Kategoriarkiv: Demokrati

146. Frihet, Frihet!

Che-Guevara-Logo

Frihet hade en betydelse för Che Guevara – men en annan för dagens kubaner.

– Men vad är då frihet? Frågade han och i backspegeln såg jag en lite pillemarisk och förväntansfull uppsyn.

Jag satt och rattade en skraltig bil av kinesiskt märke nerför Kubas national highway och när jag försökte replikera märkte jag att jag höll på att köra ned i ett av de otaliga potthål som smyckar den 3-filiga motorvägen som leder rätt österut från Havana till Santa Clara.

Och jag svarade istället: Ge mig lite tid, jag måste tänka efter!

Och jag insåg snart att jag faktiskt inte hade den blekaste aning om vad frihet är.

Begreppet är så centralt i vår kulturkrets (den västerländska) och det brukar sägas att vi alla delar en längtan efter frihet. Men vad handlar den då egentligen om? Hur beskriver vi denna längtan?

freedom

Gör en bild-googling på ordet ”freedom” och du ska se att denna frihet oftast får illustreras av en människa stående i ett fritt landskap med utsträckta armar – som en slags Kristus-gestalt.

De flesta politiska riktningar har mer eller mindre friheten som bärande idé.

De flesta religioner utlovar någon form av frihet.

Och kratsar man lite på ytan av en olycklig människas själ så är det också ofta längtan efter mer frihet som skymtar fram.

Men vad är det då? Finns verkligen denna frihet?

Jag menar, finns det något som vi kan peka på och säga: se det här är frihet? Finns det något vi kan ringa in genom definitioner och säga att detta är vad frihet betyder eller innebär?

Nej, knappast!

Därför att friheten, insåg jag när jag fått tänka över saken i några veckor, finns nämligen inte som eget existerande, oberoende och positivt[1] begrepp.

Frihet är i sig en omskrivning av ”frihet från” och är då precis som ett minustecken, en slags negation. Vi måste alltså först ha något, en situation, något som verkligen är fallet. Först därefter kan vi önska att det inte vore så: Alltså frihet från detta tillstånd![2]

Frihet handlar alltså om frihet från något slag av tvång eller tillstånd som vi kan hysa förhoppningen om att vi kan förändra; frihet för en Buddhist är att slippa återfödas; frihet för en liberal är att slippa statens och samhällets klåfingrighet; frihet för en kommunist är att slippa stå bugande med mössan i hand inför kapitalet. Och frihet för kubanerna skulle av vissa uppfattas som att äntligen få bli myndigförklarade och själva kunna bestämma över sina liv.


[1] Ett ”positivt begrepp” är ett begrepp som har verklig ”utsträckning”, dvs vars mening också existerar i verkligheten.

[2] Det finns inom den filosofiska traditionen en uppdelning mellan negativ och positiv frihet, en distinktion som gjorde av Isaiah Berlin 1958. Den negativa (som alltså inte är negativ i vanlig bemärkelse) är den jag ser som den enda rimliga och som jag försökt beskriva ovan. Den positiva frihetssynen är i min smak alltför filosofisk och idealistisk för att kunna tas på fullt allvar. 

1 kommentar

Under Demokrati, Liberalism, Logos – Ord – Språk

136. Alla dessa lägre!

whiteTrash

White trash – är de befriade från långa tiders existentiellt och moraliskt förtryck eller helt enkelt bara depraverade?!

Finns de verkligen kvar? Eller har de dött ut? Alla de man en gång i tiden uppfattade som lägre stående?

Allt måste ju trots allt varit lite enklare då. De blåblodiga kunde ta ut avstånden till de gemena. Högkasten från lågkasterna! Och vi kunde alla dra en klar skiljelinje mellan oss själva och sådant pack som beväpnar sig med järnrör och använder dåligt språk på stadens gator och torg.

Då hade vi också kunnat distansera oss från beteenden som vi starkt ogillade och säga att dessa var ovärdiga, ja rentav omänskliga.

