I tredje delen av ”En perfekt storm” handlar det här om ”woke”. Varför väcker det så starka känslor? Och hur har en rörelse för jämlikhet & rättvisa kunnat bli så kontroversiell att den hotar att bryta sönder en hel världsgemenskap?
•••
Begreppet ”woke” har under de senaste åren hamnat i centrum för en politisk retorik som ibland har fått närmast globala proportioner och följder.
”Stay woke” användes ursprungligen som en uppmaning att vara medveten och vaksam mot förtryck och orättvisor. Idag används det ofta nedsättande, för att beskriva någon som uppfattas som överdrivet politiskt korrekt eller fokuserad på minoriteter, miljön eller social rättvisa.
Högern har gjort detta ”woke” till ett effektivt slagträ, som används för att slå mot all form av progressiv (vänster-)politik och det som uppfattas som överdriven politisk aktivism. Men även den liberala demokratin i sig har fått sig en rejäl släng av sleven.
I presidentvalet i USA 2024 blev motviljan mot allt som associerades med detta ”woke” en fråga av sådan omfattning att den kanske till och med påverkade valutgången. Samtidigt ser vi hur auktoritära ledare världen över använder ”woke” som ett varnande finger, där det framställs som symbolen för det västerländska förfallet – feminiserat och perverterat.
Men vad är det då i detta nygamla ”uppvaknande” som känns så obehagligt och skrämmer så många människor?
Om vi alla skulle sätta oss bakom John Rawls så kallade ‘okunnighetens slöja’, skulle få vilja hamna i en position där kön eller etnicitet innebär marginalisering och förtryck. Ingen skulle frivilligt välja att leva i ett repressivt samhälle utan friheter och med ständig osäkerhet. Varför är det så?
Bakom en sådan okunnighetens slöja skulle troligtvis de flesta istället välja att vara just ”woke”. Ändå sprids idag ett världsomfattande hat mot denna ideologi, en ideologi som många i grund och botten kanske skulle föredra. Vad är det som gör att så många ryggar tillbaka? Och kastar ut barnet med badvattnet?
Vad är det med denna wokeism som skapat så mycket skav att så många är villiga att äventyra den liberala demokratin? Varför får denna motrörelse helt vanliga människor att se rött och börja luta sig så starkt högerut? Detta kan vara en av vår tids viktigare ödesfrågor.
Ett möjligt svar kan vara att wokeismen uppfattas ha tagit våra liberala friheter några snäpp för långt. Att den, i sin iver att rätta till orättvisor, trampat på minor som kanske borde ha undvikits. Samt att den försökt pådyvla majoriteten tankar och värderingar som många inte känner igen sig i. När fokus lagts på att ge likabehandling till en rad minoriteter, kan majoriteten – trots sina egna olikheter – enas kring ett gemensamt avståndstagande: Det där handlar inte om oss. Sådana är inte vi.
Om grupper som bara representerar några få procent av befolkningen får oproportionerligt utrymme i filmer, nyheter och populärkultur, kan den stora massan börja känna sig alienerade och främmande inför det som inte speglar deras egna liv.
Som den antike filosofen Herakleitos en gång uttryckte: ”Hundar skäller på det de inte känner igen.” Och så är det ju. I grunden för vår mänsklighet finns ett primitivt djur som alltid är vaksamt mot det okända. Dessa instinkter kan en civilisation kanske dämpa – men aldrig utrota.
När civilisationer utvecklas når de förr eller senare en gräns där inte alla längre ryms. En kulturell utveckling innebär att vissa lämnas bakom; de som inte har råd, de som nöjer sig med det enkla, de som saknar tillräcklig utbildning eller som har intresset riktat mot det mer naturnära. Oundvikligen leder en kulturell utveckling till att en stor skara människor stannar kvar vid basen medan den kulturella eliten klättrar allt högre, tills dess spets blir så smal och finlemmad att den svajar lätt i vinden.
En perfekt storm uppstår aldrig av en enskild händelse – det krävs att flera omständigheter sammanfaller. I det föregående inlägget låg fokus på mannens längtan efter att allt ska återgå till det normala. Denna gång handlar det om det missnöje som spirar ur känslan av orättvisor – en gnagande känsla som, om den ignoreras, har potential att störta även de mäktigaste imperier.
