Kategoriarkiv: Natur & Kultur

263. Ehh… vad jag menade var bara

220px-Byrakrati

”Mästaren sade, När naturen utbalanserar kulturen uppstår barbari. När kulturen utbalanserar naturen uppstår pedanteri.” (Samtal 6:16)

I skriften Samtal med Konfucius kan vi läsa: ”Mästaren sade, När naturen utbalanserar kulturen uppstår barbari. När kulturen utbalanserar naturen uppstår pedanteri.” (Samtal 6:16)

Det här kan vi tolka som att om samhället i alltför hög grad styrs av tjänstemän, intellektuella och idealister (Kultur) så kan resultatet bli en småskuren och pedantisk byråkrati som fjärmar sig från vad andra kanske uppfattar som verkligt och riktigt.

Men om samhället däremot ensidigt styrs med hjälp av naturens mer hårdföra principer – som militärer, ekonomiska system eller utifrån personliga styrkepositioner – uppstår ett barbariskt och osofistikerat styrelseskick där ingen bryr sig, varken om det gemensamma eller om de svagaste och mest utsatta i samhället.

En variant av denna spänning som nu finns mellan natur och kultur, ser vi i dag i form av kampen mot det öppna samhället. Våra demokrati- och upplysningsideal är en kulturell artefakt – alltså icke-naturliga och om vi skulle sluta upprätthålla dessa värden, skulle snart världen falla tillbaka in i ett naturtillstånd där bara den starke tog sig fram, patriarkatet höll i piskorna och makten ägde sin rätt.

Vår kamp för att upprätthålla det kultiverade samhället är därför som att försöka ta sig upp för en rulltrappa som ständigt går nedåt. Där finns ingen tid för vila!

Men vår väg framåt är dessvärre inte heller spikrak utan förutsätter att vi ibland måste ta oss fram i cirklar. För att inte avstånden till de andra som inte riktigt hängt med – ska bli för stort!

645@70

Därför många bland oss befinner sig fortfarande i en kamp för överlevnad där personlig styrka kanske innebär den enda räddningen.

Det var väl framförallt det jag ville ha sagt i det förra inlägget![1]

Samtidigt som vi i upplysningens namn utvecklar våra samhällen – får vi inte glömma varifrån vi kommer; var noll-punkten är!

Därför många bland oss befinner sig fortfarande i en kamp för överlevnad där personlig styrka kanske ibland innebär den enda räddningen.

Och Konfucius kloka ord fortsätter: ”När kultur och natur balanseras väl uppstår den perfekta människan.”

Med dessa ord kan vi också se att skiljelinjen inte bara går mellan oss och de andra – utan även tvärs genom våra egna gemenskaper och kanske även genom våra egna personligheter. Och när den ena sidan excellerar svarar alltid den andre med revolt.

——————————————————–

[1] 262. Huvudlösa dåd i Köpenhamn

2 kommentarer

Under Demokrati, Natur & Kultur, Politik

206. Kulturskymning eller gryning?

Ivan-Kreuger

”Jag vet att konsekvenserna kommer att bli förödande – men jag kan ändå inte låta bli.”

På Ivar Kreugers skrivbord i New York fann man strax efter hans självmord i Paris 1932 ett tidningsurklipp föreställande en pojke med en pinne petandes i ett getingbo. Under bilden stod: Jag vet att konsekvenserna kommer att bli förödande – men jag kan ändå inte låta bli.

Och det finns givetvis mycket man helst bör undvika att peta i eftersom konsekvenserna aldrig kan bli annat än – mer komplicerade.

Något jag grunnat på ett tag är vårt (alltså ditt och mitt) ömsinta förhållande till det vi kallar ”kultur” och varför vi upplever den så viktig? Vad är det i kulturen och då främst inom ”de sköna konsterna” vi värdesätter så högt? Och varför tror vi att dessa även är viktiga för andra? Svara mig gärna på det!

Och hur kommer det sig att konservativt lagda som regel är större kulturkonsumenter än andra samtidigt som de är mindre benägna att låta kulturen finansieras med offentliga medel? Och varför är kulturarbetarna själva i sådan hög grad dragna åt vänster? Och varifrån kommer egentligen själva ordet ”kulturarbetare”?

Unknown

Vad döljs egentligen bakom kulturens förgyllda masker?

Frågorna ruvar på så många fördolda svar – samtidigt hörs inne från boet ett lätt irriterat surrande.

Men som sagt, vårt förhållande till ”kulturen” är komplext och påminner till ganska stor del om det vi har till ”bildningen” – vilken vi också har en oförlöst och bak-o-framvänd relation till.

