Kategoriarkiv: Filosofi

maj 6, 2010 · 12:54 pm

51. När kunskapen inte längre räknas

W.Blake; Jacobs Ladder

Tänk följande scenario: tänk om vi lyckas utveckla en kultur där demokratin är så väl genomförd att varje människas röst väger lika tungt som den andres. En situation där varje enskild individs uppfattning måste respekteras. Ett samhälle som inte längre förmår dela in människor i olika grupperingar och hierarkier.

Låter det som något vi nästan redan uppnått? En utopi? Eller som en mardröm?

Vad som kan konstateras är att vi lever i ett komplicerat samhällssystem med oerhört många specialiserade kunskapsområden. Av detta följer rent logiskt att de flesta av oss måste vara tämligen okunniga om det mesta. Eller hur?

Jag menar – jag har sagt det förut – jag kan inte fixa en krånglande bil och du har säkert inte koll på de tekniska instrument som krävs för effektiv hedge-förvaltning! Så är det bara – det är bara att konstatera: Vissa kirurger kan operera tummar – andra är specialister på mjukdelar.

Kunskapshierarkier finns alltså inom alla områden och yrken! Och vi okunniga är alltid i majoritet.

Detta har också alltid varit demokratins mest bittersvaga länk. Alltså, om vi alla ska bedömas likvärdiga och tillåtas ha synpunkter på det mesta – utan hänsyn till vilka vi är – kan det ibland bli lite avigt.

Kunskapen i fokus

Platon och Aristoteles avvisade tanken på demokratin utifrån just denna kritik. De menade att det knappast kunde vara rimligt att låta alla vara delaktiga i viktiga beslut.  De okunniga har ju oftast inte den grundläggande bildning som gör det möjligt för dem att förstå konsekvenserna av de beslut som måste fattas.

Personligen är jag ingen fan av de bägge antika aristokraterna, men måste ändå, med facit i hand, delvis ge dem rätt.

I dag är det dock mycket som är annorlunda från när de första demokratiska experimenten började utföras i Aten. Dels så lever vi i en representativ demokrati med delvis andra spelregler. Dels i en tid där minoriteter, men även de minst begåvade bland oss, också förväntas kunna göra sig hörda.

Vi lever i princip i en kulturutveckling där varje auktoritet kan bli ifrågasatt av precis vem som helst. Där de många kan uppleva sig vara tillräckligt insatta för att kräva respekt för i princip vad som helst. Är det bra? eller?

1 kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Relativism

Taggat som , ,

april 28, 2010 · 9:04 am

48. Mellan två stolar, del II

Om man drar fram något i ljuset som andra inte ens visste existerade – så får man snart problem med att förklara nyttan med det hela.

När Wittgensteins exempelvis ville få oss att inse, ”att om vissa saker måste man tiga” – menade han att vi ofta begagnade oss av ord som inte hade någon vidare täckning – främst  då kanske inom filosofin – men även lite varstans.

Och om nu någon inte kan se hur ett sådant ”skenbegrepp” överhuvudtaget kan ställa till problem – kan ju denne självfallet inte heller förstå poängen med att få det hela belyst – eller hur?

Det är lite som att förklara för den som inte vet vad ett spöke är – att man jagar dem just för att kunna visa att de i själva verket inte finns.

En liknande problematik möter oss i diskussioner om kvalitet. Om vi aldrig tänkt igenom hur något skulle kunna vara ”bättre” eller ”sämre” – då förstår vi inte heller det intrikata problemet med just ”kvaliteten”.

Och känner man inte till att det pågått diskussioner om etik i några tusen år, så ser man ju inte heller poängen med att exempelvis avslöja ett gammalt resonemang som falskt. Det finns då – följdriktigt för den okunnige – ingenting att belysa.

Saken är den att ju mer vi lär oss om något desto mer kommer olika skenproblem att väckas till liv.

