Kategoriarkiv: Etik

186. Cerutter och vindlande sommarvägar

barn

Inte undra på att man blev åksjuk!

Jag minns att jag och mina syskon satt där grönlila och illamående i baksätet på den där tvåfärgade Amazonen medan mamma och pappa satt och pratade och rökte cigarett efter cigarett när vi färdades genom Sörmland på vindlande sommarvägar. Värst var det förstås när farbror Jørn från Danmark var på besök för då skulle det rökas cerutter – vilket var en slags danska minicigarrer.

Och ingen av oss sa någonting? Ingen opponerade sig? I dag kan man tycka att någon borde ha sagt något, typ: nä, nu får ni ju ändå ta och ge er – ni kan ju bara inte sitta där och förpesta luften för alla oss andra! Det hade väl varit det mest självklara.

Men det sa vi inte – för det var inte självklart.

Och varför inte? kan man nu fråga sig innan minnena helt runnit ut i sanden? Jo, troligen för att vi varken hade kunskap, makt eller position att göra det. Skulle vi ha sagt något hade de vuxna garvat på sig – eller så hade man helt enkelt fått sig en jäkla hurring.

Ett barns känslor och åsikter fanns liksom inte riktigt med på den tidens moraliska kartor. Knappast kvinnornas heller för den delen, men det är en annan och parallell story.

Volvo_Amazon.

Tvåfärgad Volvo Amazon

Så vad har hänt sedan dess? Och det är här det börjar bli intressant. Varför har vi börjat värna de svaga? Och vad tycker vi egentligen om styrka?

Jag kan bara till en början konstatera att den kulturkrets jag befunnit mig i överlag utvecklat ett synsätt där alltför flagranta maktövergrepp inte längre låter sig göras. Vilket självfallet är bra! Inte tu tal om det! Men det intressanta är att det kunnat ske, själva övergången – den relativt snabba förändringen av vad som kollektivt uppfattas som ett lämpligt eller olämpligt beteende.

Och i dag skulle en sådan chauvinistiskt nonchalans, som den att sitta och röka i en bil med barn i baksätet, helt enkelt inte accepteras. Omgivningen skulle genast reagera, vi skulle förlora vänner, riskera våra positioner, bli betraktade som rent av slummiga.

För att uppfattas som ok måste vi alla, mer eller mindre, ta hänsyn till den moraliska kultur vi befinner oss i och som också styr våra mellanmänskliga förehavanden. Vare sig vi vill det eller inte!

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Kulturdebatt

185. Företagandets inre kompass

080304-science-moses-vlarge2-130p.widec

Lagen är mer rättvis än moralen – eftersom den omfattar alla!

För länge sedan skrev jag en uppsats i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Den handlade om det då nyvaknade intresset för näringsliv och etik och var ett försök att analysera vad det hela handlade om. Min slutsats var väl då att vi vanligtvis menar olika saker med moral och etik och att det egentligen aldrig kan vara näringslivets sak att hålla koll på vad det är.

Men eftersom frågan ständigt aktualiseras (senast i morse i P1) ska jag kortfattat försöka förklara vad jag i dag tror att jag menade då.

***

Företagandets främsta syfte är inte att agera ”etiskt” – utan snarare att förmera insatser. Sätter vi en potatisknöl i jorden (vilket är ett grundläggande företag) så förväntar vi oss åtminstone tiofalt tillbaka – annars skulle vi överhuvudtaget aldrig sätta ned den.

Jag är medveten om att många ställer sig kritiska till ett sådant liberalistiskt resonemang. Men vad gör det i sak? Inget! Därför ingen av oss styr över företagandets rent psykologiska förutsättningar. Det är bara vad det är! Och det är det vi måste utgå från.

Vi kan givetvis önska att företag ska agera s.k. etiskt – och är vi då tillräckligt många – kommer kanske dessa – om de är intresserade av den marknad vi utgör – att agera därefter.

