juni 28, 2010 · 12:49 pm

64. Det idealistiska misstaget

Man talar inom filosofin om det naturalistiska felslutet, vilket kortfattat innebär att man utifrån ett är felaktigt kommer fram till ett bör.

Vilket betyder att bara för att vi kan se hur något förhåller sig –innebär det inte samtidigt att det också skulle vara bra eller rätt.

Att vi exempelvis kan se att djungelns lag råder i naturen betyder inte att vi människor gör klokt eller rätt i att följa denna lag.

Att något förhåller sig på ett visst sätt innebär med andra ord inte att det också är bra eller ens eftersträvansvärt.

Det som är naturligt är alltså inte alltid rätt. Vilket vi kanske inte alltid har riktigt koll på.

Det finns givetvis i ett ”över-kulturaliserat” och civiliserat samhälle som vårt alltid grogrund för att vissa kommer att glorifiera det som är ”naturligt”. Och en sådan motkraft uppstår säkert som en slags naturlig motpol till det moderna urbana livets avsaknad av naturen.

En sådan motrörelse mot det skapade och artificiella har framförallt vuxit sig stark inom miljö- och vänsterrörelser (trädgårds-socialisterna) men dominerar även inom extremhögern.

De brunsvärta rörelserna har på så vis alltid stått de rödgröna nära vad gäller synen på vad som är naturligt och riktigt. Det handlar här förstås om samsynen och vurmen för det lilla, det småskaliga, jorden och familjen (blut und boden) och så förstås, avskyn mot bankväldet, storkapitalismen och USA.

Det motsatta felslutet, vilket man skulle kunna kalla för det idealistiska misstaget, innebär istället att vi utifrån vår starka vilja att tro på något också uppfattar att det förhåller sig så.

Alltså, felslutet innebär att bara för att vi uppfattar något som önskvärt – utgör det inte samtidigt en tillräcklig grund för att det också är på detta vis.

Ett talande exempel; bara för att vi vill att vi ska äga vissa mänskliga rättigheter innebär det inte att vi också har dem. Någon måste rimligtvis först ge dem till oss. Därefter måste de upprätthållas och skyddas.

En lag, en rättighet växer alltså inte av sig självt som träden i skogen och blommorna på ängen. De är en del av den värld det står i vår makt att skapa eller rasera. En kulturell skapelse, en värld i förändring.

1 kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Natur & Kultur

Taggat som , , ,

juni 21, 2010 · 12:40 pm

63. Genom olika medium

Om jag befinner mig ”här” och du befinner dig ”där”, så spelar mediet, det genom vilket vi kommunicerar, givetvis rätt så stor roll.  Enkelt uttryckt – om vi bägge befinner oss under vattnet i en swimmingpool så kommunicerar vi på ett annat sätt än när vi sätter oss i baren på hotellet.

Det är väl en sådan där självklarhet som egentligen är rätt överflödig att poängtera.

Men en och en, var för sig, är alla våra iakttagelser enkla. Tillsammans kan dock detta långa pärlband av självklarheter bilda en komplexitet som nog är det enda riktiga ”djup” vi har tillgång till. Precis som den svåraste matematik ändå förutsätter att vi ändå kan räkna till tio. Man kommer aldrig undan de allra mest grundläggande självklarheterna.

Och för att återgå till kommunikationens beroende av ett medium. När vi exempelvis kommunicerar via email så förmedlar vi ju inte riktigt samma saker som när vi sms:ar. Vi väljer alltså att säga olika saker och på olika sätt beroende på vilket medium vi talar genom. Och att mediet påverkar budskapet på detta sätt – det är ju ändå rätt självklart! Man blir liksom mer naturligt fåordig i ett trögflytande medium, i ett ständigt brus eller i en miljö där inget av det som sägs spelar någon roll.

Det kan ju till och med vara så att vi har att göra med budskap som färdats genom olika medier. Du twittrar exempelvis från din mobil vilket skickas vidare till min e-post som jag skriver ut för att i lugn och ro kunna läsa i hängmattan på landet…

Eller… jag lägger 4 timmar på research och att skriva ett blogginlägg om kommunikationens AXB som du får RSS:at till din mobil och försöker ögna igenom medan du väntar på att trafikljuset ska växla om till grönt…

Och då talar vi här alltså bara om den allra enklaste nivån av staplade självklarheter gällande kommunikation.

