Kategoriarkiv: Makt och Rädsla

215. Das Über Ich – Överjaget

Freud 1938

Sigmund Freud 1938

Ni vet den där tag-cloud-funktionen som man ibland möter på webben och som illustrerar ett visst områdes innehåll. Ibland upplever jag nästan att jag själv lever i en liknande slags moln-sfär av ord och begrepp som hela tiden förändras, ökar och förlorar i värde och frekvens – lite beroende på hur jag själv ställer mig.

Vissa saker lyfts ibland fram och får då överskugga allt annat – för att i nästa stund försvinna. Saker blir verkliga, förverkligade och med tiden förverkade.

Är det inte så?

Det kanske låter lite poetiskt. Men det är det inte. Inte särskilt! Mer bara en slags gestaltning av något som de flesta av oss alltid måste förhålla oss till – fast kanske avbildat på ett lite annorlunda sätt.

Det här molnet hänger ständigt över oss och berättar bl.a. hur vi bör förhålla oss i mötet med olika idéer och uttryck. Allt från hur vi ska ställa oss i samtal om mode, könsidentitet och samtidskonst, vad vi ska skratta eller gråta åt, till vad vi ska trycka tummen upp för!

Och jag tror faktiskt det var något liknande som Sigmund Freud försökte illustrera med det där han kallade för ”das Über Ich” – ”Överjaget”. Och att den ångest vi ibland upplever bara är ett uttryck för den friktion som ibland uppstår i mötet mellan olika vädersystem.800px-Foundation-l_word_cloud_without_headers_and_quotes

Men visst ger det där kollektiva ”överjaget”, ”molnet” or whatever, i dag ett mycket större utrymme för avvikelser – det har blivit mer omfattande och därför också mer, vad vi då kanske skulle kalla, tolerant – förutsatt förstås att man fortfarande befinner sig inom ramen för det socialt korrekta (vilket då är ungefär samma sak som tag-molnets minst förekommande ord).

Det är som William Blake också uttryckte det: ”Energy is the only life and is from the Body and Reason is the bound or outward circumference of Energy.”

Och det är väl ungefär det samma som att säga att vi lever i skuggan av ett moln som vi ibland misstar för oss själva. Och att allt vi tänker, säger och gör är lika idéburet och obeständigt som dessa tag-moln.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla

213. David och Goliat

david-goliath

David och Goliat

Visst kan det väl bli så att den vi uppfattar vara i underläge ändå kan ta hem matchen. Detta är också den tes som författaren Malcolm Gladwell nu vrider och vänder på i sin senaste bok, ”David and Goliath”. Men han vrider också ur denna idé till de absolut sista dropparna.

Om jag hade publicerat boken ”David and Goliath” hade jag nog blivit utskrattad. Nej, värre, den hade aldrig gått i tryck.

Och det är ju också det som är så åtråvärt i styrkepositioner – man kommer undan med så mycket mer. Och det gäller ju inte bara populära författare utan även framgångsrika affärsmän, presidenter och medlemmar av de europeiska kungahusen – befinner man sig bara ovanför en viss kritisk makt-nivå, så verkar saker och ting mest bara kunna utveckla sig till det bättre.

Det handlar om att nå den ”kritiska massa” som krävs för att saker o ting ska rulla på av sig självt. Vilket då enkelt uttryckt innefattar att det är onödigt att ha exempelvis en telefon eller Facebook om ingen annan har det. Och det är först när tillräckligt många andra i min omedelbara närhet börjar använda sig av det, som det även blir intressant för mig.

Samma sak med böcker och med celebriteter – det är inte mycket mening att läsa om någon som ingen annan vet vem den är – eller läsa en bok som ingen annan har läst.

Malcolm-Gladwell-006

När man väl når en kritisk massa – blir man även begåvad med en gloria

Därför om jag inte kan referera till en viss bok eller författare och diskutera innehållet med någon annan  – blir ju det hela lite meningslöst. Man blir s.a.s. utan cred.

Därför krävs det också så mycket mer av en bok eller text, som inte nått någon kultstatus. Den måste helt enkelt vara bättre och ge mer. Varje författare, varje bok måste först nå en kritisk massa för att kunna bli riktigt omtyckt.

Men hur var det nu med Malcom Gladwells tes? Om David nu verkligen slår Goliat, är det väl knappast därför att han agerar utifrån ett underläge – snarare då för att vi inte är redo att igenkänna hans styrka och därmed se vad som utgör hans verkliga övertag.

