När undertryckta drifter riskerar att förvridas till urspårade ideal, revolt och fascism
Den engelske poeten och mystikern William Blakes paradoxala yttranden och koncisa sentenser rör sig långt bortom allfartsvägarna och finner endast motsvarigheter i de fragmentariska stroferna hos Herakleitos och i Friedrich Nietzsches mest gnistrande hammarslag. Frågan är vad dessa tre, vid sidan av det bombastiska och profetiska anslaget, faktiskt har gemensamt.
Att jag i denna serie om ’De Fria Andarna’ valt att föra samman dessa ostyriga vildhjärnor från olika tidsåldrar beror på att de alla utvecklade tankegångar om teman som ligger djupt nedärvda i oss.
De yrar alla om ett gemensamt stoff, om än på olika vis. De talar om motsatsernas förening, om det ständiga flödet och om våra upplevelsers ofrånkomliga speglingar av oss själva. Det är själva kittet som håller dem samman både stil- och innehållsmässigt.
Hos William Blake återfinner vi denna idé om motsatsernas förening i termer av Himmel och Helvete, Änglar och Djävulen, eller i figurer som Urizen (your reason) och Orc (den underjordiske). För Blake är dessa krafter dock bara skapade motsättningar, något han framför allt gestaltar i den färgstarka diktsviten The Marriage of Heaven & Hell.
I avsnittet kallat The Proverbs of Hell får djävulen tala fritt och skriver med frätande syra:
“Energy is Eternal Delight.”
Och:
“Energy is the only life and is from the Body, and Reason is the bound or outward circumference of Energy.”
Men man ska aldrig glömma att detta inte är Blakes budskap. Här är det djävulens röst vi hör – den dionysiska kraften som får komma till tals, med sin romantiska vurm för de naturliga drifterna och känslorna.
Den djävul som Blake manar fram i The Marriage of Heaven & Hell är alltså inte densamme som en gång uppstod ur de gamla ökenreligionerna. Snarare utgör denne djävul ett uppror mot de gamla arkaiska föreställningarna och i stället talar om något som ligger bortom Gott och Ont, Himmel och Helvete.
Blake vänder här på perspektivet: djävulen, den utkastade och förkastade, är blott en bild för människans inneboende energier – vår kroppslighet, våra passioner och vår skaparkraft. Vilket också varit den kraft som religionen i alla tider inte bara försökt begränsa, utan ibland även tillintetgöra.
I The Marriage of Heaven and Hell låter han en bild tala: en ängel bär på ett barn. Ängeln är ljus och blickar mot himlen, men blek och kraftlös och kan därför inte komma någon vart. Nedanför honom rasar djävulen, omgiven av eldsflammor men fjättrad och blind, oförmögen att ta sig vidare.
Hos Blake behöver ängeln djävulens energi för att alls kunna röra sig uppåt, och djävulen behöver ängelns ögon. Ingen av dem förmår komma någon vart utan den andre.
Blake för ofta samman dessa skenbara motsättningar i sina texter och man kan höra ett tydligt eko av Herakleitos i rader som:
“Opposition is true Friendship.”
Eller som han skriver:
“Without Contraries is no progression. Attraction and Repulsion, Reason and Energy, Love and Hate, are necessary to Human existence.”
Både hos Nietzsche i Så talade Zarathustra och hos Blake i The Marriage of Heaven and Hell möter vi bilden av en örn med en orm i sina klor. En urbild med djupa mytiska rötter i många kulturer, ofta tolkad som striden mellan höjd och djup, ande och materia. Men hos både Blake och Nietzsche förvandlas kampen till en förening.
Örnen och ormen är inte längre dödsfiender utan följeslagare. I deras grepp uppstår en helhet i det som vårt dualistiska sätt att tänka gärna delar upp och splittrar. Hos Blake blir örnen ett emblem för äktenskapet mellan himmel och helvete: energin behöver förnuftets form, liksom förnuftet behöver kroppens begär. Hos Nietzsche är örnen Zarathustras stolthet och ormen hans klokhet – två krafter som måste vandra tillsammans för att bära övermänniskan.
Här finner vi också en västerländsk motsvarighet till yin och yang. Men där den östasiatiska symbolen framhäver balans och cirkulär harmoni, betonar denna variant snarare slitningen och dramatiken. Hos Blake och Nietzsche och Herakleitos är helheten inte en stillsam enhet, utan en högt spänd sträng – en förening av krafter som i kraft av sina motsättningar också driver livet framåt.
Ett annat gemensamt tema hos de tre är att verkligheten aldrig framträder entydigt utan snarare dynamiskt flödande. Vi ser aldrig världen “som den är” utan genom våra egna begränsade förmågor.