Om det finns en marknad för s.k. etiskt producerade varor och tjänster – ja då kommer dessa självfallet också att uppstå. Men gör det verkligen företagen mer etiska?

Och om vi kräver av våra företag att de ska agera etiskt – men samtidigt inte köper deras varor – ja då kommer ju dessa snart att gå under. Därför att de företag som inte alls behöver bry sig om sin s.k. etik – ju alltid har en marknadsmässig fördel – eftersom de då vanligtvis kan producera billigare – och hålla lägre priser.

potatis-1

Vi odlar inte potatis för nöjes skull – eller så är det just det vi faktiskt gör!

Visst! Bakom varje företag ryms en rad individer och personliga beslut. Och det är i slutänden alltid en människa som väljer att anställa eller inte anställa ett barn eller skövla en skog. Men de personliga valen är alltid komplext sammanflätade med hänsyn till företagets (och därmed också till den egna personliga) överlevnaden. Och när det verkligen gäller – blir de svåra valen inte så svåra.

Vad jag menar är att den som svälter knappast funderar över konsekvenserna av att stjäla!

Därför bör vi heller inte förvänta oss av våra företag att de ska agera s.k. etiskt. Vi kan alla som individer däremot agera etiskt, handla därefter och därmed skapa en marknad!

Visst! men mer verksamt vore ändå att lagstifta mot vad vi i dag uppfattar som olämpliga affärsmässiga handlingar och beteenden.

För då faller frågan från den frivilliga etiska sfären till den juridiska. Vilket också är mer rättvist – eftersom vi då ersätter det godtyckliga etiska valet med mer gemensamma fasta regler och straffrättsliga påföljder.

2 kommentarer

Under Etik

183. Sluta! Jag orkar inte!

180px-Gray1212

Visa lite intolerans! Men vänd mig inte ryggen!

Det finns nog inget värre än att inte få vara sig själv! Och att bli hindrad från att göra det man vill! Att inte få tycka och tro som man gör! Det finns så mycket intolerant kärvhet och bristande förståelse!

Och jag som bara älskar att köra jäkligt snabbt – men det får jag inte! Och när jag säger vad jag tycker, så vänder många mig ryggen. Samtidigt finns det så mycket som jag verkligen skulle vilja säga men som jag bara inte kan – så mycket jag skulle vilja göra – men inte får.

Mycket riktigt! Jag balanserar på en svår och vansklig gräns här och raljerar kring hur man ofta i dag talar om ”intolerans” som om det vore något absolut ont! Som om intoleransen i sig var något fruktansvärt inskränkt – allt medan dess finare motsats ”tolerans” blivit alltmer skinande och änglalik! Och jag säger bara: Sluta nu för guds skull!

rose-svart-vit-och-röd

Världen är inte så svart-vit som den ofta framställs som.

Våga istället lägga ut linjalen och visa lite vanlig och hederlig intolerans! Den finns ju där hos oss alla och är dessutom säkert även nödvändig för vår samexistens och överlevnad.

I en tid när så många dumheter begås måste vi helt enkelt kunna sätta ned foten och dra gränser för vad vi finner vara oacceptabelt.

Jag tolererar exempelvis inte att bli störd av telefonförsäljare kl 21 en fredagkväll! Jag tolererar heller inte att företag som H&M inte tar ansvar för hur deras produkter produceras i tredje land! Och jag tolererar inte att Ryanair behandlar så väl oss resande, som sin egen personal, som boskap! Jag ogillar helt enkelt den moderna samvetslösa och ansiktslösa kapitalismen! Och jag tolererar därför inte heller när hantverkare försöker blåsa mig genom att fuska med arbetet! Jag tolererar faktiskt inte heller lytes-komik som gör sig lustig på utsatta människors bekostnad.

Är ni med? Det finns en mängd saker som vi faktiskt kan och bör vara intoleranta mot – och därför kan aldrig intoleransen i sig vara något dåligt – utan beror helt enkelt på, mot vad, när och hur den uttrycks. Och att vara tolerant mot sådant som inte är ok – är faktiskt inte alls ok.