Sedan har vi kruxet med vem avsändaren är samt hur denne uppfattas, vilka mottagarna är, språket, kontexten, kunskaperna…

Och så börjar till slut även den enklaste lilla banala iakttagelse att inta sin säregna plats och funktion i en allt mer komplex helhet.

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Retorik, Sociala Medier

Taggat som

juni 18, 2010 · 9:00 am

62. Idioter!

De flesta av oss klarar ju av att knyta an och kommunicera utan att vara särskilt medvetna om hur vi egentligen bär oss åt. Vi förmår som regel att lyssna  – och vissa av oss hör dessutom vad andra säger. Stor sak!

En del av oss klarar till och med av konststycket att både lyssna och samtidigt förstå – och därefter även anpassa vad vi säger beroende på vem vi talar med – så att den andre förstår att vi har förstått. Ännu större sak!

Och om vi är någorlunda med så börjar vi exempelvis inte diskutera miljövård eller filosofi  med någon som sitter fastklistrad framför fotbolls-VM. Det vore liksom inte riktigt smart.

Och det är väl det som förmågan att kommunicera delvis handlar om här – anpassning – om man nu vill knyta an till någon annan.

”Don efter person”, sa man väl förr, och vad man menade var att man behövde närma sig olika personer på olika sätt.

Ett annat gammalt uttryck är att ”tala till bönder på bönders vis”, förvisso ett flagrant von-oben-perspektiv, men ger ändå uttryck för betydelsen av att kunna relativisera sitt tilltal. Helt enkelt för att kunna göra sig förstådd! Helt enkelt för att kunna föra ett samtal!

Men detta är det ju nu inte alla som gör eller ens vill göra. Alltså anpassa sig på detta sätt! Det finns många som bara önskar att få vara sig själva – göra sin grej. Inte längre förställa sig! Vara autentisk – okonstlad.

Idioter, mentalt efterblivna eller förståndshandikappade…

De som förr ställde sig utanför det gemensamma eller inte hade förmåga att förstå att ge sig in i gemenskap – kallades ursprungligen idioter!

Begreppet kommer ursprungligen från det grekiska ordet ”idiotes” som innebär att  vara en “egen” eller ”privat person”.

”Idioter” var alltså individer som inte hade förmåga eller lust att inordna sig några sociala sammanhang och som därför inte heller var delaktiga.

Alltså personer som bara hade ögon för det egna och inte ägde förmåga eller vilja att stämma av och relatera till andra.

Och utifrån denna tolkning lär det väl i dag finnas rätt så många ”idiotes”.

Och då talar vi alltså inte om några ”mentalt efterblivna” personer. Långt därifrån!

”Idiotes” var  ursprungligen en mer lindrig beteckning för just detta utanförskap eller oförmåga. Men ordet ligger givetvis till grund för ordet ”idiot” som tidigare användes för att beteckna någon som var ”förståndshandikappad”. Tillstånden är ju besläktade.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Etymologi, Relativism

Taggat som ,

juni 16, 2010 · 9:01 am

61. Den sokratiska metoden

Den har kallats dialektik, Elenchus eller Sokratisk dialog. Och inom utbildning i juridik har metoden alltid haft en självklar position. Inom psykoterapin har den på senare tid kommit i ropet speciellt inom den kognitiva terapin. Och inom managementteorier har den lyfts fram som metod inom TOC (Theory of Constraints). Och inom personalutveckling används den i dag som en metod att komma åt känslor och tankesätt som kan ligga i vägen för en fungerande organisation.

Metoden uppträder alltså första gången i Platons dialoger. Sokrates börjar vanligtvis med att introducera en frågeställning. Ämnet kan vara typ, vad är kunskap? Eller finns skönheten? Därefter är tanken att parterna gemensamt och dialektiskt ska undersöka och pröva ämnet för att se vilka svar man gemensamt kommer fram till.

Genom Sokrates enträgna utfrågningar synas så det aktuella ämnet och så fort någon föreslår ett svar träder Sokrates förnumstigt fram och bemöter detta med en följdfråga.

Sokrates yttrar nästan aldrig själv någon mening och kan därför heller aldrig ifrågasättas. Han är faktiskt mer att likna vid ett frågvist barn med sina eviga ”varfördå”!

