Kategoriarkiv: Politik

105. A Wall Street Twist

Det finns en befogad upprördhet över hur finansmarknaderna först skapat och sedan hanterat finanskrisen. Occupy Wall Street-rörelsen på Manhattan och runt om i världen är bara denna upprördhets mest agiterade spjutspets.

Men platserna för deras protester borde kanske snarare  ha förlagts någon annanstans – framför The White House i Washington och utanför parlamentsbyggnaderna världen över.

Det är nämligen inte de girigas fel att det tar för sig av de bord som står framdukade. Det handlar snarare om lagstiftarnas oförmåga att sätta gränsdragningar mot sådant som aldrig får ske.

Den internationella kapitalismen och finansmarknaderna kan inte förväntas vara moraliska. Det är helt enkelt naivt att se det så. De existerar inte i egenskap av en fysisk person – även om de representeras av en mängd välklädda män i kostym och slips – utan är snarare ett resultat av en mängd olika individers drömmar om en bättre framtid.

Och denna framtid stavas alltid ”e-k-o-n-o-m-i”. Vi vill alla ha mat på bordet, skäligt betalt, sjukförsäkring, förmåner och gärna en tryggad ålderdom. Det finns egentligen inte några gränser för hur mycket bättre vi vill ha det! Det är där allting börjar.

Den finansiella roffarmentaliteten på Wall Street är inte mycket mer än resultatet av all världens samlade önskan om att få det lite bättre. De placerar våra drömmar och sedan flödar de ekonomiska strömmarna alltid till de lägsta punkterna – precis som vatten!

Vilket också givetvis gör att de skickligaste bland dem förmår skumma av rikligt med grädde på alla dessa rörelser.

Produktion förläggs där den är som billigast eftersom priset är det främsta konkurrensmedlet.  Våra investeringar och pensioner placeras där de förväntas ge mest – en tämligen enkel ekvation.

Wall Street är det ekonomiska systemets hjärna och samtidigt själva omloppets hjärta.

Det stora liberala felslutet är att man förväntat sig att kapitalmarknaderna i sig ska vara moraliska och självreglerande. Men de existerar inte på dessa grunder. De finns bara som en abstrakt rörelse och som ett resultat av allas vår dröm om en bättre framtid. Och ramarna för alla dessa rörelser måste sättas av oss.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Etik, Politik

103. Vems berättelse lever du?

Vems berättelser formar dina dagar?

Berättelserna har alltid knutit oss samman, fått oss att uppfatta liknande saker och på så sätt givit oss en känsla av verklighet. Våra berättelser och i förlängningen vårt språk innehåller på så vis våra respektive världar.

Att genom språket fånga upp berättandets magi är också att ta verkligheten i besittning – är att få inflytande över andras tänkande och över andras liv.

Den som inte har något att berätta kan aldrig förekomma (i) någon annans tänkande.

När det gäller framgångsrik ”storytelling” handlar det dock inte om vilket berättande som helst. Att bara prata på skapar inga stora historier.

Ett politiskt parti, en trosinriktning eller ett varumärke som förlorar kontakten med sin idé är därför dödsdömd – idéerna är varje rörelses yttersta grund.

Men det går inte heller att bara hålla kvar vid de ursprungliga berättelserna eftersom dessa ständigt måste återberättas på ett nytt sätt.

I berättandet gäller det framförallt att vara konsekvent (följa en linje), vara riktad (veta vilka man vänder sig till), gripande (det som sägs måste beröra) pragmatisk (förmågan att kunna justera berättelsen fortlöpande), flerbottnad (kunna riktas till flera) och trovärdig (måste hänga ihop).

I USA sprider  Tea Party-rörelsen sin nygamla version av den amerikanske drömmen samtidigt som italienarna nu brutalt väcks ur sitt egenartade ”schlaraffenland” när ”berlusconismens” nu förhoppningsvis är över. I Sverige försöker Håkan Juholt desperat väcka liv i en gammal nostalgisk berättelse om en ”arbetarrörelse” samtidigt som de Nya Moderaterna i pragmatisk anda sett till att lägga beslag på just ordet ”arbete”.

Non, je ne regrette rien!

