100. Tusen Tack!

...

”It only takes two to tango” men det krävs ta-mig-fan tusen och åter tusen för att bygga och hålla ihop ett samhälle i all dess komplexitet.

Detta blir givetvis ett tämligen trivialt påstående, men ändå – det blir samtidigt så uppenbart nu när vi ser oro och instabilitet växa i omvärlden.

Det behövs skickliga och kunniga personer precis överallt. Det behövs så otroligt många handfasta insatser och beslut för att upprätthålla en fungerande samhällsstruktur. Men framförallt behövs också de som tillför något mer än att bara vara kuggar i maskineriet – de som också arbetar för att det överhuvudtaget ska finnas ett maskineri för oss andra att vara en del utav.

Och bara den utslagne och den ekonomiskt oberoende skulle komma på idén att hävda att vi kunde klara oss lika bra utan dessa sinnrika strukturer och överbyggnader.

Och nu när delar av omvärlden skakar, kan jag inte annat än att känna tacksamhet till alla de män och kvinnor som under århundraden eftersträvat och byggt det samhälle jag i dag har förmånen att få vara en del utav.

Jag slapp nämligen att växa upp i Burma, Indien eller Libyen. Jag gick inte i skola i Kina, Sovjet eller Uganda. Jag behövde inte se mina barn växa upp i Irak, Georgien eller Kosovo. Och det är jag helt enkelt mycket tacksam för.

Delar av världen blir bara bättre och bättre för varje år som går!

Därmed inte sagt att jag tycker att vårt samhälle på något sätt är ”färdigbyggt”. Det krävs givetvis ständigt nya, insiktsfulla och skickliga insatser på en mängd områden för att driva en önskvärd utveckling vidare.

Men detta känner jag ändå ett stort förtroende för att många gör och att vi kommer att lyckas.

Och vad vi än tror… det var i stort sett ingenting som var bättre förr, vilket professor Hans Rosling så skickligt demonstrerat genom sina smarta grafer.

Men ingenting utvecklas heller av sig självt och detta ger ytterligare en dimension till Roslings statistik.

Bakom varje liten bubblas förskjutning står en mängd handlingar och beslut utförda av individer som arbetat med att förverkliga eller upprätthålla en vision.

Men trots detta – trots att vi har förmånen att leva i den bästa av världar – har jag totalt sett träffat på fler människor som varit kritiska till vårt samhälle och vår civilisation än sådana som varit positiva?

Som om de på något vis hade tillgång till en helt annan slags verklighet och en annan slags värdeskala. Och jag funderar över om det möjligtvis kan vara så att det är Adam, Eva och Edens lustgård som hägrar någonstans i deras innersta drömmar och själsliga skrymslen. Som gör att allt annat i jämförelse bara blir till till frustration, orättvisor och misär.

Målet, när jag för ett år sedan började skriva här, var att jag skulle publicera ett hundra stycken trehundrafemtio-ordingar. Varken mer eller mindre än 350 ord per inlägg. Dessa 100 fragment och perspektiv utgör nu det som jag har funnit vara det mest viktigt att skriva om under det gångna året.

Samtliga inlägg utgår också från det humanistiska och s.k. ”protagoreiska” perspektiv och hållning som jag personligen omfattar och önskat utveckla här på Anthropos Metron. Dessa är i många stycken också olika variationer och fragment av texterna som ingår i ”Meningen Med Varför?”

Jag vet att det inte är alla (under-over-statement) som delar min fascination för detta kunskapsområde eller ens förmår se vad det skulle ha för betydelse för oss här och nu i det tjugoförsta århundradet.

För mig är kopplingarna dock solklara: Vi lever i en värld där vi hela tiden skördar frukterna av de ansträngningar som gjorts av ansvarsfyllda individer före oss – om vi inte vill förstå eller kan värdesätta detta – kommer vi inte heller att kunna upprätthålla det samhälle och den kultur vi i dag är en del utav. Så enkelt är det!


Med vänliga hälsningar
Max Kern

3 kommentarer

Filed under Demokrati, Politik, Prsonlgt

3 responses to “100. Tusen Tack!

  1. Vradcly

    Spännande blogg, i min värld en annorlunda värld du skriver om.
    Visst kan man lätt som en plätt bli frustrerad över att andras världar ter sig gråare än den man själv lever i, men då låter man ju andra måla grått i sin egen värld. Allt är ju så underbart subjektivt att vi väljer sådant helt själva :).

    Nallebjörnen i grottan är en varulv…

    I min värld skulle vi inte behöva kämpa så hårt som vi gör, min värld målas grå av människor som anstränger sig så hårt att de nästan dör för att odla potatis på äppelträd.

    MVH Joel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s