Och eftersom det är stört omöjligt att i oändlig regression svara på ett barns alla ”varför” blir ju till slut motparten svarslös. Varmed snorungen blir stursk och upplever sig ha vunnit sammandrabbningen. Detta är Sokrates i ett nötskal. Metoden är säkert bra i sig men dess relativa värde beror nog på vem som faktiskt håller i taktpinnen.

Det finns givetvis också ett genomgående Platonskt anslag i dialogerna. Och detta perspektiv lyser starkt igenom Sokrates olika försök att spela okunnig utfrågare. Denna okunskap är faktiskt nästan mer att betrakta som en pose. Och han ter sig mest likt en raljant översittare som vill glänsa i skenet av sin egen förträfflighet.

Utifrån ett mer dynamiskt men framförallt öppet och välvilligt perspektiv är metoden säkert riktigt bra men det krävs framförallt ett mer ödmjukt sinnelag än Sokrates för att få den att riktigt fungera.

För övrigt: I Diógenes Laértius bok ”Om berömda filosofers liv, åskådningar och kärnfulla yttranden” från 200-talet kan vi läsa att, citat: ”Protagoras uppfann den metod som vi i dag känner som den Sokratiska”. Slut citat!

1 kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Retorik

Taggat som ,

juni 11, 2010 · 10:12 am

60. Hundar skäller alltid…

Jag skulle tro att de allra flesta upplever en känsla av konflikt eller i varje fall någon grad av nötning i mötet med andra – speciellt i kontakten med det som är okänt. Ibland kanske det upplevs som en utmaning och en prövning, andra gånger mer som ett hot. Men oavsett hur vi relaterar till det okända så handlar det ändå om att det i dessa situationer uppstår en typ av friktion eller frustration som måste hanteras på ett eller annat sätt för att det hela ska löpa väl.

Herakleitos, den obskyre, uttryckte det så här: ”Hundar skäller alltid på dem de inte känner.” Det kan låta som en trivial iakttagelse men är, vid närmare betraktelse, just en sådan trivialitet som faktiskt säger oss en hel del.

I kontakten med den andre sätts vi, våra kunskaper och självbilder på yttersta prov. Det kan handla om vår oförmåga att hantera språkliga eller kunskapsmässiga skillnader. Det kan handla om skilda erfarenheter och historia så fjärran från varandra att de inte längre kan sägas vara riktigt jämförbara.

Att då förstå sig på och samtidigt hantera den andres preferenser, värderingar och önskningar kan vara besvärligt. Mer eller mindre! Vissa av oss ser dock ut att kunna klara av det bättre än andra.

Vi är alla olika och vi hanterar dessa olikheter på olika sätt.  Och frågan är vad det är som gör vissa av oss till kloka och medkännande individer och andra till raka motsatsen? Varifrån kommer denna tysta kunskap som några verkar kunna förkroppsliga medan andra tvingas stövla fram som ohyvlade, egoistiska träklossar?

Handlar det här om en kunskap eller om någon slags medfödd emotionell intelligens? Kan vi förvärva dessa egenskaper om de saknas? Kan vi förlora dem om de en gång funnits? Är de personliga eller ingår de som en del av vår kultur?

Platon diskuterade ämnet ingående i ”Protagoras”. I dialogen låter han Sokrates ta ställning mot just Protagoras och sofisterna om betydelsen av utbildning. Sokrates och Platon menade att kunskaper var medfödda. Protagoras å sin sida argumenterade för att de kunde läras och var kulturellt betingade. Och det känns ju i sådana fall mycket mer hoppfullt!

3 kommentarer

Under Demokrati, Relativism, Sofistik

Taggat som ,

juni 8, 2010 · 9:22 am

59. Attack! – Det enda rätta

Alltför tungt beväpnad israelisk militär bordade på internationellt vatten flera skepp med hjälpsändningar till palestinierna i Gaza. Passade samtidigt på att avrätta några turkar och hävdade sedan att de handlat i självförsvar. Vi har hört – vi har sett det förut!

Det handlar här om hur vissa, som tar sig själva på det allra blodigaste allvar, förmår agera när det handlar om att värna det egna. Det allra heligaste!

