Kategoriarkiv: Natur & Kultur

118. Den perfekta människan

Konfucius hade nog blicken för den problematik som...

Diskussioner om vad som är bäst – höger eller vänsterperspektivet – har med största säkerhet pågått länge. Vi finner exempelvis en tråd hos den kinesiska politiske tänkaren Konfucius, som levde omkring 500-talet före vår tidräkning. Det klockrena uttalandet säger: ”Mästaren sade, När naturen utbalanserar kulturen uppstår barbari. När kulturen utbalanserar naturen uppstår pedanteri.” (Samtal 6:16)

Och sentensen kan vi i dag mycket väl tolka som så att om samhället styrs för ensidigt av tjänstemän, intellektuella och idealister (Kultur) så blir resultatet en småskuren och pedantisk byråkrati.

Alltså ett perspektiv utan kontakt med verkligheten. Och med verklighet menar jag här – hur människor faktiskt uppfattar saker, hur de reagerar känslomässigt, vad de har för ”naturliga” drivkrafter. Som exempelvis att värna sin egen familj, avkomma, egendom – eftersom detta i slutänden är allt som betyder något för individen (ex. i en krissituation när allt ställs på sin spets).

Men så har vi också den extrema motsatsen – om staten istället ensidigt styrs med hjälp av naturens mer hårdföra principer och preferenser – militär, ekonomi, maktpositioner (den starkares kamp i syfte att värna just sin egen familj, avkomma, egendom) – uppstår snart ett barbariskt och osofistikerat styrelseskick.

Nu, inom denna principiella tankestruktur kan vi även placera in Bengt Ohlssons kritik mot vad han upplever vara kulturvänsterns hegemoni i kultursverige – och denna utpekade grupps kraftiga motangrepp.

...som Bengt Ohlsson väckt liv i genom sin attack på "kulturvänstern"

Bengt Ohlsson pekar (lite darrhänt måhända) på att kulturvänstern alltid drivs av en slags blind och ensidig ideologi där makten alltid har fel och där de utsatta till varje pris bör stödjas.  Som han säger:

”I min artikel var jag och ryckte i vänsterns allra käraste snuttefilt: övertygelsen om att man står på den lilla människans sida mot övermakten. Att man befinner sig i ett hopplöst underläge.” 

Det handlar här alltså om vänsterns ständiga värnande av sådana ”maktlösa grupper” (sic! får man nästan infoga) som kvinnor, homosexuella, samer, kurder, palestinier, brottslingar, invandrare, cyklister, fotgängare och andra utsatta minoriteter, etc.

Och vänsteretablissemangets svar lät inte vänta på sig. Ohlsson utpekades som en landsförrädare som, som han själv upplevde det, ”hade sålt ut hela befolkningen till en ockupationsmakt för trettio silverpenningar.”

Och för att då avrunda detta med Konfucius egna slutord – ”När kultur och natur balanseras väl uppstår den perfekta människan” – så kanske vissa pusselbitar kan falla på plats.

(Och är det så att inte några pusselbitar faller på plats – så kanske mitt förra inlägg kan skänka lite ledtrådar: 117. Verkligheten någon annanstans)

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Natur & Kultur, Tabun

93. De goda vildarna!

Idéer om demokrati och rättvisa uppstår varken hos ädla vildar...

I Jean-Jacques Rousseaus efterföljd har en romantisk kult vuxit fram som värnar det naturligt ursprungliga. En kultur som ser naturen som moralisk förebild och barnet som den oförstörda människan. Man ogillar teknik, intellektualism och sådant som uppfattas som artificiellt. Och hyllar samtidigt en bild av människan och naturen i nära och jungfruligt tillstånd.

Detta tankegods färgar nu också stora delar av vår nutidskultur. Hos allt från trettiotalets ”blut-und-boden-vurmande” nazister till dagens miljörörelsers mest istadiga språkrör; från blomsterbehängda hippies till den senaste tidens ideologiska förespråkare av global demokrati och mänskliga rättigheter.

