Kategoriarkiv: Humaniora

augusti 25, 2025 · 12:55 pm

Del V. »Låt oss gå, låt oss gå, glädjefyllda, att dö som filosofer.« 

En fri andes sista ord i tider av repressiv kraft och despoti!

I november 1618 arresterades Lucilio Vanini (1581–1619) i Toulouse, anklagad för ateism. Straffet följde inkvisitionens ritual: först tungan utskuren, sedan strypning, därefter skulle kroppen brännas på bål.

Den 9 februari 1619 verkställdes domen. Det fick inte råda någon tvekan om den symboliska ordningen: tunga, strypning, bränning. Till sist skulle askan kastas i floden, så att både kropp och minne för alltid skulle utplånas. Och så blev det nästan.

Tunga, strypning, bränning!

När Vanini väl har omtalats sker det mest med nedsättande ord: en ogudaktig libertin, en opålitlig, en fritänkare – vilket då självfallet inte var särdeles populärt, inte ens bland filosofer som vid tiden helst undvek inkvisitionens vrede under denna, dess främsta glansperiod.

Hur hamnade då denne Vanini i vår serie här om fria andar? Jo, framför allt genom sin kritik av religionen som sådan, sin inspiration från den grekiska skeptiska traditionen, sin materialistiska syn på anden som kroppslig – och sin tanke om språket som något konstruerat och därmed relativt. Det är detta!

En anekdot berättar att Vanini en dag höll ett brandtal till försvar för den kristna treenigheten, för att nästa dag återvända till samma scen och där plocka isär varje ord han dagen innan sagt. Troligen inspirerad av den akademiske skeptikern Karneades (214–129 f.Kr.), som vid ett berömt besök i Rom först höll ett tal till försvar för rättvisan – och nästa dag ett lika skarpt motangrepp.

Trots sin uttalade ateism skrev Vanini dock ett brinnande försvarstal för den kristna läran. Det var ett verk med den smått svulstiga latinska titeln: Amphitheatrum Aeternae Providentiae divino-magicum, christiano-physicum, necnon astrologo-catholicum adversus veteres philosophos, atheos, epicureos, peripateticos et stoicos. (”Den eviga försynens gudomligt-magiska, kristna-fysiska och astrolog-katolska gentemot de forntida filosoferna: ateisterna, epikureerna, peripatetikerna och stoikerna.”)

Detta verk som är skrivet på latin har dock aldrig översatts

Skriften utkom i Lyon 1615 och innehöll femtio försvar för Gud: dess existens, väsen, försyn – och en samling med motbevis riktade mot åsikter som förnekade detta högsta väsen. Särskilt riktade Vanini udden mot en lång rad med antika och medeltida ateistiska filosofer: Pythagoras, Protagoras, Cicero, Boethius, Thomas av Aquino, Aristoteles, Averroës, Gerolamo Cardano, epikuréer, peripatetikerna och stoikerna.

Det sägs att han troligen skrev detta som en avbön, då han hela tiden hade inkvisitionens blickar på sig. Men man ska inte heller glömma att texten också fungerade som listig strategi: genom att på detta vis citera och kritisera de ”farliga”filosoferna lyckades han samtidigt hålla deras idéer vid liv. En metod som, som vi ska se, senare skulle komma att återanvändes av just en av Vaninis levnadstecknare.

Ett år efter Amphitheatrum Aeternae publicerade Vanini ytterligare en bok: De Admirandis Naturae Reginae Deaeque Mortalium Arcanis – Om naturens, de dödligas drottning och gudinnas, underbara hemligheter. Detta verk väckte på nytt misstankar och anklagelser mot honom för ogudaktighet.

De Admirandis … inte heller denna bok finns tillgänglig i översättning

Därefter skulle dock hans namn falla i nästan total glömska. Men bara nästan, för hundra år efter hans död, publicerades så en udda bok i London: The Life of Lucilio Vanini, Burnt for ATHEISM at Thoulouse.

Författaren var en viss David Durand (1680–1763), en fransk hugenott och landsflyktig, som funnit en fristad i London. Han var medlem av Royal Society och var en nära vän till den kände skeptikern Pierre Bayle (1647–1706), vars Dictionnaire historique et critique snart skulle bli en underjordisk bibel för fritänkare i Europa.

Där Bayle öppet lät sin skepsis höras i lärda kretsar, valde Durand ett försåtligt grepp. I sin biografi tar han knappt i Vanini med tång: kallar honom för avskum, parasit, en skam för hela mänskligheten. Men just genom detta fördömande lyckas han också bevara minnet av Vanini.

I sitt förord inleder Durand med orden:

“MANY undoubtedly will wonder, how any Body would undertake to write the Life of Vanini; a Person who merited rather to be buried in perpetual Oblivion, and whose Name has been infamous to Christianity, and abhorred by all the honest and well-meaning part of Mankind.”

Avskum. Parasit. Durand håller en hård ton genom hela sin bok när han gestaltar denna hemske avfälling: hans befängda idéer, hans orättfärdiga liv och hans ohyggliga – dock, enligt Durand, mycket rättvisa – död. 

Till sist tackar han till och med inkvisitionen för dess goda arbete med att hålla dessa slags människor och deras tankar borta från världen.

Durand håller hela tiden Vanini på en armslängds avstånd. Men just genom sina berättelser får vi ändå en bild av denne ”liderlige varelse” och på så vis lyckas Durand med konststycket att – rädda några få spår av Vanini till eftervärlden.

När han skrev boken i början av 1700-talet var ämnet fortfarande alltför laddat för att någon öppet skulle våga skriva en biografi över en kättare. Men mellan raderna lämnar Durand subtila nycklar till hur vi ska läsa honom. Han erkänner nämligen, helt obekymrat, att detta dubbelspel också var Vaninis egen metod: att säga motsatsen till vad han egentligen menade. Som i den bok där han noggrant redogjorde för och kritiserade den antika ateismen – bara för att på så vis också rädda den från glömska.

Vanini lär själv ha varit influerad av filosofen och naturvetaren Pietro Pomponazzi (1462–1525), professor i Padua. Pomponazzi bekämpade den aristoteliska traditionen och hävdade att själen var oupplösligt förbunden med det sinnliga – och därmed måste dö när kroppen dör. Sina tankar utvecklade han i skriften De immortalitate animae, som följdriktigt brändes av inkvisitionen.

Vanini hade också varit i lära hos averroisterna, den medeltida filosofiska skola som grundlades av Ibn-Rushd (1126–1198). Genom honom fördes det antika tankegodset och filosofin till Europa – och det var också genom hans skrifter som Vanini fick del av den skeptiska tradition som kyrkan försökte utplåna. Ibn-Rushd var själv en religiös skeptiker. Kristendomen kallade han falsk och absurd. Judendomen barnslig. Islam vulgär.