––––––––––––––––
Känslan av missaktning och orättvisa är kanske främmande för många, men när den väl slår rot kan den kännas som en fråga om liv och död.
Denna känsla, den som kallas ressentiment, präglas av en bitterhet som bottnar i upplevda misslyckanden. Frustrationen riktas inåt, samtidigt som individen söker tröst genom att lägga skulden på yttre faktorer – ett sätt att rättfärdiga sig själv genom att peka på omständigheter utanför den egna kontrollen. Samtidigt ska det inte förnekas att yttre skeenden spelar en avgörande roll i att skapa och förstärka denna känsla av inåtvänd bitterhet.
Det finns flera konkreta orsaker bakom dagens utbredda missnöje och känslan av orättvisa, särskilt i USA. En stor del av befolkningen där har exempelvis inte upplevt någon reell löneökning sedan mitten av 1970-talet, samtidigt som andra blivit avsevärt rikare. Inkomstklyftorna har vuxit sig så stora att de blivit allt svårare att hantera känslomässigt för dem som är ställda utanför. Försöken att övertyga denna grupp om att ekonomin i stort går bra möts därför sällan av någon förståelse.
En tredjedel av USA’s befolkning upplever ekonomin som ”Poor” och bland dessa röstade 87% på Trump i valet 2024. Rött. (NBC NEWS Exit Pools)
Den vånda som därför drabbat de mest utsatta i USA bottnar i känslan av att under lång tid ha fått det sämre än tidigare generationer, särskilt jämfört med föräldrarna. Detta beror till stor del på begränsad tillgång till högre utbildning, samtidigt som arbetsmarknaden ställer allt högre krav på kunskap och kompetens. Sammantaget har detta resulterat i en bristande tillit till systemet och en växande hopplöshet inför framtiden.
Att just den här gruppen inget har att förlora på att en clown tar över det högsta ämbetet och säger sig kunna rensa upp i det politiska träsket, är inget uppseendeväckande. För dem spelar det inte längre någon roll hur extrema de politiska budskapen är eller hur vettlösa utnämningarna nu blir; de vill bara se förändring och samtidigt återfå hoppet om en framtid för sig själva och sina barn.
Parallellt med detta har även ett missnöje uppstått hos den grupp som, trots lång utbildning och stora ambitioner, inte hittar en väg fram till toppen. Det är personer som trodde på en ljus framtid men som upptäcker att det inte finns plats för fler på toppen, eftersom antalet positioner där är begränsat. Ett fenomen som just kännetecknas av vad som kallas ”en överproduktion av aspirerande eliter”.
När dessa två grupperna möts i sina upplevelser av att ha blivit förminskade, menar vissa forskare att möjligheterna för en perfekt storm är i antågande.**
Kort sagt, stora inkomstskillnader, förlorad framtidstro, upplevd missaktning och en överproduktion av högutbildade har skapat förutsättningar som driver dagens missnöje. Detta gäller nu främst USA men även i andra västländer kan man förutspå en liknande utveckling.
Detta är dock bara några av de mer grundläggande krafterna som driver dagens samhällsutveckling. I kommande inlägg kommer jag att utforska ytterligare faktorer som bidrar till den alltmer komplexa situationen. Det gäller att försöka hitta sambanden utan att för den skull tro sig kunna rädda världen.
Syftet med dessa inledande inlägg är att skapa en grund för ett resonemang som, förhoppningsvis, längre fram kan leda till något som går bortom det enkla och alltför självklara.
**Peter Turchin, End Times. Elites, Counter-Elites and the Path of Political Disintegration. En forskargrupp under ledning av Turchin förutspådde skeendena I USA för över 10 år sedan.
Många i dagens värld har förlorat fotfästet i takt med att traditionella hierarkier rubbats. Tidigare stadiga mansroller, som familjeöverhuvud, försörjare och försvarare, har ersatts av nya krav på personlig rörlighet och jämlikhet. Demokratins framväxt, kvinnors frigörelse och teknologins utveckling har rubbat den gamla maktordningen och därmed också stört grundvalarna för hur män ser sig själva och sina livsroller. En truism väl värd att begrunda.
• • •
Att vatten är vått kan väl ändå tyckas vara en självklarhet – men försök förklara det för en fisk.
