Årsarkiv: 2010

december 24, 2010 · 10:16 am

91. En Julbetraktelse…

Det vi inser med skärpa och klarhet kan rimligtvis inte vara fel...

Vi passerar varandra. Är egentligen rätt lika. Vi ser ju bägge att något gått snett! Att de andra inte riktigt har koll på läget. Att de inte har något mål och att de i grunden är rätt så vilsna.

Han med ryggsäcken tvekar kanske en sekund. Men stärks av den besynnerliga klapp-jakt som omger honom. Stressen och de stelfrusna fingrarna gör inte saken lättare.

Där vi går känner vi bägge avstånden. Avståndet mellan oss och mellan oss och dem. För vad de är och vad de inte gör. Och vi ser bägge med viss distans på alla som bara rusar förbi – utan att se någonting – och utan att ingripa.

Men de upptäcker aldrig vilka vi är  eller vad vi gör – har aldrig någonsin gjort – innan det hela är över.

Alla är så upptagna, involverade – i sitt eget. Alla fångas vi av våra föreställningar, våra berättelser och drömmar… Precis på samma sätt – som han.

Men där fanns en betydande skillnad mellan oss! Mellan han och mig, vill säga.

Mina föreställningar – till skillnad mot hans – säger inte att alla andra har fel och måste tillrättavisas.

Jag menar… om jag tycker att livets absoluta höjdpunkt är att sträcka ut på längdskidor i ett solblekt vinterlandskap så ser jag inte nödvändigtvis ned på alla som sitter och spinner på ett gym i stan (njaa… det kanske ändå var att ta i). Jag har i varje fall ingen önskan av att ha dem i samma spår. Det är väl där vi skiljde oss åt.

Och det var ju egentligen, utifrån mitt sätt att se; bara bra att vi var så olika och upplevde världen så annorlunda. Men det är nu inte alla som gillar denna variationsrikedom. Väldigt få egentligen. Mest bara taktisk blårök!

Och sedan, att bara komma på tanken att det bara skulle kunna vara på ett sätt – så som man själv uppfattat saken – det är inte vidare begåvat. Rent av jäkla korkat. Han sände oss dock en hälsning:

Att bara vara knäpp och ha knäppa föreställningar är en sak, det har vi nästan allihop.  Men att kasta sig framstupa och tvinga på andra sina egna svar – det är faktiskt inte så bra! Sedan spelar det ingen roll vad det är för grandiosa budskap och insikter man kommer dragandes med.

God Jul & Gott Nytt År! Från mig till dig och till er alla!

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt

Taggat som

december 22, 2010 · 9:22 am

90. Döda för Guds skull?

Julläsning i bibeln?

”Var och en som smädar i Guds namn skall straffas med döden, hela menigheten skall stena honom. Den som smädar Namnet, han må vara invandrare eller infödd, skall dödas.”

Den heliga skriften uppvisar en mängd variationer av det värsta slag av oresonlig fundamentalism. Texterna är så fullständigt genomsyrade av en hållning som vi i dag skulle betrakta som rent rasistisk, illvillig eller rentav ond.

Bibeln är till stor del ”vår” språkliga urgrund – alltså den västerländska själens första ABC-bok – och under många hundra år den främsta betydande massproducerade texten.

På så vis har givetvis också denna skrift bidragit till att fostra vårt tänkande mer än kanske någon annan textsamling.

(Inspiration till detta inlägg kommer bl.a. efter läsningen av delar av Thomas Götselius avhandling ”Själens medium och citatet ovan härrör för övrigt från Tredje Moseboken 24:16.)

Visst har det vid sidan av Bibeln även funnits en muntlig och mer folklig språklig tradition. En tradition som påverkat oss minst lika mycket och som aldrig innehållit några konstlade begrepp som ”treenighet”, ”försoning” eller ”emanation”.

Men det är dock inte detta, det allra enkla talspråket, som förmår skänka oss förmågan att tänka de riktigt stora tankarna eller bygga de vackraste byggnaderna. Till detta har det alltid behövts några fler bärande begrepp.

Och det är just här som det skrivna ordet kommit in och bidragit till ett mycket större och mer varierat språkbruk och därmed till kunskaper. Men det har givetvis alltid varit avgörande vad för slags ord vi på detta sätt fått oss till livs.

"Var och en som smädar Herrens namn skall straffas med döden"

Bibelns religiösa språkbruk och berättelser härrör från en gammal ökenkultur med rötter i ett primitivt stam-tänkande som i dag känns rätt överspelat.

Och som parafras på Friedrich Nietzsche skulle man kunna understryka att vi tyvärr ”aldrig blir av med ”Gudarna” förrän vi i grunden förändrar vår grammatik”.

Man kan nog ändå lugnt påstå att det var tur att vi mot slutet av medeltiden fick upp ögonen för en del andra texter med ett helt annat tankeinnehåll.

Utan renässans och upplysning skulle säkerligen vår västerländska kultur aldrig ha blivit vad den är i dag. Men det är ju förstås inte alla som är lika imponerade av den som jag är!

2 kommentarer

Under Humor, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

Taggat som ,

december 13, 2010 · 12:59 pm

89. Den Heliga Koranen!

Det kanske vore på tiden att redigera lite i den allra heligaste?

I dag hörs muslimska röster som förfasas över det sprängdåd som skedde i Stockholm i helgen. De säger unisont att dessa handlingar inte är ett uttryck för Islam och att de personer som förmår utföra sådana handlingar inte har förstått Koranens budskap.

Helt klart handlar det om extrema personer. Det finns väl knappast någon normal person som skulle välja offra sitt eget liv för en simpel idé – inte ens en  muslim. Men att låta påskina att de våldsamma handlingarna som begåtts inte har något  med Islam eller Koranen att göra – det stämmer inte!

Vi har mycket att tacka den Islamska kulturen för. Utan dess humanistiska omvårdnad av den klassiska grekiska kulturen, vetenskapen och filosofin – så skulle vi i dag knappast ha kunnat veta något om det antika Grekland. Det är bara att buga, bocka och konstatera att Islam räddade och återförde våra främsta antika kulturskatter.

Men Islam har aldrig varit en fredlig tro och Muhammed aldrig en fredens apostel. Det står uttryckligen i Koranen att det är en plikt för en muslim att avrätta de icke-troende:

Surha 9:5: ”När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem.”

Surah 2:216: ”Det är en plikt för er att strida…”

Surah 9:29: ”Bekämpa dem som inte tror på Allah eller Domens Dag, eller tillåter det som är förbjudet av Allah och Hans Sändebud, eller inte erkänner Sanningens Religion…”

“If one kills the infidel, and this stops him from perpetrating his misdeeds, his death will be a blessing to him.” Ayatollah Khomeini

Surah 47:4-6: ”Och vad dem beträffar som stupar i kampen för Guds sak, skall Han inte låta deras handlingar bli förgäves; Han skall leda deras steg och ge dem sinnesstyrka och inre lugn och föra dem till paradiset som Han har låtit dem veta.”

Jag läste Koranen från pärm till pärm som 18-åring på sjuttiotalet och förskräcktes redan då över den ideologi som framträder. Här finns en oresonlighet som ligger så långt bort från västerländsk upplysningstradition som den någonsin kan komma.

En oresonlighet som endast finner sina motsvarigheter inom extrem Judendom och Kristendom.

2 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som , ,

december 10, 2010 · 2:58 pm

88. Moral & Makt

Moral uppstår som ett svar...

Moralen uppstår som ett svar på vår utsatthet. Vi föds alla nakna och hjälplösa. Vi har varken päls, klor eller tänder. Ett människobarn behöver en längre tid av omvårdnad än något annat däggdjur för att klara sig. På så vis föds vi in i beroende – först av modern, sedan familjen, senare genom olika slags tillhörigheter.

Att få vara del av en klan, en grupp, ett samhälle är det som ger oss kraft, position och möjlighet att överleva.

Det finns de som hävdar att moralen, så som vi känner den, på grund av vår utsatthet, bara är de svagas svar till dem som är av naturen starka. Att de svaga på så vis skulle ha gaddat ihop sig i taktiska ”tycka-lika-cluster” – för att gemensamt kunna stå enade och därmed lite starkare.

Denna tolkning känns dock i dag lite förlegad, precis som synen på att moralen skulle ha någon slags universell nödvändighet eller giltighet inbakad i sig.

Därför att vi är alla dömda att samarbeta, ensam är aldrig helt och hållet stark! Men de av oss som förmår erövra en maktposition klarar sig givetvis bättre än andra. Blir därmed mindre beroende. Och får så genom sin relativa position en slags moralisk frisedel.

Den som är tillräckligt rik eller mäktig behöver alltså inte vara lika moralisk som alla andra som ständigt måste stå på tå i olika beroendeförhållanden.

...på vår naturliga utsatthet.

De som har makt behöver inte alltid le eller vara trevliga mot alla de möter. De kan tillåta sig en viss nedlåtenhet – som ett markerat avståndstagande. En attityd som också de svaga ser upp till med respekt eftersom de själva alla traktar efter det – samtidigt som de i försvar för sin gemensamma beroendeställning måste uppfatta det hela i termer av ”överlägsenhet”, ”arrogans” och ”självgodhet”.

Det är också därför som de som inte har någonting alls och därmed inte har något att förlora just imiterar denna coola hållning av kyligt avståndstagande – det signalerar nämligen makt och oberoende! Och makten skrämmer alltid den i grunden svage som därmed blir ytterligare försvagade och undflyende.

Det är så enkelt och samtidigt så kulturellt tillknorvlat!

Och då undrar du förstås hur jag kan veta allt detta? Och jag kan bara svara att jag vet det därför att det står skrivet med eldskrift i skyn!

7 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som ,

december 6, 2010 · 12:13 pm

87. Ahaa… Nu äntligen fattar jag!

"10-öringarna" trillade först ner, sedan dribblades de bort...

Som de flesta av oss vet så står det skrivet i FN´s deklaration om de mänskliga rättigheterna att, ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”.

Att det upprättades ett sådant policy-dokument efter andra världskriget var i första hand för att segermakterna ville få till en gemensam avsiktsförklaring som i framtiden skulle försvåra för statligt organiserade övergrepp mot minoriteter och civila.

Det handlade i vårt fall, om att den svenska staten då deklarerade att dess medborgare i framtiden skulle hanteras lika – och detta blev så inskrivet i den svenska regeringsförklaringen.

På så sätt blir det hela begripligt. Vi är alltså alla lika – utifrån statens perspektiv! 10-öringen har äntligen ramlat ner!

Det är alltså samma sak som om jag skulle säga till mina barn att jag har som främsta ambition att behandla dem likvärdigt och rättvist.

Som förälder har jag viss makt och befogenhet – i varje fall tills barnen fyllt arton. Det är alltså först utifrån en relativ maktposition som det överhuvudtaget blir rationellt att säga att man har som ambition att behandla någon likvärdigt. It Makes Sense!

Och i praktiken skulle det innebära; att om alla mina barn skött sig (lika bra); så ska alla få (lika mycket) lördagsgodis; förutsatt att de för övrigt delar samma förutsättningar.

Vad som menas med detta är då: att en treåring knappast kan förvänta sig att få lika mycket godis som en tioåring och att den som är sjuk kanske inte ska ha något godis alls – men att dessa ”samma förutsättningar” gäller, lika för alla, i alla liknande situationer.

...av Carl Bildt!

Detta gör rättvise- och jämlikhetsprincipen både handfast och begriplig!

Men… så snubblar jag över följande uttalande av ingen mindre än Carl Bildt, som om någon, torde veta vad han talar om här: ”De mänskliga rättigheterna är förvisso universella och eviga. Men de är inte oföränderliga.”

Och då blir jag lika förbryllad som jag var innan jag först trodde att jag hade börjat fatta… För hur i helsike menar han att ambitioner och överenskommelser skulle kunna vara, som han säger, ”universella och eviga”?

Och vidare, hur kan något som är ”evigt” överhuvudtaget ”förändras”???