Och det de alla har gemensamt är idén om att människan i sitt natur- och urtillstånd är ett oskyldigt men kapabelt djur fördärvad av tillfälliga olyckliga omständigheter.

Jag menar nu inte att alla dessa grupper har ett gemensamt mål eller ens liknande utgångspunkter – vad jag säger är att de gemensamt drivs av en idealistisk önskan om att människan i sitt urtillstånd besitter vissa inneboende kvaliteter.

Långt före Rousseau pekade Thomas Hobbes snarare på att vi i naturtillståndet mest får uppleva att The life of man is solitary, poor, nasty, brutish, and short”. Och tvåtusen år tidigare menade Protagoras att det främst var genom kultiveringen av vårt politiska medvetande (politike techne) som vi kunde börja bygga fungerande och rättvisa samhällen.

...eller hos tjurskalliga diktatorer

Idén om det demokratiska samhället uppstår inte i ett land där folket måste slåss om brödkanter på stadens soptippar. Det uppstår inte bland människor som tillber olika gudar eller hyser skilda förhoppningar kring framtiden.

Desperata viljor kan möjligtvis samlas för att de delar en tillfällig och gemensam idé; ett hot som måste undanröjas; en diktator som måste störtas. Men när väl detta mål är uppfyllt kommer ofelbart den tillfälliga gemenskapen att splittras och ”naturtillståndet” att inträda. Vi har sett det förut, både i Bagdad – och i Kabul.

Det finns inga short-cuts till samförstånd, det går inte att trolla fram en gemensam kultur som är själva förutsättningen för att skapa en civilisation grundade på demokrati och mänskliga rättigheter.

Detta måste givetvis vi moderna individer i all vår välvilja begripa; i ett kort och strävsamt liv kan en stunds diktatur vara att föredra framför en lång tid av kaos och blodsspillan.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Natur & Kultur

66. En sommarberättelse

Hon ligger där på gräsmattan under en buske – medan livet nu lämnar. Och jag tänker, jag måste nog ändå ta och begränsa hennes lidande. Jag har funderat så sedan i julas, ända sedan hon först började visa vissa tecken på att hon var lite gammal och skamfilad.

Det hela började med att pälsen tappade glansen. Sedan att hon inte riktigt längre ville äta vad som serverades. De sista veckorna har det mest bara varit gräddblandad mjölk och färsk köttfärs som gällt.

Och för bara ett par dagar sedan kom hon dragandes på en åkersork som nästan vägde lika mycket som hon själv – hon orkade dock bara gnaga sig igenom en fjärdedel.

Nu har hon alltså lagt sig i skuggan under en buske – kan inte längre resa sig. När jag närmar mig ger hon ifrån sig ett knappt hörbart mjauu och blinkar lite. Jag stryker henne lätt över den rangliga kroppen och ett lite knackigt spinnande hörs.

Då först bestämmer jag mig. Nä, jag ska inte alls förkorta hennes lidande. Hon ska faktiskt få lov att ligga där i gräset och dö.

Och jag tänker, hur kommer det sig att vi är så inställda på att förkorta våra djurs liv när vi aldrig skulle drömma om att göra det med våra nära och kära. De får minsann både bli gamla, skraltiga och skabbiga utan att vi ens kommer på tanken att vi ska sätta stopp för deras lidande.

Det är nästan som att vi tar människans lidande som något naturligt, något som vi bara har att acceptera. Människor får i princip bli hur dåliga som helst samtidigt som vi alla förväntas vara närvarande och med jämnmod åse deras förfall.

Varför är det på detta viset?

Varför förväntas vi agera när vi ser ett djurs liv gå mot sitt slut men inte när det gäller en människa?

