Kategoriarkiv: Humaniora

september 23, 2013 · 11:18 am

197. Hajar du?

15623239-origpic-6504c1

Hajar du?

Jag uppskattar verkligen personer som bekräftar mig. Sådana som ger mig den där kittlande och lite upplyftande känslan av att det just är jag som är rolig, stringent, vass, smart, snygg, what ever… och jag trivs därför också bäst i sällskap där jag känner att jag förmår komma till ”min rätt”, så att säga.

Det är ju inte så konstigt! Vem skulle någonsin uppskatta att vara bland sådana som uppfattar oss som ointressanta, lite bakom flötet eller rentav osköna?

Precis!

Och därför söker vi oss i bästa fall också till situationer där vi kan framstå som just de vi vill uppfattas som.

Vill jag känna mig någorlunda bildad och smart gäller det förståss att sätta mig i en situation där omgivningen just också förmår uppfatta mig som det. Men de bör inte heller vara för kunniga och begåvade i förhållande till just mig – bara så där lite lagom.

Försätter jag mig i en kontext där människor verkligen är superskärpta finns ju alltid risken att mina egna förmågor inte värdesätts så som jag kanske själv hade hoppats på, risken finns att de rent av finner mig obegåvad – och det vill man ju inte riktigt riskera.

Därför är det klokt att se till att befinna sig på sin egen nivå.
Hajar du?

Writer Jonathan Franzen

Jonathan Franzen

För om jag hamnar i en situation bland totalt obildade och obegåvade personer så ligger det ju å andra sidan nära till hands att de överhuvudtaget inte uppfattar min begåvning överhuvudtaget. Kanske bara finner mig stollig när jag försöker kommentera söndagens långa, snåriga och tillika lite bittra, inlägg av Jonathan Franzen i DN´s kulturdel*.

Haja till då!

Och samma sak gäller troligen i alla möjliga situationer. Vill man uppfattas som rik bör man inte beblanda sig med alltför rika eftersom man där med stor sannolikhet kommer att uppfattas som fattig. Och det samma gäller inom alla slag av hierarkiska system – alltså situationer där vi ingår och uppfattas i förhållande till den andre.

Och frågan är väl om det överhuvudtaget finns några neutrala sådana sociala situationer där denna strukturella lagbundenhet inte skulle spela någon roll?

—

DN, söndag den 22 september 2013.

4 kommentarer

Under Humaniora, Kulturdebatt

Taggat som , ,

september 17, 2013 · 3:16 pm

196. Älskar du mig?

487134_10151155587243025_1137182157_n

Älskar du mig?

Man vet att man åldrats – eller åtminstone hamnat på fel plats – när man inte längre känner igen sig.

Det var som härom veckan när jag i ett samtal med en något yngre person sa att man ju inte gärna slår på dem som redan ligger och fick till svar: – Varför då?

Personen i fråga hade aldrig hört talas om uttrycket att man inte ska slå på den som redan ligger.

Och för mig, i den kultur jag vuxit upp, var detta en sådan självklar moralisk ståndpunkt att ingen egentligen kunde motsäga den – än mindre inte känna till den.

Språket etsar sig på så vis in i oss och sätter avtryck som på olika sätt påverkar hur vi tänker och hur vi sedan gör.

För mig vore det troligen rent fysiskt omöjligt att sparka på den jag redan slagit till marken – om jag nu överhuvudtaget skulle ha slagit någon till marken, vill säga – det moraliska medvetandet skulle helt enkelt ha satt stopp för själva benrörelsen.

Det är på så vis vårt språk, alltså hur vi säger och tänker om saker och ting, påverkar de delar av vår hjärna där våra beteenden uppstår.

Vår uppfostran, vår kultur, vår moral och våra värderingar utgör grunden för vår natur – våra tankar blir till handlingar genom rent fysiska övergångar.

brain_illo_news

Det går numera att mäta djupet av din kärlek. Är du bekväm med det?

Och dessa kan vi i dag studera. Och detta gör man inom den moderna neurovetenskapen som är ett vetenskapsområde som alltmer förmår möta det rent mänskliga.

Eller kanske mer korrekt uttryckt: ett område där vi kan börja mäta våra tankar och känslor.

Man skulle kunna förklara det så här: Om du verkligen älskar mig så mycket som du påstår – kan vi nu äntligen avgöra detta genom att helt enkelt mäta vilken respons din hjärna ger vid tanken på mig.