Ibn-Rushd

Vanini var troligen också tidigt ute när det gällde att anamma den heliocentriska världsbilden, där universum då sågs som styrd av naturlagar. Han skrev även att Gud och naturen var samma sak – en form av panteism – och kallade Gud ibland för ”den eviga naturen”. Med sin typiska ironi förklarade han också:

”Människan kommer från aporna; och det är därför aporna liknar oss så mycket, dock utan talets gåva.”

Vanini skriver i en av sina verk att det verkliga ursprunget till alla våra övernaturliga fenomen vara att den mänskliga fantasin, som ibland, som han säger, kan förändra utseendet på den yttre verkligheten. Eller, som han spetsigt uttryckte det: 

”Mirakler är inget annat än en effekt av vår okunnighet om naturen.”

Hans ton känner vi igen från de strofer där William Blake presenterade ”The voice of the devil” i The Proverbs of Hell.

Efter flera års kringflackande hade han gjort sig omöjlig på många håll i Europa och sökte till slut sin tillflykt till Toulouse, till Henri II de Montmorency (1595–1632) – en högt uppsatt militär och beskyddare av fria andar. Och just en sådan var Lucilio. På hans gods levde han under taget namn och fortsatte att undervisa unga män i sina frihetsideal.

Till slut nådde ryktet myndigheterna: det fanns en hädare och ateist i trakten. Vanini pekades ut, togs in till förhör inför senaten och tillfrågades om sin syn på Guds existens.

Då plockade han upp ett sädesax från marken, höll det i sin utsträckta hand och sade:

”Detta ax förpliktar mig att erkänna att där finns en gud. Ett litet frö som faller till marken tror man först ska vitna och förgås. Men det gror, blir grönt, skjuter upp ur jorden och växer medan vi inte ens lägger märke till det. Dagg ger det fukt, regnet styrker det. Det får utväxter som skyddar det mot fåglar. Stjälken reser sig och får blad, som gulnar medan växten fortsätter att växa. Till sist förtvinar den och dör. Den tröskas, strået skiljs från kornet: kornet blir människors föda, strået djurens – som i sin tur tjänar människan.”

Trots sitt medgivande – ”detta ax förpliktar mig att erkänna att där finns en gud” – föll svaret inte domarna i smaken och befanns skyldig till hädelse och kätteri. Ty den gud som vid tiden var den rätte guden var en trons gud, inte en gud som kunde bekräftas genom rationella och biologiska resonemang. 

Men det lite tragikomiska med hans hemska död är att man då inte visste vem det var man avrättade. Detta uppdagades först senare. I domstolsprotokollen talas det främst om att den nu åtalade var en gudsförnekare och kättare.

Lucilio Vanini (1581–1619)

I de fragmentariskt bevarade protokollen anklagades han dessutom för att ha förnekat mirakel och själens odödlighet, samt för att ha kallat Jesus för en trollkarl.

Det var inte svårt att finna stöd för kätteri i hans egna ord:

”Själens odödlighet är ett påhitt, skapat av lagstiftare för att tygla människors laster genom rädsla för straff efter döden.”

Den 9 februari 1619 fördes han så i en öppen vagn till avrättningsplatsen. En tiggarmunk försökte få honom att be om frälsning, men Vanini gjorde då narr av honom:

»När din frälsare dog svettades han av svaghet och rädsla. När jag dör kommer jag att dö utan fasa.«

På Place du Salin i Toulouse restes en ställning och torget fylldes av människor. Vanini stod tyst. När bödeln steg fram ropade han stolt på italienska:

»Andiamo, andiamo allegramente a morire da filosofi« – ”Låt oss gå, låt oss gå, glädjefyllda, att dö som filosofer.”

Han tvingades bära en klädedräkt med orden Atheist et blasphemateur du nom de Dieu – ”Ateist och hädare av Guds namn”. Vid Grand Porte, Église de Saint-Étienne, tilltalades han åter av en kommissionär som uppmanade honom att göra avbön. Vanini förblev tyst.

När frågan otåligt upprepades, ropade han:

»Där finns ingen Gud! Och där finns ingen Djävul! Ty om det funnes en Gud skulle jag be honom slunga ned en blixt för att förstöra detta orättfärdiga parlament – och om det funnes en Djävul skulle jag be honom sluka det och begrava det djupt under jorden. Men varken Gud eller Djävulen existerar, därför säger jag inget.«

Han fördes därefter fram till platsen och befalldes att räcka ut tungan. Han vägrade. Med en hovtång rycktes den ur hans mun. Därefter ströps han, och kroppen kastades i lågorna.

Efter detta finns inte mycket mer att säga om Vanini, annat än att vi postumt får tacka den flitige David Durand för att han ändå tog sig tid att nedteckna berättelsen om ”detta avskum, denna parasit.” Sedan kan vi förstås alltid hoppas på att någon kunnig person tar sig an uppgiften att översätta hans två verk. Vem vet vad mer vi kan hitta där i.

Hans öde påminner oss om faran i att vi lägger makten över våra liv i händerna på dem som gör anspråk på att äga sanningen – dem vars första försvar alltid är att tysta de röster som vågar ställa sig lite vid sidan av.

Ingen nämnd, ingen glömd!

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Humaniora, Politik, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som

augusti 21, 2025 · 1:14 pm

Del IV. Energy is Eternal Delight – från Himmel & Helvete till vår tids tema

När undertryckta drifter riskerar att förvridas till urspårade ideal, revolt och fascism

Den engelske poeten och mystikern William Blakes paradoxala yttranden och koncisa sentenser rör sig långt bortom allfartsvägarna och finner endast motsvarigheter i de fragmentariska stroferna hos Herakleitos och i Friedrich Nietzsches mest gnistrande hammarslag. Frågan är vad dessa tre, vid sidan av det bombastiska och profetiska anslaget, faktiskt har gemensamt.

Att jag i denna serie om ’De Fria Andarna’ valt att föra samman dessa ostyriga vildhjärnor från olika tidsåldrar beror på att de alla utvecklade tankegångar om teman som ligger djupt nedärvda i oss.

The Heaven & Hell and The Apollonian & Dionysian Man

De yrar alla om ett gemensamt stoff, om än på olika vis. De talar om motsatsernas förening, om det ständiga flödet och om våra upplevelsers ofrånkomliga speglingar av oss själva. Det är själva kittet som håller dem samman både stil- och innehållsmässigt.