Att lyfta något som är en grundförutsättning för dem som befinner sig mitt i det – är kanske bland det svåraste som finns. Det som ligger oss närmast är ofta det som också är minst påtagligt. Sådant vi inte märker förrän det är borta. Först då kommer uppvaknandet och därefter sprattlandet.
När vi förlorar något värdefullt är det till slut också det enda man ser: avsaknaden av det som var. Mistandet av en käresta. Fallet från en hög höjd. Förlusten av ett arbete. Men det svåraste av allt är ändå att förlora sin livs mening. Alla nederlag lämnar efter sig ett slags ärr som man ständigt återkommer till, som sådana där sårskorpor man bara måste pilla på.
I sådana lägen blir vi också alla mottagliga för förkunnelser som speglar denna vår smärta. Som säger sig kunna råda bot på den. Budskap där många kan känna igen sig och därefter dras till. För det finns alltid någon plåga gömd någonstans, någon sårbarhet som behöver pysslas om, en och annan meningslöshet som måste hitta svar. Så, även om budskapen från dagens mer autoritära ledare kanske inte berör alla lika mycket, når dessa ändå tillräckligt många, för att effekterna ska bli kännbara för oss alla.
Det finns förstås många frågetecken kring vad som händer i denna stund och många är i febril färd med att leta efter svar. Och det ges förstås många förklaringar. Ett givet svar är att det handlar om mannens längtan efter att allt ska återgå till vad han upplever som det normala – vare sig han själv upplevt det eller ej. Men det finns en inre drift inom honom som gärna ser att så vore fallet.
“This is a man’s world But it wouldn’t be nothing, nothing, not one little thing, without a woman or a girl He’s lost in the wilderness He’s lost in bitterness, he’s lost lost” – James Brown 1966
”It’s a Man’s, Man’s, Man’s World” är en klassiker av soulartisten James Brown. Sångtexten återspeglar en central del i den mer djuriska aspekten av just manligheten: behovet av att ha någon vid sin sida som gör en till den man är. Som gör en till man.
Men detta innebär inte nödvändigtvis att han väljer någon som är honom jämlik. Den genomsnittlige mannen väljer snarare en partner som på något sätt stärker hans position i förhållandet, det vill säga, väljer någon som är honom underlägsen i mycket. Detta medan kvinnor i allmänhet inte har något emot att underordna sig.
Konsekvensen av denna ömsesidighet innebär förstås att mäns relationer med kvinnor också förstärker hans föreställningar om kvinnan som svag och i behov av hans beskydd och manliga kraft. Vilket förstås mest beror på att män sällan möter kvinnor som överträffar dem i styrka och pondus. Vad många män inte insett är att kvinnor som är dem överlägsna vanligtvis undviker dem. Ger sig helst inte i lag med dem. Ser helt enkelt ned på dem. Vilket givetvis befäster hans föreställningar om sin egen storhet.
Om mannens och kvinnans beteenden beror på biologiskt arv eller kulturell påverkan är förstås en öppen fråga men det mest sannolika är att det är en kombination av de bägge aspekterna, natur och kultur.
En maktordning fördelas på många nivåer och därför svår att greppa. De är sällan svart-vita där en av oss är överordnad i alla lägen. Snarare är det så att makten och dess över- underordning löper hela vägen ned. Den som är förtryckt eller omhändertagen ovanifrån, omhändertar eller förtrycker i sin tur någon under sig. Det är så att säga den starkes rätt som gäller hela vägen ned till den siste mannen och kvinnan, där den siste vanligtvis är en kvinna. Det är också just upprättandet av denna naturliga och gamla maktordning som nu trollbinder många frustrerade världen över. Och vad som erbjuds dem är en nygammal ordning i bjärt kontrast till vad de liberala demokratierna med sina överstatliga och byråkratiska strukturer har haft att erbjuda.
En maktordning som sträcker sig hela vägen ned till siste man eller kvinna
Ett svar på vad det stora missnöjet beror på, är att en stor grupp med män samlats och nu söker bekräftelse för något de upplever har gått förlorat. Några av dem riktar sin hemlöshet och ilska mot samhället, kvinnan och mot vad de uppfattar som eliten. Andra kanske riktar sin inre vilsenhet genom mer handfasta intressen så som matlagning, fysisk träning, naturupplevelser och äventyrlighet. Vad de dock alla har gemensamt är ett febrilt sökande efter den manliga identiteten och dess mening.