Och det är viktigt att förstå att effekterna av ett skenproblem faktiskt kan påverka oss, även om vi inte äger kunskap om själva upphovet. På samma sätt som ett problem i den matematiska överbyggnaden skulle komma att påverka de mest vardagsnära uträkningarna. Precis som varje fel kalkylerad takvinkel i ett hus kommer att påverka alla som bor i det.

Och för dem som aldrig insett vad ett skenproblem är – innebär det att först möta det – sedan avslöja det, för att därefter upplösa det. För den okunnige blir det just en förbannat lång väg att gå – till synes utan varken mening eller konkret nytta.

Metasymbolik: Att sätta sig mellan två stolar kan vara just att tala om komplexa saker på ett enkelt sätt så att även den okunnige förstår själva orden – men aldrig innebörden av det sagda.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Prsonlgt

Taggat som ,

april 21, 2010 · 9:11 am

45. Hemligstämplat! – Classified!

Varning! Detta inlägg bör nog helst bara begrundas av de som vet med sig att de redan tillhör gruppen av fifflare, lögnare och bedragare!

———

Det är bara att konstatera att de flesta av oss väljer att vara hederliga. Och att vi överlag handlar enligt vad som uppfattas som god moralisk standard.

Vi har alla blivit itutade att ärligheten varar längst. Vi är så fullmatade av sagor och berättelser med goda förtecken att det egentligen aldrig varit något rimligt alternativ att ställa sig utanför.

Men vi ser dock, trots alla våra goda föresatser, med skräckblandad förtjusning på alla de som vågar bryta reglerna. Detta vet varenda manusförfattare!

Och den riktigt kniviga frågan måste ställas om det verkligen är så att ärligheten varar längst? Det kanske är tvärtom! Och det kanske är detta som är den verkliga hemligheten (The Secret!) bakom många människors framgång.

I en nation av ärliga, hederliga medborgare skulle det nog ändå vara mer framgångsrikt att ägna sig åt omoraliskt och olagligt beteende. Straffen skulle vara lindriga och misstänksamheten låg! Som överträdare skulle man helt enkelt få gott om svängrum.

Men saken är ju den att i den stund det börjar finnas för många lögnare och skurkar – följer också att färre litar på varandra. Vilket skulle leda till att det blev allt svårare att framgångsrikt ljuga och stjäla och till slut även farligare eftersom straffen säkert skulle bli hårdare.

Principen kallas inom spelteorin för ”fångarnas dilemma”. Men grundprincipen kan med fördel även användas inom en rad olika strategiska områden.

I Indian har man insett betydelsen av att ligga först
Sorry Sir! After you, Sir!

Kortfattat går teorin ut på följande: För alla som pendlar till jobbet skulle det gå snabbast om alla åkte buss. Men om alla åkte buss – skulle det faktiskt gå ännu snabbare att ta den egna bilen.

[sic]

Och eftersom alla drar samma slutsats så kommer till slut alla att ta bilen – med resultatet att ingen kommer snabbare fram.

Inte ens de stackare som fortfarande insisterar på att åka buss.

Och sett på detta vis, blir det ju faktiskt bättre för samtliga om vi alla uppträder moraliskt korrekt!

Men förklara det för den enskilda bedragaren, den som kan.

2 kommentarer

Under Filosofi, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,

april 1, 2010 · 7:40 am

40. När tiden står still

På engelska kallas Långfredagen för ”Good Friday”, ingen vet riktigt varför men troligt är att det med tiden blivit en omskrivning av ”Gods Friday”. Alltså den dag då gud valde att kalla hem sin son. I tyskan benämns dagen ”Karfreitag” vars etymologi i översättning härrör från ordet ”sorgedag”.

Svenskans ”Långfredag” däremot betecknar i första hand en upplevelse av tid. Och då kanske framförallt den tid som Jesus upplevde när han satt uppspikad på korset!

