Upp som ett utropstecken…
Jag inser att det inte längre är fruktbart att försöka föra samtal över gränserna – för själva grundorden betyder inte sällan någonting helt annat.
Om jag exempelvis påstår att ”på A följer väl ändå B”, så kan svaret mycket väl bli, ”för dig, ja”!
Och om jag menar att vi väl ändå måste förhålla oss till verkligheten, svarar N! följdriktigt, ”vems verklighet”!
Och på så vis dekonstruerar N! effektivt den värld som är gemensam för oss andra. Den känsla av verklighet (det paradigm) det tagit oss tusentals år att sno ihop.
Och när jag läser vad Maria Sveland just skriver i sitt försvar för det Feministiska Manifestet, att det ”är euforiskt och helt utan verklighetsförankring.” inser jag att denna brist på verklighetsförankring inte stör henne det minsta. Det som hos många av oss andra utgör själva grunden för tänkande och därmed möjligheterna för ömsesidighet – är för henne och för många bland extremfeministerna uppenbarligen något fullständigt godtyckligt.
…och ned lite mer krökt, likt ett frågetecken.
Och detta förklarar till viss del många av de till synes orealistiska idéer som vi också kan läsa om i F!´s valmanifest.
Detta ger mig nu både existentiell ångest samt en släng av ”politiskt depression”, för att nu travestera samma Sveland. Varför då kan man fråga sig? Jo, därför att jag alltid har varit en övertygad förespråkare för just den mer humanistiska relativismen och en kritiker av det ensidigt rationalistiska, fyrkantiga (manligt chauvinistiska) tänkandet. Det har liksom varit själva min livsnerv, min främsta livsuppgift att försvara och skildra fördelarna i ett mer dynamiskt och pragmatiskt förhållningssätt.
Nu är jag inte längre lika tvärsäker, jag vet inte ens om det är vidare befogat eller klokt – därför att just nu är det de mer irrationella och subjektiva krafterna som alltmer vinner mark – både inom extrem höger- såväl som inom vänster-politik och försvårar därmed möjligheterna för rationella och kloka samtal och beslut. Och det var ju inte riktigt dit jag ville komma*.
Så nu står jag alltså här med byxorna nere och det verkar inte spela någon roll hur jag än vänder och vrider mig för situationen kommer ändå att förbli lika pinsam och fruktlös för det.
—
*”Anthropos Metron” betyder just att ”människan är allt tings mått” och som är relativismens grundtes.
Den mätande människan 