Apples grundare Steve Jobs var en mästare i att knyta samman just ett varumärke med en existentiell grundkänsla genom konsekvent berättande – men konststycket kan knappast upprepas. Den goda retoriken drivs av en alldeles speciell slags logik.

I dag krävs nya berättare som kan inympa nya drömmar, självbilder och framtidstro till en alltmer lomhörd och kritisk publik som inte längre orkar ta till sig andras storvulna visioner. Men detta är en sanning med modifikation.

Det sägs att vi alltmer vill skapa våra egna drömmar, förverkliga våra egna liv, definiera oss själva och få bestämma över våra egna öden – därför att vi är dömda till frihet. Frågan är bara vems berättelse vi då lever?

Lämna en kommentar

Under Kommunikation, Logos – Ord – Språk, Politik, Pragmatism, Retorik

100. Tusen Tack!

...

”It only takes two to tango” men det krävs ta-mig-fan tusen och åter tusen för att bygga och hålla ihop ett samhälle i all dess komplexitet.

Detta blir givetvis ett tämligen trivialt påstående, men ändå – det blir samtidigt så uppenbart nu när vi ser oro och instabilitet växa i omvärlden.

Det behövs skickliga och kunniga personer precis överallt. Det behövs så otroligt många handfasta insatser och beslut för att upprätthålla en fungerande samhällsstruktur. Men framförallt behövs också de som tillför något mer än att bara vara kuggar i maskineriet – de som också arbetar för att det överhuvudtaget ska finnas ett maskineri för oss andra att vara en del utav.

Och bara den utslagne och den ekonomiskt oberoende skulle komma på idén att hävda att vi kunde klara oss lika bra utan dessa sinnrika strukturer och överbyggnader.

Och nu när delar av omvärlden skakar, kan jag inte annat än att känna tacksamhet till alla de män och kvinnor som under århundraden eftersträvat och byggt det samhälle jag i dag har förmånen att få vara en del utav.

Jag slapp nämligen att växa upp i Burma, Indien eller Libyen. Jag gick inte i skola i Kina, Sovjet eller Uganda. Jag behövde inte se mina barn växa upp i Irak, Georgien eller Kosovo. Och det är jag helt enkelt mycket tacksam för.

Delar av världen blir bara bättre och bättre för varje år som går!

Därmed inte sagt att jag tycker att vårt samhälle på något sätt är ”färdigbyggt”. Det krävs givetvis ständigt nya, insiktsfulla och skickliga insatser på en mängd områden för att driva en önskvärd utveckling vidare.

Men detta känner jag ändå ett stort förtroende för att många gör och att vi kommer att lyckas.

Och vad vi än tror… det var i stort sett ingenting som var bättre förr, vilket professor Hans Rosling så skickligt demonstrerat genom sina smarta grafer.

Men ingenting utvecklas heller av sig självt och detta ger ytterligare en dimension till Roslings statistik.

Bakom varje liten bubblas förskjutning står en mängd handlingar och beslut utförda av individer som arbetat med att förverkliga eller upprätthålla en vision.

Men trots detta – trots att vi har förmånen att leva i den bästa av världar – har jag totalt sett träffat på fler människor som varit kritiska till vårt samhälle och vår civilisation än sådana som varit positiva?

Som om de på något vis hade tillgång till en helt annan slags verklighet och en annan slags värdeskala. Och jag funderar över om det möjligtvis kan vara så att det är Adam, Eva och Edens lustgård som hägrar någonstans i deras innersta drömmar och själsliga skrymslen. Som gör att allt annat i jämförelse bara blir till till frustration, orättvisor och misär.

Målet, när jag för ett år sedan började skriva här, var att jag skulle publicera ett hundra stycken trehundrafemtio-ordingar. Varken mer eller mindre än 350 ord per inlägg. Dessa 100 fragment och perspektiv utgör nu det som jag har funnit vara det mest viktigt att skriva om under det gångna året.

Samtliga inlägg utgår också från det humanistiska och s.k. ”protagoreiska” perspektiv och hållning som jag personligen omfattar och önskat utveckla här på Anthropos Metron. Dessa är i många stycken också olika variationer och fragment av texterna som ingår i ”Meningen Med Varför?”