Lämna en kommentar

Under Makt och Rädsla, Mysterier

198. ”Å dra seg i balla…”

DSC_0596

”Smiling Face”, stenfigor från Mexico daterad 500 år före Kristus…

Vi vet ju nu exakt vad som är sant och vad som inte är det. Vi vet alltså vad som är riktigt – och vad som bara är osanning och ren förbannad lögn. Kring detta råder det knappast något tvivel. Eller hur?

Fast det är ju förstås bara det där lilla kruxet med att vi inte tycker att samma saker är verkliga, riktiga och sanna. Vissa säger sig tro på gud, andra på ödet eller det mänskliga förnuftet… medan några menar att allt sådant är ren mumbo jumbo – med vilket de då menar att det hela är huvudlöst!

Ett obestridligt faktum i allt detta är dock att det vi själva tror på finner vi också vara väldigt sant. Fine!

Hade det stannat vid detta så hade väl allt varit frid och fröjd – var och en av oss kunde då fått vara saliga i vår egen tro – i tron att åtminstone vi själva fattade allt.

Men denna relativistiska, liberala live-and-let-live-attityd räcker vanligtvis liksom inte. Därför vi kan ju aldrig vara riktigt säkra på våra egna perspektiv så länge det går omkring en massa yrhöns och tycker annorlunda än vi!

Eller hur?

JAN+ERIK+VOLD-L108JAN

Den norske diktaren Jan Erik Vold skrev också om det ”kriveliga i virkeligheten”, i diktsamlingen Kykelipi från 1969, foto från 1965.

Så för att få lite stadga i det hela så lierar vi oss då vanligtvis i första hand med dem som tycker ungefär likadant som oss själva och som jag för övrigt skrev om i förra inlägget, 197. Hajar du?

Men med våra nära och kära hamnar vi trots alla likheter ofta i diskussioner om själva detaljerna kring hur saker och ting ska uppfattas – därför vi nöjer oss som regel knappast med att vi är lika – vi vill också gärna leva tillsammans – helst i samma verklighet.

Och det är alltså här som vissa av oss med lite maktambitioner väljer att gå från att enbart prata – till mer genomtänkta strategiska formuleringar – vilket vill säga att vi nu med ordens hjälp försöka omstöpa omgivningens olika uppfattningar och upplevelser.

De du! Det kallas för maktens ontologi!

Och det är också som den norske poeten Jan Erik Vold skrev i diktsamlingen Kykelipi från 1969: ”Å dra seg i balla – det er godt det, jenter!”

Poeten Jan Erik Vold läser här sin dikt ”Kulturuge” från någon gång i slutet på 1960-talet!

1 kommentar

Under Konst & Kultur, Makt och Rädsla, Relativism

195. Lundsberg – WYSIWYG!

800px-Steve_Ballmer_at_CES_2010

Vissa klampar på rätt ordentligt och kommer också rätt långt – kanske just därfört! Foto av avgående VD för Microsoft, Mr Steve Balmer .

Riksinternatet Lundsberg har valsat kring i pressen de senaste åren och är nu åter uppe på löpsedlarna. Och om denna skola finns det nu många synpunkter.

Den mest vanliga, i varje fall den mest hörda, är väl den att skolan borde stängas eftersom den uppenbarligen inte följer den demokratiska värdegrund som Sveriges skolor har att följa. Punkt!

Sedan har vi förstås andra uppfattningar, som talar om förtal, ryktesspridningar och att omvärlden inte riktigt förstår se skolans verkliga syfte och värde.

Och så förstås det där perspektivet som med darr på rösten talar om den fantastiska kamratandan!

Och det är klart att skolan har ett värde. Vore det inte så skulle ju självfallet ingen i dagsläget sända sina barn dit – och dessutom betala för det.

Men bortsett från det triviala faktum att en stor del av Sveriges ekonomiska elit väljer att placera sina barn på Lundsberg och att dessa därmed inhöstar en icke obetydlig del socialt kapital – finns det givetvis även andra bakomliggande orsaker till att sända sina barn dit.

Och dessa talas det kanske inte så mycket om. Dels därför att ämnet, speciellt för den stora breda allmänheten, inte är riktigt rumsrent, dels därför att dem de verkligen berör inte har den minsta lust att dryfta saken.

Därför att vad makten vet och alltid har vetat om är att den som ska klättra högt inom en hierarki aldrig kan vara blödig! Och detta är egentligen inget uppseendeväckande!

