta – en slags nära relation, process eller struktur – något gemensamt som inte alltid låter sig fångas i exakta termer.

Med just ”Wittgensteins rep” handlade det om att uttrycka något som till sin natur bestod av en rad olika saker – samtidigt. Precis på samma sätt som när ett rep blir till genom att många, många korta trådar sammanflätas till en helhet – till vad som slutligen blir till själva ”repet”.

Och poängen med denna repliknelse är just att visa att det är alla dessa tusentals enskilda trådar som tillsammans bildar själva repet – oavsett hur olika och skilda åt de är sinsemellan.

Ta vilket ord som helst, ”katt”, ”sofistikerad” eller ”spel”. Vad vi vanligtvis gör när vi analyserar något är att börja fråga, precis som Platon och Sokrates också alltid envisades med, vad som utgör dessa begrepps centrala ”betydelser” – deras ”grundidé”.

Detta alltför vanliga sätt att betrakta och tolka tillvaron orsakar, enligt ”Wittgensteins rep”, en delvis felaktigt syn på världen. Något som också gör att vi säkerligen kommer att misstolka den.

Att leta efter en slags slutgiltig essens som resultat av en analys ger oss nämligen ingen närmare förståelse för vad det är vi letar efter – snarare kan det leda in i en återvändsgränd.

Därför att det vi letar efter kanske inte alla gånger har någon kärna, utan mer är att likna vid ett konglomerat av en mängd olika saker.

Det är alltså vad ett förstelnat och icke-dynamiskt förhållande till världen kan göra med våra uppfattningar och förväntningar. Och på grund av dessa missuppfattningar springer vi sedan och kanske ”söker hitta oss själva” eller en nations ”ursprungliga identitet” – som om världen redan låg förklarad någonstans.

12 kommentarer

Under Filosofi, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,

juli 12, 2010 · 9:55 am

67. Lägg ner, lägg om, tänk nytt!

När någon utpekas som skeptiker menas vanligtvis att denne är besvärlig, ifrågasättande eller misstroende. Begreppet används oftast i nedsättande och bara undantagsvis i positiv bemärkelse.

Att vara skeptiker är att motsätta sig den allmänna uppfattningen – att gå emot konsensus. Inte undra på att begreppet haft en dålig klang för alla utom för skeptikerna själva – som satt en ära i att vara just – skeptiska.

Begreppet härrör från antiken och utvecklades inom den dåtida intellektuella debatten om vilka som hade rätten att ha rätt. Skeptikerna var de som inte köpte hela den filosofiska begreppsvärld som började utmejslas av bland andra Platon och Aristoteles. De kallades sig därför för ”de som fortsätter att undersöka”– ”skeptikoi”. Alltså de som inte hade en förutfattad eller dogmatisk inställning till verkligheten utan en mer prövande och empirisk.

Skeptikerna tillhörde alltså i första hand den grupp av ”fria intellektuella” som valde att inte godta den rationalistiska och gudomligt inspirerade sanningsiver som för övrigt dominerade den tidens intellektuella debatt. Och de övertog på så vis också den humanism som grundades med Protagoras och de äldre sofisterna.

Skeptikerna utvecklade också ett förhållningssätt som innebar att utföra en ”epoché” – vilket är att uppfatta som en metod för att i stunden temporärt lägga ned sitt omdöme. Man införde denna epoché, ungefär som när man gör en rockad i ett schackspel, när det var dags att ifrågasätta vad som tidigare betraktades som säkerställt.

I grunden uppfattade de det som att vi levde i en värld av idel föreställningar och att dessa ibland kunde hindra oss från att pröva och komma fram till mer sunda omdömen. Alltså en helt motsatt kunskapssyn i förhållande till Platons.

Så närhelst vi känner oss bergsäkra på något, kan vi testa med att införa denna epoché. Att ställa oss frågan, är det verkligen på detta viset? Och på så vis leda tanken eller debatten vidare.

Pröva själv!