Jag vet att det inte är alla (under-over-statement) som delar min fascination för detta kunskapsområde eller ens förmår se vad det skulle ha för betydelse för oss här och nu i det tjugoförsta århundradet.

För mig är kopplingarna dock solklara: Vi lever i en värld där vi hela tiden skördar frukterna av de ansträngningar som gjorts av ansvarsfyllda individer före oss – om vi inte vill förstå eller kan värdesätta detta – kommer vi inte heller att kunna upprätthålla det samhälle och den kultur vi i dag är en del utav. Så enkelt är det!


Med vänliga hälsningar
Max Kern

3 kommentarer

Under Demokrati, Politik, Prsonlgt

98. Sociala Medier – Social Kontroll

Skammen söker dölja sig från omvärlden

De som lever och agerar osynliga eller under täckmantel har givetvis större möjligheter att agera fritt utan att själva drabbas av andras ogillande. Anonymitet skapar sociala frirum – platser dit vi kan gå utan risk för att bli upptäckta.

Skammen uppstår först när vi blir igenkända och tvingas se på oss själva utifrån den andres ogillande – och då kanske även förstå att vi gjort något fel. Skamkänslor är därför en viktig egenskap som ingår i vår emotionella förmåga – och som i bästa fall gör att vi kan fungera och leva tillsammans.

Därför är det rätt praktiskt att inte vara skamlös! Det är denna viktiga känsla som säger ”skärpning!” och ”stopp-o-belägg!” och som i bästa fall hindrar oss från att begå handlingar som kollektivt skulle kunna uppfattas som fel.

I det lilla samhället där alla känner alla och där alla vet vem din pappa, mamma, syster är… där är man också mer involverad i konsekvenserna av ens egna handlingar. Bedrar man någon eller uppför sig illa – så läggs dessa handlingar kollektivt också på familj, släkt och vänner. Vilket nog alltid hindrar någon från att göra tråkiga saker – i varje fall de som har några relationer att värna.

De redan utstötta däremot, de som inte har några nätverk att ta hänsyn till, de har givetvis ett större moraliskt svängrum. Vilket också visar sig på mer anonyma platser och diskussionsforum. Dit vi kan bege oss i skydd av att inte vara någon som behöver ta ansvar för vad vi säger eller för vad vi gör.

På öppna torg, platser och forum som är transparenta går vi däremot in som de vi är och finner vanligtvis också ett helt annat slags socialt klimat.

På Facebook kan exempelvis i princip alla lyssna till allas göranden och se varandras kommentarer. Om någon här skulle bete sig riktigt skamlöst mot någon annan inom samma sociala nätverk finns alltid risken att bli offentligt uthängd.

Här skulle de sociala mekanismerna för utfrysningen kunna ske ögonblickligen och samtidigt nå ut med full kraft till samtliga relaterade nätverk.

Hedersbegreppet torde därmed även få en ny betydelse och dimension också inom den västliga kulturen.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Politik, Sociala Medier

89. Den Heliga Koranen!

Det kanske vore på tiden att redigera lite i den allra heligaste?

I dag hörs muslimska röster som förfasas över det sprängdåd som skedde i Stockholm i helgen. De säger unisont att dessa handlingar inte är ett uttryck för Islam och att de personer som förmår utföra sådana handlingar inte har förstått Koranens budskap.

Helt klart handlar det om extrema personer. Det finns väl knappast någon normal person som skulle välja offra sitt eget liv för en simpel idé – inte ens en  muslim. Men att låta påskina att de våldsamma handlingarna som begåtts inte har något  med Islam eller Koranen att göra – det stämmer inte!

Vi har mycket att tacka den Islamska kulturen för. Utan dess humanistiska omvårdnad av den klassiska grekiska kulturen, vetenskapen och filosofin – så skulle vi i dag knappast ha kunnat veta något om det antika Grekland. Det är bara att buga, bocka och konstatera att Islam räddade och återförde våra främsta antika kulturskatter.

Men Islam har aldrig varit en fredlig tro och Muhammed aldrig en fredens apostel. Det står uttryckligen i Koranen att det är en plikt för en muslim att avrätta de icke-troende:

Surha 9:5: ”När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem.”