Men om detta har jag ju skrivit tidigare, framförallt i det lite längre inlägget, ”Bildning – Var i består själva värdet?” där jag gjorde en klassisk s.k. ”epoche” och vände på gamla invanda föreställningar för att därigenom försöka se ”bildning” i ett nytt ljus.

Jag tror nu även att den kulturella sfären skulle må bra av att det gjordes något liknande. Men som sagt – inte jag inte – hatar nämligen att bli stungen.

Men jag kan nog sträcka pinnen så långt och säga att jag i varje fall hyser en misstanke om att vår syn på kulturen – i betydelsen ”de sköna konsterna” – härrör från en gammal dualistisk och förlegad världsuppfattning med rötterna djupt förborgade i moral och religion. En värld där våra andliga aktiviteter uppfattades som högtstående medan våra kroppar och naturen mest bara betraktades som något lågt och outvecklat.

2 kommentarer

Under Konst & Kultur, Kulturdebatt, Natur & Kultur

162. Och det bara fortsätter snöa!

139752394656365626_CGeXngNB_c

”Lástima surge cuando nos sentimos lástima por alguien; compasión es cuando entendemos y ayudar sabiamente.”

”Pity arises when we are sorry for someone ;
compassion is when we understand and help wisely.”

Det är den 19 mars 2013 och snön yr kring husknutarna. Iskylan från norr bara vägrar släppa greppet. På radion talar man uppgivet om apatiska flyktingbarn. Det är synd om dem – barnen.

Det är också synd om föräldrarna. Och det är synd om de andra som inte riktigt får komma in i värmen – tiggarna, uteliggarna, de papperslösa.

Jag läser att det också är synd om småfåglarna om vi slutar mata dem och att det nu även är synd om rådjuren, vars smala ben skär ned genom den hårda skaren.

Under vintern har det också skrivits en artikelserie i DN som visat att det verkligen är synd om alla som inte får någon vård i tid och om alla gamlingar som inte riktigt blir omhändertagna.

Och när jag slår upp dagens tidning kan jag inte annat än tycka synd om alla dessa som bor i Bagdad – och så förstås syrierna,  palestinierna – och kopterna…

Ja, det är verkligen synd om alla som inte kan lämna förtryck och krigshärdar.

DSC_9146

Den här stackarn kom varje dag under flera veckor och åt solrosfrön som fåglarna skvätt ut från fågelbordet, sedan plötsligt en dag så lade den sig ned – nu syns den dock inte till längre…

Det är också synd om alla som måste fly.

Och det är synd om alla som inte känner sig riktigt hemma dit de kommer.

Nu kan det låta som om jag bara raljerar över alla som det kan tyckas synd om, men det handlar inte om det!

Jag tycker verkligen synd om alla som det på något sätt är synd om – men de är väldigt många.

Och vi tycker alla väldigt olika – alltså vilka det är mest synd om.

Och jag vet, som jag också skrev i inlägget ”132. Vem fan bryr sig”, att det finns de som bryr sig mer om herrelösa hundar än om svältande barn.

Men själva anledningen till att det är synd om så väldigt många måste nog ändå vara att livet faktiskt inte är en sådan dans på rosor som många tror. Och att det är därför som Gotama Buddha talade så mycket om dukkha och Indras dotter i Drömspelet ständigt upprepar att, ”det är synd om människorna”!

Livet är kanske i grunden just så som Thomas Hobbes en gång uttryckte det, ”solitary, poor, nasty, brutish, and short” och just därför måste vi också alla göra vi kan för att gemensamt hålla våra näsor över vattenytan och försöka hålla oss flytande. Det finns nog ingen annan utväg!

3 kommentarer

Under Demokrati, Natur & Kultur

118. Den perfekta människan

Konfucius hade nog blicken för den problematik som...

Diskussioner om vad som är bäst – höger eller vänsterperspektivet – har med största säkerhet pågått länge. Vi finner exempelvis en tråd hos den kinesiska politiske tänkaren Konfucius, som levde omkring 500-talet före vår tidräkning. Det klockrena uttalandet säger: ”Mästaren sade, När naturen utbalanserar kulturen uppstår barbari. När kulturen utbalanserar naturen uppstår pedanteri.” (Samtal 6:16)

Och sentensen kan vi i dag mycket väl tolka som så att om samhället styrs för ensidigt av tjänstemän, intellektuella och idealister (Kultur) så blir resultatet en småskuren och pedantisk byråkrati.

Alltså ett perspektiv utan kontakt med verkligheten. Och med verklighet menar jag här – hur människor faktiskt uppfattar saker, hur de reagerar känslomässigt, vad de har för ”naturliga” drivkrafter. Som exempelvis att värna sin egen familj, avkomma, egendom – eftersom detta i slutänden är allt som betyder något för individen (ex. i en krissituation när allt ställs på sin spets).