Eller om vi behövde distansera oss ytterligare från andra människor och kulturer – helt enkelt påstå att de var lägre stående – på något sätt.

I dag är det inte lika lätt att vara styv i korken. Vetenskapen har så vitt jag vet inte hittat några större genetiska skillnader mellan huliganer och oss normal-andra, inte heller mellan olika kulturer eller folkslag.

Det vi en gång uppfattade som mänskliga ”raser” har också visat sig vara helt felaktigt. Finländarna har exempelvis mer gemensamt med vissa afrikanska stammar än med svenskarna… eh!

Och inom en och samma, s.k. ”ras” har det visat sig finnas fler genetiska variationer än mellan olika s.k. ”raser” . (Se artikel i DN 121104).

evolutionofman

Att människan genomgått en evolutionsprocess går väl knappast att förneka – men frågan är om vi därutöver kan dra några moraliska slutsatser i stil med; den tänkande människan står högre och är därmed bättre än den ätande eller vice versa?

Inte heller har vetenskapen kunnat hitta några bevis för några tydliga mål för vår existens. Det verkar inte finnas någon grandios plan, varken för oss eller för världen. Alltså inget uttalat slutmål vi alla bör sträva efter.

Sådana stora och allomfattande idéer dog ut för länge sedan. Ja, givetvis med undantag från hos några ivriga och troende Buddhister, Hinduer, Muslimer och Kristna runt om i världen (de är för övrigt ganska många…).

Men om även vi nu, vi normal-moderna-nutidsborgare, bara haft någon idé om något större, om något nödvändigt, om något som verkligen betydde något, då…

Då hade ju också vi kunnat säga till dem som inte följde denna plan eller bidrog till dess utveckling, att de faktiskt var lägre stående!

Men nu står vi där istället med krökta huvuden och utan några högre ideal och utan att kunna omfatta några övergripande mål för våra liv – och då blir det givetvis också svårare att upprätthålla en naturlig känsla av att något eller någons livsval är bättre eller sämre än någonting annat.

6 kommentarer

Under Demokrati, Etik, Jämlikhet

135. Vem vet vad bildning är?

candide2_rot1024Det här är en liten puff för en något längre artikel om bildning som jag nyss skrev och publicerade under debatt-forumet här på Anthropos Metron. Att det hamnat där är därför att den är lite längre än de vanliga små-inläggen här under Fragment & Perspektiv – vars omfång begränsas till max 350 ord.

Och artikeln rör då den brännande men tämligen osexiga frågan om vad bildning egentligen är, vad den är bra för – om den nu är bra överhuvudtaget. Om den är bra i sig? Bra för alla? Eller kanske bara bra för vissa?

Ett är dock säkert! Alla av oss vet ju förstås precis vad bildning är – och ingen av oss är på något sätt obildade eller obildbara – men få, om ens någon, vet egentligen vad begreppet betyder eller innehåller. Det gör frågan tillräckligt intressant för att den ska vara mödan värd att titta lite närmare på.

Och med denna artikel kommer i varje fall inte jag längre i min önskan av att förstå vad bildning är. Nu behöver jag höra någon annan tala, jag behöver möta andra synpunkter.

Så läs gärna, Bildning – vari består egentligen själva värdet?

4 kommentarer

Under Demokrati, Humaniora, Konst & Kultur

122. Jakten på upplysningen

Om giljotinen var en del av ”upplysningen”…

Ja, var finns den? Vad betyder den? Det är klart att här råder en viss förvirring.

För vissa innebär ”upplysningen” frigörelse från förtryck och irrationalitet – för andra – nästan motsatsen.

För de som är negativt inställda handlar den ofta om en överdriven tro på vetenskap och förnuft – gärna i motsatsställning till känsla och tro.

För försvararna handlar ”upplysningen” mest om våra moderna politiska ideal och om förnuftets seger över gamla myter, vidskepelser och religiös dogmatik.