Surah 2:216: ”Det är en plikt för er att strida…”

Surah 9:29: ”Bekämpa dem som inte tror på Allah eller Domens Dag, eller tillåter det som är förbjudet av Allah och Hans Sändebud, eller inte erkänner Sanningens Religion…”

“If one kills the infidel, and this stops him from perpetrating his misdeeds, his death will be a blessing to him.” Ayatollah Khomeini

Surah 47:4-6: ”Och vad dem beträffar som stupar i kampen för Guds sak, skall Han inte låta deras handlingar bli förgäves; Han skall leda deras steg och ge dem sinnesstyrka och inre lugn och föra dem till paradiset som Han har låtit dem veta.”

Jag läste Koranen från pärm till pärm som 18-åring på sjuttiotalet och förskräcktes redan då över den ideologi som framträder. Här finns en oresonlighet som ligger så långt bort från västerländsk upplysningstradition som den någonsin kan komma.

En oresonlighet som endast finner sina motsvarigheter inom extrem Judendom och Kristendom.

2 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

88. Moral & Makt

Moral uppstår som ett svar...

Moralen uppstår som ett svar på vår utsatthet. Vi föds alla nakna och hjälplösa. Vi har varken päls, klor eller tänder. Ett människobarn behöver en längre tid av omvårdnad än något annat däggdjur för att klara sig. På så vis föds vi in i beroende – först av modern, sedan familjen, senare genom olika slags tillhörigheter.

Att få vara del av en klan, en grupp, ett samhälle är det som ger oss kraft, position och möjlighet att överleva.

Det finns de som hävdar att moralen, så som vi känner den, på grund av vår utsatthet, bara är de svagas svar till dem som är av naturen starka. Att de svaga på så vis skulle ha gaddat ihop sig i taktiska ”tycka-lika-cluster” – för att gemensamt kunna stå enade och därmed lite starkare.

Denna tolkning känns dock i dag lite förlegad, precis som synen på att moralen skulle ha någon slags universell nödvändighet eller giltighet inbakad i sig.

Därför att vi är alla dömda att samarbeta, ensam är aldrig helt och hållet stark! Men de av oss som förmår erövra en maktposition klarar sig givetvis bättre än andra. Blir därmed mindre beroende. Och får så genom sin relativa position en slags moralisk frisedel.

Den som är tillräckligt rik eller mäktig behöver alltså inte vara lika moralisk som alla andra som ständigt måste stå på tå i olika beroendeförhållanden.

...på vår naturliga utsatthet.

De som har makt behöver inte alltid le eller vara trevliga mot alla de möter. De kan tillåta sig en viss nedlåtenhet – som ett markerat avståndstagande. En attityd som också de svaga ser upp till med respekt eftersom de själva alla traktar efter det – samtidigt som de i försvar för sin gemensamma beroendeställning måste uppfatta det hela i termer av ”överlägsenhet”, ”arrogans” och ”självgodhet”.

Det är också därför som de som inte har någonting alls och därmed inte har något att förlora just imiterar denna coola hållning av kyligt avståndstagande – det signalerar nämligen makt och oberoende! Och makten skrämmer alltid den i grunden svage som därmed blir ytterligare försvagade och undflyende.

Det är så enkelt och samtidigt så kulturellt tillknorvlat!

Och då undrar du förstås hur jag kan veta allt detta? Och jag kan bara svara att jag vet det därför att det står skrivet med eldskrift i skyn!

7 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

87. Ahaa… Nu äntligen fattar jag!

"10-öringarna" trillade först ner, sedan dribblades de bort...

Som de flesta av oss vet så står det skrivet i FN´s deklaration om de mänskliga rättigheterna att, ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”.

Att det upprättades ett sådant policy-dokument efter andra världskriget var i första hand för att segermakterna ville få till en gemensam avsiktsförklaring som i framtiden skulle försvåra för statligt organiserade övergrepp mot minoriteter och civila.

Det handlade i vårt fall, om att den svenska staten då deklarerade att dess medborgare i framtiden skulle hanteras lika – och detta blev så inskrivet i den svenska regeringsförklaringen.

På så sätt blir det hela begripligt. Vi är alltså alla lika – utifrån statens perspektiv! 10-öringen har äntligen ramlat ner!