Hos William Blake återfinner vi denna idé om motsatsernas förening i termer av Himmel och Helvete, Änglar och Djävulen, eller i figurer som Urizen (your reason) och Orc (den underjordiske). För Blake är dessa krafter dock bara skapade motsättningar, något han framför allt gestaltar i den färgstarka diktsviten The Marriage of Heaven & Hell.

I avsnittet kallat The Proverbs of Hell får djävulen tala fritt och skriver med frätande syra:

“Energy is Eternal Delight.”

Och:

“Energy is the only life and is from the Body, and Reason is the bound or outward circumference of Energy.”

Men man ska aldrig glömma att detta inte är Blakes budskap. Här är det djävulens röst vi hör – den dionysiska kraften som får komma till tals, med sin romantiska vurm för de naturliga drifterna och känslorna.

Den djävul som Blake manar fram i The Marriage of Heaven & Hell är alltså inte densamme som en gång uppstod ur de gamla ökenreligionerna. Snarare utgör denne djävul ett uppror mot de gamla arkaiska föreställningarna och i stället talar om något som ligger bortom Gott och Ont, Himmel och Helvete.

Blake vänder här på perspektivet: djävulen, den utkastade och förkastade, är blott en bild för människans inneboende energier – vår kroppslighet, våra passioner och vår skaparkraft. Vilket också varit den kraft som religionen i alla tider inte bara försökt begränsa, utan ibland även tillintetgöra.

I The Marriage of Heaven and Hell låter han en bild tala: en ängel bär på ett barn. Ängeln är ljus och blickar mot himlen, men blek och kraftlös och kan därför inte komma någon vart. Nedanför honom rasar djävulen, omgiven av eldsflammor men fjättrad och blind, oförmögen att ta sig vidare.

Hos Blake behöver ängeln djävulens energi för att alls kunna röra sig uppåt, och djävulen behöver ängelns ögon. Ingen av dem förmår komma någon vart utan den andre.

Blake för ofta samman dessa skenbara motsättningar i sina texter och man kan höra ett tydligt eko av Herakleitos i rader som:

“Opposition is true Friendship.”

Eller som han skriver:

“Without Contraries is no progression. Attraction and Repulsion, Reason and Energy, Love and Hate, are necessary to Human existence.”

Både hos Nietzsche i Så talade Zarathustra och hos Blake i The Marriage of Heaven and Hell möter vi bilden av en örn med en orm i sina klor. En urbild med djupa mytiska rötter i många kulturer, ofta tolkad som striden mellan höjd och djup, ande och materia. Men hos både Blake och Nietzsche förvandlas kampen till en förening.

Örnen och ormen är inte längre dödsfiender utan följeslagare. I deras grepp uppstår en helhet i det som vårt dualistiska sätt att tänka gärna delar upp och splittrar. Hos Blake blir örnen ett emblem för äktenskapet mellan himmel och helvete: energin behöver förnuftets form, liksom förnuftet behöver kroppens begär. Hos Nietzsche är örnen Zarathustras stolthet och ormen hans klokhet – två krafter som måste vandra tillsammans för att bära övermänniskan.

Här finner vi också en västerländsk motsvarighet till yin och yang. Men där den östasiatiska symbolen framhäver balans och cirkulär harmoni, betonar denna variant snarare slitningen och dramatiken. Hos Blake och Nietzsche och Herakleitos är helheten inte en stillsam enhet, utan en högt spänd sträng – en förening av krafter som i kraft av sina motsättningar också driver livet framåt.

Ett annat gemensamt tema hos de tre är att verkligheten aldrig framträder entydigt utan snarare dynamiskt flödande. Vi ser aldrig världen “som den är” utan genom våra egna begränsade förmågor. 

Som också Blake etsar ned på sina kopparplåtar:

“If the doors of perception were cleansed everything would appear to man as it is: infinite.”

Jim Morrison & The Doors, Break on through to the other side …

Världen uppträder alltså i relation till vår blick och vår inre beredskap. Här finner vi fröet till Nietzsches perspektivism – att sanningen aldrig är absolut, utan alltid situerad i betraktarens ögon. Som Blake själv uttryckte det:

“A fool sees not the same tree that a wise man sees.”

En annan idé som dessa tre samlas kring är betydelsen av aktivitet och energi. Blake låter djävulen säga:

“The road of excess leads to the palace of wisdom.” 

Det är överflöd – inte måttlighet – som ska visa vägen till insikt. Det är också därför jag valt dessa fria andar i denna serie: tänkare och mystiker som lyckats klippa banden till det vi kallar normalt.

Som när den diaboliska kraften uppmanar oss:

“Drive your cart and your plow over the bones of the dead.” 

Och vidare: att vi inte behöver leva i skam och ånger över våra missgärningar:

“The cut worm forgives the plow.”

Naturen rymmer i djävulens perspektiv ett evigt kretslopp av död och förnyelse, skada och försoning som människan inte kan undkomma – bättre då att acceptera denna rytm och låta energin flöda. Annars riskerar vi bara svaghet och förtvinad skaparkraft.

Frågan är vad alla dessa budskap vill förmedla och om de har någon relevans för oss i dag? De säger att vi lever i en civilisation som i århundraden försökt lägga locket på de manliga drifterna, som aggressivitet, begär, tävlingslust, dominans – men också kreativitet. När dessa krafter inte längre får kanalisera sig öppet uppstår i stället förvridna utlopp. Det är deras budskap.

Det handlar om en anti-moral som går på tvärs med den godhet som filosofiska och kristna tänkare förordat i tusentals år. Kan vi verkligen ta in denna omvälvning, förstå den? Hantera den? Komma till tals med den?

I dag talar vissa av oss om behovet av manlig kraft och radikal omstörtning. Andra kallar det helt ennkelt för fascism. Men oavsett hur vi benämner det, bör vi ändå vara medvetna om hur efterfrågade dessa undertryckta aspekter av människan kommit att bli i vår tid.

Vår civilisation har länge predikat förnuft, ordning och måttfullhet – först genom kyrkan, sedan via rättsstaten. Men denna förträngning har samtidigt skapat en hunger efter dess motsatser: energi, lidelse, extas. Människan längtar efter rytm, dans, kroppslighet och äventyr – vilket gör att vi även flockas kring auktoritära ledare – då vi ser att dessa förkroppsligar våra djupaste drömmar.

Här ekar Nietzsche i samma tonart – och det är ingen slump att han blivit en ikon längst ut på den politiska högerkanten. Både Blake och Nietzsche påminner oss om att energin inte kan utrotas, bara förskjutas. Förnekelsen gör att den återvänder i nya skepnader: som politisk extremism, som hat mot svaghet, som rop efter auktoritära ledare.