Världen är inte så enkel och svart-vit som den ofta framställs.

2 kommentarer

Under Etik, Kulturdebatt, Sofistik

178. En riktig jädra rallarsving

DSC_9242

A universe made out of steel!

Hur vi än vänder och vrider på det verkar det ändå vara ett faktum att framgång oftast föder framgång.

”Ty den som har, åt honom skall varda givet”.

Nu syftar säkert Matteus här på någonting helt annat, men det aktuella bibelcitatet fångar ändå andemeningen i detta om världens oändliga ”orättvisor” som detta inlägg i Fragment & Perspektiv handlar om.*

___

Ok! Mycket tyder på att personer som har mer – är friskare, lyckligare och lever längre än vi andra!**

Vad sägs om det?
Nesligt, va?

Och vi som inte tillhör de mest privilegierade tycker förstås att detta är rätt så hemskt och lägger gärna ned – orkar inte – får helt enkelt nog! Och detta trots att det nog faktiskt är vi som har mest att vinna på att fundera vidare och kanske överlista detta trista faktum.

Därför det är knappast någon hemlighet för dem som redan har pengar, makt och framgång – de vet redan om att de mår bättre, har mer energi och är mer populära än andra. Vilket säkert också spär på det hela. De mår helt enkelt bra av att må bra! Medan vi andra mår dåligt av att behöva må dåligt!

Vi, svaga, fattiga och vanmäktiga – vi som vägrar acceptera att livet är brutalt. Vi som istället förväntar oss en rättvis behandling från ovan för att ge oss den kompensation vi så väl behöver. Vi blundar gärna.

Samtidigt som det är vi som har störst behov av att se den krassa humorn i naturens blinda lek.

Därför det skulle ju kunna finnas smitvägar ur detta småtrista predikament. Det kanske går att komma runt de naturliga orättvisorna och ge de högre makterna, naturen eller vad tusan, en riktig rejäl rallarsving.

Därför det borde ju räcka med att vi bara blev bättre än flertalet på någonting som fick oss att känna oss jäkligt unika. Och därmed försätta oss själva i sammanhang där det vi gör värdesätts och är betydelsefullt. Vi skulle alla kunna vara bättre än de flesta på någonting!

Och det går säkert bra med både det ena och det andra; som att cykla jäkligt långt eller fixa många followers på Twitter eller Instagram; kunna baka surdegsbröd eller stoppa korv; vara duktig på att snickra; fixa i trädgården; tråckla; sy; fläta färgglada korgar; slipa till vassa spjutspetsar… You name it!

Men det gäller ju förståss att ta sig dit – till någon form av excellens. Och dit finns det förståss inga genvägar!


* Från och med detta inlägg kommer dessa att presenteras med en mindre ingress för att läsaren lättare ska få en ingång till texterna som av stilmässiga skäl hålls knapphändigt med sina max 350 ord! Citatet kommer för övrigt från Matteus 13:12.
** Har bl.a. skrivit mer om detta predikament i 148. Absolut, nej, nej!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Etik, Humor

166. Jag säger bara fuck och död!

Ett-Dödens-Maskineri

Det är väl ändå inte så jävla konstigt…

Vi är alla olika – på något sätt – men vi har samtidigt en jäkla massa gemensamt! Framförallt ska vi kunna fungera och leva sida vid sida. Vilket givetvis inte alltid är helt okomplicerat – men ändå något som bara måste fungera.

Vi har egentligen inte så många val, antingen slår vi ihjäl varandra – eller så finner vi smörjmedel som gör det möjligt för oss att leva, kanske inte nödvändigtvis gemensamt, men ändå sida vid sida.