04s22-Lundsberg-554__mngl_20111204ab5x022,nyh_1.indd_1296

Lundsberg – WYSIWYG

Om personer som Barack Obama eller Steve Balmer skulle bli ”griniga” eller få ”sömnproblem” var gång någon skrev något nedsättande om dem – skulle de aldrig uthärda en endaste dag på sina jobb.

Och för flertalet av dem som sänder sina barn till Lundsberg är detta allmänt känt – därmed inte sagt att det inte finns föräldrar som trots allt känner viss olust över att det ibland går lite ”över styr” och att någon ibland kanske hamnar lite i ”kläm”. Men i det stora hela!

Flertalet vet mycket väl vad det handlar om – och tycker även att det är ok. Travestin på Friedrich Nietzsches gamla slagdänga illustrerar attityden väl: ”Det som inte dödar dig gör dig bara starkare”!

1 kommentar

Under Demokrati, Jämlikhet, Makt och Rädsla

188. Bara du & jag

gossipJag talar här om oss, om sådant som ”bonding” och betydelsen av samhörighet. Varför det är så viktigt att ha ”vänner”.

Vi kan se att de mest grundläggande sociala gemenskaper hos primater utgörs av s.k. ”grooming”, alltså av skötsel och ansning.*

Och man har kunnat studera att denna omvårdnad också sker efter vissa bestämda hierarkiska mönster. En apa kan inte börja putsa på vilken annan apa som helst – utan det sker i huvudsak mellan apor som ligger nära varandra i rang.

Så gör som regel inte vi människor (även om det givetvis finns vissa som gärna vill lägga en förtrolig hand på oss). Vad vi istället gör för att skapa samhörighet är bland annat att skvallra.

Skvaller upptar större delen av våra (alltså vanliga människors) sociala liv. Och vi skvallrar på liknande sätt som primaterna vårdar varandra. Vi skvallrar jämsides med jämlikar och vi skvallrar snett uppåt. Och vi gör det för att komma varandra nära.

Det vill säga, vi kan inte framgångsrikt skvallra rätt uppåt i alltför stora status-steg – därför de som står över oss i rang skulle aldrig nedlåta sig till att på så vis bli skvallrade till – precis som är fallet hos primaterna. Därför den som står högt i rang, i sin tur helst bara skvallrar jämsides eller snett uppåt.

Vi kallar det för att vara förtroliga och vi gör det för att skapa tillit och gemenskap inom vår krets.

Figure 12s

Grooming up the hierarchy!

De personer vi inte bryr oss om däremot, de som inte riktigt finns med på våra sociala kartor, dem behöver vi heller varken skvallra om eller lyssna till.

Dessa resonemang förklarar också för mig personligen varför en viss person jag känner (skvaller), konsekvent alltid vägrat att hänge sig åt allsköns skvaller. Hon (ja, det är en hon) har alltid demonstrativt huggit av alla sådana försök till tarvlig förtrolighet och har på så vis också ingivit viss respekt – därför det är ju ändå rätt befriande med individer som inte bara ramlar huvudstupa ned i de enklaste intriger.

Men samtidigt har jag ju under årens lopp förstått att hon inte alltid varit så jäkla ädel. Utan att även hon involverats i skvaller. Men att detta sker, precis som hos övriga primater, jämsides eller snett uppåt!

Och därmed har det hela också undgått mig fullständigt. Det har s.a.s. skett ovanför mitt huvud.

* Barbara Tiddi, Filippo Aureli, Gabriele Schino: Grooming Up the Hierarchy: The Exchange of Grooming and Rank-Related Benefits in a New World Primate.

1 kommentar

Under Jämlikhet, Kommunikation, Makt och Rädsla

174. Trolltrummor och besvärjelser

427px-Goya9

”Por haber nacido en otra parte” – ”För att ha fötts på en annan plats” av Francisco Goya 1814-1823.

Om vi lägger örat mot samtiden – vad är det då vi hör allra ljudligast?

Regnet som smattrar mot fönsterrutan?

Njaä! Vad jag snarare tänker på är förstås samtalen om den påstådda eller faktiska svenska rasismen.

Om den finns eller inte finns?

Och oavsett vägval, är vi väl ändå alla rörande överens om att rasismen i sig är ett absolut ont.

Den har till och med blivit så otänkbar att rasisterna själva inte kan gå i närheten av den. Och det är väl bra det – på sätt och vis.

Men visst finns det rasism i Sverige, men det gör nu inte Sverige till ett rasistiskt land. Lika lite som några kommunister gör landet ”kommunistiskt”! Trots att vissa helvetespredikanter väljer att se detta som en förhärskande ”strukturell rasism”.