Män har förstås i alla tider knorrat över en massa oförätter, men de nävar som tidigare låg knutna i fickorna kan nu sträckas uppåt i offentligheten, samtidigt som deras missräkningar urskillningslöst riktas mot måltavlor i det liberala samhället. Man kallar sin kamp för ett kulturkrig men frågan är om det inte i grunden är ett naturkrig de beger sig in i.
Vad som sker är dock en rörelse som många män upplever som rafflande. Någonting nytt! En plats där man kan få utlopp för sina känslor och kanske till och med få tillfällen att söka en fight, döda och kanske även få erövra. Vad som blottläggs inför våra ögon är den avgrund dit Sisyfos sten obönhörligen rullar när vi inte längre har ork att rulla den vidare uppåt.
Majoriteten av män dras därför i dag till starka ledargestalter och förebilder – män som uppfattas driva en uttalad manlig agenda. Att dessa ledare även införskaffat ett betydande stöd från kvinnor motsäger dock inte resonemanget, eftersom kvinnor som väljer att underordna sig mannen även följer honom ideologiskt och politiskt. Det hör till den underordnades naturliga ordning.
Det är förstås många små omständigheter som måste sammanfalla för att skapa en perfekt storm av det slag som sker i dag. Den här texten är ett försök att skildra en liten del av denna komplexitet. Perspektivet kanske inte har bäring hos alla, och några av er kanske upplever resonemanget som överdrivet och lite ansträngt. Personligen skulle jag dock hävda motsatsen – skeendena är både mycket mer djuplodande, komplexa och allvarliga än vad jag någonsin kan klara av att formulera här. Och men inte minst: fortsättning följer!
___________________________________________
* Är nu tillbaka här på Antropos Metron efter att de senaste åren ha lagt tid på att skriva på manuset ”Platons Förbannelse”, som till slut blev en omfattande text om hur vissa föreställningar och idéer kan överleva sig själva och skapa förvirring i tusentals år efter att de först uttalades. I vilket fall, med denna blogg, Anthropos Metron – vars titel kort och gott kan översättas till ”Den mätande människan”, en slogan som en gång myntades av den antike filosofen Protagoras – är jag nu tillbaka. Texterna kommer att fortsätta cirkla kring de teman som bloggen började utforska redan från start för femton år sedan, nu kanske i ett något mindre rumphugget och mer uttalat format. Den röda tråd som löper genom samtliga texter är den paradoxala frågan varför vi människor, för att orka med våra liv, omfamnar de mest bisarra berättelser som vi sedan är villiga att gå i döden för. Vad är det för lockelse som ständigt tvingar oss bort från livet och i stället driver oss in i drömvärldar som mest bara visat sig orsaka osämja, stridigheter och ond bråd död? Detta fenomen kan man alltid fundera en hel del kring.
Det finns ingen annan tanke som orsakat så mycket rabalder och bryderi. All världens tänkare har vänt och vridit på den i tusentals år utan att komma fram till en lösning. Vad det handlar om är självfallet den där förbannande relativismen; om det vi tror oss veta enbart gäller för oss själva eller om det är så att det finns en auktoritet eller något som är verkligen objektivt sant.
Alla vill vi ju förstås att det vi själva tycker och tänker också ska vara rätt och riktigt. Därför kommer också de flesta av oss också fram till att det nog ändå måste finnas en sanning någonstans – för hur skulle vi annars själva kunna få rätt? Detta samtidigt som vi möter en hel värld där ute som håller med om själva principen – men inte alltid tycker som vi i sakfrågor.
Filosofer har i alla tider hävdat att det är tänkandet, det vill säga, det goda tänkandet, som ska vägleda oss. Men om vi följer resonemanget och verkligen anstränger oss, märker vi ändå snart att inte ens våra främsta tänkare kunnat komma fram till något som tillnärmelsevis kan liknas vid en gemensam teori om hur det förhåller sig.
På det kulturella och ideologiska planet har relativismen förstås tagit i synnerhet Västvärlden med storm. Den går knappt att ifrågasätta – hur mycket filosoferna än försökt försäkra oss om att det inte funkar, att relativismen i själva verket är självmotsägande.