Vi kan nu alltså ”se” i vilka utsträckning dina områden för ”älska” aktiveras och jag kan därmed få det bekräftat vad jag hitintills endast haft ditt ord på.

Så… på ett ungefär fungerar det. Såväl med kärleken som med moralen.

Och som den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank skriver: ”Den moderna hjärnforskningen är på väg att revolutionera vår syn på oss själva och världen.”*

—

* Lone Frank, Neurorevolutionen, Fri Tanke Förlag 2012-

1 kommentar

Under Etik, Humaniora, Naturvetenskap

Taggat som

maj 13, 2013 · 6:51 am

180. Solen, regnet & hundarna

I-initial_mit_Kletterer._Reichenau_10.Jhdtbland känns det som om jag inte riktigt levde på samma planet. No offense! Vi är bara så olika. Och faktiskt, frågan är om jag inte själv även kan vara olik mig själv! Därför ibland är det som om jag levde i minst två skilda världar. Dels den som består av allt det där mest näraliggande och som jag möter varje dag; solen, regnet, hundarna som hoppar runt i sängen. Men sedan finns det ju också en värld jag samlat på mig och som nu mest bara finns kvar som fragment; alla intryck, allt jag läst, hört eller reflekterat över – och det har man ju gjort. Reflekterat! Men utöver dessa bägge världar, eller vad man nu ska kalla dem? finns det ju även en verklighet utanför mig. Liksom en värld fylld av röster som härstammar från alla er, ”där ute”. Vart jag egentligen vill komma nu är bara till det triviala faktum; att det inte alltid är så att alla dessa olika världar – eller ska vi kalla dem perspektiv – sammanfaller. Och då kan det ju lätt bli till slitningar och ibland till en strid på kniven om vilka som är mest riktiga. Men hur är det egentligen? Om vi nu alla betraktar just våra egna föreställningar som de mest verkliga, följer då ur detta att vi också lever i olika världar? Där allt är riktigt och sant, på sitt säregna sätt? Men detta motsätter sig ju såväl förnuftet, vetenskapen samt huvuddelen av vår nuvarande idé- & tanketradition – som snarare lär oss att vi lever i en och samma värld men helt enkelt bara har skilda (eller dåligt uppbyggda) uppfattningar? Men i sådana fall, det vet vi ju, måste ju någon av oss ha mer rätt än en annan! Eller hur? Men det har vi ju också fått höra är fel. Ingen är ju för mer än någon annan. Vilket ju nu gör att det hela börjar kännas rätt förvirrat. Och jag tänker då bara över hur besvärligt och ångestladdat det kan vara med en personlig inre motsättning – vad betyder det då inte när en hel civilisation, kultur eller nation rids av samma slags inre kluvenhet?

2 kommentarer

Under Demokrati, Humaniora, Kulturdebatt

Taggat som

november 30, 2012 · 1:16 pm

135. Vem vet vad bildning är?

candide2_rot1024Det här är en liten puff för en något längre artikel om bildning som jag nyss skrev och publicerade under debatt-forumet här på Anthropos Metron. Att det hamnat där är därför att den är lite längre än de vanliga små-inläggen här under Fragment & Perspektiv – vars omfång begränsas till max 350 ord.

Och artikeln rör då den brännande men tämligen osexiga frågan om vad bildning egentligen är, vad den är bra för – om den nu är bra överhuvudtaget. Om den är bra i sig? Bra för alla? Eller kanske bara bra för vissa?

Ett är dock säkert! Alla av oss vet ju förstås precis vad bildning är – och ingen av oss är på något sätt obildade eller obildbara – men få, om ens någon, vet egentligen vad begreppet betyder eller innehåller. Det gör frågan tillräckligt intressant för att den ska vara mödan värd att titta lite närmare på.

Och med denna artikel kommer i varje fall inte jag längre i min önskan av att förstå vad bildning är. Nu behöver jag höra någon annan tala, jag behöver möta andra synpunkter.

Så läs gärna, Bildning – vari består egentligen själva värdet?

4 kommentarer

Under Demokrati, Humaniora, Konst & Kultur

Taggat som , ,

februari 22, 2012 · 1:51 pm

121. Om politisk depression

”Olof Lagercrantz skapade den moderna kultursidan i Dagens Nyheter.” (DN • 2010-11-13)

”Vi i vår kultursfär har länge levt i ett tillstånd av falsk oskuld. Vi betraktar alla möjliga sysselsättningar – att odla blommor, att samla konst, att putsa vår bil, att skriva artiklar om romantiska och avlägsna ämnen, att leka med våra barn – som älskvärt oskyldiga och opolitiska, fastän allt detta i själva verket betyder att vi inte tar ställning, att vi avstår från att arbeta för en bättre värld.”