Men trots motsättningarna tenderar begreppet ändå att genomsyras av någon form av generell positivism vilket gjort att det också använts som retoriskt slagträ i debatter – för ingen vill ju bli kallad ”icke-upplyst”?

I vilket fall – då, när det begav sig, var upplysningen del av en empirisk common sense-rörelse – som strävade bort från kristen metafysik och övertro. Alltså bort från uråldriga dogmatiska sanningar gällande världens uppbyggnad.

Upplysningen står därmed renässansen nära med dess upptäckter av det grekiska antika arvet. ”Renässans” betyder just pånyttfödelse – och vad som återföddes då var just de antika ideal om vetenskap och politik som senare upplysningen gjorde till sina.

…så var det nog inte samma slags ”upplysning” som Gotama Buddha talade om

Och vad som framför allt kännetecknade, vad Karl Popper kallade, den ”första upplysningen”, som inträffade i Grekland 450 år före vår tidräkning, var dess humanistiska och relativistiska grundsyn.

Man ifrågasatte dogmer, diskuterade demokratin, började studera och jämföra andra kulturer, satte språket i centrum och utvecklade empiriska och vetenskapliga metoder. Men man var inte rationalister – och man hade ingen övertro till absoluta sanningar eller till förnuftet.

Så, och det är egentligen hit jag vill komma, när man i dag talar om motsättningen mellan den så kallade ”kulturrelativismen” och ”upplysningen” – blir jag minst sagt lite frågande. Det är nämligen, så vitt jag kan se, inte alls där som motsättningarna mellan vänster och höger, tro och vetande – en gång uppstod.

Upplysningen med sitt klassiska empiriska vetenskapsideal var nämligen i grunden just relativistisk.*

Detta, medan den rationalistiska idealismen, vari den kristna traditionen befanns, alltid intagit en antihumanistisk och mer dogmatisk hållning.

Så när vissa debattörer i dag åberopar ”upplysningen” för att därigenom hämta styrka åt romantiska konst- och sanningsideal – då är man helt enkelt ute och fiskar i alldeles fel vikar!**

 

*Magnus Linton försöker i DN den 5 mars 2012 rikta ljuset mot den förvirring som omger ”relativismen” av i dag – något jag misstänker har att göra med den ”straw man” som Platon skapade och försökte ta livet av för närmare 2400 år sedan. Denna problematik är för övrigt den som de flesta av mina inlägg här på ”Antropos Metron” söker gestalta. Se främst inläggen: 69. Allt är inte relativt! och 23. Vi som håller måttet.

**En diskussion som för övrigt Moa Matthis försökte bena upp i DN (2012-02-27) – men som dessvärre inte går att finna på DN´s hemsida.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Jämlikhet, Relativism

110. Yxtid, Knivtid, Kluvna sköldar…

Vi måste kunna lita på att skomakaren verkligen kan tillverka skor!

Vi börjar nu se tecken på att den samstämmighet som länge utgjort själva basen för vår gemenskap håller på att krackelera. Vi är inte längre lika, vi tycker inte ens lika och försvarar dessutom rätten att få vara olika.*

Och mycket följdriktigt…

Istället för samarbete och samsyn ser vi misstro breda ut sig. Misstro mellan dig och mig. Mellan Sydeuropa och Nordeuropa, mellan öst och väst, mellan demokratin och Islam, mellan folket och politikerna. Meningsskiljaktigheter och motsättningar som skär på tvärsen genom vår gemensamma kultur.*

Det är förstås främst genom ömsesidiga förtroenden som samhällen kunnat hänga ihop. Vi ingår alla i ett slags samhällsfördrag som gör att vi kan lita på att skomakaren faktiskt också vet hur man fixar skor och bankerna inte är ute efter att sno oss på våra pengar!*