Det är alltså samma sak som om jag skulle säga till mina barn att jag har som främsta ambition att behandla dem likvärdigt och rättvist.

Som förälder har jag viss makt och befogenhet – i varje fall tills barnen fyllt arton. Det är alltså först utifrån en relativ maktposition som det överhuvudtaget blir rationellt att säga att man har som ambition att behandla någon likvärdigt. It Makes Sense!

Och i praktiken skulle det innebära; att om alla mina barn skött sig (lika bra); så ska alla få (lika mycket) lördagsgodis; förutsatt att de för övrigt delar samma förutsättningar.

Vad som menas med detta är då: att en treåring knappast kan förvänta sig att få lika mycket godis som en tioåring och att den som är sjuk kanske inte ska ha något godis alls – men att dessa ”samma förutsättningar” gäller, lika för alla, i alla liknande situationer.

...av Carl Bildt!

Detta gör rättvise- och jämlikhetsprincipen både handfast och begriplig!

Men… så snubblar jag över följande uttalande av ingen mindre än Carl Bildt, som om någon, torde veta vad han talar om här: De mänskliga rättigheterna är förvisso universella och eviga. Men de är inte oföränderliga.”

Och då blir jag lika förbryllad som jag var innan jag först trodde att jag hade börjat fatta… För hur i helsike menar han att ambitioner och överenskommelser skulle kunna vara, som han säger, ”universella och eviga”?

Och vidare, hur kan något som är ”evigt” överhuvudtaget ”förändras”???

2 kommentarer

Under Demokrati, Politik, Sanning & Inkonsekvens

86. Typ, som en väckarklocka!

Förändring står inte i motsats...

Om vi vant oss vid ett visst ljud så är det först när detta ljud upphör eller förändras som vi kommer att märka det. Det är först då vi uppfattar själva ljudet – när det inte längre finns där.

Det är alltså det avvikande, hos typ en väckarklocka, som får oss att vakna. Ett enformigt ljud som inte förändras blir till slut ingenting. Och likadant är det med en bild som aldrig skiftar – den blir till slut utan mening – som en gammal testbild på TV. Det är främst genom variationerna vi väcks till liv och upptäcker världen.

Därför är det givetvis bra att vi alla är så olika och att vi gillar så många olika saker. När vi väl möts gör det oss förhoppningsvis bara mer vakna, levande och kanske till och med lite starkare.

Det är just genom motsatserna vi tvingas att gå utöver oss själva. Det är genom strid, kamp och motsättningar vi utvecklas. Inte genom sådant som stryker oss medhårs.

(Vilket låter så mycket som en klyscha att det känns riktigt nördigt att skriva!)

Dessvärre är det inte alla olikheter som är lika berikande. Och det finns ju trots allt förändringar som inte sker till det bättre. Det är bara att konstatera!

Det finns faktiskt också saker som vi inte behöver befatta oss med. Olikheter som vi inte behöver acceptera. Speciellt sådana som strider mot det vi gemensamt omfattar

...till "Homonoia", samstämmighet och stabilitet.

Samma tänkare som en gång gjorde oss uppmärksammade på betydelsen av olikheter och förändring, var också de som följdriktigt påbjöd ”homonoia”samstämmighet – som främsta sammanhållande kraft.

Det handlade om vikten av att utveckla ett gemensamt sinnelag – att helt enkelt tänka likadant! Alltså att vara i en slags harmoni  – ”concord” –  för att hålla samman en nation… eller en organisation.

Och detta har väl sedan dess, varje general, idrottstränare, coach, ledare eller organisationskonsult försökt implementera. Utan ett gemensamt mål för ögonen och en plan kan vi aldrig riktigt lyckas med någonting. Vi måste helt enkelt samverka för att lyckas göra det riktigt stora sakerna här i livet.

Frågan är bara vad vi gör med dem som inte vill tycka likadant?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism

85. Vad är viktigare?

Det är inte alltid så att allt...

Att det finns en massa saker som är viktiga för var och en av oss, det är ju självklart. Frågan är om det finns något som är viktigt för oss alla gemensamt? Detta skulle ju i sådana fall kanske kunna uppfattas som  något viktigare, eller hur?