”Alla människor är i grunden jämlika!” Är vi?
”Staten innebär alltid ett förtryck!” Gör den?
”Vi äger alla rätten till en värdig ålderdom!” Jasså?
”Den rike lever på den fattiges möda.” Hmmm?
”Det finns en inneboende godhet i alla människor!” Who says?

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sofistik

Taggat som ,

juni 28, 2010 · 12:49 pm

64. Det idealistiska misstaget

Man talar inom filosofin om det naturalistiska felslutet, vilket kortfattat innebär att man utifrån ett är felaktigt kommer fram till ett bör.

Vilket betyder att bara för att vi kan se hur något förhåller sig –innebär det inte samtidigt att det också skulle vara bra eller rätt.

Att vi exempelvis kan se att djungelns lag råder i naturen betyder inte att vi människor gör klokt eller rätt i att följa denna lag.

Att något förhåller sig på ett visst sätt innebär med andra ord inte att det också är bra eller ens eftersträvansvärt.

Det som är naturligt är alltså inte alltid rätt. Vilket vi kanske inte alltid har riktigt koll på.

Det finns givetvis i ett ”över-kulturaliserat” och civiliserat samhälle som vårt alltid grogrund för att vissa kommer att glorifiera det som är ”naturligt”. Och en sådan motkraft uppstår säkert som en slags naturlig motpol till det moderna urbana livets avsaknad av naturen.

En sådan motrörelse mot det skapade och artificiella har framförallt vuxit sig stark inom miljö- och vänsterrörelser (trädgårds-socialisterna) men dominerar även inom extremhögern.

De brunsvärta rörelserna har på så vis alltid stått de rödgröna nära vad gäller synen på vad som är naturligt och riktigt. Det handlar här förstås om samsynen och vurmen för det lilla, det småskaliga, jorden och familjen (blut und boden) och så förstås, avskyn mot bankväldet, storkapitalismen och USA.

Det motsatta felslutet, vilket man skulle kunna kalla för det idealistiska misstaget, innebär istället att vi utifrån vår starka vilja att tro på något också uppfattar att det förhåller sig så.

Alltså, felslutet innebär att bara för att vi uppfattar något som önskvärt – utgör det inte samtidigt en tillräcklig grund för att det också är på detta vis.

Ett talande exempel; bara för att vi vill att vi ska äga vissa mänskliga rättigheter innebär det inte att vi också har dem. Någon måste rimligtvis först ge dem till oss. Därefter måste de upprätthållas och skyddas.

En lag, en rättighet växer alltså inte av sig självt som träden i skogen och blommorna på ängen. De är en del av den värld det står i vår makt att skapa eller rasera. En kulturell skapelse, en värld i förändring.

1 kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Natur & Kultur

Taggat som , , ,

juni 16, 2010 · 9:01 am

61. Den sokratiska metoden

Den har kallats dialektik, Elenchus eller Sokratisk dialog. Och inom utbildning i juridik har metoden alltid haft en självklar position. Inom psykoterapin har den på senare tid kommit i ropet speciellt inom den kognitiva terapin. Och inom managementteorier har den lyfts fram som metod inom TOC (Theory of Constraints). Och inom personalutveckling används den i dag som en metod att komma åt känslor och tankesätt som kan ligga i vägen för en fungerande organisation.

Metoden uppträder alltså första gången i Platons dialoger. Sokrates börjar vanligtvis med att introducera en frågeställning. Ämnet kan vara typ, vad är kunskap? Eller finns skönheten? Därefter är tanken att parterna gemensamt och dialektiskt ska undersöka och pröva ämnet för att se vilka svar man gemensamt kommer fram till.

Genom Sokrates enträgna utfrågningar synas så det aktuella ämnet och så fort någon föreslår ett svar träder Sokrates förnumstigt fram och bemöter detta med en följdfråga.

Sokrates yttrar nästan aldrig själv någon mening och kan därför heller aldrig ifrågasättas. Han är faktiskt mer att likna vid ett frågvist barn med sina eviga ”varfördå”!