Men så har vi också den extrema motsatsen – om staten istället ensidigt styrs med hjälp av naturens mer hårdföra principer och preferenser – militär, ekonomi, maktpositioner (den starkares kamp i syfte att värna just sin egen familj, avkomma, egendom) – uppstår snart ett barbariskt och osofistikerat styrelseskick.

Nu, inom denna principiella tankestruktur kan vi även placera in Bengt Ohlssons kritik mot vad han upplever vara kulturvänsterns hegemoni i kultursverige – och denna utpekade grupps kraftiga motangrepp.

...som Bengt Ohlsson väckt liv i genom sin attack på "kulturvänstern"

Bengt Ohlsson pekar (lite darrhänt måhända) på att kulturvänstern alltid drivs av en slags blind och ensidig ideologi där makten alltid har fel och där de utsatta till varje pris bör stödjas.  Som han säger:

”I min artikel var jag och ryckte i vänsterns allra käraste snuttefilt: övertygelsen om att man står på den lilla människans sida mot övermakten. Att man befinner sig i ett hopplöst underläge.” 

Det handlar här alltså om vänsterns ständiga värnande av sådana ”maktlösa grupper” (sic! får man nästan infoga) som kvinnor, homosexuella, samer, kurder, palestinier, brottslingar, invandrare, cyklister, fotgängare och andra utsatta minoriteter, etc.

Och vänsteretablissemangets svar lät inte vänta på sig. Ohlsson utpekades som en landsförrädare som, som han själv upplevde det, ”hade sålt ut hela befolkningen till en ockupationsmakt för trettio silverpenningar.”

Och för att då avrunda detta med Konfucius egna slutord – ”När kultur och natur balanseras väl uppstår den perfekta människan” – så kanske vissa pusselbitar kan falla på plats.

(Och är det så att inte några pusselbitar faller på plats – så kanske mitt förra inlägg kan skänka lite ledtrådar: 117. Verkligheten någon annanstans)

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Natur & Kultur, Tabun

93. De goda vildarna!

Idéer om demokrati och rättvisa uppstår varken hos ädla vildar...

I Jean-Jacques Rousseaus efterföljd har en romantisk kult vuxit fram som värnar det naturligt ursprungliga. En kultur som ser naturen som moralisk förebild och barnet som den oförstörda människan. Man ogillar teknik, intellektualism och sådant som uppfattas som artificiellt. Och hyllar samtidigt en bild av människan och naturen i nära och jungfruligt tillstånd.

Detta tankegods färgar nu också stora delar av vår nutidskultur. Hos allt från trettiotalets ”blut-und-boden-vurmande” nazister till dagens miljörörelsers mest istadiga språkrör; från blomsterbehängda hippies till den senaste tidens ideologiska förespråkare av global demokrati och mänskliga rättigheter.

Och det de alla har gemensamt är idén om att människan i sitt natur- och urtillstånd är ett oskyldigt men kapabelt djur fördärvad av tillfälliga olyckliga omständigheter.

Jag menar nu inte att alla dessa grupper har ett gemensamt mål eller ens liknande utgångspunkter – vad jag säger är att de gemensamt drivs av en idealistisk önskan om att människan i sitt urtillstånd besitter vissa inneboende kvaliteter.

Långt före Rousseau pekade Thomas Hobbes snarare på att vi i naturtillståndet mest får uppleva att The life of man is solitary, poor, nasty, brutish, and short”. Och tvåtusen år tidigare menade Protagoras att det främst var genom kultiveringen av vårt politiska medvetande (politike techne) som vi kunde börja bygga fungerande och rättvisa samhällen.

...eller hos tjurskalliga diktatorer

Idén om det demokratiska samhället uppstår inte i ett land där folket måste slåss om brödkanter på stadens soptippar. Det uppstår inte bland människor som tillber olika gudar eller hyser skilda förhoppningar kring framtiden.

Desperata viljor kan möjligtvis samlas för att de delar en tillfällig och gemensam idé; ett hot som måste undanröjas; en diktator som måste störtas. Men när väl detta mål är uppfyllt kommer ofelbart den tillfälliga gemenskapen att splittras och ”naturtillståndet” att inträda. Vi har sett det förut, både i Bagdad – och i Kabul.

Det finns inga short-cuts till samförstånd, det går inte att trolla fram en gemensam kultur som är själva förutsättningen för att skapa en civilisation grundade på demokrati och mänskliga rättigheter.