Och kanske är det just detta vi nu bevittnar: en civilisation som försökt tämja människans drifter, men som i processen skapat ett vakuum där dessa återvänder i förvrängd form – i manosfärens kvinnohat, i MAGA-rörelsens fantasirika drömmar, i den nyfascistiska vurmen för kraft, våld och vad man uppfattar som naturliga hierarkier.

Men vad såväl Blake som Nietzsche betonade – var också en varning: energin kan inte gömmas undan. Den måste mötas, konfronteras, formas. Först då kan den bli skapande snarare än destruktiv. Att förneka våra mörka drifter är att lämna över dem åt demagoger som lätt kan förvandla dem till politiskt kapital.

Budskapet är lika oroande som obekvämt: civilisationen måste våga erkänna sina egna undertryckta krafter – annars gör andra det i vårt ställe. Kort sagt har det liberala projektet och demokratin har, i sin önskan om det goda samhället, placerat sig alltför långt från det verkliga livet – och får nu betala priset.

Den liberala ordningen har i sin högstämda idealism aldrig förstått energins lockelse. Och därför också blivit tagen på sängen av dessa krafters uppvaknande.

I den Blakeska världen borde civilisationen i stället möta energin och inviga den i sin strävan efter en bättre värld. Personligen vet jag inte vad jag ska tro.

Jag har inga andra råd än att det alltid kan vara mödan värd att undersöka vad andra haft för råd att ge genom historien.

Blake var ingen filosof utan poet och mystiker, uppslukad av sina visioner. Han såg sig som profet och anade en annan verklighet. Hans språk svävar bland kristna begrepp och försöker göra sig fri, men är ändå bundet till sin tid – liksom vi alltid kommer att vara bundna till vår.

Enough! Or Too much!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Fascism, Filosofi, Humaniora, Liberalism, Moral, Tabun

Taggat som

augusti 5, 2025 · 3:27 pm

Del I: De Fria Andarna

I gränslandet mellan språk och verklighet

Den där frågan om vad som verkligen är verkligt har verkligen ställt till det för oss. Vi vill så gärna att det ska vara enkelt och utgår från att det också är det. Vilket gör oss oskyddade och sårbara för de krafter som vet hur slipstenar ska dras. Krafter som i så hög grad kan krångla till det för oss att vi börjar famla i intet.

Vilket är ett ödesdigert spel som försiggår i just denna stund.

Flera bland oss har redan blivit så lamslagna av ovisshet att de inte längre vågar tro på någonting alls – medan andra blivit så vilsna att de är beredda att omfamna första bäste som kommer och lägger ut en rät linjal.

Om du redan nu känner att den här texten inleder tungt, och därför riskerar att bli svårsmält, kan du i varje fall trösta dig med att du inte är ensam. De flesta av oss skyr nämligen själva grundfrågan om vad som är verkligt. Antingen vet man vad som är riktigt och sant – och därmed basta. Eller så blir man så förvirrad av själva frågeställningen att man hellre låter den skynda förbi.

Det ligger helt enkelt i både sanningens och människans natur att den är svår för oss att greppa. 

Därför har också flera rådbråkat frågan om sanningens natur men utan att egentligen ha kommit någon vart – Detta, medan flertalet helt resolut vägrat se att det ens utgör ett problem, eftersom man aldrig tvivlat på att det finns några andra sanningar än den egna. 

Eller hur? 

Sedan är det förstås även så att ingen av oss vill leva i en värld som bara är vår egen föreställning. Där den röda färgen bara är röd för oss, där vår syn på rätt och fel bara gäller för oss själva, och där livets mening reduceras till ett privat projekt utan något hopp om en gemenskap.

Visst är det så?

Vi vill ju vara säkra på att det vi tycker, tänker och tror på också är riktigt och rätt. Vilket, följdriktigt och med nödvändighet, försätter oss i konflikt med dem som ser saker annorlunda.

Det är ju det.

Samtidigt vill vi ju inte heller stå utanför gemenskaper, hellre då vara som andra – eftersträva samma saker, lyssna på samma musik, bo och umgås med dem av vår egen sort. För att just slippa dessa friktioner som annars lätt uppstår. 

För att undkomma den där skrämmande känslan av isolering, kanske vi i stället börjar snegla på varandra. Ja, även titta snett på varandra. Vi ser och följer vad andra gillar eller ogillar – vi härmar andra för att få möjlighet att själv få tillhöra.

Det är också så som vi hittar det gemensamma. Genom spegling. Och gud nåde den som stör den kulturella harmoni vi byggt upp tillsammans med andra.

Men det är också denna mimetiska återspegling som kan skänka ljus åt våra återkommande konflikter – och vår inneboende rädsla för allt som ter sig annorlunda. För det främmande utgör ett ifrågasättande av vår kollektiva rätt, vår verklighetsbild – och därmed vår kollektiva identitet.

Eller som Herakleitos en gång uttryckte det: hundar skäller alltid på dem de inte känner. Och detsamma gäller förstås för oss människor. Vi kanske inte skäller – men vi ryggar gärna tillbaka ett par steg, när vi möter någon från en främmande planet eller när vi läser tvärsäkra påståenden om något vi inte ens orkar tänka på.

Men, vad jag egentligen skulle komma fram till här, är att det trots allt detta ändå dykt upp enstaka figurer genom historien som valt att ifrågasätta – och därmed utmana – våra mest beprövade och gemensamma föreställningar.

Det finns individer som har begett sig utanför det vi kollektivt uppfattar som sant och riktigt. Och då menar jag inte bara de som tycker annorlunda och har andra idéer om hur saker förhåller sig – sådana finns det gott om – utan de som har vågat ställa sig lite vid sidan av själva vår rationalitet. Och därmed öppnat upp dörren tilI en mellanposition. Som stående på en tröskel mellan två världar.

Vilket är en plats, jag i en tidigare text, beskrivit som ett ”ingenmansland, avspärrat med taggtråd, som löpt kors och tvärs genom det västerländska tänkandet – från antiken till vår tid.” Men just därför också utgjort ett gränsland som flera känt sig tvungna att korsa, trots risken för skador och förlust av tillhörighet. Flera av dessa som också fått plikta med sina liv.

Man har ibland kallat vissa av dem för ”filosofer” – men kanske vore ”daredevils” ett mer träffande ord.

Vilka är då dessa ”fria andar”, dessa dumdristiga och våghalsiga?

För att kunna svara på det behöver vi ta en paus från vår egen tid – och blicka bakåt eller nedåt genom historien. Där kan vi, om vi letar, hitta några få som lyckats ta sig bortom de gränser som makten, majoriteten och normaliteten rest.