Och vi har tidigare alltid tagit för givet att den som lånar pengar också tänker betala igen dem. Det handlar om en djupt utpräglad samsyn! Den som klart uttrycker ett ”Ja” – kan inte samtidigt mena ett ”Nej”. Det handlar om ett grundmurat och ömsesidigt förtroende för rationalitet och själva språkets legitimitet.*

Vi måste alltså våga vara lika – för att överhuvudtaget få en chans att få vara olika!*

”Hårt är i världen, hordom mycken, yxtid, klingtid, kluvna bliva sköldar, vindålder, vargålder, innan världen störtas; ingen man skall den andre skona.” (ur Völvans spådom ur Eddasagorna)

Och visst! Vi kan fortfarande och för det mesta lita på varandra – därför att vi vet att vi någonstans tycker ungefär lika.*

Vi bär på liknande moraliska övertygelser.*

Vi vet exempelvis alla att man inte sparkar på den som redan ligger, att man inte utnyttjar den som är svag … och att man alltid ska göra rätt för sig. Eller hur?*

Vilket är helt självklara överenskommelser – även när några väljer att bryta mot dem. Men desto fler som bryter – eller inte känner till – desto osäkrare blir givetvis allas umgänge med alla.*

Den dagen hantverkarna får rykte om sig att fuska, dagen vi börjar misstro sjukvården, läkemedelsföretagen, de som investerar våra pensioner, politikerna… Det räcker med rykten. Den dagen når vi en förtroende-bryt-punkt som det kanske tagit hundratals år att bygga upp.*

———————–

* Ömsom ironiskt – ömsom gravallvarligt och mycket återstår att säga…

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Politik

108. Huggtänder & Clowneri!

OK, det är inte lätt att skilja mellan en clown...

DN´s ledare kommenterar i dag SD´s försök till kursändring av principprogrammet med att de nu försöka skyla över sin rätta (rovdjursaktiga) natur.

Med rubriken ”Bakom SD-leendet skymtar huggtänderna” följer DN därmed också övriga svenska ledarredaktioners sätt att tolka och tackla SD´s försök att ikläda sig en ny klädedräkt.

Jag tror att det kan finnas risk för att detta ständiga avståndstagande snarare kommer att stärka Sverigedemokraterna. Därför att de som blir felaktigt utpekade eller utsatta för orättvisor – dessa utvecklar vi människor ofta en naturlig sympati för – fråga mig inte varför, men så är det.

Att bli avvisad när man verkligen har ansträngt sig för att göra något bra är en orättvisa som många kan identifiera sig med.

Och man kan verkligen fråga sig här vad det är för fundamentalt fel SD nu gör genom att vilja röra sig från en extrem högerkant in mot mitten?

En fråga är om alla dessa oroliga ledarskribenter inte längre tror på möjligheten av förändring? Kan ett politiskt parti verkligen aldrig förändra sin ideologiska ståndpunkt?

Är det då även så att också de ”Nya Moderaterna” bara utgör en förtäckt gest för att vinna de socialliberala mittenväljarna – medan de egentligen enhälligt hyllar kapitalet och girigt gnider sina krösushänder? Är det verkligen så?

Eller är det snarare så att den inre retoriken hos de nya Moderaterna också de facto fått det gamla högerpartiet att förändra sina ideal och sitt ideologiska innehåll?

...och en clown

Och ska vi heller då inte tro på Vänsterpartiet efter att de slopade tillägget ”Kommunisterna” utan snarare betrakta det hela som en förtäckt rörelse med enda syftet att fortsätta upprätthålla en antidemokratisk ideologi? Är det så?

Visst bör vi givetvis hantera snabba ideologiska tvärkast med sund skepsis. Men samtidigt får vi inte glömma att det ju är själva retoriken som utgör den politiska kärnan och hållningen inom ett politiskt parti.

Om nu Jimmy Åkesson säger sig vilja bredda partiets politik (och därmed dess väljarbas) och ta avstånd från de värsta gaphalsarna på högerflanken – är inte detta då ett bra och välkommet steg i god demokratisk anda som vi egentligen bör visa uppskattning?