Det verkar finnas en slags grundläggande retorik som triggas när helst en individ eller en grupp betraktar och försvarar sina handlingar som ”det ENDA rätta”. De går då in i ett slags svindlande tunnelseende som eliminerar förmågan att se och betrakta sina egna ageranden. Det är som om de självkritiska förmågorna inte längre behövdes, inte längre riktigt räknades.

I den amerikanska författaren Dave Eggers senaste dokumentära roman ”Zeitoun”* kan vi följa den syriske entreprenören Abdulrahmans öden i sin kanot och genom det amerikanska ”rättsystemet”** efter att orkanen Katrina drabbade New Orleans i augusti 2005.

Bägge dessa incidenter, Katrina då och Gaza nu, skildrar vad som kan hända när en samling personer, i en isolerad situation – i ett slags undantagstillstånd – ges egen auktoritet och fritt spelrum. Och hur dessa personer då kan begå de mest hårresande handlingar.

Så tunn, så bräcklig är alltså våra värdesystem. Den moral som vi kollektivt och offentligt hyllar delas inte alltid av alla.

Abdularahman Zeitoun

Det gäller att komma ihåg detta om vi mot förmodan skulle börja drömma om något så absurt som individuell frihet eller om att få leva sitt liv utan onödig överstatlig styrning eller inblandning.

Utan den formella byråkratins upprätthållande av rättsystemet skulle troligtvis precis vad som helst kunna hända. Nu händer det förvisso konstiga saker ändå… men man kan ju ändå föreställa sig vad som mer skulle kunna inträffa om det inte fanns några kontrollorgan alls.

Det är därför som transparensen är vårt enda egentliga skydd mot att makten inte tar sig oproportionella friheter. Det konstanta arbetet med att etablera och upprätthålla ett transparant samhälle måste vara en av demokratins och rättsamhällets främsta uppgifter.

Det handlar  då främst om sådant som offentlighetsprincipen, yttrandefriheten och den fria pressen som alltså är det öppna samhällets främsta övervakare och försvarare. Vi har inte råd att vara utan dem.

* First published in the USA by McSweeney´s in 2009.
** Vilket snarare utgjorde bristen på ett rättssystem

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,

juni 3, 2010 · 9:35 am

58. Post-partisan-ship-ness

Pragmatiker & Pragmatist

I dag är det mycket som är annorlunda i förhållande till exempelvis 1997 eller 1984. De flesta av oss* vet numer att vi lever i en föränderlig och pluralistisk värld i vilken det blir allt svårare att hitta några riktigt stora och övertygande sanningar. Och många ser livets ständigt pågående växelspel och alltings förgänglighet utan att ens behöva vara dedikerade Buddhister.

Flertalet av de moderna vetenskaperna utgår i dag också från att deras studium faktiskt är kontextrelaterade. Inom ekonomi, sociologi, psykologi eller marknadskommunikation (ja även till viss del inom naturvetenskapen) utgör de relationella samspelen själva hjärtat i kunskaperna. Världen har alltså helt enkelt blivit allt mer relativ.

I USA har en uttalad pragmatist**nyligen intagit det högsta ämbetet och följdriktigt beskyllts från såväl höger som vänster för att vara utan tydlig ideologi.

Man har talat i amerikansk media om en ny amerikansk politisk trend (post-partisanship) som söker svar och samarbeten bortom de gamla polariserade ideologiska låsningarna. Detta är en trend som dessutom växer sig allt starkare, speciellt med den generation som vuxit upp med internet.  Som bortblåst är plötsligt den gamla stela västerländska och dogmatiska konservatism som bara hade ett entydigt svar på alla möjliga frågor.

Visst är det så, men samtidigt är det faktiskt inte fullt så enkelt.

För motsatsen talar att större delen av vår samtid trots allt inte alls godtar denna demokratiska och pluralistiska beskrivning av världen. Många sitter fortfarande och tjuvhåller på de stora sanningarna och förmår i ord av egen rättfärdighet att döma dem som inte delar deras världsbild.

Fundamentalism, ensidighet, ideologisk konservatism och antidemokratiska strömningar återfinns fortfarande, såväl ihjärtat av Europa som i USA och i resten av världen.