Ja, vad ska man säga?

Personligen känner jag nog snarare tvärtom – att det vore bra om fler av oss valde att odla just blommor, tvätta bilar eller leka med våra barn.

Jag håller alltså inte alls med om vad som sägs i ingressen ovan. Men det är klart, min uppskattning av den lilla världen är väl, sett ur det där andra perspektivet, mest bara ett typiskt ”borgerligt” sätt att se på världen.

Det inledande citatet ovan härrör alltså från Dagens Nyheters legendariske chefredaktör Olof Lagercrantz och anledningen till att jag i dag fångar upp just denna tråd är därför att i går erhöll journalisten och författaren Per Svensson DN:s kritikerpris ”Lagercrantzen”.

Det är nämligen inte så lite ironiskt att den rätt så liberale skribenten Per Svensson blir förärad ett pris som har sitt ursprung hos någon som så starkt motarbetade allt vad liberala ståndpunkter heter.

Och jag vet nu inte om det råkar vara så att man på DN är historielösa eller helt enkelt bara aningslösa. Ett annat alternativ är förstås att man aldrig sett Olof Lagercrantz marxistiska och revolutionära omfamningar som något vidare problematiskt.

Men då skulle ju det i sådana fall bara bekräfta det som det har tjatats om väldigt mycket den senaste tiden – alltså det här om huruvida vänstern fortfarande, genom sin starka positionering i medievärlden, har makt att upprätthålla vissa officiella ideal och dogmer. Och det är det ju många som hävdar att den inte längre har…

– – –

Eftertankar

Att leka med sina barn – inte så oskyldigt, enligt DN´s tidigare chefredaktör Olof Lagercrantz

Men i vilket fall som helst  – i linje med det inledande citatet – det skulle ju kunna vara så att vi med detta Lagercrantzka perspektiv i bakhuvudet också skulle kunna få ännu en pusselbit på plats i förståelsen av varför så många* på senare tid vittnat om att de känner sig så politiskt deprimerade.

Jag menar, om man likt Olof Lagercrantz ser tecken på och associationer till borgerligt klassförräderi så fort man går förbi en blomsteraffär eller ser barn leka – då skulle man ju i princip kunna gå omkring och vara deprimerad mest hela tiden.

Därmed inte sagt att inte de kraftiga högervindarna i Europa, hatet och islamofobin är deprimerande i sig.

* Anna-Klara Bratt skriver i DN den 22/02/12 att 10 000 gillat och spridit Maria Svelands inlägg: Hatet som gör mig politiskt deprimerad.

3 kommentarer

Under Feminism, Humaniora, Konst & Kultur

Taggat som ,

januari 28, 2011 · 11:24 am

92. Humaniora vs. Naturvetenskap

Humaniora utvecklades hand i hand...

Stundtals framställs de bägge vetenskapsinriktningarna som om de befann sig på någon slags naturlig och grundläggande kollisionskurs.

Naturvetenskaperna sysslar med att mäta, väga och diagnosticera tillvaron (läs verkligheten) medan de humanistiska vetenskaperna sätter fokus på människan och hennes göranden.

Det finns dock trådar som leder bakåt i historien och som uppvisar en helt annan bild.

Protagoras, vanligtvis uppfattad som den förste humanisten, avfärdade tidigt tron på gudar och andra vidskepelser och lade därmed också grunden för en teori om vad vi egentligen kan veta något om.

Denna kan kortfattat tolkas som, att det i första hand (1) alltid är vi människor som mäter och väger något. (2) Att vi aldrig kan mäta något som inte finns. (3) Att när vi mäter något som vi positivt uppfattar som existerande även måste ta hänsyn till en rad olika och avgörande faktorer. Dessa kan vara sådant som läge, temperatur, årstid, ålder, sammansättning, utseende samt hur allt detta i sin tur sammanfattas och uppfattas av oss (appearence).

Som modern och sekulariserad demokrat fick Protagoras idéer stor genomslagskraft under Perikles demokratiska regim under 450-talet före vår tidräkning.