Självklart går det inte att ringa in alla som tagit sig in i detta ingenmansland – som för många också blivit en återvändsgränd, men vi har vittnesmål från några få som lyckats återvända, och som kunnat berätta om någonting annat.

Och för att understryka och klargöra: det handlar här inte om dem som säger sig ha sett trekantiga roterande månar, skimrande ljusstrålar i mörkret eller mött det eviga i en glittrande pärlemoask. Vi rör oss här inte i det övernaturligas domäner – utan i språkets och förståndets. Något mycket mer existentiellt.

Och det är här Herakleitos – den obskyre från Efesos – bland andra kommer in i bilden. I hans kvarlämnade fragment hör vi tydligt ekon av hans brustna tankar, och av den frustration han kände inför det oförstånd som rådde i hans samtid. En frustration han gav uttryck åt för över 2500 år sedan.

En generation efter Herakleitos kommer så sofisten Protagoras – och kanske var den som mest konsekvent lyfte fram och vårdade vad Platon senare kallade Herakleitos ”hemliga lära”. 

Om Protagoras finns det dock inte mycket att gå på – kanske en handfull uttalanden och några få anekdoter men han har trots sin undanskymda plats ändå lyckats lämna ett ofrånkomligt avtryck i västerländskt tänkande.

Därefter, efter Protagoras, följer sedan en öronbedövande tystnad som varar i över tusen år …
… och först därefter kommer – Montaigne! Michel de Montaigne.

Efter ett årtusende av dogmatisk och kyrklig hegemoni återvänder så de antika rösterna. Tankar från Herakleitos, Protagoras, Demokritos och Platon, Aristoteles vaknar till liv. Det är just i begynnelsen av denna återkomst som då Montaigne kliver fram – inte som en auktoritet, utan som en fri och tvivlande själ som äntligen vågar tänka högt.

Efter Montaigne intensifieras dock inkvisitionen attacker mot allt oliktänkande och det är blott några fåtal namn som överlevt kättarbålen, bland andra en  libertin av Italiensk härkomst som definitivt bör ingå i kretsen av fria andar, nämligen Lucilio Vanini. En ung man som med trotsig stolthet gick i döden för sin tro på människans och tankens frihet – en av de första verkliga humanisterna.

Efter Vainini bör blicken fästas mot den engelske poeten och mystikern William Blake – vars paradoxala yttranden och slagkraftiga sentenser endast finner sina motsvarigheter i de fragmentariska stroferna hos just Herakleitos och i Friedrich Nietzsches mest gnistrande hammarslag.

Och därför – självfallet – Friedrich Nietzsche, som kanske mer än någon annan har kommit att gestalta just detta överskridande som jag talar om här. 

Hos Nietzsche kan man nästan höra hur förnuftet spricker i fogarna. Han ifrågasätter själva grunden för våra värden, vår moral, vår existens – och går därmed längre än vad de flesta av oss skulle orka med. Och priset blev också för högt. Till sist brister även hans förstånd. Så man måste vara varsam om man ska följa honom hela vägen fram.

När vi kommer fram till modern tid – vill jag också fästa blicken på Robert M. Pirsig. Ni vet, han som skrev bestsellern Zen and the Art of Motorcycle Maintanence under 1970-talet. Det är där vi ska börja, för han är kanske den som några av oss fortfarande kan knyta an till.

Vad dessa fria andar har gemensamt är inte lätt att ringa in. Det handlar snarare om en särskild attityd: en önskan att stå i motljus, att tänka i sprickbildningarna, att se världen ur olika vinklar – för att på så sätt göra den skarpare, men aldrig bekväm. Det är därför de också är värda att lyssna till. Inte för att de har funnit sanningen, utan för att de vågade korsa gränser och tänka bortom det som en gång betraktades som absolut.

Så med denna inledning är tanken att nu gå vidare – med en första anhalt i ett filosoferande kring motorcyklar, för att sedan ta oss vidare ned genom en lite annorlunda idéhistoria, mot ett avlägset ursprung, ett grekiskt mått, och den eld som aldrig får slockna.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Humaniora, Relativism

Taggat som

december 2, 2024 · 9:38 am

En perfekt storm – del 4

”Låt oss därför gå ner och skapa förvirring.”

Det här är ytterligare ett försök att lägga till en bit i våra förståelser av vad som händer runt omkring oss i dag. Men precis som i ett kalejdoskop, skapar varje vridning nya bilder och mönster, där allt till slut faller på plats och hittar sin egen logik. Den gamla grekiske filosofen Herakleitos påminde oss redan för över tvåtusen år sedan om en viktig iakttagelse: vår förståelse av verkligheten, och våra försök att fånga skeenden med ord, är alltid begränsade – eftersom allt förändrades, i ett ständigt flöde.

•••

Ungefär samtidigt som Herakleitos gjorde sin upptäckt nedtecknades en helt annan historia som berättade att ”Hela jorden hade samma språk och samma slags ord.” Och människorna sade till varandra: ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn ska bli känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.”*

Det var en tid då språket enade människan, men redan här anas en rörelse mot en annalkande splittring – en berättelse som känns förvånansvärt aktuell. Vårt gemensamma språk, våra värderingar och den enhet som en gång förenade oss börjar nu återigen brytas – språkligt, kulturellt och till slut även ontologiskt.**

Som en framtida profetia speglar den gamla bibliska berättelsen våra egna farhågor: att det som förenar oss – språk, teknologi, kultur – också kan bli det som driver oss isär. Berättelsen är inte bara ett minne av det förgångna, utan också en påminnelse om att historien kan upprepa sig.

Enligt berättelsen steg Herren slutligen ner till jorden för att se vad människorna hade åstadkommit. När han såg deras verk, sade han: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara en början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” Resultatet var uppenbart inte vad han hade väntat sig – att människan skulle utvecklas till den grad att hon tycktes klara sig utan sin skapare.

Det här är alltså berättelsen om Babels torn – ett symboliskt bygge där människorna, I den vanliga tolkningen, reste ett monument över sitt eget högmod. De ville nå ända upp i himlen, men deras ambitionen väckte Herrens vrede. Han valde därför att skapa splittring och förvirring genom att slå sönder deras gemensamma språk, och med det föll även deras torn samman. På så sätt blev Babels torn också en symbol för både människans drivkraft och hennes hybris – en påminnelse om hur lätt strävan efter storhet kan vändas till fall.

Det här är en berättelse som rymmer många lager av tolkning. I dag kanske man inte i första hand ser det som att det är Herren som skingrar vår gemenskap och förståelse, utan snarare vi själva. 