Dessa fasta övertygelser kanske inte alltid uttrycks på samma sätt men utgår i grunden från samma strukturella förhållningssätt. Gemensamt för dem alla är att de okritiskt alltid tror sig själva ha rätt – medan alla andra därmed med nödvändighet måste ha fel.

Men ska vi bygga en gemensam framtid som är något att bygga på kan vi inte längre hänge oss åt det som skiljer oss åt, för att nu parafrasera presidenten och pragmatikern, Barack Obama.

*Det vill säga, vissa av oss moderna sekulariserade världsmedborgare…

 

**”Pragmatist” innebär någon som utgår från en pragmatisk världsåskådning – och ska inte sammanblandas med begreppet ”pragmatiker”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Pragmatism, Relativism

Taggat som , ,

juni 1, 2010 · 11:30 am

57. Att stå stadigt i en föränderlig…

Old man river

Allting flyter? Åtta bokstäver! En typiskt korsords fråga. Uttrycket ”Panta rei” härstammar från den gamle tänkaren Herakleitos. Den förste att vända blicken in mot begreppsvärlden och som skapade, om än lite tillyxat, ett språk som försökte fånga den tänkande människans förutsättningar.

Med sitt gåtfulla språkbruk blev han känd som ”den dunkle från Efesos”. En anekdot berättar att när Euripides frågar Sokrates om han tagit del av Herakleitos tankar, så svarar denne: ”Vad jag har förstått är helt förträffligt och jag är säker på att det jag inte har förstått är lika bra. Men det krävs en dykare från Delos för att få upp det”.

Dunkel eller inte, Herakleitos slog an tonen på ett flertal frågor som många brottats med sedan dess. Han var exempelvis den förste att sätta själva begreppet logos (alltså språket, ordet, förnuftet) på kartan och blev därmed också den förste att försöka uttrycka hur central begreppsvärlden är för vår förståelse av världen.

Han var också den förste att uppfatta förändringen som ett fenomen och hans kryptiska bilder av denna princip har överlevt till våra dagar. Många av oss har säkert hört sägas att det inte går att stiga ned två gånger i samma flod. Och det är en bild jag tror de flesta av oss kan förstå – hur vattnet hela tiden strömmar och nytt vatten rinner till. Själva begreppet ”flod” är alltså en sammanslagning av mängd olika kvaliteter varav vissa utgör processer.

Och den intressanta följdfrågan uppstår: Hur står man stadigt i en ständigt flytande värld? Hur skapar vi den stabilitet vi så väl behöver? För politiken, för rättsväsendet, för vetenskapen och inte minst för vardagslivet?

Många har tytt sig till dogmer av olika slag – oomkullrunkeliga idéer som av generationer fästs i urberget. Det problematiska med denna metod är dock att vi inte riktigt har kunnat enas kring vilka av alla dessa sanningar som ska vara allena vägledande.

Andra har förhållit sig mer ”pragmatiskt” till denna osäkerhet. Ordet ”pragma” betyder ursprungligen just detta föränderliga ”ting” som vi inte riktigt kan få fatt på. Och pragmatismen handlar just om att förhålla sig till denna osäkerhet på bästa tänkbara sätt!

2 kommentarer

Under Logos – Ord – Språk, Pragmatism, Relativism

Taggat som , ,

maj 26, 2010 · 12:59 pm

56. Att säga rätt sak…

Kairos

Kairos...

Det finns nu givetvis egenskaper som är bra och sådana som är dåliga. Det finns också egenskaper som är bra i vissa situationer och dåliga i andra. Mod exempelvis betraktas oftast som en positiv egenskap men när det går illa kallar vi samma egenskap för dumdristighet eller övermod. Och utfallet är ju oftast inget som den modige kunde veta på förhand. Att vara modig på ett bra sätt kräver alltså ytterligare några förmågor för att det hela inte ska gå över styr. Det kräver förmodligen också en förståelse för situationen och en förmåga till rätt timing – Kairos.

Kairos eller Caerus (lat.) är den flyende tidens gudom i det antika Grekland.  Han avbildas vanligtvis med en rakkniv i handen därför att han är så skarp och exakt. Han står på tå eftersom han alltid är på språng och ofta avbildad med vingar. Håret hänger ned över hans ansikte medan nacken hans är alldeles kal. Myten vill visa att du endast kan ta tag i honom när han kommer men aldrig när han är på väg bort.