Jag menar… det är skillnad på något som vi alla, var och en, finner är viktigt. Och det som vi gemensamt skulle uppfatta som något överordnat viktigt.

Att vi alla vill leva gott, tjäna mycket pengar och bli enormt framgångsrika har inte mycket med ett gemensamt övergripande mål att göra även om vi alla någonstans tycker det  är viktigt för oss.

Det krävs mer för att vi ska uppfatta något som viktigare. Det behövs framförallt en förmåga och en vilja hos oss att omfatta något som är mer än bara något personligt och privat. Och det är här själva skiljelinjen går mellan ”homo brutus” och ”homo politicus”.

...som kallas politik har ett övergripande och gemensamt mål.

I demokratins barndom kallade den politiska tänkaren Protagoras denna speciella egenskap för ”politiké areté” – vilket uppfattades som en slags förmåga att hitta former för samarbete kring gemensamma mål. Och han menade att vi alla ägde denna förmåga – fast i olika grad. Men att det var viktigt att utveckla den.

I en av Platons många dialoger låter denne, efter mycket stånk och stön, Protagoras uttrycka vad det egentligen är han lär ut och som är så viktigt.

Och Protagoras svarar: ”Vad jag lär, är nämligen insikten om hur människan ska sköta sitt eget hus på bästa sätt, liksom även hur man ska vara bäst i stånd att i ord och handling sköta statens affärer.”

Bara detta! Inget annat – varken mer eller mindre!

För Protagoras var det allra viktigaste att vi lärde oss att ta hand om oss själva och våra närmaste och samtidigt utvecklade vår förmåga att samarbeta, för att på så vis kunna uppnå mer övergripande och gemensamma mål.

Man skulle kunna se det han säger som att det är i själva syntesen mellan det privata och det offentliga som fröet till vår samhällsbildning och därmed vårt välstånd vilar.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism

82. Ugglor i den svenska mossen, del 2

”equal in dignity and rights”

”equal in dignity and rights”…

Om nu någon trodde att det här med människans ”lika värda” hade sitt ursprung i det kristna kärleksbudskapet, så hade ni fel.

Det finns ingenting skrivet i Bibeln. Däremot står det något om att gud skapade människan men samtidigt också att han var ytterst selektiv i sin uppskattning.

I Galaterbrevet (3:27-28), som många troende åberopar för att få stöd för tanken om människors ”lika värde”, sägs bara att: ”är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.”

Vilket ju föga överraskande är lika uteslutande som vilken nationalistisk proklamation som helst. Ett tydligare exempel på en uppdelning i ”vi och de”, är väl svår att finna.

Så, det är alltså inte i Bibeln vi finner ursprunget till detta ”lika värde”.

Frågan är då om det uppstod med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948?

Svaret är dock inte helt entydigt… anledningen är att översättningen som Sverige antog inte verkar vara helt adekvat.

På engelska formuleras den inledande artikeln: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights.”

På svenska har det blivit: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Här ser vi att engelskans ”equal in dignity and rights” översatts med ”lika i värde och rättigheter” vilket faktiskt ger en annan innebörd!

blev i svensk tappning till "lika i värde och rättigheter".

…blev i svensk tappning till ”lika i värde och rättigheter”.

Vad som avsågs i deklarationen var att vi var ”lika i värdighet” – eller att vi skulle visas samma respekt och behandlas lika inför lagen.

Sedan 1974 har denna ”felläsning” ingått i den svenska regeringsformen 1: 2 §: ”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Denna bild är givetvis också Socialdemokratins som själva säger sig ha ”sina djupaste rötter i övertygelsen om alla människors lika värde och varje människas okränkbarhet.”

Vårt ”lika värde” som är Sveriges officiella signum och som ingår som en naturlig del i varje svensks identitet är alltså i grunden baserat på en felöversättning som inte ens överensstämmer med övriga världens syn på mänskliga rättigheter – en provinsiell pinsamhet som det nog är bäst att vi alla fortsätter att hålla tyst om.

Men vem skulle för övrigt bry sig om en sådana liten och obetydlig petitess???

2 kommentarer

Under Demokrati, Etymologi, Logos – Ord – Språk, Politik