Årsarkiv: 2010

Det vi sist av allt lägger märke till är sådant som är näraliggande. Som själva luften vi andas. Vi känner mer av det vi inte har – än det vi faktiskt har. Vilket kan verka lite bakvänt.

Vi vet alla hur vi kan sukta efter något och hur vi kan längta efter att få vara tillsammans med just dem vi inte är tillsammans med. Och när vi slutligen köper den där saken vi trånat efter märker vi efter ett tag att den inte längre betyder någonting. Samma sak med dem vi saknar – när de väl är hos oss märker vi dem knappt…

Alltså, om vi vore fiskar så skulle vi inte uppleva vattnet förrän vi kommit upp på land. Då först börjar vi sprattla och kippa efter andan. Då först blir vattnet verkligt för oss.  Som Jean-Dominique Bauby visar i boken Fjärilen i glaskupan. Det är först när orden överger oss som de blir som allra viktigast.

Och det är väl egentligen detta jag främst vill peka på. Vi upplever oftast inte de strömmar av ord som sköljer över oss. Hur de tar sig fram och hur de får fäste. Hur vi skapar en mening i det sagda. Vad som händer i ett samtal. Det är som med luft och vatten – något som bara finns där.

Vi tar exempelvis för givet att människor med samma språktillhörighet förstår varandra. Så är det ju förstås inte. Säkert hälften av de som läser detta kommer inte att förstå ett iota – medan andra kommer att se det som något alldeles självklart.

Även om vi delar samma språk så är det så oerhört mycket mer som ska till för att vi ska förstå varandra. Vi måste exempelvis veta var vi står och vad den andre vill. Vi måste hantera eller förstå den kontext vi befinner oss i. Vi måste ha en förståelse för den relation vi just nu har… för att överhuvudtaget kunna tolka vad som sker, etc.

Och detta hanterar de flesta av oss simultant medan vi talar om resor, mat, trassliga förhållanden och ett alltför ymnigt snöande. Det är helt fantastiskt!

Du tror dig ha makt över orden men jag garanterar – det är orden som har makt över dig.

Ett talande exempel på detta är den avslöjande ordleken ”vilken färg har snö?” där vi just på grund av våra starka språkliga associationer för det mesta tvingas svara fel (något jag valt att kalla för ”Petrus syndrom” eftersom han lyckades svara fel även när han visste att han skulle svara rätt).

– Vilken färg har snö?
– Vit!
– Vad dricker kor?
– Mjölk!

I detta klassiska exempel blir felsvaret uppenbart tokigt men tänk om orden har en liknande förmåga att leda oss vilse även i andra och kanske viktigare sammanhang. Med stor sannolikhet är det nog så.

Ett flagrant exempel är Zenons klassiska paradoxer: Alltså om vi färdas från en punkt A (Göteborg) till en punkt B (Stockholm) så måste vi först tillryggalägga halva sträckan C (Väderstad). Detta håller nog alla med om.

Och de flesta förstår också att vi sedan för att bege oss från vår nuvarande position fram till B, återigen måste färdas halva denna nya sträcka – och på så vis fortsätta i all evinnerlig tid. Varje upptänkbart avstånd går nämligen alltid att dela i hälften – annars är det per definition inget avstånd. Zenon drog därefter slutsatsen att rörelsen och rummet egentligen inte existerade. Han lät alltså den språkliga logiken ”over-rule”.

Ett annat exempel på hur vi leds att tänka på ett visst sätt är i den franske filosofen René Descartes skeptiska meditationer. Här försöker han kritiskt ta reda på vad vi människor verkligen kan veta med säkerhet. Och han börjar med sitt ”cogito ergo sum” – ”jag tänker alltså finns jag”. Därefter drar han snabbt en serie slutsatser om både högt och lågt för att slutligen komma fram till ett bevis för guds existens… Och dessa slutledningar hade just sin grund i liknande språkliga låsningar – precis som dem vi såg uppträda i Zenons paradoxer.

Och liknande logiska luftsprång stöter man fortfarande på lite varstans.  Språkliga associationer kan på så sätt leda oss i princip vart som helst. Det gäller således att hålla tungan rätt i mun.

Hört talas om ”memer”? Om inte så kan jag garantera att du snart kommer att göra det. En ”meme” (uttalas meem) är en idé eller ett uttryck som förökar sig genom att vi tar dem till oss, memorerar och sedan reproducerar dem.

Memerna är helt och hållet skapade och upprätthållna av oss människor. Typiskt livskraftiga memer återfinns exempelvis i trender, skvaller, framgångsrika slogans, melodier och i mode.

Bruket att bära slips är ett exempel på en levnadskraftig meme. Att ta in en gran till jul är också en meme. Att tro på ödet är en uråldrig meme. Internet är i sig en teknisk meme som framförallt också är ett medium för att sprida andra memer. En meme är alltså en tendens som repeteras, sprids, når en kulm och sedan oftast dör – vissa överlever i flera tusen år. Tron på gud är en riktigt gammal sådan överlevnadskraftig meme.

Memerna har ingen fysisk existens utan överlever bara så länge som vi håller dem vid liv. De antika sofisterna skulle säga att memerna tillhörde, vad de kallade, ”nomos” – det som var kulturellt betingat. Då till skillnad från det som tillhörde ”physis” – det som var av naturen.

Enligt den engelska psykologen Susan Blackmore, som utvecklat tankarna kring våra memer, kan dessa handla om allt möjligt som vi kan imitera och på så vis föra vidare från människa till människa. Termen myntades ursprungligen av Richard Dawkins 1976 i boken, Den själviska genen. I denna bok liknar han ”memerna” vid virus.

Memernas främsta styrka är att de kan föras vidare. Det överlever alltså genom att bli imiterade, memorerade och reproducerade. Och de memer som vi inte för vidare dör en ögonblicklig död. De som överlever – som exempelvis denna teori om memer – kan i princip leva så länge de hittar lämpliga ”värddjur”. Välbesökta bloggar kan på så vis betraktas som små meme-maskiner som ständigt spottar ur sig nya uppslag, trender och perspektiv.

Memens eventuella överlevnad har alltså ingenting med nytta, sanning eller trovärdighet att göra. Det avgörande är att de enkelt kan reproduceras, imiteras och på så vis snabbt komma i omlopp. Det är deras främsta styrka.