Man behöver inte tillhöra SD´s sympatisörer för att ändå kunna sympatisera med en förändring inom partiet som till synes är till det bättre.

18 kommentarer

Under Demokrati, Politik, Pragmatik

107. Och…

Vi måste fortfarande kunna skilja mellan bra och dåligt...

Det är med god moral som med den goda smaken – den förändras från plats till annan, från ett samhällskikt till ett annat. Den goda moralen och den goda smaken är kulturellt betingade känslor för vad som här och var upplevs som rätt.

Och en nation, en arbetsplats, en familj är till stor del beroende av en någorlunda enhetlig syn på vad som passar sig. Det är samsynen (på grekiska homonoia, latin concordia) som alltid utgjort samvarons starkaste sammanhållande kitt och osynliga ramverk.

Som Aristoteles en gång uttryckte det, ”för en statsman är det viktigaste att medverka till att vänskap råder bland folket, för vänner begår inte brottsliga handlingar mot varandra.”

Inom en starkt sammanhållen värdegemenskap kan alltså en större frihet råda för individen. Därför att där något inte längre är ”självklart” – där måste samhället istället gå in och reglera och därefter bestraffa överträdelser.

Därför är också en plats där kulturell samstämmighet råder betydligt tryggare och öppnare än den plats som bygger på skillnader, motsättningar och konflikter. Det är inte så konstigt!

Dessa självklarheter är också den ideologiska grund som bygger och driver Sverigedemokraternas nya socialkonservatism som nu finns inskriven i SD´s nya förslag till principprogram (som Mats Lindberg skriver om på DN debatt i dag).

Men det är tyvärr inte så enkelt som Mats Lindberg skriver att SD´s ord och tankar här haltar. Så lätt går de inte att avfärda. Vi måste våga se djupare, vi måste se vad som ligger därunder – vid sidan av vår goda intellektuella smakriktning.

Bara för att SD drar vissa slutsatser innebär det inte alltid att alla deras slutsatser eller själva beskrivningen behöver vara fel.

...och inte av rädsla för obehag sticka huvudena djupt ned i sanden.

Vi ska därför inte kasta ut babyn med badvattnet!

Värdegemenskap är viktig. Sen handlar det givetvis om vilken typ av värdegemenskap vi försöker upprätthålla. Det är en annan femma.

Även den mest välmenande och pluralistiska demokrati behöver skapa en gemensam och värdemässig överbyggnad som bidrar till att upprätthålla själva det öppna samhället och dess demokratiska hållning.

Och… samtidigt hitta en lösning till de problem som uppstår då vissa inte vill assimilera sig inom denna gemenskap.

Att inte våga stå upp för detta är att sticka huvudet långt, långt ned i sanden.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik

100. Tusen Tack!

...

”It only takes two to tango” men det krävs ta-mig-fan tusen och åter tusen för att bygga och hålla ihop ett samhälle i all dess komplexitet.

Detta blir givetvis ett tämligen trivialt påstående, men ändå – det blir samtidigt så uppenbart nu när vi ser oro och instabilitet växa i omvärlden.

Det behövs skickliga och kunniga personer precis överallt. Det behövs så otroligt många handfasta insatser och beslut för att upprätthålla en fungerande samhällsstruktur. Men framförallt behövs också de som tillför något mer än att bara vara kuggar i maskineriet – de som också arbetar för att det överhuvudtaget ska finnas ett maskineri för oss andra att vara en del utav.

Och bara den utslagne och den ekonomiskt oberoende skulle komma på idén att hävda att vi kunde klara oss lika bra utan dessa sinnrika strukturer och överbyggnader.

Och nu när delar av omvärlden skakar, kan jag inte annat än att känna tacksamhet till alla de män och kvinnor som under århundraden eftersträvat och byggt det samhälle jag i dag har förmånen att få vara en del utav.