Och för att klara av att leva tillsammans behöver vi åtminstone några minsta gemensamma nämnare.  Vi behöver några små hållpunkter, några riktlinjer för hur vi ska möta varandra. För det är ändå någonstans där i mötet som det ibland kan börja gnissla.

images-1

…att vi måste ha något gemensamt för att kunna fungera utan alltför hög friktion!

Det är ingen tillfällighet att man exempelvis på skolgårdar kan höra uttryck som hora, blatte eller bögjävel – skolgården är just en sådan miljö där vi tvingas samman utan att egentligen vara förberedda för det. Alla där är unga, obildade och oborstade och alla vill ta plats. Vi vill förstås alla ta plats – men vad många inte förstår är att detta kan man göra utan att det behöver ske på den andres bekostnad. Men detta är det ju i och för sig flera av oss som inte förstår.

För att överhuvudtaget klara av att utan större friktion leva tillsammans – eller sida vid sida – krävs dock att vi delar vissa värderingar. Vi måste veta hur vi bäst passerar varandra i en trång passage, vi måste veta vad vi ska säga om vi råkar stöta till varandra.

Allt det som gör att vi människor förmår leva tätt tillsammans i överbefolkade städer är inte bara upprätthållet genom stadfästa lagar och regler. Vi måste också dela och gemensamt värna en känsla för hur vi bäst ska kunna umgås – denna känsla är vad som ryms under själva begreppet moral.

Och är det så att vi börjar smutskasta eller skita i det gemensamma – då grusas också det sociala maskineriet och själva de sociala mekanismerna hotar att bryta samman. Det är väl ändå inte så jävla konstigt?

2 kommentarer

Under Demokrati, Etik

136. Alla dessa lägre!

whiteTrash

White trash – är de befriade från långa tiders existentiellt och moraliskt förtryck eller helt enkelt bara depraverade?!

Finns de verkligen kvar? Eller har de dött ut? Alla de man en gång i tiden uppfattade som lägre stående?

Allt måste ju trots allt varit lite enklare då. De blåblodiga kunde ta ut avstånden till de gemena. Högkasten från lågkasterna! Och vi kunde alla dra en klar skiljelinje mellan oss själva och sådant pack som beväpnar sig med järnrör och använder dåligt språk på stadens gator och torg.

Då hade vi också kunnat distansera oss från beteenden som vi starkt ogillade och säga att dessa var ovärdiga, ja rentav omänskliga.

Eller om vi behövde distansera oss ytterligare från andra människor och kulturer – helt enkelt påstå att de var lägre stående – på något sätt.

I dag är det inte lika lätt att vara styv i korken. Vetenskapen har så vitt jag vet inte hittat några större genetiska skillnader mellan huliganer och oss normal-andra, inte heller mellan olika kulturer eller folkslag.

Det vi en gång uppfattade som mänskliga ”raser” har också visat sig vara helt felaktigt. Finländarna har exempelvis mer gemensamt med vissa afrikanska stammar än med svenskarna… eh!

Och inom en och samma, s.k. ”ras” har det visat sig finnas fler genetiska variationer än mellan olika s.k. ”raser” . (Se artikel i DN 121104).

evolutionofman

Att människan genomgått en evolutionsprocess går väl knappast att förneka – men frågan är om vi därutöver kan dra några moraliska slutsatser i stil med; den tänkande människan står högre och är därmed bättre än den ätande eller vice versa?

Inte heller har vetenskapen kunnat hitta några bevis för några tydliga mål för vår existens. Det verkar inte finnas någon grandios plan, varken för oss eller för världen. Alltså inget uttalat slutmål vi alla bör sträva efter.

Sådana stora och allomfattande idéer dog ut för länge sedan. Ja, givetvis med undantag från hos några ivriga och troende Buddhister, Hinduer, Muslimer och Kristna runt om i världen (de är för övrigt ganska många…).

Men om även vi nu, vi normal-moderna-nutidsborgare, bara haft någon idé om något större, om något nödvändigt, om något som verkligen betydde något, då…

Då hade ju också vi kunnat säga till dem som inte följde denna plan eller bidrog till dess utveckling, att de faktiskt var lägre stående!