Och trolltrummorna virvlar taktfast. Och besvärjelser slungas ut.

Och jag tänker då på inkvisitionen – att den också var intolerant och fördomsfull.

Och i all sin välmening såg häxor, kättare och avfällingar i varenda buske!

Det är sagt att rasismen också är intolerant och fördomsfull – det är nog alldeles riktigt! dsc03374-clear

Men intolerans är inte det samma som rasism! Inte heller fördomsfullhet!

Jag är exempelvis intolerant vad gäller dödsstraff – men detta gör mig varken till rasist eller fördomsfull.

Och jag är säkert fördomsfull mot en mängd saker som jag inte vet så mycket om. Sådant som exempelvis ”grönlänningar” eller ”gröngölingar”. Fördomsfullhet stavas nämligen också o-k-u-n-s-k-a-p!

Men detta gör mig ju inte heller till rasist. Rasismen är någonting helt annat.

Rasism utgörs snarare av en soppa kokad på olika delar vanmakt, rädsla, fördomar, intolerans och illvilja.[2] Isolerade, var och en för sig, utgör de inga större dödssynder. Men tillsammans bildar de nu den hemska brygd vi, enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, gemensamt tagit avstånd från.

Och det är väl egentligen hit jag ville komma – att vi faktiskt måste våga ta i – och försöka förstå vad det är som åstadkommer rasismen – för att ens kunna komma i närheten av att hantera den.


[2] Därmed inte sagt att där inte även kan förekomma andra ingredienser i denna brygd.

6 kommentarer

Under Kulturdebatt, Kunskap vs. Okunskap, Makt och Rädsla

155. Att bita sig själv i svansen

Stig_Järrel_krug256_167086a

Det är så här, i Stig Järrels gestalt, många av oss har lärt oss att avsky och ta avstånd från alla slags auktoriteter. Men frågan är om inte…

A. Jag är sju, sitter på golvet, ser på TV. Vid min sida en liten skål med chips. Pappa i en fåtölj bredvid. Plötsligt sträcker han sig ned, tar ett chips. Och jag skriker: – Sluta din jävla tjuv!

Javisst, jag fick en hurring och sprang sedan därifrån gråtande och visade mig sen inte på flera timmar. Jag blev så kränkt!

Jag minns fortfarande hur jag fullständigt genomsyrades av denna sura kroppsvätska. Hur kunde han? Jag hatade honom! Det var faktiskt mina chips. Bara mina!

Jag tror för övrigt det var enda gången min far någonsin slog mig. Jag skulle nog ha gjort detsamma.

Men de flesta av oss blir faktiskt kränkta när vi upplever övergrepp. Eller när andra struntar i hur vi känner oss eller vilka vi är. När vi inte blir sedda. När vi inte får vara med och bestämma.

Och när vi vill uppfattas som jämbördiga – och finner att vi inte riktigt är det.

B. Därför, och nu till själva poängen, om vi blir invaggade i en föreställning att alla hierarkier i grunden utgör orättvisa maktstrukturer och att all form av ojämlikhet är ett slags övergrepp – så grundläggs ju också en oförmåga att möta, hantera eller befinna sig i sådana strukturer.

ouroboros-pergamino

…det är en reaktivitet som kanske bara fått oss att bita oss själva i svansen.

Vad jag säger är, att om vi inte har utvecklat någon form av förståelse för, eller har erfarenhet av att befinna oss i hierarkiska strukturer – så kan det mycket väl resultera i en oförmåga att klara av situationer där sådana strukturer faktiskt förekommer.

Skolan är ett bra exempel. Läraren finns där därför att denne har befogenhet att leda och lära elever mot större kunskap. Den pedagogiska ledaren eller rektorn har befogenhet att till viss del styra över lärarna. Andra kontrollorgan står över skolledarna. Det är en maktstruktur. Det är en hierarki.

Att då tvingas befinna sig i en sådan struktur utan förmåga eller förståelse för hur man ska ta plats eller förhålla sig till dem som just är utsedda att leda – kan ju minst sagt bli lite krångligt och kanske även ytterligare ge upphov till en känsla av kränkthet som då biter sig själv i svansen. [1]


[1] För de av er som ännu inte riktigt förstått vart jag vill komma med detta inlägg, vill jag hänvisa till avsnitt B. Avsnitt A är här mest en retorisk krumelur för att få upp er läsare på det aktuella spåret som alltså utgörs av just stycke B.

