Ceci nést pas moi
Ibland när jag får frågan, ”vad skriver du om?” finner jag mig ofta stående svarslös – inte för att jag inte vet vad jag skriver – utan för att det är så svårt att veta vem det är som frågar.
Och det är kanske just däri kruxet ligger. Vi bär alla på så många personliga referenser och är så olika – att det snarare är märkligt att vi överhuvudtaget kan göra oss förstådda.
Det blir därför svårt att veta vad man egentligen uttrycker, när man säger något.
Någon sa nyligen att hon ogillade att jag så ofta använde ordet ”vi” när jag skrev – hon ville inte bli innesluten och medräknad i detta ständiga ”vi”. Medan en annan tyckte att jag var alldeles för själv-centrerad och störde sig mer på detta återkommande ”jag”.
Någon kommenterade också ”att jag gillar verkligen vad du skriver – men jag skulle önska att du renodlade och hittade en tydligare linje”.
Och det är klart, det skulle man kanske kunna göra – men samtidigt är ju den röda tråden i det jag skriver just att ingenting är så linjärt som vi kanske skulle önska och att livet både är rätt föränderligt och lite oförutsägbart.
Så, vad är det då jag skriver om egentligen?
Nog finns det en röd tråd alltid… i det jag skriver – även om den ibland kan te sig lite hoptrasslad.
Ja, om jag nu finge säga det helt och hållet med mina egna ord – som om jag levde i en värld där alla förstod exakt vad jag menade.
Jag då skulle jag nog säga ungefär så här:
Vi, människan, vi är våra perspektiv. Vi ser, tolkar och hör saker utifrån vilka vi är. Och vi är därmed också isolerade. Och söker gemenskap. Vilket vi får genom att på olika sätt prata oss samman. Pratet innebär då ett personligt givande och tagande och blir til syvende og sidst till en strid om erfarenheter och perspektiv – och om vad som ska uppfattas som rätt och fel. Och detta lägger sedan grunden till varför vi väljer att samlas och sedan utveckla olika slags kulturer.
Och på så vis vävs frågor om ”relativism”, ”retorik” och ”makt” allt tätare samman och bildar på så sätt grunden för allt vi företar oss.
Det är alltså detta jag gärna skriver om.
Anthrôpos Metron 
Ping: Den tunna röda tråden | maxexhact
Nej, vi kan aldrig förstå exakt vad den andra vill säga. Problemet är att vi måste använda ord som den andre känner igen, för att överhuvudtaget göra oss ”förstådda”, men också mer eller mindre rått uppfattade.
Vi talar idag med orden som redan fanns i går. Vi återanvänder orden i liknande situationer, men låter också orden glida till något jämförbar eller associerat. Det är detta som kallas metafor och metonymi. Metaforen finns redan i själva ordbildning. Vi återanvänder en morfem eller lexem, bestående av tre eller två konsonanter, för att skaka ord som återger något som har en gemensam etymologisk, semantisk ”kärna”. Vi använder ST i både Posten, Stad, Bestå, Påstå, etc.
Orden ”inspektör”, ”aspekt”, ”respect”, ”spegel”, ”spekulation”, ”spektakel”,
”auspicier”, ”skepsis”, ”suspekt”, ”biskop” och många fler, har det gemensamma roten SPK (där konsonanterna kan byta plats eller ersättas med näraliggande, typ K = G) som hänvisar till ”seendet”. Det gäller den fonetiska aspekten.
Att ordet ”retorik” betecknar språket äe ingen tillfällighet. Det beror på att just de två konsonanterna RT passar perfekt för att beteckna vad vi gör med tungan i munnen, när vi talar. Man kan jämföra orden i olika språk. TIRED och TRÖTT bygger på TRT (den ena på i engelskan och det andra i svenskan). Och att Åbo heter också Turku beror inte på att det handlar om en finskt konstruerat namn. TUKU och TORG bygger på lexemet TRG=TRK.
Åbo uppstod förmodligen på en marknadsplats. Finnar saknar B, så de väntar på ”pussen”, när vi väntar på bussen. Araberna saknar P och läser det engelska ordet ”transport” som ”transburt”.
Man underlättar igenkännandet av en ordfamilj genom dess gemensamma rot, även om det inte betyder att vi kan förstå ordets betydelse på exakt samma sätt oss emellan eller från ett tillfälle till ett annat.
Det kan verkligen vara frustrerande med kommentarer till vad man skrivit. När ”man” skrev kände man sig allmänbegriplig och allmängiltig – som ett ”vi” – men så märker man att läsarna har egna perspektiv och agendor, och genast förvandlas man till ett litet frustrerat ”jag”. Så nu vet jag inte om jag vågar kommentera, men jag tyckte att du fångade det där bra! Vad jag kände för att tillägga var något om ”omständigheterna” eller ”läget”. Är det inte så att mycket av det vi säger, när vi talar och skriver om viktigheter, är försök att sammanfatta ”läget”? Som när Nietzsche sa ”Gud är död”. Det vill säga, i stället för en ”verklighet” som vi upptäcker och fastslår ”sanningar” om, så kunde man tala om ett ”läge” som är delvis oklart, men som man kämpar med och som kan försöka beskriva mer eller mindre träffande – och då BLIR läget klart… det BLIR verkligheten, för vissa av ”oss”. Jag skulle i alla fall vilja slå ett slag för ”läget”, som pulserar mellan ”verklighet” och ”perspektiv”.
”Läge” – som pulserar mellan verklighet och perspektiv! Tänkvärd beskrivning av ett förhållande – eller för att inte säga ”läge”!