Och eftersom det är stört omöjligt att i oändlig regression svara på ett barns alla ”varför” blir ju till slut motparten svarslös. Varmed snorungen blir stursk och upplever sig ha vunnit sammandrabbningen. Detta är Sokrates i ett nötskal. Metoden är säkert bra i sig men dess relativa värde beror nog på vem som faktiskt håller i taktpinnen.

Det finns givetvis också ett genomgående Platonskt anslag i dialogerna. Och detta perspektiv lyser starkt igenom Sokrates olika försök att spela okunnig utfrågare. Denna okunskap är faktiskt nästan mer att betrakta som en pose. Och han ter sig mest likt en raljant översittare som vill glänsa i skenet av sin egen förträfflighet.

Utifrån ett mer dynamiskt men framförallt öppet och välvilligt perspektiv är metoden säkert riktigt bra men det krävs framförallt ett mer ödmjukt sinnelag än Sokrates för att få den att riktigt fungera.

För övrigt: I Diógenes Laértius bok ”Om berömda filosofers liv, åskådningar och kärnfulla yttranden” från 200-talet kan vi läsa att, citat: ”Protagoras uppfann den metod som vi i dag känner som den Sokratiska”. Slut citat!

1 kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Retorik

Taggat som ,

maj 24, 2010 · 10:42 am

55. Filosofi vs. Sofistik

Platon pekar visar vägen

Platon visar vägen uppåt...

Själva ordet ”sofist” är härlett ur ordet ”sofia” som betyder kunskap eller visdom – det var alltså ursprungligen ett positivt epitet för dem som ägde kunskaper! Men efter filosofins uppkomst under 300-talet f.kr. kom ordet istället att beteckna den som arbetade med förment, ytliga och bedrägliga argument…

Det var bl.a. Platon, som ägnade större delen av sitt liv och författarskap åt omvärderingen av kunskapen, som implementerade det nya begreppet ”filo-sofi” – alltså ”kärleken till kunskapen”. Detta för att särskilja sin speciella och ”sanna” kunskapsgren från den ”falska”.

Den nya filosofin tog avstånd från det som hade med praktiska kunskaper att göra och som rörde det mer ”timliga” – vilket betraktades som ytligt. Man såg alltså ned på kunskaper som handlade om exempelvis skrivkonst, läkarkonst, geometri, astronomi och retorik.

Vad de så kallade filosoferna opponerade sig mot var de empiriska vetenskaperna som man ansåg bara var intresserade av saker och tillstånd i sinnevärlden. Man betraktade därför dess utövare som ”sensualister” – alltså sådana som hämtar kunskaper från sina sinnen.

Vi talar nu om de första idealisterna som var tänkare i Sokrates och Platons efterföljd. Istället för erfarenheten satte de tänkandet högst. Det är också därför de vanligtvis kallas för ”rationalister” och deras motståndare betecknades följdriktigt som ”irrationella”.

Till grund för det ursprungliga, filosofiska tänkandet ligger alltså en föreställning om att idéernas värld är mer verklig än erfarenhetens och sinnenas verklighet. Det är detta som är den ständigt springande punkten.

...medan Protagoras begrundar världens tillstånd

På så vis har filosofin levt sida vid sida med tro och religion i många tusen år. Och vår religionsutveckling skulle aldrig ha blivit vad den blev utan detta stöd.

Riktigt så illa är det förvisso inte längre. Inom filosofin ryms i dag en rad olika föreställningar och tolkningar. Men det icke-empiriska arvet lever kvar med den förklenande synen på materialism, common-sense och erfarenhet.

Inte undra på att många av de vetenskaper som emanerat ur filosofin valt att gå sina egna vägar – ofta utan att vända sig om. Sådana vetenskaper som naturvetenskap, psykologi, sociologi, vetenskapsteori, kognitionsvetenskap…

Den självförhärligande filosofin, av sina egna ofta hyllad som ”konungen bland vetenskaper”, har aldrig lämnat något utrymme varken för kritiskt tänkande eller för det undersökande och praktiska kunnandet.

1 kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sofistik

Taggat som , ,