Och som många säkert märkt, innebär en stark medveten närvaro också en utsträckning av den upplevda tiden.

Detta kan man exempelvis uppleva när man väntar på någon. Eller när man står där i snålblåsten och får reda på att tåget ska inkomma till ”plattform 11 om fem till tio minuter”.

Då står tiden still…

När jag var barn gick också tiden så där långsamt och jag kan minnas att jag upplevde barndomens vintrar som eviga. Och när snön väl smälte i vårsolen, det porlade och den första lilla strimman av mark dök upp – då var det nästan magiskt. Och sedan doften av torrt gräs och ljung i soldränkta skogsbackar…

Och man förstod inte riktigt vad alla vuxna talade om som hela tiden yrade om att tiden gick så snabbt. Det gjorde den ju inte alls.

Fenomenet kallas i dag för ”medveten närvaro”.

Om vi i stunden befinner oss ”här och nu” så stannar helt enkelt hastigheten på den upplevda tiden upp. Och det är därför som vi, ju äldre vi blir, blir lätta offer för en skenande tidsuppfattning.

Då när vi inte längre är riktigt närvarande – inte längre lever i verkligheten – utan mer i våra föreställningar om den – då går vi även miste om tiden.

En gammal människa har sett så många träd, katter och molntussar att vikten av att ständigt behöva uppdateras, trappas ned. Vi behöver, när vi blir äldre, inte längre ”stå på tå” i verkligheten för att kunna fungera – det mesta börjar gå på rutin.

Och tiden – som ingenting annat är än en serie upplevelser som passerar i ens väg – rinner bokstavligen talat ut i sanden.

1 kommentar

Under Filosofi, Relativism

Taggat som , ,

mars 31, 2010 · 7:06 am

39. Det ”bästa” i ett nötskal

Vad är egentligen kvalitet? Frågan har stötts och blötts i tusentals år. Men vad är problemet?

Handlar kvalitet verkligen om något annat än att någon av oss värdesätter något. Är det inte bara en fråga om ett mått på hur pass bra vi tycker något är.

Någon kvalitet kan väl aldrig existera vid sidan av den som i stunden har anledning att bedöma något.

En yxa av god kvalitet måste exempelvis uppfylla alla de minimikrav som någon – som kan något om yxor – ställer på en bra och funktionsduglig yxa.

Man kan därför aldrig tala i termer om neutrala, oberoende eller objektiva kvaliteter. Antingen finns de eller så finns de inte. Och de uppstår alltid i spänningsfältet mellan ett subjekt och ett objekt. Mellan mig och själva yxan.

Man kan faktiskt inte heller tala om kvaliteter som jämlikt fördelade. Det som är jämnt fördelat bland samtliga medlemmar inom den ”familj” som bedöms, skulle aldrig kunna utgöra en kvalitet. Att alla yxor består av dels ett yxhuvud och dels ett skaft räcker alltså inte för att dessa egenskaper ska kunna utgöra en kvalitet.

Kvaliteten i denna bemärkelse bör således förstås som de egenskaper som förmår lyfta upp och framhäva en speciell yxa ur hela familjen yxor. Det som särskiljer något. Det handlar alltså också om en relation inom familjen yxor.

När det gäller kvalitet hos något sådant som yxor eller trasmattor med för den delen, är det ju tämligen oproblematiskt. Antingen så behåller trasmattan form och färg under en längre tid eller så gör den det inte. Då mäts kvaliteten utifrån en slags förväntansformel bestående av tid, form och färg.

När det gäller yxor kan denna kvalitetsformeln handla om vikt, form, längd, hållbarhet samt givetvis dess förmåga att klyva. På så sätt bildar det vi kallar ”kvalitet” en dynamisk formel beroende på vad som bedöms och vad som förväntas.

Men om kvalitetsbegreppet verkligen vore så här enkelt – varför har man då malt frågan i många tusentals år?