Jag slapp nämligen att växa upp i Burma, Indien eller Libyen. Jag gick inte i skola i Kina, Sovjet eller Uganda. Jag behövde inte se mina barn växa upp i Irak, Georgien eller Kosovo. Och det är jag helt enkelt mycket tacksam för.

Delar av världen blir bara bättre och bättre för varje år som går!

Därmed inte sagt att jag tycker att vårt samhälle på något sätt är ”färdigbyggt”. Det krävs givetvis ständigt nya, insiktsfulla och skickliga insatser på en mängd områden för att driva en önskvärd utveckling vidare.

Men detta känner jag ändå ett stort förtroende för att många gör och att vi kommer att lyckas.

Och vad vi än tror… det var i stort sett ingenting som var bättre förr, vilket professor Hans Rosling så skickligt demonstrerat genom sina smarta grafer.

Men ingenting utvecklas heller av sig självt och detta ger ytterligare en dimension till Roslings statistik.

Bakom varje liten bubblas förskjutning står en mängd handlingar och beslut utförda av individer som arbetat med att förverkliga eller upprätthålla en vision.

Men trots detta – trots att vi har förmånen att leva i den bästa av världar – har jag totalt sett träffat på fler människor som varit kritiska till vårt samhälle och vår civilisation än sådana som varit positiva?

Som om de på något vis hade tillgång till en helt annan slags verklighet och en annan slags värdeskala. Och jag funderar över om det möjligtvis kan vara så att det är Adam, Eva och Edens lustgård som hägrar någonstans i deras innersta drömmar och själsliga skrymslen. Som gör att allt annat i jämförelse bara blir till till frustration, orättvisor och misär.

Målet, när jag för ett år sedan började skriva här, var att jag skulle publicera ett hundra stycken trehundrafemtio-ordingar. Varken mer eller mindre än 350 ord per inlägg. Dessa 100 fragment och perspektiv utgör nu det som jag har funnit vara det mest viktigt att skriva om under det gångna året.

Samtliga inlägg utgår också från det humanistiska och s.k. ”protagoreiska” perspektiv och hållning som jag personligen omfattar och önskat utveckla här på Anthropos Metron. Dessa är i många stycken också olika variationer och fragment av texterna som ingår i ”Meningen Med Varför?”

Jag vet att det inte är alla (under-over-statement) som delar min fascination för detta kunskapsområde eller ens förmår se vad det skulle ha för betydelse för oss här och nu i det tjugoförsta århundradet.

För mig är kopplingarna dock solklara: Vi lever i en värld där vi hela tiden skördar frukterna av de ansträngningar som gjorts av ansvarsfyllda individer före oss – om vi inte vill förstå eller kan värdesätta detta – kommer vi inte heller att kunna upprätthålla det samhälle och den kultur vi i dag är en del utav. Så enkelt är det!


Med vänliga hälsningar
Max Kern

3 kommentarer

Under Demokrati, Politik, Prsonlgt

93. De goda vildarna!

Idéer om demokrati och rättvisa uppstår varken hos ädla vildar...

I Jean-Jacques Rousseaus efterföljd har en romantisk kult vuxit fram som värnar det naturligt ursprungliga. En kultur som ser naturen som moralisk förebild och barnet som den oförstörda människan. Man ogillar teknik, intellektualism och sådant som uppfattas som artificiellt. Och hyllar samtidigt en bild av människan och naturen i nära och jungfruligt tillstånd.

Detta tankegods färgar nu också stora delar av vår nutidskultur. Hos allt från trettiotalets ”blut-und-boden-vurmande” nazister till dagens miljörörelsers mest istadiga språkrör; från blomsterbehängda hippies till den senaste tidens ideologiska förespråkare av global demokrati och mänskliga rättigheter.

Och det de alla har gemensamt är idén om att människan i sitt natur- och urtillstånd är ett oskyldigt men kapabelt djur fördärvad av tillfälliga olyckliga omständigheter.