2 kommentarer

Under Demokrati, Politik, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,

november 30, 2010 · 10:15 am

86. Typ, som en väckarklocka!

Förändring står inte i motsats...

Om vi vant oss vid ett visst ljud så är det först när detta ljud upphör eller förändras som vi kommer att märka det. Det är först då vi uppfattar själva ljudet – när det inte längre finns där.

Det är alltså det avvikande, hos typ en väckarklocka, som får oss att vakna. Ett enformigt ljud som inte förändras blir till slut ingenting. Och likadant är det med en bild som aldrig skiftar – den blir till slut utan mening – som en gammal testbild på TV. Det är främst genom variationerna vi väcks till liv och upptäcker världen.

Därför är det givetvis bra att vi alla är så olika och att vi gillar så många olika saker. När vi väl möts gör det oss förhoppningsvis bara mer vakna, levande och kanske till och med lite starkare.

Det är just genom motsatserna vi tvingas att gå utöver oss själva. Det är genom strid, kamp och motsättningar vi utvecklas. Inte genom sådant som stryker oss medhårs.

(Vilket låter så mycket som en klyscha att det känns riktigt nördigt att skriva!)

Dessvärre är det inte alla olikheter som är lika berikande. Och det finns ju trots allt förändringar som inte sker till det bättre. Det är bara att konstatera!

Det finns faktiskt också saker som vi inte behöver befatta oss med. Olikheter som vi inte behöver acceptera. Speciellt sådana som strider mot det vi gemensamt omfattar…

•

...till "Homonoia", samstämmighet och stabilitet.

Samma tänkare som en gång gjorde oss uppmärksammade på betydelsen av olikheter och förändring, var också de som följdriktigt påbjöd ”homonoia” – samstämmighet – som främsta sammanhållande kraft.

Det handlade om vikten av att utveckla ett gemensamt sinnelag – att helt enkelt tänka likadant! Alltså att vara i en slags harmoni  – ”concord” –  för att hålla samman en nation… eller en organisation.

Och detta har väl sedan dess, varje general, idrottstränare, coach, ledare eller organisationskonsult försökt implementera. Utan ett gemensamt mål för ögonen och en plan kan vi aldrig riktigt lyckas med någonting. Vi måste helt enkelt samverka för att lyckas göra det riktigt stora sakerna här i livet.

Frågan är bara vad vi gör med dem som inte vill tycka likadant?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism

november 24, 2010 · 12:41 pm

85. Vad är viktigare?

Det är inte alltid så att allt...

Att det finns en massa saker som är viktiga för var och en av oss, det är ju självklart. Frågan är om det finns något som är viktigt för oss alla gemensamt? Detta skulle ju i sådana fall kanske kunna uppfattas som  något viktigare, eller hur?

Jag menar… det är skillnad på något som vi alla, var och en, finner är viktigt. Och det som vi gemensamt skulle uppfatta som något överordnat viktigt.

Att vi alla vill leva gott, tjäna mycket pengar och bli enormt framgångsrika har inte mycket med ett gemensamt övergripande mål att göra även om vi alla någonstans tycker det  är viktigt för oss.

Det krävs mer för att vi ska uppfatta något som viktigare. Det behövs framförallt en förmåga och en vilja hos oss att omfatta något som är mer än bara något personligt och privat. Och det är här själva skiljelinjen går mellan ”homo brutus” och ”homo politicus”.

...som kallas politik har ett övergripande och gemensamt mål.

I demokratins barndom kallade den politiska tänkaren Protagoras denna speciella egenskap för ”politiké areté” – vilket uppfattades som en slags förmåga att hitta former för samarbete kring gemensamma mål. Och han menade att vi alla ägde denna förmåga – fast i olika grad. Men att det var viktigt att utveckla den.

I en av Platons många dialoger låter denne, efter mycket stånk och stön, Protagoras uttrycka vad det egentligen är han lär ut och som är så viktigt.

Och Protagoras svarar: ”Vad jag lär, är nämligen insikten om hur människan ska sköta sitt eget hus på bästa sätt, liksom även hur man ska vara bäst i stånd att i ord och handling sköta statens affärer.”

Bara detta! Inget annat – varken mer eller mindre!

För Protagoras var det allra viktigaste att vi lärde oss att ta hand om oss själva och våra närmaste och samtidigt utvecklade vår förmåga att samarbeta, för att på så vis kunna uppnå mer övergripande och gemensamma mål.

Man skulle kunna se det han säger som att det är i själva syntesen mellan det privata och det offentliga som fröet till vår samhällsbildning och därmed vårt välstånd vilar.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism

Taggat som , ,

november 19, 2010 · 7:16 am

84. Vad skrattar du åt?

Vad behöver vi förstå...

Säg mig vad du skrattar åt och jag ska säga dig vem du är! Det kanske inte är fullt så enkelt men skrattet utsäger ändå mycket om vår personlighet och vilka erfarenheter och kunskaper vi tillägnat oss. Och det säger verkligen något om förmågan hos vår alldeles privata ”cognitive aparatus”.

Mänskligheten har undrat över vad skratt och humor är sedan antiken. Filosofer har grubblat kring vad det kan tänkas vara, forskare har undersökt vad människor faktiskt tycker är roligt. Man har mätt hjärnors aktivitet under olika stimuli och försökt finna orsaker till humorns evolutionära betydelse och utveckling.

Den mest grundläggande teorin om humorn, Kants s.k. inkongruensteori, menar att den gemensamma nämnaren för nästan alla skratt är en välavvägd cocktail av överraskningar + kontraster.

Det är dessa, gärna oväntade kontrastverkningar, som används för att skapa själva skämtet, det roliga som vi väljer att skratta åt.

Vad det sedan är som utgör dessa kontraster är givetvis helt beroende på vilka vi är, vilka kunskaper vi tillägnat oss och vilken kulturell inramning vi råkar befinna oss i.

En garvar läppen av sig när den ser någon få en tårta i ansiktet, en annan när en person åker skateboard ned för en trappa och nästan slår ihjäl sig och en tredje när en person avbildas med en bomb i hatten.

Slapstickhumor à la Jackass kräver inte mycket förförståelse men däremot behövs rätt så stora och bombastiska kontraster för att just uppnå själva den eftersträvade skratt-effekten.

...för att tycka att något är roligt?

En något mer sofistikerad form av humor finnar vi exempelvis i ordvitsar, ironi och sammanblandningar av perspektiv. Men dessa bygger som regel på att den som ska skratta också har tillägnat sig de kunskaper som behövs för att skapa de viktiga igenkänningarna.

När två världar möts och kolliderar och våra fördomar eller föreställningar på så vis åskådliggörs drar vi alltså gärna på smilbanden. Men vi glädjes inte åt samma saker.

Humorn är helt klart en viktig del i människans utvecklingsprocess. Den får oss att igenkänna skillnader mellan ”det egna” och ”det andra” (gärna på de andras bekostnad).

Samtidigt som den lär oss att ett alltför ensidigt synsätt inte bara gör livet mindre roligt men också väldigt instängt, enkelspårigt och rudimentärt.

3 kommentarer

Under Filosofi, Humor, Kommunikation

Taggat som

november 16, 2010 · 4:15 pm

83. Att hitta rätt i labyrinterna

Det är inte lätt...

Det är inte lätt...

Språket är som en labyrint, man kommer från ett håll och förstår saker på ett sätt – nästa gång kommer man från ett annat håll och känner inte längre igen sig. Detta är ungefär vad Ludwig Wittgenstein bl.a. hade att säga om språket.

Det är som med gubbarna som stod och turades om med att gräva en grop. Den ene säger så till den andre: – nu är det nog din tur att hugga i lite. Varvid den andre svarar: – nä, jag har aldrig någon tur.

Kommer vi från ett håll i den språkliga labyrinten så betyder ”tur” en sak – kommer vi från ett annat – betyder det något annat.

Men här snubblar vi på ordet eftersom det är dubbeltydigt (homonym) och ”tur” här kan betyder två helt olika saker.