Men nu står vi där istället med krökta huvuden och utan några högre ideal och utan att kunna omfatta några övergripande mål för våra liv – och då blir det givetvis också svårare att upprätthålla en naturlig känsla av att något eller någons livsval är bättre eller sämre än någonting annat.

6 kommentarer

Under Demokrati, Etik, Jämlikhet

132. Vem fan bryr sig?

Varför bryr vi oss svenskar så mycket om sjuka hundar, uttjänta batterier och hastighetsöverträdelser…

Varför bryr vi oss så förbaskat mycket? Varför är vi (svenskar) så oklanderligt korrekta? Och kan möjligtvis detta drag av rekorderlighet ha något att göra med att vi också stör oss så förbaskat på människor från andra kulturer? De som inte bryr sig så som vi gör.

Många av oss knyter onekligen våra nävar i fickorna och surar till i det tysta när taxichauffören (från Somalia) inte stannar vid övergångsstället, inte hittar och inte heller talar tillräckligt bra svenska för att kunna följa den enklaste vägbeskrivning.

I Grekland för ett par år sedan såg jag en person (grek) som bytte batterier i sin kamera medan de gamla åkte iväg i ett dike. Som svensk gick jag givetvis fram och plockade upp dem (demonstrativt) och letade sedan förgäves efter en batteriholk – jag fick dem säkert med mig hem till slut. Varför gjorde jag så?

Trodde jag möjligtvis att jag skulle rädda världen? Eller ville jag bara göra en riktigt svensk värde-markering? Visa att jag brydde mig?

I vintras i Indien såg jag en hund komma linkande med ett stort köttsår i sidan. Flera timmar senare låg den och flämtade i solgasset utanför en butik på en vältrafikerad gata. Denna hund upptog sedan stora delar av min mentala vistelse där; varför gjorde de ingenting (indierna) och varför förkortade de inte den stackars hundens lidande? Varför brydde de sig överhuvudtaget  inte?

…när indierna och grekerna bara bryr sig om sig själva?

Det finns människor (västerländska, mestadels kvinnor) som i Indien räddar sådana övergivna och skadade hundar och betalar sedan veterinärkostnader och inackordering för dem hos olika värdfamiljer. De bryr sig.

Detta sker samtidigt som de indiska barnen dör på samma brutala sätt fast utanför vårt omedelbara synfält. Indierna tycker förstås vi är helsnurriga. Vi bryr oss så förbaskat mycket och tycker så jäkla mycket samtidigt som vi gör så märkliga prioriteringar!

Dessutom måste sägas att de (indierna) ju alla kör som galningar men det gör ju i och för sig alla söder om alperna, som min gamla farbror brukade säga.

Jag säger bara det, hur kan man köra i över hundra genom en by där vägen är kantad av små skolbarn i ljusblå uniformer, sariklädda kvinnor, miljontals kor och hundar? Det är ju knappast ansvarsfullt! Bryr dom sig inte?

Och det är ju precis det jag menar! Hade de (indierna, grekerna, somalierna) bara brytt sig så som vi gör – skulle ju säkert också allt bara vara frid och fröjd.

1 kommentar

Under Estetik, Etik, Politik

128. Moraliska ekvationer

Vår bedömningsgrund för moraliska beslut kan liknas vid ett kommunicerande kärl som sammanbinder de bägge behållarna ”give” och ”gain”!

Det finns en utbredd syn på moral att den skulle vara någonting verkligt handfast och konsekvent – som ett rättesnöre.

Som krass empiriker kan jag dock bara konstatera att det inte är så det fungerar i praktiken. I det verkliga livet är den moraliska känslan mycket mer flytande, kalkylerande och down to earth.