Men i denna gamla bibliska berättelse vilar också en annan, ofta förbisedd, tolkning. Det är berättelsen om en civilisation som nått en sådan höjd av mänsklig uppfinningsrikedom och kulturell finess att den ställts över naturen. Den rymmer också en hyllning till människans förmåga att bygga, forma och förändra världen omkring sig.

Babels torn kan därför också tolkas som en symbol för humanismens födelse – en tid då människan vaknade till insikten om sitt eget ansvar för hur hon väljer att leva tillsammans. Befriade från de gamla gudarna stod hon inför utmaningen att skapa sina egna normer och värderingar, att bygga strukturer och organisationer som kunde stödja ett samhälle präglat av rättvisa och jämlikhet. Det är också vad tornet kan berätta för oss.

Men också att övergripande idéer alltid kräver också en struktur för att förverkligas. I berättelsen om Babel blir tornet en symbol för den hierarkiska ordningen – där eliten i toppen av byggnaden, med utsikt över samhällets bas, fattade beslut för det stora flertalet. Här börjar sprickorna nu visa sig.

För de där nere upplevs de där uppe som avskärmade, utan förståelse för verkligheten på marknivå. Samtidigt ser de där uppe ner på folket som oförmögna att förstå helheten. Språket mellan dem bryts ner, och en allt djupare klyfta uppstår. Till slut talar de olika språk eller samma språk men med skilda innebörder.

När avståndet mellan makten och folket blir för stort, ökar risken för att en civilisation som strävat för högt ska kollapsa under sin egen tyngd. Det är inte bara folket som känner frustration – eliten, med sina rikedomar och privilegier, blir också likgiltig inför vad som sker längre ner. Det är denna dubbla dynamik som till slut får tornet att rasa.

Babels torn påminner oss om att människans strävan efter förfining, om den förlorar sin förankring, riskerar att leda till splittring. Det är en berättelse om ambitioner och förfall, en varning och en hyllning till mänsklighetens oändliga potential – och dess begränsningar. Och det är förstås en berättelse som talar direkt till oss i dag.

* Första Mosebok 11:1-9 ** Vad vi uppfattar som verkligt.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Fascism, Humaniora, Jämlikhet, Kulturdebatt, Liberalism, Politik, USA

Taggat som

mars 29, 2023 · 8:45 am

Det finns ingen annan tanke

Platons Förbannelse!

Det finns ingen annan tanke som orsakat så mycket rabalder och bryderi. All världens tänkare har vänt och vridit på den i tusentals år utan att komma fram till en lösning. Vad det handlar om är självfallet den där förbannande relativismen; om det vi tror oss veta enbart gäller för oss själva eller om det är så att det finns en auktoritet eller något som är verkligen objektivt sant. 

Alla vill vi ju förstås att det vi själva tycker och tänker också ska vara rätt och riktigt. Därför kommer också de flesta av oss också fram till att det nog ändå måste finnas en sanning någonstans – för hur skulle vi annars själva kunna få rätt? Detta samtidigt som vi möter en hel värld där ute som håller med om själva principen – men inte alltid tycker som vi i sakfrågor.

Filosofer har i alla tider hävdat att det är tänkandet, det vill säga, det goda tänkandet, som ska vägleda oss. Men om vi följer resonemanget och verkligen anstränger oss, märker vi ändå snart att inte ens våra främsta tänkare kunnat komma fram till något som tillnärmelsevis kan liknas vid en gemensam teori om hur det förhåller sig.

På det kulturella och ideologiska planet har relativismen förstås tagit i synnerhet Västvärlden med storm. Den går knappt att ifrågasätta – hur mycket filosoferna än försökt försäkra oss om att det inte funkar, att relativismen i själva verket är självmotsägande.

En stor del av Västvärldens mer utbildade elit (sic) utgår också från att allt bara består av en serie narrativ, trosföreställningar som människan (makten) upphöjt till sanningar. Men också nere i folkdjupen talas det om att smaken är som baken eller att allt är relativt så fort något behöver ifrågasättas. Dock används det aldrig när någon vill uttrycka sin egen mening.

Bland flertalet av världens mer auktoritära ledare utmålas i denna stund också just relativismen som den västerländska demokratins och det liberala systemets avgrund. Det som har kraft att bryta ned dess välstånd, motstånd och framskjutna positioner. För övrigt en föreställning som också nationalsocialister och fascister alltid gjort gällande, i synnerhet under 1930-talets Tyskland.

Men det har också alltid funnits två sidor av saken. Från den ena sidan hävdas det att; hur skulle vi kunna bygga ett stabilt samhälle och en framgångsrik vetenskap utan tilltro till en fast övertygelse och objektiv bas? Detta medan den andra sidan menar att valet av denna bas alltid utgått från ett narrativ skapat utifrån en maktposition och därför bör ifrågasättas. Men bägge synsätten har en poäng. Det gäller bara att bena upp dem. Inte sätta dem i motsatsställning.

Den förra, att människan behöver en bas, något att fästa sig vid när världen för övrigt är i upplösning, är ett argument som genomsyrat historien fram till denna dag som i dag är. Dessvärre en sanning som lätt kan komma att utnyttjas av alltför kreativa och samtidigt skrupellösa berättare. Vilket är ett problem.

Det senare mer relativa argumentet har i sin tur öppnat fördämningarna, likt en Pandoras ask, för en lång rad av självständighetsförklaringar; från kulturella och etniska minoriteter; från nationella särintressen som Sannfinnländare, Pilkorsare, Brödraskapare, Sverigedemokrater och … som ju förstås alla hävdar sin rätt att få finnas till. Så är det nu!

Och det är för övrigt vad mina nya texter bland annat handlar om. Texter som i dagsläget utgör ett manus om ca 350 sidor som tar ett grepp om relativismen som fenomen och politisk kraft från antiken fram till idag. Med en mängd av anekdotiska utvikningar. Och titeln är: Platons förbannelse – en filosofisk saltomortal.*

*Saltomortal, av italienskans salto – hopp, volt och mortale – dödlig

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Fascism, Filosofi, Humaniora, Kulturdebatt, Kunskap vs. Okunskap, Liberalism, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Moral, Natur & Kultur, Politik, Populismen, Pragmatik, Pragmatism, Relativism, Sanning & Inkonsekvens, Uncategorized, Upplysning, Verklighetens Folk

oktober 3, 2019 · 9:48 am

333. Antikämnet är självklart en del av ”vår” historia

Tillhör antiken vår historia?