På liknande sätt uppstod en missuppfattning när jag mötte en äldre man i skogen som undrade ”vart” jag kom ifrån. – Jag kommer från det hållet, sa jag och pekade bakom mig.

En stund senare, efter det att vi skiljts åt, slog det mig att det nog inte var ”vart” (riktningen) han frågade efter. Utan snarare ”var” (platsen) jag kom ifrån – alltså var jag bodde.

Och här var det då snarare hans oförmåga att skilja mellan ”var” och ”vart” som gav upphov till själva missuppfattningen. Men det borde jag ju kanske ha förstått!

En än mer pinsam situation uppstod en gång då jag var på en mottagning på amerikanska ambassaden i Stockholm. Jag hamnar med ambassadören som världsvant minglar runt bland sina gäster och han frågar mig var jag kommer ifrån och jag – min idiot – svarar, Sverige!

...att få en överblick och hitta rätt i en språklig labyrint

Det gäller alltså att veta var i den språkliga labyrinten den andre befinner sig men också att kunna avläsa vilken status den personen har i stunden för att vidmakthålla sitt eget perspektiv. Fattar man inte detta – så fattar man inte mycket!

Och man kan aldrig rulla tillbaka tiden och säga, eh ursäkta… Vissa stunder som går förlorade kan aldrig återuppstå och rättas till.

De gyllene tillfällena kommer och går och rullar hela tiden vidare. Det är därför som den grekiske guden Kairos avbildas med sin hårpiska hängande framåt. Du kan bara greppa honom i den stund han kommer – aldrig ett ögonblick senare när han har passerat.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Kunskap vs. Okunskap, Logos – Ord – Språk

Taggat som ,

november 5, 2010 · 1:44 pm

82. Ugglor i den svenska mossen, del 2

”equal in dignity and rights”

”equal in dignity and rights”…

Om nu någon trodde att det här med människans ”lika värda” hade sitt ursprung i det kristna kärleksbudskapet, så hade ni fel.

Det finns ingenting skrivet i Bibeln. Däremot står det något om att gud skapade människan men samtidigt också att han var ytterst selektiv i sin uppskattning.

I Galaterbrevet (3:27-28), som många troende åberopar för att få stöd för tanken om människors ”lika värde”, sägs bara att: ”är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.”

Vilket ju föga överraskande är lika uteslutande som vilken nationalistisk proklamation som helst. Ett tydligare exempel på en uppdelning i ”vi och de”, är väl svår att finna.

Så, det är alltså inte i Bibeln vi finner ursprunget till detta ”lika värde”.

Frågan är då om det uppstod med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948?

Svaret är dock inte helt entydigt… anledningen är att översättningen som Sverige antog inte verkar vara helt adekvat.

På engelska formuleras den inledande artikeln: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights.”

På svenska har det blivit: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Här ser vi att engelskans ”equal in dignity and rights” översatts med ”lika i värde och rättigheter” vilket faktiskt ger en annan innebörd!

blev i svensk tappning till "lika i värde och rättigheter".

…blev i svensk tappning till ”lika i värde och rättigheter”.

Vad som avsågs i deklarationen var att vi var ”lika i värdighet” – eller att vi skulle visas samma respekt och behandlas lika inför lagen.

Sedan 1974 har denna ”felläsning” ingått i den svenska regeringsformen 1: 2 §: ”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Denna bild är givetvis också Socialdemokratins som själva säger sig ha ”sina djupaste rötter i övertygelsen om alla människors lika värde och varje människas okränkbarhet.”

Vårt ”lika värde” som är Sveriges officiella signum och som ingår som en naturlig del i varje svensks identitet är alltså i grunden baserat på en felöversättning som inte ens överensstämmer med övriga världens syn på mänskliga rättigheter – en provinsiell pinsamhet som det nog är bäst att vi alla fortsätter att hålla tyst om.

Men vem skulle för övrigt bry sig om en sådana liten och obetydlig petitess???

2 kommentarer

Under Demokrati, Etymologi, Logos – Ord – Språk, Politik

Taggat som ,