En förklaring kan vara att den aktuella diskussionen förts av dem som önskat hitta en speciell och fast formel för att beskriva vad kvaliteten verkligen är!

3 kommentarer

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk

Taggat som ,

mars 30, 2010 · 10:46 am

38. När det är dags att tiga

Det finns ett populärt citat av den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein som lyder, “Om det vi inte kan tala, måste vi tiga”. Och de som kanske bara gjort en flyktig bekantskap med Wittgenstein och hans tankar, har eventuellt gjort det just i samband med detta uttryck.

Men vad betyder det?

Oftast när jag hört citatet, har det varit i kombination med att någon talat om ”mystiken” i tillvaron. Om det ”onämnbara” som vi aldrig kan omfatta med vårt förnuft. Om sådant som vi inte riktigt kan sätta ord på. Och det är ju faktiskt inte så fruktansvärt långsökt – men samtidigt så helt uppåt väggarna fel!

I den stund den unge Wittgenstein skrev sin ”Tractatus Logico-Philosophicus”, mitt under ett brinnande första världskrig, så kunde inget ha varit honom mer främmande än det metafysiska perspektivet.

I Tractatus lägger han nämligen ut linjalen för en strikt positivistisk tolkning av världen. Vilket innebär en hållning där man menar att man inte kan tala förnuftigt om någonting som man inte också samtidigt kan verifiera.

Vilket är en fullständigt diametralt motsatt position i förhållande till det som har med mystik att göra. I denna strikta empiriska hållning kan vi bara tala om svarta katter om det också verkligen finns några konkreta eller verifierbara svarta katter att tala om.

Man kan alltså inte säga något meningsfullt om sådant som inte finns.

Jag skulle därmed inte kunna säga något om exempelvis de ”Osynliga Gremliner”[1] som varje dag får fläktarna i min dator att gå på högvarv – och detta trots att vi alla vet att de finns där! (Att jag sedan blir ombedd att förtydliga att detta tal om ”osynliga gremliner” är tänkt som en ironi är i sig rätt ironiskt – en slags dubbelironi.)

Och om dessa osynliga gremliner kan man alltså inte tala – enligt Wittgenstein.

Vad han menade var att det i språket och framförallt inom filosofin, kryllade av Osynliga Gremliner och Andra Spöken som inte hade några egentliga meningsbärande funktioner. Att tala om dem var bara som att uttrycka meningslösa läten.

Därför drog han också slutsatsen att, ”Om det vi inte kan tala måste vi tiga”!

[1] Invisible Gremlin – Ett engelskt uttryck som ”förklarar” annars oförklarliga fel i exempelvis radioapparater eller i elsystemet hos en bil – uttrycket är ofta kopplat till just elektriska fel.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Mysterier

Taggat som ,

mars 24, 2010 · 2:52 pm

34. Barack Obama & Pragmatismen

President Barack Obama har lyckats! Hälsoreformen är genomförd. Många har försökt – få har kommit någonstans.

Vad är det då för egenskaper hos just denne amerikanska president som gjort det hela möjligt? Detta har det givetvis skrivits många spaltmetrar om. Och här kommer ytterligare några kompletterande rader.

Barack Obama har ofta lovordats för att vara en god pragmatiker och retoriker – Något som också är en förutsättning om man ska arbeta inom politiken.

Men vad som också har framhållits är att han även är en ideologisk pragmatiker – en s.k. ”pragmatist” – och det är något annat än att bara vara en ”pragmatiker”.

Hans motståndare har haft fullt upp med att leta fram varje tänkbar koppling till denna ideologiska pragmatism – som de anser utgör en antikristen, oamerikansk och principlös åskådning.

Men utan att ge konspiratörerna rätt i själva tolkningen av denna idé, behöver vi faktiskt inte gå vidare långt för att få den bekräftad. Man behöver exempelvis bara gå till boken ”The Audacity of Hope” där kopplingarna till pragmatismen blir explicita.

