… och elitens dubbla svek
Vad är det med ‘eliten’ som väcker så starka känslor? Är det deras privilegier, deras språk, eller känslan av att de lever i en annan värld? I orostider riktas våra blickar ofta uppåt, mot dem som vi håller ansvariga. Men vad handlar denna misstro egentligen om, och varför har den vuxit sig så stark? Svaret ligger kanske inte bara i vad eliten gör – eller inte gör – utan också i våra egna förväntningar och brustna illusioner.
Allt fler har yrvaket börjat nysta i vad det stora missnöjet med samhället, systemet och ‘eliten’ egentligen handlar om. Vad är det som ligger bakom detta missnöje, och vilka pekas ut när man uttrycker denna misstro? Otaliga trådar har redan hunnit spinnas, och det krävs mycket för att hitta en ny tåt som inte redan vävts in i de otaliga försök att nysta i vår tids tema.[i]
Inledningsvis kan jag bara konstatera att grunden för själva begreppet ‘elit’ är något flytande. Ordet kan appliceras på vissa individer inom en rad olika områden, vilket innebär att begreppet oftast behöver preciseras för att ange vilken grupp som åsyftas: den kulturella eliten, den politiska eliten, den litterära eliten … och liknande.
Ordet ‘elit’ syftar ursprungligen på de främsta eller mest framstående inom en viss grupp. Men i dag används det ofta pejorativt för att beskriva grupper som upplevs ha blivit för dominerande inom sina områden. När vi talar om misstro mot ‘eliten’ avses därför sällan de bästa i ursprunglig mening. I stället behöver vi ställa frågan: Vilken elit syftar missnöjet på, och vilka är det som misstror?
Förenklat handlar det om att den fattige misstror den rike, den rike misstror den som begränsar hans rikedom, den obildade misstror den bildade, och den okultiverade misstror den kultiverade. Så långt är mönstret enkelt.
På så vis ser det också ut som om misstron riktas snett uppåt, mot en nivå där man identifierar en grupp som orsaken till sina egna tillkortakommanden eller maktlöshet – vare sig det nu handlar om behovet av sjukvård, rätten att följa Guds bud eller önskan att slippa bidra till den första gruppens krav. Och med dessa olika, ofta motstridiga, känslomässiga riktningar skapas med tiden en perfekt storm som till slut kan förflytta en nations riktning.
För dem som befinner sig på samhällets mindre inflytelserika nivåer framstår det som att de på högre positioner – vare sig det gäller politik, ekonomi, media eller kultur – lever i en främmande värld, där vanliga människors slit och vardag inte existerar.
Missnöjet riktas då mot den politiska elitens makt, kulturelitens konstlade ideal, storstadsbornas arrogans eller akademikernas fikonspråk. Därmed har vi täckt en liten del av vad ‘elit’ innebär för många som använder sig av detta ord som då mer blivit till ett negativt epitet. Man kan med andra ord säga att det utbredda missnöjet med de styrande klasserna är ett ogillande av en maktsfär som man antingen upplever som alltför närvarande och klåfingrig – eller som alltför fjär och likgiltig.
Användningen av begreppet fungerar då främst som ett flytande attribut för en dold men påtaglig maktsfär som ritar upp de kartor vi andra förväntas rätta oss efter. Kartor som ofta upplevs motarbeta våra intressen eller stå i konflikt med den verklighet många lever i. Detta har fått allt fler att känna sig vilseledda och i vissa fall helt enkelt borttappade.
Missnöjet riktas då mot något mer konkret, som får representera orsaken till frustrationen, och drabbar i förlängningen det övergripande samhällssystemet – och i denna stund är det den liberala demokratin som främst drabbas eftersom denna får bära hundhuvudet.
Men allt detta vet vi redan, och kunskapen leder oss inte vidare. Så frågan får istället bli: Finns det några andra pusselbitar i allt detta som vi tidigare inte plockat fram?
Kan det eventuellt vara så att förväntningarna på livet och vad den liberala demokratin kunnat erbjuda har varit för högt ställda? Är det synen på den ouppnådda jämlikheten och den upplevda ofriheten som fått allt fler att helt enkelt resignera och tappa tron till systemet?
Är det ett resultat av en djup besvikelse över alla de icke realiserade idéer som i grunden bär upp själva frihetstanken? Har den liberala demokratin i själva verket ingivit människan falska förhoppningar med allt sitt tal om jämlikhet, rättvisa och frihet, så att det nu är de brustna förhoppningarna som tynger den?
Visst, demokratin har levererat, men den har också haft som övermäktig målsättning att skapa goda förutsättningar för alla – för ensamstående mödrar, för invandrare, för färgade, för dem med särskilda behov. För både fattiga och rika, och det är just dessa stora löften och förväntningar som nu börjar slå tillbaka, när allt fler hamnar mellan de stora ambitionerna och de som tidigare stod högre i de sociala hierarkierna också tvingas se sina positioner dalande, samtidigt som många av de sämst lottade fått det bättre. Vår upplevelse av ekonomisk tillfredsställelse är inte bundet till exakta kronor och ören utan relativ, beroende på vår närmaste ekonomiska sfär – de vi har nära oss och kan jämföra oss med.
Man skulle också kunna se det som att den liberala demokratin därmed rubbat vad många uppfattar som de naturliga hierarkierna genom att åstadkomma så mycket nytta för de sämst lottade att de tidigare så stabila positionerna skakats om. Vilket då främst drabbat medelklassen och de vilsna männen, som tvingats se sin tidigare status degraderas i takt med att de lägre klasserna och kvinnorna fått förbättrade förutsättningar och positioner.
I sådana fall var det ett svek mot en övergripande del av befolkningen, som inte upplever sig ha fått det bättre förspänt och som nu bestraffar systemet genom olydnad och uppror. Men det är förstås bara en liten del av historien.
Ett mer avgörande svek inträffade också när den liberala eliten[ii] tappade markkontakt och därmed komprometterade förutsättningarna för sina egna ansträngningar och ambitioner.
De bjöd in alla till dans, men var oförberedda på att många av gästerna inte visste hur man skulle följa utan snarare började engagera sig i konflikter och aggression. Den stora men förblindade ideologin blev så småningom ett svek mot den liberala demokratin själv. Dess ideologiska ramverk undergrävde gradvis de grundläggande förutsättningarna för sin egen överlevnad.
Efter allt detta nystande med trådar som korsar våra samhällen och kontinenter i försöken att sammanfoga en bild av orsakerna bakom vår kulturs utveckling, måste jag nu vända blicken mot något mer grundläggande: Vad är det i vår existentiella tillvaro som får oss att gång efter gång trampa på samma minor? Dessa försök för oss sakta vidare, steg för steg.
[i] José Ortega y Gasset skrev Vår tids tema (på spanska El tema de nuestro tiempo) 1923, och boken behandlar de stora förändringarna i samhället och kultur i början av 1900-talet.
[ii] Med den ”liberala eliten” avses de som främst kommit att upprätthålla systemet i all dess komplexitet; såsom politiker, media, offentliga tjänstemän, byråkrater inom olika myndigheter och organisationer (nongov) och utbildningsinstitutioner.
Den mätande människan 