Jag menar nu inte att alla dessa grupper har ett gemensamt mål eller ens liknande utgångspunkter – vad jag säger är att de gemensamt drivs av en idealistisk önskan om att människan i sitt urtillstånd besitter vissa inneboende kvaliteter.

Långt före Rousseau pekade Thomas Hobbes snarare på att vi i naturtillståndet mest får uppleva att The life of man is solitary, poor, nasty, brutish, and short”. Och tvåtusen år tidigare menade Protagoras att det främst var genom kultiveringen av vårt politiska medvetande (politike techne) som vi kunde börja bygga fungerande och rättvisa samhällen.

...eller hos tjurskalliga diktatorer

Idén om det demokratiska samhället uppstår inte i ett land där folket måste slåss om brödkanter på stadens soptippar. Det uppstår inte bland människor som tillber olika gudar eller hyser skilda förhoppningar kring framtiden.

Desperata viljor kan möjligtvis samlas för att de delar en tillfällig och gemensam idé; ett hot som måste undanröjas; en diktator som måste störtas. Men när väl detta mål är uppfyllt kommer ofelbart den tillfälliga gemenskapen att splittras och ”naturtillståndet” att inträda. Vi har sett det förut, både i Bagdad – och i Kabul.

Det finns inga short-cuts till samförstånd, det går inte att trolla fram en gemensam kultur som är själva förutsättningen för att skapa en civilisation grundade på demokrati och mänskliga rättigheter.

Detta måste givetvis vi moderna individer i all vår välvilja begripa; i ett kort och strävsamt liv kan en stunds diktatur vara att föredra framför en lång tid av kaos och blodsspillan.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Natur & Kultur

89. Den Heliga Koranen!

Det kanske vore på tiden att redigera lite i den allra heligaste?

I dag hörs muslimska röster som förfasas över det sprängdåd som skedde i Stockholm i helgen. De säger unisont att dessa handlingar inte är ett uttryck för Islam och att de personer som förmår utföra sådana handlingar inte har förstått Koranens budskap.

Helt klart handlar det om extrema personer. Det finns väl knappast någon normal person som skulle välja offra sitt eget liv för en simpel idé – inte ens en  muslim. Men att låta påskina att de våldsamma handlingarna som begåtts inte har något  med Islam eller Koranen att göra – det stämmer inte!

Vi har mycket att tacka den Islamska kulturen för. Utan dess humanistiska omvårdnad av den klassiska grekiska kulturen, vetenskapen och filosofin – så skulle vi i dag knappast ha kunnat veta något om det antika Grekland. Det är bara att buga, bocka och konstatera att Islam räddade och återförde våra främsta antika kulturskatter.

Men Islam har aldrig varit en fredlig tro och Muhammed aldrig en fredens apostel. Det står uttryckligen i Koranen att det är en plikt för en muslim att avrätta de icke-troende:

Surha 9:5: ”När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem.”

Surah 2:216: ”Det är en plikt för er att strida…”

Surah 9:29: ”Bekämpa dem som inte tror på Allah eller Domens Dag, eller tillåter det som är förbjudet av Allah och Hans Sändebud, eller inte erkänner Sanningens Religion…”

“If one kills the infidel, and this stops him from perpetrating his misdeeds, his death will be a blessing to him.” Ayatollah Khomeini

Surah 47:4-6: ”Och vad dem beträffar som stupar i kampen för Guds sak, skall Han inte låta deras handlingar bli förgäves; Han skall leda deras steg och ge dem sinnesstyrka och inre lugn och föra dem till paradiset som Han har låtit dem veta.”

Jag läste Koranen från pärm till pärm som 18-åring på sjuttiotalet och förskräcktes redan då över den ideologi som framträder. Här finns en oresonlighet som ligger så långt bort från västerländsk upplysningstradition som den någonsin kan komma.

En oresonlighet som endast finner sina motsvarigheter inom extrem Judendom och Kristendom.

2 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik