Etikettarkiv: Sokrates

68. Håller Wittgensteins rep?

Frågan är, håller Wittgensteins rep verkligen att hänga sig i? Det är klart det inte gör! Detta rep är inte ett verkligt rep. Det är en omskrivning för något annat och alla vet vi ju förstås skillnaden mellan vad en metafor uttrycker och vad den söker utsäga. Alltså, om det ”regnar småspik” så regnar det självfallet inte småspik – eller hur?

Men det finns ofta en likhet mellan vad en liknelse säger och vad den söker gestalta – en slags nära relation, process eller struktur – något gemensamt som inte alltid låter sig fångas i exakta termer.

Med just ”Wittgensteins rep” handlade det om att uttrycka något som till sin natur bestod av en rad olika saker – samtidigt. Precis på samma sätt som när ett rep blir till genom att många, många korta trådar sammanflätas till en helhet – till vad som slutligen blir till själva ”repet”.

Och poängen med denna repliknelse är just att visa att det är alla dessa tusentals enskilda trådar som tillsammans bildar själva repet – oavsett hur olika och skilda åt de är sinsemellan.

Ta vilket ord som helst, ”katt”, ”sofistikerad” eller ”spel”. Vad vi vanligtvis gör när vi analyserar något är att börja fråga, precis som Platon och Sokrates också alltid envisades med, vad som utgör dessa begrepps centrala ”betydelser” – deras ”grundidé”.

Detta alltför vanliga sätt att betrakta och tolka tillvaron orsakar, enligt ”Wittgensteins rep”, en delvis felaktigt syn på världen. Något som också gör att vi säkerligen kommer att misstolka den.

Att leta efter en slags slutgiltig essens som resultat av en analys ger oss nämligen ingen närmare förståelse för vad det är vi letar efter – snarare kan det leda in i en återvändsgränd.

Därför att det vi letar efter kanske inte alla gånger har någon kärna, utan mer är att likna vid ett konglomerat av en mängd olika saker.

Det är alltså vad ett förstelnat och icke-dynamiskt förhållande till världen kan göra med våra uppfattningar och förväntningar. Och på grund av dessa missuppfattningar springer vi sedan och kanske ”söker hitta oss själva” eller en nations ”ursprungliga identitet” – som om världen redan låg förklarad någonstans.

12 kommentarer

Under Filosofi, Kommunikation, Logos – Ord – Språk

61. Den sokratiska metoden

Den har kallats dialektik, Elenchus eller Sokratisk dialog. Och inom utbildning i juridik har metoden alltid haft en självklar position. Inom psykoterapin har den på senare tid kommit i ropet speciellt inom den kognitiva terapin. Och inom managementteorier har den lyfts fram som metod inom TOC (Theory of Constraints). Och inom personalutveckling används den i dag som en metod att komma åt känslor och tankesätt som kan ligga i vägen för en fungerande organisation.

Metoden uppträder alltså första gången i Platons dialoger. Sokrates börjar vanligtvis med att introducera en frågeställning. Ämnet kan vara typ, vad är kunskap? Eller finns skönheten? Därefter är tanken att parterna gemensamt och dialektiskt ska undersöka och pröva ämnet för att se vilka svar man gemensamt kommer fram till.

Genom Sokrates enträgna utfrågningar synas så det aktuella ämnet och så fort någon föreslår ett svar träder Sokrates förnumstigt fram och bemöter detta med en följdfråga.

Sokrates yttrar nästan aldrig själv någon mening och kan därför heller aldrig ifrågasättas. Han är faktiskt mer att likna vid ett frågvist barn med sina eviga ”varfördå”!

Och eftersom det är stört omöjligt att i oändlig regression svara på ett barns alla ”varför” blir ju till slut motparten svarslös. Varmed snorungen blir stursk och upplever sig ha vunnit sammandrabbningen. Detta är Sokrates i ett nötskal. Metoden är säkert bra i sig men dess relativa värde beror nog på vem som faktiskt håller i taktpinnen.

Det finns givetvis också ett genomgående Platonskt anslag i dialogerna. Och detta perspektiv lyser starkt igenom Sokrates olika försök att spela okunnig utfrågare. Denna okunskap är faktiskt nästan mer att betrakta som en pose. Och han ter sig mest likt en raljant översittare som vill glänsa i skenet av sin egen förträfflighet.

Utifrån ett mer dynamiskt men framförallt öppet och välvilligt perspektiv är metoden säkert riktigt bra men det krävs framförallt ett mer ödmjukt sinnelag än Sokrates för att få den att riktigt fungera.

För övrigt: I Diógenes Laértius bok ”Om berömda filosofers liv, åskådningar och kärnfulla yttranden” från 200-talet kan vi läsa att, citat: ”Protagoras uppfann den metod som vi i dag känner som den Sokratiska”. Slut citat!

1 kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Retorik

55. Filosofi vs. Sofistik

Platon pekar visar vägen

Platon visar vägen uppåt...

Själva ordet ”sofist” är härlett ur ordet ”sofia” som betyder kunskap eller visdom – det var alltså ursprungligen ett positivt epitet för dem som ägde kunskaper! Men efter filosofins uppkomst under 300-talet f.kr. kom ordet istället att beteckna den som arbetade med förment, ytliga och bedrägliga argument…

Det var bl.a. Platon, som ägnade större delen av sitt liv och författarskap åt omvärderingen av kunskapen, som implementerade det nya begreppet ”filo-sofi” – alltså ”kärleken till kunskapen”. Detta för att särskilja sin speciella och ”sanna” kunskapsgren från den ”falska”.

Den nya filosofin tog avstånd från det som hade med praktiska kunskaper att göra och som rörde det mer ”timliga” – vilket betraktades som ytligt. Man såg alltså ned på kunskaper som handlade om exempelvis skrivkonst, läkarkonst, geometri, astronomi och retorik.

Vad de så kallade filosoferna opponerade sig mot var de empiriska vetenskaperna som man ansåg bara var intresserade av saker och tillstånd i sinnevärlden. Man betraktade därför dess utövare som ”sensualister” – alltså sådana som hämtar kunskaper från sina sinnen.

Vi talar nu om de första idealisterna som var tänkare i Sokrates och Platons efterföljd. Istället för erfarenheten satte de tänkandet högst. Det är också därför de vanligtvis kallas för ”rationalister” och deras motståndare betecknades följdriktigt som ”irrationella”.

Till grund för det ursprungliga, filosofiska tänkandet ligger alltså en föreställning om att idéernas värld är mer verklig än erfarenhetens och sinnenas verklighet. Det är detta som är den ständigt springande punkten.

...medan Protagoras begrundar världens tillstånd

På så vis har filosofin levt sida vid sida med tro och religion i många tusen år. Och vår religionsutveckling skulle aldrig ha blivit vad den blev utan detta stöd.

Riktigt så illa är det förvisso inte längre. Inom filosofin ryms i dag en rad olika föreställningar och tolkningar. Men det icke-empiriska arvet lever kvar med den förklenande synen på materialism, common-sense och erfarenhet.

Inte undra på att många av de vetenskaper som emanerat ur filosofin valt att gå sina egna vägar – ofta utan att vända sig om. Sådana vetenskaper som naturvetenskap, psykologi, sociologi, vetenskapsteori, kognitionsvetenskap…

Den självförhärligande filosofin, av sina egna ofta hyllad som ”konungen bland vetenskaper”, har aldrig lämnat något utrymme varken för kritiskt tänkande eller för det undersökande och praktiska kunnandet.

1 kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sofistik