5 kommentarer

Under Demokrati, Jämlikhet, Makt och Rädsla

151. Lady Gaga & Angela Merkel

Lady-Gaga

Lady Gaga…

A person may be said to have power to the extent that he influences the behavior of others in accordance with his own intentions.”[1]

Den som har makt och därmed är mäktig, är den som enligt definitionen har möjligheter att genomdriva sin egen vilja; sätta sin agenda; anlägga sitt perspektiv och påverka andra; samt även ge sig själv rätten att göra allt detta.

Och dessa positioner kan vi då få tillgång till på en rad olika sätt. Vi kan ta dem genom hot och terror eller få tillgång till dem genom att vara överlägsna i styrka – rent fysiskt, språkligt, militärt eller ekonomiskt.

Men vi kan givetvis också nå dessa maktpositioner genom att bara vara älskade, åtrådda och beundrade.

100126_angela_merkel_ap_392_regular

…och Angela Merkel har något gemensamt – Makt!

Artisten och sångerskan Lady Gaga räknas exempelvis i dag som den 14:e mäktigaste kvinnan i världen. Medan Angela Merkel toppar listan tillsammans med en rad andra kvinnor från the corporate world.[2]

Makt är alltså inte bara något man tar – makt är även något man får eller blir sig tilldelad. Detta brukar dock inte de olika definitionerna och tolkningarna riktigt ta fasta på har jag märkt.

Ordet ”makt” härrör för övrigt från det fornsvenska ”maeghin”, ”mäkta” som är samma ord som ligger till grund för engelskans ”might”[3] – alltså ”styrka”. Betydelserna kring begreppen makt och styrka är i språkbruket väldigt sammanflätade.

I vår familj har vi exempelvis alltid kallat fjärrkontrollen till TV:n för ”makten”. Dels därför att det är den som i stunden håller i denna som också är den som har kontroll över situationen. Dels därför att det är med denna du stänger av eltillförseln (eng. power) och därmed också TV:n.

Anledningen till att jag nu skriver så mycket om makt, vanmakt och många variationer på detta ämne här på min blog, är inte för att jag vet vad makt är – snarare tvärtom.

Jag vill veta, jag vill förstå vad det hela handlar om. Jag vill förstå varför det finns så många ideologiska låsningar kring detta i grunden enkla relationsbegrepp – och dessa skriverier är nu bara olika försök att söka reda och få ordning på alla sådana fragment, perspektiv och svar.


[1] Denna version erbjöds av den amerikanske sociologen Herbert Goldhamer på 1930-talet

5 kommentarer

Under Etymologi, Konst & Kultur, Makt och Rädsla

150. Maktlöshet och vanmakt

wooden-chess-piecesOm vi betraktar makt som något fult – innebär det då att vi samtidigt bör uppfatta maktlöshet som något fint Jag menar, makten och maktlösheten ligger väl ändå i var sin absoluta motsats på någon slags skala.

Ja, visst är det en retorisk fråga! Men sådana har ändå en viss förmåga att sätta saker på plats. Det är också just därför de kallas retoriska – svaret finns så att säga redan inbyggt i själva frågeställningen.

Och självklart är det så att ingen frivilligt eftersträvar att hamna i ett tillstånd av maktlöshet. Vanmakt är nog en av de mest oönskade livstillstånd vi kan hamna i. Det vet alla som varit i dess närhet.

Men alltså, trots att vi vet vad som är det sämsta tänkbara – är det ändå svårt för många av oss att fullt ut bejaka dess radikala motsats – nämligen makten i sig.

De som har mycket makt har vanligtvis inga större problem med detta – annat än att de i måttfullhetens tecken ibland måste ge sken av att inte ha den – eller att under suck och stön beklaga sig över att ha fått den.

Att ha fått en överordnad ställning är något de flesta strävar efter men som få vågar ge ett positivt uttryck för, när de väl hamnat där.

Och att de i grunden maktlösa inte uppskattar makten är väl i och för sig inget konstigt, det man inte har och kanske heller inte kan få, smakar i regel bara surt.

Men att majoriteten av oss, alltså alla vi mitt i mellan, ska behöva gå och hymla inför varandra – det är något i grunden inte helt friskt.

Att behöva gå omkring och känna avundsjuka för dem som lyckats bättre än vi själva och att inte kunna bjuda på denna glädje, är ett småskuret perspektiv som odlar mörka konsekvenser.