Vad innebär då denna så fruktade pragmatism? Jo, till att börja med, om vi ska tolka en av dess grundare, William James, innebär den konsten att inte låta sig bli inlåst av vissa bestämda idéer, diskurser eller begrepp.

Och denna förmåga har Barack Obama inte bara utvecklat – utan även insett betydelsen av. Han uppvisar en synnerlig skicklighet i att föra sig i världen utan att ge upphov till onödiga polariseringar. Samtidigt som han också alltid tydligt visar var han och USA står. Detta utgör ett pragmatiskt förhållningssätt!

Han har också visat på förmågan att se och förstå ”den andre” vilket naturligt följer ur detta pragmatiska och humanistiska perspektiv.

Vidare har han visat att han värnar och förstår samhällets behov av styrka  och kraftfull lagstiftning. Men också religionens och traditionernas betydelse – men utan att för den skulle vara en absolut förespråkare för någondera riktning.

Barack Obama vet att vi lever i en föränderlig värld där vi främst måste inrikta oss på att finna de ”bästa” vägarna framåt. Det är riktningen, rörelsen framåt som är viktig – inte skapandet av en idealistisk världsbild.

(English version)

(För en något mer komplex och mångordig beskrivning av Barack Obamas pragmatism, läs Anders Stephanson essä ”Obama är världslig” i DN-Kultur.)

1 kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Pragmatism

Taggat som , ,

mars 23, 2010 · 2:41 pm

33. Feminismens nya Bibel, del II

När Simone de Beauvoires ”Det Andra könet” gavs ut 1949 var den nog en av den moderna ”upplysningens” viktigare böcker. Jag skämtar inte.

I dag känns den dock aningens nattstånden.

Den uppstod i en tid där den historiska materialismen stod som högst på den intellektuella himlen. Vilket innebär att det till stor del är Marx och Engels visioner om det klasslösa samhället som inledningsvis sätter perspektivet på problemen och dess lösningar.

Och detta faktum har med tiden även bidragit till att skapa slagsida också åt stora delar av det feministiska projektet. Men det är ändå inte i det politiska anslaget som boken förlorar sin trovärdighet. Snarare är det i det entoniga mässandet om den manliga diskursens samlade myter, sagor och symboler.

Sida upp och sida ner möter man påståenden som, ”att kvinnan så ofta jämförs med vattnet beror bland annat på att hon är den spegel, vari den manlige Narcissus betraktar sig själv”. Ursäkta! Vad var det hon sa?

Eller att, ”alla barn har en fantasi som går ”på djupet” och som låter dem ana tingens inre hemliga rikedomar.” OK! Men stopp ett tag! Vilka ”inre hemliga rikedomar” talar vi egentligen om?

Vi får även lära oss att ”nästan alla flickor sörjer över att inte vara pojkar” och att ”hur hovsam och ridderlig mannen än är blir det första samlaget alltid en våldtäkt.” Aj då! Det förklarar i varje fall något av den nutida militanta feminismens retorik.

Plötsligt, en fullständig kovändning i perspektivet; ”kvinnan avundas inte mannen hans organ för att ta henne i besittning, hon avundas bytet.” Jasså!

Och inkonsekvenserna är det bäst att tysta ned eftersom, ”i en mans händer blir logiken ofta lika med våld”.

På detta sätt naglar de Beauvoire, genom en serie alldeles för enkla bilder, fast kvinnan vid de ålderdomliga myter och sagor som utgör vår kultur.

Och resultatet blir att det inte heller är möjligt för någon att frigöra sig. För vem kan någonsin ställa sig utanför språket, vid sidan av den gemensamma diskursen? Inte någon!