En stor del av Västvärldens mer utbildade elit (sic) utgår också från att allt bara består av en serie narrativ, trosföreställningar som människan (makten) upphöjt till sanningar. Men också nere i folkdjupen talas det om att smaken är som baken eller att allt är relativt så fort något behöver ifrågasättas. Dock används det aldrig när någon vill uttrycka sin egen mening.
Bland flertalet av världens mer auktoritära ledare utmålas i denna stund också just relativismen som den västerländska demokratins och det liberala systemets avgrund. Det som har kraft att bryta ned dess välstånd, motstånd och framskjutna positioner. För övrigt en föreställning som också nationalsocialister och fascister alltid gjort gällande, i synnerhet under 1930-talets Tyskland.
Men det har också alltid funnits två sidor av saken. Från den ena sidan hävdas det att; hur skulle vi kunna bygga ett stabilt samhälle och en framgångsrik vetenskap utan tilltro till en fast övertygelse och objektiv bas? Detta medan den andra sidan menar att valet av denna bas alltid utgått från ett narrativ skapat utifrån en maktposition och därför bör ifrågasättas. Men bägge synsätten har en poäng. Det gäller bara att bena upp dem. Inte sätta dem i motsatsställning.
Den förra, att människan behöver en bas, något att fästa sig vid när världen för övrigt är i upplösning, är ett argument som genomsyrat historien fram till denna dag som i dag är. Dessvärre en sanning som lätt kan komma att utnyttjas av alltför kreativa och samtidigt skrupellösa berättare. Vilket är ett problem.
Det senare mer relativa argumentet har i sin tur öppnat fördämningarna, likt en Pandoras ask, för en lång rad av självständighetsförklaringar; från kulturella och etniska minoriteter; från nationella särintressen som Sannfinnländare, Pilkorsare, Brödraskapare, Sverigedemokrater och … som ju förstås alla hävdar sin rätt att få finnas till. Så är det nu!
Och det är för övrigt vad mina nya texter bland annat handlar om. Texter som i dagsläget utgör ett manus om ca 350 sidor som tar ett grepp om relativismen som fenomen och politisk kraft från antiken fram till idag. Med en mängd av anekdotiska utvikningar. Och titeln är: Platons förbannelse – en filosofisk saltomortal.*
*Saltomortal, av italienskans salto – hopp, volt och mortale – dödlig
Målsättning var att skriva 350 sådana här inlägg om 350 ord vardera. Det har nu gått lite mer än 10 år och det saknas fortfarande några för att ro detta i land. Men en målsättning är förstås precis som vilken annan princip som helst, mest bara ett sätt att ordna tillvaron.
Det finns goda målsättningar som gör att vi ibland får kraft att utföra saker – och så finns det goda målsättningar som till slut blir till dåliga för att vi tidigare inte visste bättre. Och så finns det ju förstås sådana som förändras under resans gång. Eftersom vi hela tiden förhoppningsvis lär oss något nytt.
I princip, skulle man väl kunna säga att det överlag är bra att vara principfast. Men kanske mest för att andra då ska veta var de har oss. För om man själv skulle välja att upprätthålla dåliga eller tvivelaktiga principer bara för att – torde väl detta snarast betecknas som dårskap.
Började alltså för tio år sedan med att skriva att ”1. Månen är gjord av ost” och på den vägen har det liksom varit och sedan bara fortsatt över tankens, verklighetens, kulturens och politikens alla möjliga och omöjliga stockar och stenar.
Speciellt har kanske målsättningen varit att skilja dem åt. Stockarna och stenarna. Det möjliga från det omöjliga. Eller kanske bättre, med att försöka urskilja tanken från verkligheten. De som så ofta är så sammanflätade Och därför skapar så mycket oreda.
Har i ett inlägg kallat denna oreda för ”det idealistiska misstaget”. Alltså när man tror så mycket på sina tankar att man till slut börjar utgå från att dessa även omfattas av andra och därför är en realitet att räkna med. När detta sker blir även de mest ädla tankar förvandlade till hjärnspöken.