Som också Blake etsar ned på sina kopparplåtar:
“If the doors of perception were cleansed everything would appear to man as it is: infinite.”
Världen uppträder alltså i relation till vår blick och vår inre beredskap. Här finner vi fröet till Nietzsches perspektivism – att sanningen aldrig är absolut, utan alltid situerad i betraktarens ögon. Som Blake själv uttryckte det:
“A fool sees not the same tree that a wise man sees.”
En annan idé som dessa tre samlas kring är betydelsen av aktivitet och energi. Blake låter djävulen säga:
“The road of excess leads to the palace of wisdom.”
Det är överflöd – inte måttlighet – som ska visa vägen till insikt. Det är också därför jag valt dessa fria andar i denna serie: tänkare och mystiker som lyckats klippa banden till det vi kallar normalt.
Som när den diaboliska kraften uppmanar oss:
“Drive your cart and your plow over the bones of the dead.”
Och vidare: att vi inte behöver leva i skam och ånger över våra missgärningar:
“The cut worm forgives the plow.”
Naturen rymmer i djävulens perspektiv ett evigt kretslopp av död och förnyelse, skada och försoning som människan inte kan undkomma – bättre då att acceptera denna rytm och låta energin flöda. Annars riskerar vi bara svaghet och förtvinad skaparkraft.
Frågan är vad alla dessa budskap vill förmedla och om de har någon relevans för oss i dag? De säger att vi lever i en civilisation som i århundraden försökt lägga locket på de manliga drifterna, som aggressivitet, begär, tävlingslust, dominans – men också kreativitet. När dessa krafter inte längre får kanalisera sig öppet uppstår i stället förvridna utlopp. Det är deras budskap.
Det handlar om en anti-moral som går på tvärs med den godhet som filosofiska och kristna tänkare förordat i tusentals år. Kan vi verkligen ta in denna omvälvning, förstå den? Hantera den? Komma till tals med den?
I dag talar vissa av oss om behovet av manlig kraft och radikal omstörtning. Andra kallar det helt ennkelt för fascism. Men oavsett hur vi benämner det, bör vi ändå vara medvetna om hur efterfrågade dessa undertryckta aspekter av människan kommit att bli i vår tid.
Vår civilisation har länge predikat förnuft, ordning och måttfullhet – först genom kyrkan, sedan via rättsstaten. Men denna förträngning har samtidigt skapat en hunger efter dess motsatser: energi, lidelse, extas. Människan längtar efter rytm, dans, kroppslighet och äventyr – vilket gör att vi även flockas kring auktoritära ledare – då vi ser att dessa förkroppsligar våra djupaste drömmar.
Här ekar Nietzsche i samma tonart – och det är ingen slump att han blivit en ikon längst ut på den politiska högerkanten. Både Blake och Nietzsche påminner oss om att energin inte kan utrotas, bara förskjutas. Förnekelsen gör att den återvänder i nya skepnader: som politisk extremism, som hat mot svaghet, som rop efter auktoritära ledare.
Och kanske är det just detta vi nu bevittnar: en civilisation som försökt tämja människans drifter, men som i processen skapat ett vakuum där dessa återvänder i förvrängd form – i manosfärens kvinnohat, i MAGA-rörelsens fantasirika drömmar, i den nyfascistiska vurmen för kraft, våld och vad man uppfattar som naturliga hierarkier.
Men vad såväl Blake som Nietzsche betonade – var också en varning: energin kan inte gömmas undan. Den måste mötas, konfronteras, formas. Först då kan den bli skapande snarare än destruktiv. Att förneka våra mörka drifter är att lämna över dem åt demagoger som lätt kan förvandla dem till politiskt kapital.
Budskapet är lika oroande som obekvämt: civilisationen måste våga erkänna sina egna undertryckta krafter – annars gör andra det i vårt ställe. Kort sagt har det liberala projektet och demokratin har, i sin önskan om det goda samhället, placerat sig alltför långt från det verkliga livet – och får nu betala priset.
Den liberala ordningen har i sin högstämda idealism aldrig förstått energins lockelse. Och därför också blivit tagen på sängen av dessa krafters uppvaknande.
I den Blakeska världen borde civilisationen i stället möta energin och inviga den i sin strävan efter en bättre värld. Personligen vet jag inte vad jag ska tro.
Jag har inga andra råd än att det alltid kan vara mödan värd att undersöka vad andra haft för råd att ge genom historien.
Blake var ingen filosof utan poet och mystiker, uppslukad av sina visioner. Han såg sig som profet och anade en annan verklighet. Hans språk svävar bland kristna begrepp och försöker göra sig fri, men är ändå bundet till sin tid – liksom vi alltid kommer att vara bundna till vår.
Enough! Or Too much!
Den mätande människan 