Och den vetenskap som först och främst plockade upp dessa empiriska och förnuftsbaserade metoder var läkarvetenskapen. Det finns bevarat ett sjuttiotal medicinska skrifter från denna tid som samlats inom ramen för vad man kallar ”de hippokratiska skrifterna”. Hippokrates var den förste ”läkaren” och ursprunget till den läkar-ed som många nyutexaminerade svurit sedan dess.

Dessa gamla hippokratiska texter har dock försummats från filosofiskt och humanistiskt håll eftersom de i första hand berört en naturvetenskaplig forskningsgren – nämligen läkarvetenskapen.

...med läkarvetenskapen.

Men i dessa texter framträder samtidigt så mycket mer än bara ett uppradande av sjukdomar och kroppsdelar.

Här berättas också om de förhållningssätt en forskare måste anamma för att rätt få tillgång till relevant information. Och om det ”öppna” sinne man måste bemästra för att inte fasta i sina mest älskade teorier.

I samtliga dessa texter ser vi tydligt hur de första stapplande vetenskapliga stegen tas och att dessa sker i nära samklang med ett övertygande humanistiskt anslag.

Var någonstans på vägen har då alla dessa motsättningar uppstått?

Och var i består egentligen den intellektuella snarstuckenhet som skapat dessa kontroverser och som i princip fortfarande tillåts existera inom modern vetenskap och forskning?

(I andra delen av detta inlägg ska jag försöka presentera en idé om hur dessa motsättningar uppstått och vari de egentligen består…)

23 kommentarer

Under Humaniora, Naturvetenskap, Vetenskapsteori

Taggat som ,

februari 8, 2010 · 2:58 pm

2. Andlighet = Andningsförmåga!?

Jag hör ofta människor som använder sig av orden ”andlig” och ”andlighet” och jag försöker förtvivlat lägga örat närmare och lyssna till vad de verkligen menar. Begreppet har nämligen ingen direkt relation till min personliga erfarenhet och jag kan inte riktigt förstå vad som sägs. Och det ger ju en viss skrämmande känsla av utanförskap.

Jag har absolut ingen svårighet att förstå andra ord såsom exempelvis ”äggplanta”, ”Ipod” eller ”handled”. Jag har heller inga problem med ord som ”uppskruvad”, ”interaktiv” eller ”dysfunktionell” trots att dessa mer abstrakta uttryck har en något mer luddig begreppskontur. Det är något speciellt med just den här ”andligheten”. Dels är det ett ord som är väldigt ofta förekommande, dels används det just på en mängd olika sätt som inte verkar ha något gemensamt.

Man kan exempelvis höra människor säga: ”Jag tror absolut att det finns en andlig dimension” eller att ”människans sanna natur är andlig” . Man talar om ”andliga krafter” och om ”andlig rekreation”. Och kring detta oklara begrepp har en hel värld av samhörigheter (eller krig och konflikter) också utvecklats. Men jag förstår fortfarande inte riktigt vad det handlar om.

Det här med att försöka förstå sig på själva innehållet i ordet ”andlighet” är nog inget man fixar i en handvändning. Ordets denotation är helt enkelt för oklar. Jag tar därför istället och nystar i en annan tåt.

”Andlighet”, ”ande”… ja någonstans låter det nästan rent ljud-mässigt som om ordet hade med ”andning” att göra. Och går vi över till engelskans motsvarighet till ”andlighet”, alltså ordet ”spiritual” så är det givetvis kommet ur latinets ”spiritus” som också just betyder ”andning” eller ”luft”. Så kopplingen verkar vara solklar. Andligheten har alltså, rent etymologiskt, något med ”luft” och ”andning” att göra. Men varför då? Hur har det gått till? Eftersom latinet med sitt kunskapsinnehåll till stora delar övertogs från grekiskan måste vi närmast gå dit för att söka en möjlig förklaring.

Och till klassisk grekiska översätts latinets ”spiritus” med ”psuche” – alltså samma ord som ligger till grund för vårt moderna begrepp ”psykologi”. Och det grekiska ordet ”psuche” hade ursprungligen betydelsen ”liv” som i sin tur finner sina rötter i morfemet ”bhes” som härrör från gammal sanskrit och betyder just ”liv” och ”andning”. Lite slarvigt skulle man alltså helt enkelt kunna uppfatta grundbetydelsen som ”Livsluft”!

Det är alltså när vi lever och andas som vi ursprungligen hade del av denna ”livsluft” eller ”andlighet”– alltså förmågan att andas.

4 kommentarer

Under Etymologi, Humaniora, Mysterier

Taggat som