Så är det. Därutöver har jag, alltså det riktiga skrivar-jaget, tröttnat på dessa texters retoriska jag, alltså på det stilmässigt anlagda ”jag” som varit en central del i själva formen för dessa perspektiv. Och det ska bli en befrielse att framöver få slippa ifrån det.[1]
[1]Kommer dock inte att sluta försöka artikulera texter kring själva temat i det jag sökt gestalta på detta sätt. Eftersom det överlag fortfarande ser rätt obearbetat ut. Men nu är siktet inställt på ett annat format och ett nytt tonläge där jag slipper från såväl ”jaget” som de egna tröttsamma reflektionerna.
Den som av vissa betraktas som århundradets största jubelidiot …
De flesta upplever förstås att det fullständigt vimlar av dumbommar – kruxet är bara att vi inte är riktigt överens om vilka de är.
Den som av vissa betraktas som århundradets största jubelidiot kan av andra uppfattas som gudasänd.
Och det är inte längre helt lätt att reda ut vem som är vad. Speciellt eftersom vi inte längre kan vara trygga med att vi delar samma utblick.
Tidigare var vi hyfsat överens kring vad som skulle betraktas som enfaldigt och dumt. Nu har det blivit svårare. Det finns så många varianter och kombinationer. Och många har fått komma till tals. På gott och ont.
Detta gör dock att det blivit närapå stört omöjligt att ens förklara vad en dumbommarnas sammansvärjning skulle kunna handla om. Själva verktygen har så att säga gått förlorade – man skulle kunna säga nedmonterade – i tron att de var härskarinstrument.
Ribborna har därmed sänkts. Vilket många tycker är bra – medan andra ser som förödande. Detta skapar förstås motsättningar.
Texten här går nu i kringelikrokar vilket gör att budskapet kan te sig kryptiskt. Anledningen är att det är svårt att ta sig fram. Marken är nämligen försåtligt minerad.
Man har bland annat tutat i oss att det som ter sig förnuftigt i slutänden mest bara handlar om tycke och smak; vissa gillar vad jag kallar dåligt och avskyr det jag ser som bra. Det skulle med andra ord vara mina känslor som styrde mitt intellekt och därmed mina preferenser och slutledningar.
… kan av andra uppfattas som gudasänd.
– Men är det verkligen så enkelt?
– Det är verkligen inte så enkelt!
Men det som gör det så förbannat komplicerat är våra tillplattade perspektiv – våra alltför snåla, enkla och svartvita sätt att se på världen. Alltså att vi själva blivit lika dumbommarna – som tidigare just kännetecknades av att ha en begränsad och ensidig förståelse av världen.
Men att nu påstå att det finns både/och, genier och idioter, såväl starka som svaga uppfattningar, är förstås såväl antiegalitärt som chauvinistiskt eftersom det faktiskt antyder att det i detta avseende finns såväl bättre som sämre människor.
Och hur tar man sig i dag vidare efter att ha trampat på den minan?
I tio års tid nu har Antropos Metron kretsat kring ett och samma tema.*
I stora drag har det rört sig om språkets makt över våra föreställningar. Och i förlängningen hur orden styr vår syn på världen och vad vi uppfattar som rätt och fel, gott och ont.
Att vi med andra ord gärna lever i en berättelse som vi sedan gör allt för att upprätthålla och återberätta. Så långt – rätt okomplicerat.
Ur detta följer dock att våra föreställningar som regel är relativa.
Men däremot inte att verkligheten är det. Alltså relativ. Den är snarare bara vad den är.
Missuppfattningar kring vad som är relativt och vad som inte är det – har dock en förmåga att trassla till det. Och fått vittgående kulturella och politiska konsekvenser.
Detta har alltså varit Antropos Metron kärna.**
Därtill kommer förstås en rad utlöpare. Exempelvis, om vi är dömda att vara instängda i våra ekokammare? Eller om det finns utvägar? Och det borde det ju finnas.
För, den som ser dåligt – ser sämre – än den som ser bra. Det kan nog de flesta hålla med om. Vi kan alltså konstatera att det finns en kvalitativ skillnad mellan den som ser bra och den som ser dåligt. Också mellan den som hör bra och den som hör dåligt. Och därmed också mellan dem som uppfattar bra och de som uppfattar dåligt.
… och vissa mäter bättre än andra – i synnerhet i gemenskap med andra som mäter bra.
Även om det kanske tar emot att se världen hierarkiskt – är det trots allt en erfarenhet de flesta av oss dagligen gör.