Jag har märkt att det nästan betraktas som inhumant att låta en katt ligga och dö under en buske – samtidigt som det uppfattas som omoraliskt att säga att det inte spelar någon roll om ens åldersdementa mamma trillar av pinn…

Hur hänger det här ihop egentligen?

2 kommentarer

Under Mysterier, Natur & Kultur, Prsonlgt

64. Det idealistiska misstaget

Man talar inom filosofin om det naturalistiska felslutet, vilket kortfattat innebär att man utifrån ett är felaktigt kommer fram till ett bör.

Vilket betyder att bara för att vi kan se hur något förhåller sig –innebär det inte samtidigt att det också skulle vara bra eller rätt.

Att vi exempelvis kan se att djungelns lag råder i naturen betyder inte att vi människor gör klokt eller rätt i att följa denna lag.

Att något förhåller sig på ett visst sätt innebär med andra ord inte att det också är bra eller ens eftersträvansvärt.

Det som är naturligt är alltså inte alltid rätt. Vilket vi kanske inte alltid har riktigt koll på.

Det finns givetvis i ett ”över-kulturaliserat” och civiliserat samhälle som vårt alltid grogrund för att vissa kommer att glorifiera det som är ”naturligt”. Och en sådan motkraft uppstår säkert som en slags naturlig motpol till det moderna urbana livets avsaknad av naturen.

En sådan motrörelse mot det skapade och artificiella har framförallt vuxit sig stark inom miljö- och vänsterrörelser (trädgårds-socialisterna) men dominerar även inom extremhögern.

De brunsvärta rörelserna har på så vis alltid stått de rödgröna nära vad gäller synen på vad som är naturligt och riktigt. Det handlar här förstås om samsynen och vurmen för det lilla, det småskaliga, jorden och familjen (blut und boden) och så förstås, avskyn mot bankväldet, storkapitalismen och USA.

Det motsatta felslutet, vilket man skulle kunna kalla för det idealistiska misstaget, innebär istället att vi utifrån vår starka vilja att tro på något också uppfattar att det förhåller sig så.

Alltså, felslutet innebär att bara för att vi uppfattar något som önskvärt – utgör det inte samtidigt en tillräcklig grund för att det också är på detta vis.

Ett talande exempel; bara för att vi vill att vi ska äga vissa mänskliga rättigheter innebär det inte att vi också har dem. Någon måste rimligtvis först ge dem till oss. Därefter måste de upprätthållas och skyddas.

En lag, en rättighet växer alltså inte av sig självt som träden i skogen och blommorna på ängen. De är en del av den värld det står i vår makt att skapa eller rasera. En kulturell skapelse, en värld i förändring.

1 kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Natur & Kultur

49. Bingo!

Ett lamm blir inte en tiger bara för att man rakar av den ullen. Lite annorlunda är det för män. Otvetydigt ger i varje fall en snaggad man ett mer macho intryck än en blek sådan med fjunig halvflintis!

Och anledningen till att så många män snaggar sig är väl, får man förmoda, att de därigenom upplever sig mer attraktiva. Den lite mer tuffa och kantiga personligheten utstrålar helt enkelt en större självtillit – vilket säkert också är självgenererande.

De män som visar förmågan att vara självsäkra signalerar därmed också ett oberoende som vanligtvis uppfattas som styrka och potens. Dessa signaler kan vi nu givetvis uppnå på en rad olika sätt. Och det kanske, för en man, främst handlar om att hitta en personlig ”blend” som ger det bästa och mest trovärdiga resultatet.

I tonåren är de mest populära killarna de som är orädda, äventyrliga och självsäkra – och de får också alltid de snyggaste tjejerna.

Vissa hävdar dock att det är just de ”snyggaste tjejerna” som sätter själva statusmarkeringen genom att välja de män som de finner vara mest attraktiva. Resten av gruppen följer sedan i samma spår. (Osäkert dock vilka man då menar ha utsett de ”snyggaste tjejerna”?)