Michael Marmot beskriver i boken ”The Status Syndrom”[1] hur de som hamnarChessPieces3W högre upp i hierarkierna som regel lever lyckligare, friskare och 5 år längre än de som hamnar längre ned.

Man skulle här också kunna vända på slutsatsen och säga att det lika väl kan vara så att de som hamnar lägre ned är de som lever mindre lyckliga, är mer sjuka och lever 5 år kortare än de som hamnar högre upp i hierarkierna.

Vad man gör då är helt enkelt bara att förskjuta själva tyngdpunkten på vad som är avgörande orsaker till huruvida man ska kunna leva ett långt, friskt och lyckligare liv.

Och jag måste ändå säga att det verkar fullt rimligt att känslor som kränkthet, orättvisa och avund inte är sådana som varken gör oss vackrare, friskare eller mer levnadskraftiga.

[1] En undersökning som de senaste dagarna kommit i ropet med den debattartikel som publicerades på DN-debatt den 29 januari 2013.

Därmed är detta inlägg också ett svar till Denny Vågerö, professor i medicinsk sociologi, Stockholms universitet och medlem i Kungliga vetenskapsakademien 
Robert Erikson, professor i sociologi, Stockholms universitet och medlem i Kungliga vetenskapsakademien 
Olle Lundberg, professor i ”health equity studies” vid Chess, Stockholms universitet/ Karolinska institutet 
Erling Norrby, professor emeritus i virologi, medlem i Kungliga vetenskapsakademien

5 kommentarer

Under Jämlikhet, Makt och Rädsla, Mysterier

148. Absolut, nej nej!

di_10227_3

Aphjärna!

Visst finns det tjejer som gillar blyga killar? Det finns ju trots allt alla sorters som gillar alla möjliga saker. Vissa gillar att gå barfota, andra att dricka aphjärna.

Men de allra flesta av oss faller ändå inte utanför normen – vilket i och för sig är ett rätt onödigt påstående eftersom det ju är en ren självklarhet. Skulle de flesta av oss börja falla utanför normen vore det ju inte längre någon norm.

Och normen säger att tjejer ska gilla tuffa, självsäkra killar, att man ska ha skor på fötterna och gilla sushi. Är det inte så? På ett ungefär?

Ok! Många av oss gillar inte normer – kanske för att vi känner att vi inte passar in i dem, inte känner oss riktigt hemma. Men detta förtar inte normernas starka betydelse för hur vi själva kommer att uppfattas av andra och oddsen för huruvida vi kommer att lyckas eller inte i våra liv.

Normerna styr de flestas uppfattningar och böjelser och det är dessa vi som regel kommer att mätas mot. Normerna säger att det inom vår kulturkrets är bättre att vara smal än att vara tjock. Ok? Det har inte alltid varit så – men det är så nu.

Och som man är det definitivt bättre i dag att vara lång snarare än kort[1], bättre att vara rik än fattig, extrovert hellre än introvert, ljus snarare än mörk, hård snarare än mjuk, tuff snarare än mesig, intelligent hellre än ointelligent, snabb hellre än långsam, snygg hellre än ful, utmanande hellre än ofarlig…

Elmia_odla__inspirationspuff

Ja frågan är om det verkligen var värt att försöka leva vid sidan av och bara odla sin egen trädgård?

Tro nu inte att jag skriver detta för att boosta mig själv, jag lovar, jag prickar nog på sin höjd in några få av dessa statusmarkörer (möjligtvis snygg och utmanande).

Generaliseringar säger du! Javisst, men det är nu dessa som styr normerna och det är dessa vi bör hålla oss till för att öka våra chanser att bli framgångsrika. Följer vi dem ökar vi våra chanser att bli populära, få många vänner, få bra jobb, mycket pengar, makt, status och till råga på allt: ett längre, gladare och hälsosammare liv.[2]

Ja frågan är om det verkligen var värt att försöka leva vid sidan av och bara odla sin egen trädgård?


[1] I inlägg 49. Bingo! Presenteras en lång rad undersökningar kring vad som uppfattas som attraktivt.

[2]Dagens Nyheters debattsida i dag skriver fyra professorer om skillnader i hälsa och livslängd mellan utbildade och utbildade i Sverige i dag. Det påstås att den högutbildade har en förväntad livslängd som är 5 år längre än den lågbildades. Dessa resultat överensstämmer också med ”The Whitehall study”, en forskning kring Brittiska tjänstemäns livslängd och hälsa som utförligt behandlats av Michael Marmot i boken The Status Syndrome.

3 kommentarer

Under Genus, Makt och Rädsla