Vi ser att vissa har bättre pejl än andra.
Vi flyger exempelvis hellre med en erfaren pilot än med en oerfaren. Vi blir hellre opererade av en skicklig kirurg än av en oskicklig. Kvalitetstänkandet kanske inte löser hela problematiken kring relativitet vs objektivitet men är definitivt en nyckel som kan öppna vissa stängda dörrar.
De antika sofisterna, som just också är Antropos Metrons inspiration och grund, betecknade detta kvalitativa förhållande till verkligheten för Hêttôn vs. Kreittôn!
Verkligheten är ibland undflyende och svår att greppa men det finns alltid starkare eller svagare föreställningar om vad som är vad.
* Första inlägget publicerades den 7 februari 2010: https://maxkern.com/2010/02/07/manen/ ** Antropos Metron är en benämning på filosofen Protagoras ”Homo mensura-sats” – Människan är alltings mått.
Buddha gav oss några svar på hur vi undslipper lidandets labyrint.
Den Buddhistiska idévärlden kretsar kring vad man kallar ”Pratītyasamutpāda”. Det finns tyvärr ingen bra översättning. Till engelskan blir det vanligtvis ”dependent arising”, ”conditionality” eller ”conditioned co-production”. På svenska blir det ännu lite klumpigare, ”villkorligt beroende”, ”konditionalitet” eller ”betingad samproduktion”.
Pratītyasamutpāda – eller den betingade samproduktionen är det som enligt Buddhismen, lägger grunden för vår karma, återfödelse samt möjligheten att nå slutlig befrielse. Det handlar om att förstå mekanismerna och att upprätta vanor som bryter rörelsen.
Vad det handlar om rent konkret är vår oförmåga att ta oss ur mentala tillstånd. Att det ena ger det andra och att vi sedan blir inlåsta i beteenden som i slutänden skadar oss. Om hur vi biter oss kvar vid det vi har. Hittar skäl för att stanna där vi är.
När vi exempelvis vaknar ”på fel sida”, kanske efter en dålig dröm, och därefter upprepar dåliga tankar som i sin tur föder dåliga känslor som sedan ger upphov till ännu fler dåliga tankar – i ett snurrande kretslopp. Det är detta som begreppet Pratītyasamutpāda söker gestalta.
Principen är en återspegling av en slags universell lag. Inget vill i grunden förändras – allting strävar efter att bevara sitt tillstånd – men hamnar ofrånkomlig i strid med en annan kraft som drar mot sönderfall, utjämning, entropi.
”Pudge” i HBO-serien ”Looking for Alaska” – gav oss ett annat.
Vilken av dessa som i slutänden tar hem spelet – det vet vi. Och den insikten är förstås också smärtsam.
Hur tar vi oss då ur denna labyrint av lidande? Buddhismen har sina svar och metoder. Kanske inte alltid så lätta att efterleva.
I John Greens bok ”Looking for Alaska”* kommer ”Pudge”, som huvudkaraktären där kallas, fram till att det bästa nog är att acceptera, förlåta och gå vidare eftersom det finns så mycket som står utanför vår kontroll.
Vilket är en inställning som påminner om den tyske filosofen Friedrich Nietzsches twist på problemet som han antyder i tankarna kring det ”Ewige Wiederkunft des Gleichen” och som, till skillnad från Buddha, går ut på att istället bejaka livet, det eviga kretsloppet och den eviga återkomsten. Dels för att vi kanske inte har några andra val, dels därför att det kan vara en väg ut ur labyrinten.
Vad vi alla har gemensamt är förstås bara konturerna av saker och ting.
Vad vi har gemensamt är förstås bara konturerna av saker och ting. Sedan sitter vi där var och en på sin kammare och ritar in de små fina detaljerna och färglägger.
Vilket kanske är en av de främsta orsakerna till att vi så lätt blir oense om hur det verkligen förhåller sig.
Det är förstås också denna osäkerhet, detta mänskliga predikament, som är själva upprinnelsen till det filosofiska tänkandet. Hade det rått fullständighet enighet om världens beskaffenhet hade filosofin säkerligen aldrig uppstått.
Den som söker kunskap måste utgå från premissen att viktiga frågor aldrig kan vara enkla. Låter något för enkelt är det som regel inte riktigt sant.