Vår moralkänsla fungerar snarare som vätskan i kommunicerande kärl där den ena behållaren står för ”god” och den andra för ”vinst”. Och nivån i dessa kärl är alltid horisontellt konstanta – hur vi än vrider och vänder på dem. Men tonvikterna förskjuts! Ju högre ”förväntad vinst” – desto lägre hamnar nivån i behållaren som rymmer ”den goda moralen” och vice versa. Något i den stilen!

Alltså, när det finns mer att vinna så kompenserar detta för den eventuella omoral som blir inblandad. Om den förväntade ”vinsten” ökar – så minskar också våra moraliska betänkligheter.

Och denna abstrakta ”vinst”, denna utkomst av ett visst agerande är ju rimligtvis också ett väldigt relativt begrepp; för någon är en hundralapp värd en förmögenhet, för en annan, helt försumbar.

Därför är det också relativt sett, fler ”utsatta” människor som begår fler mindre brott än andra. De har alltid mer att vinna på det. Det är inte så konstigt! Därmed inte sagt att de är mindre moraliska i absoluta termer. De utsetts bara för fler frekventa lockelser eftersom den förmodade vinst-ribban ligger lägre än hos dem där ribban ligger högre.

Det händer förvisso, men det är ändå förhållandevis ovanligt att rika och mäktiga personer utför ”småbrott”som kan äventyra deras positioner – om de inte blir fartblinda, vill säga.

För den som har ett stort socialt kapital kanske gränsen, innan det börjar klia i fingrarna, går vid en hypotetisk gräns vid en miljon – för den som inte har så mycket att riskera nås kanske samma gräns redan vid 10 tusen.

Detta innebär ju också att rika och mer socialt etablerade människor som regel begår brott där större värden är involverade – medan fattiga individer begår fler småbrott med låg utdelning (absolut sett).

Den moraliska ekvationen ser då ut ungefär så här. Vi är ”goda” och ”ärliga” i den utsträckning vi också är beroende av andra. Och denna ”rättskaffenhet” minskar då i förhållande till den makt och självständighet som vi själva anser att vi har – kopplad till utfallet av våra handlingar.

Komplicerat? Bara om vi från början hade trott något annat!

1 kommentar

Under Etik, Pragmatik, Sanning & Inkonsekvens

113. En riktig svensk tiger

Visst, vi kan alla le lite åt berättelsen om de vilda gråtande björnarna i Korea som har setts sörja Kim il Jongs bortgång. Och vi inser kanske då också hur pass djupt ned i folksjälen en skicklig propaganda kan nå.

Samtidigt är det så lätt för oss här hemma att lite styva i korken hånle åt andras knasigheter. Men det är ju just också denna känsla av upphöjd och överlägsen klarsyn som ett annat och annorlunda perspektiv förmår ge.

Men även här hemma i vårt svenska kulturella medvetande finns en rad ställningstaganden som  inte heller kan överskridas eller ifrågasättas – svenska rejäla helylle-tabun som kanske uppstått med goda intentioner och på goda grunder men problemet är att för att de ska kunna upprätthållas – så måste verkligheten skrivas om. Ta de koreanska björnar som exempel – hur många justeringar i det sunda förnuftet måste inte göras för att få den berättelsen att hänga ihop?

På liknande sätt kan vi fråga oss vad det innebär och får för konsekvenser om vi får lära oss att ”kön” enbart är en social konstruktion eller om begrepp som ”ras” inte längre skulle kunna användas. Och vad skulle det innebära för ett samhälle om medborgarna inte längre uppmuntrades till att kunna skilja mellan rätt och fel, bättre eller sämre? Eller om jag aldrig någonsin skulle kunna vara bättre än du (eller vice versa).

Sedan har vi förstås det stora komplexet som rör alla sådana saker som ”auktoritet” och ”hierarkier” – som påverkat både utvecklingen av skolan och arbetsmarknaden – tabun som givetvis hänger samman med tanken om vårt ”lika värde” som intar en särställning inom vad som inte kritiskt kan diskuteras.