När vi tänker att, ”ah, jag borde ju ha sagt…”, så är det just Kairos vi inte lyckades fånga. Och när nästa tillfälle uppstår och vi just säger det där som vi så gärna ville ha sagt, märker vi snart att slagkraften inte riktigt vill infinna sig. Det blir inte riktigt så som vi hade tänkt oss. Därför att de där väl genomtänkta orden aldrig på förhand kan anpassas till en framtida hypotetisk situation.

Hans nacke är kal

...nacke är alldeles kal

Att verkligen få till det, vid rätt tillfälle, är alltså inte något man kan lära sig en gång för alla. Det handlar snarare om en förmåga att se och rätt relatera till en mängd olika saker i en föränderlig situation.

Kairos handlar just om att kunna identifiera själva det mönster som uppstår mellan, vad vi skulle kunna betrakta som, en rad dynamiska och viktiga referenspunkter som bildar själva förutsättningarna för all lyckad kommunikation. När dessa samspelar och mönstret skönjs uppstår förmågan som i bästa fall förmår slå huvudet på spiken.

(Vilka dessa dynamiska referenspunkter är, är bland annat beskrivna i kapitlet VI. Kairos – Den flyende tiden – Det rätta ögonblicket i ”Meningen med Varför? Lösenord kan fås på förfrågan.)

Lämna en kommentar

Under Retorik, Sofistik

Taggat som

maj 24, 2010 · 10:42 am

55. Filosofi vs. Sofistik

Platon pekar visar vägen

Platon visar vägen uppåt...

Själva ordet ”sofist” är härlett ur ordet ”sofia” som betyder kunskap eller visdom – det var alltså ursprungligen ett positivt epitet för dem som ägde kunskaper! Men efter filosofins uppkomst under 300-talet f.kr. kom ordet istället att beteckna den som arbetade med förment, ytliga och bedrägliga argument…

Det var bl.a. Platon, som ägnade större delen av sitt liv och författarskap åt omvärderingen av kunskapen, som implementerade det nya begreppet ”filo-sofi” – alltså ”kärleken till kunskapen”. Detta för att särskilja sin speciella och ”sanna” kunskapsgren från den ”falska”.

Den nya filosofin tog avstånd från det som hade med praktiska kunskaper att göra och som rörde det mer ”timliga” – vilket betraktades som ytligt. Man såg alltså ned på kunskaper som handlade om exempelvis skrivkonst, läkarkonst, geometri, astronomi och retorik.

Vad de så kallade filosoferna opponerade sig mot var de empiriska vetenskaperna som man ansåg bara var intresserade av saker och tillstånd i sinnevärlden. Man betraktade därför dess utövare som ”sensualister” – alltså sådana som hämtar kunskaper från sina sinnen.

Vi talar nu om de första idealisterna som var tänkare i Sokrates och Platons efterföljd. Istället för erfarenheten satte de tänkandet högst. Det är också därför de vanligtvis kallas för ”rationalister” och deras motståndare betecknades följdriktigt som ”irrationella”.

Till grund för det ursprungliga, filosofiska tänkandet ligger alltså en föreställning om att idéernas värld är mer verklig än erfarenhetens och sinnenas verklighet. Det är detta som är den ständigt springande punkten.

...medan Protagoras begrundar världens tillstånd

På så vis har filosofin levt sida vid sida med tro och religion i många tusen år. Och vår religionsutveckling skulle aldrig ha blivit vad den blev utan detta stöd.

Riktigt så illa är det förvisso inte längre. Inom filosofin ryms i dag en rad olika föreställningar och tolkningar. Men det icke-empiriska arvet lever kvar med den förklenande synen på materialism, common-sense och erfarenhet.

Inte undra på att många av de vetenskaper som emanerat ur filosofin valt att gå sina egna vägar – ofta utan att vända sig om. Sådana vetenskaper som naturvetenskap, psykologi, sociologi, vetenskapsteori, kognitionsvetenskap…

Den självförhärligande filosofin, av sina egna ofta hyllad som ”konungen bland vetenskaper”, har aldrig lämnat något utrymme varken för kritiskt tänkande eller för det undersökande och praktiska kunnandet.

1 kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sofistik

Taggat som , ,