Detta måste givetvis vi moderna individer i all vår välvilja begripa; i ett kort och strävsamt liv kan en stunds diktatur vara att föredra framför en lång tid av kaos och blodsspillan.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Natur & Kultur

66. En sommarberättelse

Hon ligger där på gräsmattan under en buske – medan livet nu lämnar. Och jag tänker, jag måste nog ändå ta och begränsa hennes lidande. Jag har funderat så sedan i julas, ända sedan hon först började visa vissa tecken på att hon var lite gammal och skamfilad.

Det hela började med att pälsen tappade glansen. Sedan att hon inte riktigt längre ville äta vad som serverades. De sista veckorna har det mest bara varit gräddblandad mjölk och färsk köttfärs som gällt.

Och för bara ett par dagar sedan kom hon dragandes på en åkersork som nästan vägde lika mycket som hon själv – hon orkade dock bara gnaga sig igenom en fjärdedel.

Nu har hon alltså lagt sig i skuggan under en buske – kan inte längre resa sig. När jag närmar mig ger hon ifrån sig ett knappt hörbart mjauu och blinkar lite. Jag stryker henne lätt över den rangliga kroppen och ett lite knackigt spinnande hörs.

Då först bestämmer jag mig. Nä, jag ska inte alls förkorta hennes lidande. Hon ska faktiskt få lov att ligga där i gräset och dö.

Och jag tänker, hur kommer det sig att vi är så inställda på att förkorta våra djurs liv när vi aldrig skulle drömma om att göra det med våra nära och kära. De får minsann både bli gamla, skraltiga och skabbiga utan att vi ens kommer på tanken att vi ska sätta stopp för deras lidande.

Det är nästan som att vi tar människans lidande som något naturligt, något som vi bara har att acceptera. Människor får i princip bli hur dåliga som helst samtidigt som vi alla förväntas vara närvarande och med jämnmod åse deras förfall.

Varför är det på detta viset?

Varför förväntas vi agera när vi ser ett djurs liv gå mot sitt slut men inte när det gäller en människa?

Jag har märkt att det nästan betraktas som inhumant att låta en katt ligga och dö under en buske – samtidigt som det uppfattas som omoraliskt att säga att det inte spelar någon roll om ens åldersdementa mamma trillar av pinn…

Hur hänger det här ihop egentligen?

2 kommentarer

Under Mysterier, Natur & Kultur, Prsonlgt

64. Det idealistiska misstaget

Man talar inom filosofin om det naturalistiska felslutet, vilket kortfattat innebär att man utifrån ett är felaktigt kommer fram till ett bör.

Vilket betyder att bara för att vi kan se hur något förhåller sig –innebär det inte samtidigt att det också skulle vara bra eller rätt.

Att vi exempelvis kan se att djungelns lag råder i naturen betyder inte att vi människor gör klokt eller rätt i att följa denna lag.

Att något förhåller sig på ett visst sätt innebär med andra ord inte att det också är bra eller ens eftersträvansvärt.

Det som är naturligt är alltså inte alltid rätt. Vilket vi kanske inte alltid har riktigt koll på.

Det finns givetvis i ett ”över-kulturaliserat” och civiliserat samhälle som vårt alltid grogrund för att vissa kommer att glorifiera det som är ”naturligt”. Och en sådan motkraft uppstår säkert som en slags naturlig motpol till det moderna urbana livets avsaknad av naturen.

En sådan motrörelse mot det skapade och artificiella har framförallt vuxit sig stark inom miljö- och vänsterrörelser (trädgårds-socialisterna) men dominerar även inom extremhögern.

De brunsvärta rörelserna har på så vis alltid stått de rödgröna nära vad gäller synen på vad som är naturligt och riktigt. Det handlar här förstås om samsynen och vurmen för det lilla, det småskaliga, jorden och familjen (blut und boden) och så förstås, avskyn mot bankväldet, storkapitalismen och USA.

Det motsatta felslutet, vilket man skulle kunna kalla för det idealistiska misstaget, innebär istället att vi utifrån vår starka vilja att tro på något också uppfattar att det förhåller sig så.

Alltså, felslutet innebär att bara för att vi uppfattar något som önskvärt – utgör det inte samtidigt en tillräcklig grund för att det också är på detta vis.

Ett talande exempel; bara för att vi vill att vi ska äga vissa mänskliga rättigheter innebär det inte att vi också har dem. Någon måste rimligtvis först ge dem till oss. Därefter måste de upprätthållas och skyddas.

En lag, en rättighet växer alltså inte av sig självt som träden i skogen och blommorna på ängen. De är en del av den värld det står i vår makt att skapa eller rasera. En kulturell skapelse, en värld i förändring.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Natur & Kultur