Nej, problemet är primärt inte antikämnets vara eller icke-vara i våra skolor. Snarare hur samtalen kring frågan förs. Dilemmat härrör inte i första hand utifrån olika uppfattningar om historieämnets betydelse utan snarare i oklarheter kring andemeningen av ordet ”vår”. Och när vi inte längre har koll på riktning blir det allt svårare för oss att veta vart vi är på väg. Därav många oklarheter.

Problemen kring vilka ”vi” är och vad som är ”vårt” överskuggar i dag det mesta som sker i vår värld. Den politiska och kulturella utvecklingen kretsar ständigt kring detta – även om det sker utifrån olika perspektiv. Därför är det inte längre relevant att begränsa diskussionen här till att bara handla om huruvida antikämnet bör ges prioriterat utrymme i läroplanen. Utan samtalen måste börja utifrån vilka ”vi” uppfattar ”oss” vara.

I en globaliserad öppen värld blir det självfallet allt svårare att upprätthålla ett avgränsat och stabilt ”vi”. Vi har blivit allt mer vana vid olikheter. ”Vi” har olika normer, vanor, preferenser och givetvis olika uppfattningar om vad som är ”vår” historia.

Eller är den något ”vi” kan vara förutan? En drömbild konstruerad för ge ”oss” en känsla av sammanhang och betydelse?

Denna öppna globala utveckling och uppluckring av gränser, såväl geografiska som kulturella, har gett många en känsla av förlorad identitet – vilket inte är så konstigt – snarare följdriktigt. Och många famlar därför i dag efter sina förlorade identiteter eller letar efter nya. Och när detta sker med sådan kraft som det nu gör – polariseras detta ”vi” ytterligare – och blir inte längre vad det en gång var.

Sprickorna som uppstår medför i sin tur att många känner ett starkare behov av att ytterligare krama sina respektive identiteter – vilket polariserar ytterligare – i en därför allt snabbare och ackumulerande process.

Det är denna rörelse vi befinner oss i och den kommer inte att avslutas förrän den nått sin kulm. Vad denna kommer att bestå i kan vi dock bara spekulera kring.

Så, för att slutligen återgå till själva kärnämnet. Anledningen till att man har kunnat komma på tanken att nedvärdera antikämnets betydelse för ”vår” historia är för att man fått det allt svårare att se och definiera detta ”vi”. Det är där ”vi” måste börja gräva. Det handlar om ”vår” gemensamma framtid. Vilka är vi?

2 kommentarer

Under Humaniora, Kulturdebatt

Taggat som

december 10, 2014 · 11:34 am

246. Vinstlott i livets tombola

28o=Lisa-Magnusson-UB3

Den aktuella artikelförfattaren Lisa Magnusson

I gårdagens FB-flöde flimrade det plötsligt förbi en länk till en artikel med rubriken: ”Vi som är födda i Sverige förtjänar inte att ha det bättre än flyktingarna.” 

Och jag noterade att många av er gillade detta. Samtidigt undrade jag varför? Var det rubriken? innehållet? eller möjligtvis förhoppningen om att ni därmed gillade rätt – som ni gillade?

För jag misstänker att ingen av er egentligen håller med och skulle vilja byta era liv med de utsatta individer som driver omkring på haven i hopp om en bättre framtid. Trots att ni egentligen då inte, enligt artikelförfattarens utsago, förtjänade bättre.

Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?

Och som artikelförfattaren för övrigt skriver: ”Varken jag eller någon annan som är uppvuxna på denna lycksaliga plats har gjort ett enda dugg som innebär att just vi skulle ha mer rätt till en dräglig tillvaro. Det var ren och skär tur som gjorde att vi föddes i Sverige. Vi drog en vinstlott i livets tombola.” 

2014-08-25_2046

Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?

Vilket oerhört förakt visar inte detta för människan, för individen och för alla som arbetar för att skapa ett bättre och rättvisare samhälle. Och är det inte i grunden ett starkt anti-humanistiskt och fatalistiskt förhållningssätt: Inget ni gör kommer någonsin att göra att ni förtjänar att få det bättre än andra!

Och om det verkligen var så – vad skulle det då finnas för incitament att överhuvudtaget göra någonting? – då kan vi ju snarare bara lägga oss ned och vänta på att i bästa fall få dra nästa vinstlott i livets tombola.

Nä, jag är inte ett dugg förvånad över att sådana här perspektiv förekommer – det som är olyckligt och ofattbart är att så många bildade personer, i viktiga funktioner, delar och gillar denna typ av naiviteter som då faktiskt också äventyrar Sveriges möjligheter att fortsatt vara en trygg tillflyktsort för dem i nöd.

 

—

Lisa Magnussons artikeln kan du läsa i sin helhet på Metro. 

12 kommentarer

Under Demokrati, Ekonomi, Etik, Feminism, Genus, Humaniora, Jämlikhet, Kunskap vs. Okunskap, Makt och Rädsla, Moral

Taggat som , ,

december 3, 2014 · 11:30 am

242. Vem vill framstå som obildad?

Jag har förstått att det är många som försöker sätta fingret på det här med bildning – vad det är och inte är. Och det måste man ju också kunna fundera över, speciellt när det gäller centrala begrepp som bygger själva vår kultur.

Samtidigt är jag fullt medveten om att det finns gemenskaper som totalt skiter i allt vad bildning heter – och vi som är någorlunda bildade kallar vanligtvis dessa för sub-kulturer.

Men även i sådana utanförskap finns det som regel lämningar av en slags positiv bildningssyn – därför ingen, inte ens i en subkultur, vill själva framstå som obildbara.

Så även om vi undrar och funderar över det här med bildning – så är det ändå otvetydigt så att de flesta av oss ändå har ett hum om vad motsatsen innebär.

Och det är troligtvis där vi måste börja om vi vill försöka förstå vad det är.

Och förresten, Är och Är – ett begrepp Är aldrig någonting innan vi gemensamt mejslat fram dess innehåll.

Så vad menar vi då egentligen när vi talar om bildning?

Jo till en början talar vi säkert om en mängd olika saker. Och för att förstå innehållet (hela dess utsträckning) – måste vi nog först förstå hur det utvecklats och hur det sedan faktiskt används och uppfattas. Samtidigt tror jag inte direkt vi behöver veta vad bildning är för att uppfattas som normalbildade.

Vad kan man då säga? Jo, bildningsbegreppet ser ut att vara ett konglomerat av en mängd olika egenskaper som vi gemensamt uppfattar som viktiga när det gäller vår förmåga att förstå och orientera oss i tillvaron. Och här ingår sådant som förmågan att göra sig förstådd, förmågan att förstå, förmågan att kommunicera, reflektera, hantera abstraktioner, äga viktig information, etc.