Detta är filosofins eviga nötande, vilket ju ibland förstås kan upplevas lite enerverande, speciellt när man bara vill att allt ska vara precis som det ter sig. Enkelt och normalt – som när vi var barn.
Då, när vi levde i en värld som var precis som vi såg den. Där solen var gul, gräset grönt och jordgubbarna röda oavsett om vi blundade eller inte. En härlig värld – en förklarad värld.
Denna djupa tilltro till världen kallas från filosofiskt håll för naiv realism. Och denna syn inspirerar i dag den nya populistiska och socialkonservativa högern. Det är som om att man i dessa tider av osäkerhet försöker sälja på oss en trygg och enkel barnatro.
Sedan sitter vi där var och en på sin kammare och ritar in de små fina detaljerna och färglägger.
Motsatsen till denna naiva realism är förstås de uppfattningar som utgår från att världen i huvudsak finns i våra medvetanden. Vår verklighet ses då mer som en social konstruktion. Denna syn kallas för ”idealism” eller ”antirealism”. Och det är ur detta idéstoff som vänstern, allt sedan Hegel, hämtat sin syn på världen. Och det ger ju också en fingervisning om hur dess förespråkare ibland kan lyckas tråckla ihop väldigt abstrakta och orealistiska lösningar.
Sedan har vi ju förstås den s.k. ”kritiska realismen” som är en del av den mer pragmatiska och liberala upplysningstraditionen. Den utgår från att det finns såväl primära kvaliteter som tillhör objektet som sekundära kvaliteter som vi sedan tillför. Och genom en mix av erfarenhet och kunskap kan vi på så vis komma några steg närmare verkligheten.
Vilka riksdagspartier kommer i framtiden att sitta med Svarte Petter?
Sveriges samlade journalistkår har den senaste månaden åkt i skytteltrafik till ”nästen” där Sverigedemokraterna plockat flest röster. Man har sedan stött och blött väljarnas motiv för att hitta förklaringar till det till synes oförklarliga: Hur vi solidariska svenskar kommit att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen?
Det framställs ofta som om vi blivit tagna på sängen – att något kommit i dagen som vi tidigare inte visste om. Det är givetvis inte en riktig historiebeskrivning – under de senaste tjugo åren är det många som pekat på och varnat för det som i dag visat sig vara ett faktum: Att systemet för flyktingmottagning och integration inte fungerat särdeles bra. Att den svenska kluvenheten inför det främmande inte har hanterats. Och framförallt att vår ideologiska överbyggnad inte riktigt stått i samklang med själva basen, med verkligheten.
När något sådant sker skapas utrymmen för sanningssägare. Sådana som i likhet med Jimmie Åkesson kan träda fram och peka på att kungen faktiskt är naken. Och när detta sker, under rätt förutsättningar, så rämnar plötsligt många illusioner.
Clown, Joker eller Sanningssägare?
Och frågan är nu, vilka av våra övriga riksdagspartier som tvingas sitta kvar med Svarte Petter? Alltså, sitta där med tvånget att mot bättre vetande fortsätta vårda gamla uttjänta beskrivningar.
Flera har målat in sig i ett riksdagshörn på grund av att ha investerat mycket ideologi i det gamla samt tagit aktivt avstånd mot Sverigedemokraterna? Frågan är vem som skulle förlora mest prestige på att ta Jimmie i hand och erkänna att han faktiskt kan ha rätt – i vissa frågor.
Något bör i varje fall göras. Och gör man det inte nu kommer vi att ha ett dubbelt så stort SD om några år. Och detta scenario är givetvis ett val mellan pest och kolera för varje etablerad politiker.
Just nu, när gamla föreställningar rasar, får helt enkelt SD ett alldeles för stort utrymme som sanningssägare. Och Jimmie Åkesson har dessutom visat sig vara en alldeles för skicklig retoriker för att enbart kunna avfärdas som tokig högerextremist och demagog. Han samlar just nu för många poäng för att jag ska känna mig riktigt trygg i ett framtida Sverige.
Detta inlägg skrevs den 5 oktober 2010 men där stannade det eftersom jag då valde att aldrig trycka på publicera-knappen – eftersom frågan inte riktigt var mogen – och nu är vi här!
Den mätande människan 