Berikar det vår upplevelse av världen att kunna skilja, mellan färgerna orange…
Om det var så att en person som saknade ord för något – därmed också skulle få det svårare att se och vara medveten om just detta – vad skulle det då få för konsekvenser?
Forskningen har sedan länge kunnat påvisa att personer som talar ett visst språk, och som exempelvis inte gör någon skillnad mellan gult och orange, också får det svårare att upptäcka just sådana nyansskillnader.[1]
Och i en alldeles pinfärsk forskningsrapport från USA har ekonomen M. Keith Chen bland annat tittat på hur språket och de tempus vi använder påverkar vår förmåga att tänka kring vår framtid.
Och funnit att det är en betydande skillnad mellan sådana språk som klart skiljer mellan tempus och de som inte gör det i lika hög grad. Det har bland annat visat sig att befolkningen, i sådana språkområden där man inte betonar tempus, sparar 30% mer till sina framtida pensioner.[2] De betonar alltså inte på samma sätt skillnaderna mellan i dag och i morgon.
Ok!
Om språket vi talar (och därmed också tänker) så starkt påverkar hur vi tar viktiga beslut, vad säger då detta om oss människor? Ger oss språket då en djupare upplevelse av världen? En större medvetenhet?
…och gult?
Ja, det är frågan!
Men rent hypotetiskt bör man ändå av dessa resonemang kunna dra slutsatsen att det ändå skiljer en hel del mellan den person som bara har ett ordförråd på 5 000 ord och den som har tillgång till, låt säga, 25 000 ord?
Den senare har ändå 20 000 fler nyanser än den förre. Nyanser som sedan alltså har visat sig kunna påverka hur vi agerar och löser problem i tillvaron.
Lever vi då i olika världar? Ja på sätt och vis! I varje fall får man nog ändå säga att vi då och då gör strandhugg i olika dimensioner.
Men om den person som bara har en tiondel så stort ordförråd, trots allt har fler ord som betecknar exempelvis is, så har ju denne definitivt större möjligheter att klara sig just på svaga isar. Därför att orden vi skapar är inget annat än beteckningar som vi sätter på erfarenheter som vi är beroende av att kunna. Vi kallar dem därför sedan för ”kunskaper”!
Därför är också de som förmår se de små variationerna, som ser om isarna ska bära eller brista, dem vi gärna följer. Det vet alla som någonsin varit ute på en bräcklig havsis.[3]
[1] A study in language and cognition. By Brown, Roger W.; Lenneberg, Eric H. 1954
[2] The Effect of Language on Economic Behavior: Evidence from Savings Rates, Health Behaviors, and Retirement Assets, M. Keith Chen. Chen på TED Talks.
[3] Boken Vintervatten av Mårten Ajne
Anthrôpos Metron 
Språket är så intimt förknippat med kunskap. Funderar på om jag själv besitter någon kunskap som jag inte har ord för? Jag tror inte det. Och i vårt moderna, västerländska samhälle, vad skulle en sådan kunskap i så fall vara värd?
Språket och förmågan att uttrycka sig är en stor frihet, men ibland kan jag bli trött på det ständiga ordflödet i huvudet. Roar mig ibland med att försöka stänga av, uppleva med mina sinnen utan att verbalisera upplevelsen. Det är inte så lätt….
Om ordlösa kunskaper! Jo, att göra någonting bra med sina händer kallas hantverksskicklighet – en slags handens kunskap, om man så vill.
Om ständiga ordflöden. Jag tror inte att det är mängden ord i våra huvuden som avgör om vi ska uppleva dessa ständiga ordflöden eller inte. Det kan mycket väl vara så att den som bara hanterar 5000 ord har fler ordflöden än den som hanterar 100 000. Det handlar nog snarare om huruvida vi, när så krävs, kan ekonomisera med våra resurser.
Jag tänkte på hantverksskicklighet, men kom i alla fall just då fram till att även denna kan verbaliseras.
Läser en bok om skrivande av Elizabeth George där hon skiljer mellan the art and the craft of writing och driver tesen att hantverket bakom går att lära ut (det är också detta hon försöker göra i boken), precis som måleri, skulptur, fiolspel eller vilken annan konstform som helst har tekniker och verktyg att bemästra. Därmed inte sagt att alla som lär sig teorin bakom en uttrycksform kan omsätta den på ett proffsigt sätt i praktiken… Men är det inte först där själva konstnärligheten (”the art”) kommer in i bilden? Och är konstnärlighet en kunskap? Jag vet inte…
Nä, jag vet inte jag heller om konstfärdighet (the art) ska betraktas som kunskap. Vad jag dock vet är att man blir bättre på det man ofta gör. Jag kan tillexempel kavla ut en pizzabulle med händerna och snurra den i luften som en riktig Pizzaiolo, men det är ingen kunskap jag skulle kunna förmedla via ord – den sitter mer i händerna. Och det berömda uttrycket ”Ars longa, vita brevis” vilket vi brukar översätta med att konsten är lång men livet kort, innebar ursprungligen att det tar lång tid att lära sig en skicklighet samtidigt som livet är väldigt kort. Uttrycket myntades av den antike läkaren Hippokrates då han talade om vad som krävdes för att bli en bra läkare!