Vad jag dock kan se är att bakom dessa egenskaper döljer sig ändå en minsta gemensamma nämnare – nämligen förmågan till språk. Och då talar vi inte om att man ska kunna tala perfekt svenska, engelska eller arabiska – utan snarare att man har ett språk som möjliggör viktiga och centrala aspekter av de egenskaper som i sluttampen utgör vad vi kallar ”bildning”.

Därför utan ett språk står vi oss ganska slätt!

 

9 kommentarer

Under Humaniora, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

Taggat som ,

december 1, 2014 · 4:02 pm

240. Så kan man ju också se det

image_preview

Wilhelm von Humboldts vurm för bildning – är kanske bara halva sanningen

Det finns uppenbarligen de som fortfarande är intresserade av bildning – och då inte bara av bildning i sig – utan även av frågan om vad bildning i själva verket är. För det är ju inte helt givet – i varje fall inte för de någorlunda bildade.

Och det är ju framförallt dessa som börjar fundera över sånt. De obildade couldn´t care less!

Men då jag ogärna upprepar mig (om det nu inte görs av retoriska skäl, vill säga) vill jag här istället hänvisa den intresserade till mitt försök att kartlägga ”Bildning – Var i består egentligen själva värdet?”.

Så!

För övrigt ville jag bara här kortfattat komplettera och förklara varför jag i nämnda essä skriver att jag misstänker att man som regel misstolkat Wilhelm von Humboldts berlinska bildningsideal*.

Främst, att retrospektivt försöka förstå implikationerna av de Humboldtska utbildningsidealen är inte det samma som att då ha tvingats inordna sig i den då nya upplysningspedagogiken.

Vi uppfattar så att säga saken från två olika håll!

Och om vi exempelvis lyssnar till vad Friedrich Nietzsche (1844 – 1900) hade att säga om saken så är han mycket irriterad över att universiteten under hans tid blivit alltmer nyttoinriktade. Och han skriver retoriskt i bl.a GötzenDämmerung (29) att ”Vad är den högre utbildningens uppgift? Att förvandla människor till maskiner.”

smile_cover

Leenden lyser upp mest där man minst anar dem

Detta var alltså det Humboldtska idealets praktiska konsekvenser sett ur en samtida (men kanske otidsenlig) betraktares ögon.

Och vad detta nya  ideal innebar var bl.a att det inom universitetens verksamhet skulle ingå både undervisning och forskning.

Och att det nya utbildningsväsendet främst var till för elevernas skull – inte för professorernas.

Det var elevens utbildning som sattes i fokus – inte längre lärarens önskan om att sitta och grotta ned sig i specialämnen. Det var det som var den riktigt stora förändringen.

Och framförallt betonades kunskaper inom språk, matematik och historia som man menade gav människan verktyg att analysera nya viktiga vetenskapsområden.

Och kopplat med ett mer allmänt upplysningsideal var tanken att dessa ämnen skulle ge oss alla större möjligheter att skickligt omfamna framtiden.

Och som sådant var det nya bildningsidealet ”Bildung” en metod, ett verktyg att utveckla inte bara sig själv, utan även samhället i stort och var knutet till det nya vetenskapliga kunskapsidealet.

Så! Kan man också förstå det!

—-

*Läs mer om det historiska perspektivet på Humboldt Universitets egen hemsida: https://www.hu-berlin.de/ueberblick-en/history

Artikel av Sven Eric Liedman som dock inte stödjer min tolkning av Humboldt http://www.hsv.se/download/18.539a949110f3d5914ec800075386/bildning_frihet_motstand_135kb.pdf

Intressant UR-program om bildning: http://www.ur.se/Produkter/176800-Larandets-idehistoria-Vad-ar-bildning#Skapa-klipp

8 kommentarer

Under Humaniora, Kunskap vs. Okunskap

Taggat som , ,

januari 13, 2014 · 4:51 pm

209. Vad tusan menas med ”Kultur”?

vangogh

Van Gogh – en tvättäkta ”kulturarbetare”? eller?

Kultur? – Va? Ja, vad är det vi pratar om? Vad menar vi? Ett är dock säkert – när vi talar om kultur – talar vi om en mängd olika saker. Men kanske framförallt om skilda aspekter av människan.

Många som hör ordet ”kultur” kanske mest tänker på hur olika vi människor lever våra liv; hur vi klär oss, dansar eller sjunger. Alltså allt sådant som har med våra traditioner att göra. Det är väl kanske den mest utbredda förståelsen av kulturbegreppet.

Sedan i en något smalare betydelse avses sådant som mer har att göra med litteratur, konst, skådespeleri, dans och så vidare. Alltså sådant som faller under det konstnärliga området med dess olika skapande uttryck.

Men i grunden är ordet ”kultur” ett agrart uttryck som hänger samman med att kultivera – d.v.s. göra jorden lucker och mer anpassad för växtlighet. Och det var först med denna förbättringsanalogi som ordet steg in i det allmänna språkbruket. Så vitt man vet återfinns begreppet först hos Cicero då han skriver om människans andliga utveckling via främst tänkandet. Men då hade det knappast något med de sköna konsterna att göra.

Begreppet ”kultur” har med tiden blivit bärare av en stor mängd innehåll.

Kultur

Konst och kultur? Teater? Musik? Dans? Hantverk? Matlagning? Kransbindning?

Och för att vara ett kulturellt uttryck i den ena eller andra betydelsen, räcker det ju inte med att två grässtrån råkar korsa varandra. Men om däremot en konstnär lägger två grässtrån i kors är det ett uttryck för en önskan att gestalta något och blir därmed till kultur. Samma sak om en fotograf ser och avbildar två korsande grässtrån eller om någon flätar dem samman till en ring.

Och som säkert någon nu anar så är det här bara en upptakt till en något mer djuplodande neddykning i kulturbegreppet.

Och denna fördjupning har sin grund i att jag inte längre förstod vad som diskuterades i de offentliga kulturdebatterna. Jag kunde inte hänga med när ”kulturvännerna” slog ett slag för kulturen.

Jag förstod inte heller meningen med att den nuvarande borgerliga regeringen efterfrågade ett större samarbete mellan kultur och näringsliv. Vad är det egentligen man talar om här? Vad är kultur?[1]

[1] Därför har jag gjort en klassisk epoche gällande kulturbegreppet – alltså börjat med att strippa det på varje förutfattad mening för att sedan se vad som blir kvar och vad som går att återanvända och bygga upp igen. Om det låter intressant? läs då:  ”Ars longa, vida brevis” – eller var finns det eviga i kulturen?

4 kommentarer

Under Estetik, Humaniora, Konst & Kultur

Taggat som , ,