I Korea rapporterades det om att man hade sett vilda björnar begråta ledarens bortgång...

Och vidare, om vi har ”makt” så bör vi helst inte heller tala om detta i positiva ordalag, däremot fungerar det bra att utgjuta sig om vår eventuella ”maktlöshet” eller ”vanmakt” – en intellektuell kullerbytta som här nästan påminner om vad som krävs för att de koreanska björnarna ska kunna gråta.**

Vi ska vidare här hemma vara väldigt försiktiga med att använda meningar som innehåller ord som ”Sverige”, ”svenskhet” eller ”den svenska nationen”. Dock kan vi tala obehindrat om detta när vi befinner oss utomlands. Vi kan också utan problem nyttja begrepp som ”nationell säkerhetsstyrka” eller ”nationellt ansvar”.

Men om vi istället väljer att göra narr av svennarna för deras övervikt, dåliga hälsa och fula svanktatueringar, då kan vi äntligen och utan problem få använda oss av orden ”riktig svensk” – vilket ju ibland kan kännas rätt befriande!

**En makt-fråga som Bengt Ohlsson också belyser i sin DN-krönika ”Måste kulturen vara vänster?

Lämna en kommentar

Under Etik, Konst & Kultur, Makt och Rädsla

110. Yxtid, Knivtid, Kluvna sköldar…

Vi måste kunna lita på att skomakaren verkligen kan tillverka skor!

Vi börjar nu se tecken på att den samstämmighet som länge utgjort själva basen för vår gemenskap håller på att krackelera. Vi är inte längre lika, vi tycker inte ens lika och försvarar dessutom rätten att få vara olika.*

Och mycket följdriktigt…

Istället för samarbete och samsyn ser vi misstro breda ut sig. Misstro mellan dig och mig. Mellan Sydeuropa och Nordeuropa, mellan öst och väst, mellan demokratin och Islam, mellan folket och politikerna. Meningsskiljaktigheter och motsättningar som skär på tvärsen genom vår gemensamma kultur.*

Det är förstås främst genom ömsesidiga förtroenden som samhällen kunnat hänga ihop. Vi ingår alla i ett slags samhällsfördrag som gör att vi kan lita på att skomakaren faktiskt också vet hur man fixar skor och bankerna inte är ute efter att sno oss på våra pengar!*

Och vi har tidigare alltid tagit för givet att den som lånar pengar också tänker betala igen dem. Det handlar om en djupt utpräglad samsyn! Den som klart uttrycker ett ”Ja” – kan inte samtidigt mena ett ”Nej”. Det handlar om ett grundmurat och ömsesidigt förtroende för rationalitet och själva språkets legitimitet.*

Vi måste alltså våga vara lika – för att överhuvudtaget få en chans att få vara olika!*

”Hårt är i världen, hordom mycken, yxtid, klingtid, kluvna bliva sköldar, vindålder, vargålder, innan världen störtas; ingen man skall den andre skona.” (ur Völvans spådom ur Eddasagorna)

Och visst! Vi kan fortfarande och för det mesta lita på varandra – därför att vi vet att vi någonstans tycker ungefär lika.*

Vi bär på liknande moraliska övertygelser.*

Vi vet exempelvis alla att man inte sparkar på den som redan ligger, att man inte utnyttjar den som är svag … och att man alltid ska göra rätt för sig. Eller hur?*

Vilket är helt självklara överenskommelser – även när några väljer att bryta mot dem. Men desto fler som bryter – eller inte känner till – desto osäkrare blir givetvis allas umgänge med alla.*

Den dagen hantverkarna får rykte om sig att fuska, dagen vi börjar misstro sjukvården, läkemedelsföretagen, de som investerar våra pensioner, politikerna… Det räcker med rykten. Den dagen når vi en förtroende-bryt-punkt som det kanske tagit hundratals år att bygga upp.*

———————–

* Ömsom ironiskt – ömsom gravallvarligt och mycket återstår att säga…

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Politik