En rapport från Skottland har visat att en man i en Rolls Royce attraherar kvinnor i högre grad än en man i en gammal trefärgad Ford. Den dyra bilen signalerar rikedom som signalerar styrka som i sin tur gör att dessa män kan få yngre och vackrare kvinnor. Kom det som en överraskning? Inte det!

Däremot är det mer intressant att läsa om en forskning som funnit att kvinnor som lever med rika män får fler orgasmer än sina systrar som måste hålla till godo med fattiglappar. Det oväntade i denna rapport är ju att de kvinnliga ”lyckosökarna” då faktiskt kan glädja sig åt både rikedom och en större sexuell tillfredsställelse – samtidigt. Bingo!

Attraktiva manliga attribut?

Från Chicago University kommer ett forskningsresultat som visar att en man som bara är ”five foot tall” måste tjäna 325.000 dollar mer för att på den kvinnliga attraktionsskalan kompensera en man som är ”six foot tall”.

Det ni alla småkillar – det kan man kalla både orättvist och för bristande jämlikhet! Men kanske vi skulle kunna jobba på att få till någon form av kvotering…

2 kommentarer

Under Makt och Rädsla, Natur & Kultur, Sanning & Inkonsekvens

46. Symbolisk balansgång

Niels Bohrs vapen

Det kan alltid vara på det ena sättet, det vet vi. Och vi är inte dummare än att begripa att det även kan vara på det andra sättet. Men att det samtidigt skulle kunna vara på bägge sätten – den möjligheten överskrider vanligtvis det sunda förnuftet.

Inom den kinesiska kulturen däremot har tanken på balansen mellan motsatser inspirerat allt från matlagning och hälsa till medicin och politik.

Det kinesiska tecknet ”Tai Chi” som visar de bägge krafterna ”Yin & Yang” sammanfattar på många sätt den kinesiska nationens kulturella arv.

Här i väst har tecknet dock mest blivit en symbol för en alternativ och holistisk flumkultur som utvecklades under andra hälften av 1900-talet.

Men denna tolkning av ”Tai Chi” är nu ungefär lika enkelspårigt okunnigt som att ge Hitler upphovsrätten till swastikan – som för övrigt är en ca. 8000 år gammal symbol för rörelse (och som dessutom fortfarande pryder nästan varenda lastbil i Indien).

Intressant att notera är att när den danske fysikern Niels Bohr erhöll Elefantorden 1947 valde han just det kinesiska tecknet i sitt vapen tillsammans med den latinska texten, ”contraria sunt complementa””motsatserna är kompletterande”.

Och tolkat utifrån denna aspekt blir ”Tai Chi” som begrepp riktigt intressant.

Hos den kinesiska tänkaren Konfucius, som levde omkring 500-talet före vår tidräkning kan vi läsa: ”Mästaren sade, När naturen utbalanserar kultur uppstår barbari. När kultur utbalanserar natur uppstår pedanteri.” (Samtal… 6:16)

Här sätts själva balansprincipen i ett sociologiskt perspektiv. Och sentensen kan tolkas som så, att om riket enbart styrs av regelverk, tjänstemän & intellektuella (Kultur – Demokrati) så blir resultatet en småskuren pedantisk byråkrati.

Men om staten istället ensidigt styrs med hjälp av naturens mer hårdföra principer som militär, pengar & makt (Natur – Muskler) – uppstår snart ett barbariskt och osofistikerat styrelseskick.

Please Horne

Horn Please!

Utifrån en liknande tankegång kan vi också betrakta mer personlig karaktäristika; är man en resonerande person agerar man på ett sätt. Är man en energisk känslomänniska handlar man på ett annat.

Och som Konfucius avslutar den citerade strofen: ”När kultur och natur balanseras uppstår den perfekta människan.”

Kinas förståelse för balans ger ändå ett visst hopp om framtiden.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Mysterier, Natur & Kultur