För en framtida, framgångsrik utveckling av kvinnors rätt till lika möjligheter är det alltså hög tid att det skrivs en ny bibel för feminismen.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Makt och Rädsla

Taggat som , ,

mars 18, 2010 · 8:33 am

30. Självklara motsättningar

­


Självklart måste det vara så att historien alltid har sin gång. Det som en gång varit kan självfallet inte längre förändras. De historiska händelserna blir på så sätt för alltid fastlagda, fastsurrade i tidens egen logik.

Samtidigt kan vi aldrig bortse från den mycket speciella roll vi alltid själva spelar i tolkningen av det som varit. Här finns alltid någon som riktar ljuskäglan bakåt och försöker tolka vad som hänt.

Vi kan välja att beskriva historien utifrån ekonomiska faktorer, utifrån hur konflikter och krig skapat nya förutsättningar och sociala mönster. Eller vi kan välja att se historien utifrån ett renodlat genusperspektiv och få helt andra svar.

På så vis blir alltid vår förståelse av historien relativ till våra inrättade perspektiv. Detta är förstås inget uppseendeväckande. Men utifrån dessa resonemang skulle vi sedan kunna påstå att historien samtidigt är både relativ och icke relativ. Dels är den alltid vad den varit, dels blir den till vad vi väljer att göra utav den.

Men detta vet vi ju alla är fullständigt orimligt. Ingenting kan både vara någonting och samtidigt inte vara detta! I varje fall inte samtidigt.

Och eftersom vi vet att det bara kan förhålla sig på ett sätt, inrättar vi sedan våra perspektiv och försvarar dem sedan oftast till sista blodsdroppen.

Det kan handla om vår gemensamma historia, vår personliga historia, vem som sa och gjorde vad i går, eller vilken annan meningsmotsättning som helst. Att försvara vår tolkning av hur saker och ting ska vara är en av de starkare drivkrafterna. Det verkar i varje fall så.

Men tänk nu om det ibland kunde vara på olika sätt – då skulle inte alla dessa meningsmotsättningar behöva uppstå. I varje fall inte lika ofta – kan man ju alltid hoppas på.

För att gestalta denna nya möjlighet överlämnade Herakleitos en serie bilder till oss. I en sådan bild säger han att skruvens väg ned i trä alltid går både rakt och i cirklar.

Och det är just också precis vad den gör. Sedd uppifrån så skruvar den sig ned i trä, sedd från sidan går den rakt ner. Självklart!

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,

mars 17, 2010 · 12:17 pm

29. Du är vad du läser

Det vi uppfattar som verkligt utgörs som regel av de skildringar som är mest konsekvent berättade. Vi upplever det som sant som språkligt hänger ihop under en längre tid. Jag talar här inte om hur verkligheten är beskaffad utan hur vi vanligtvis uppfattar den.

Denna tanke slog mig faktiskt när jag läste Haruki Murakamis ”Kafka on the Shore”.

Men om vi tar steget bort från bokens värld in i verkligheten skulle vi fortfarande kunna hävda att: Om vi från barnsben fått höra att det är, ”svårare för en rik människa att komma till himmelriket än det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga”, kommer vi vanligtvis också att uppfatta att det är så.

Om en berättelse återkommer konsekvent berättad är det vanligtvis den vi upplever som verklig och därmed sann. Våra uppfattningar handlar alltså mest om vilka berättelser vi väljer eller blir tilldelade. Eller vilka böcker vi väljer eller blir tilldelade. Det är givetvis detta som är den tändande gnistan i alla bokbål. Innan Gutenberg var det mer vanligt med andra bål.

Följdriktigt kan också tilläggas att de berättelser som aldrig riktigt får fäste i vårt språk, de som aldrig återberättas – de kommer om de överhuvudtaget uttalas att uppfattas som lögner.

Och det finns säkert många berättelser som aldrig sett ljuset. Sådana som aldrig passat in i den rådande världsordningen.

”Det finns en god princip som skapat världsordningen, ljuset och mannen och en ond ande som skapat kaos, mörkret och kvinnan”. (Citatet är från Pythagoras, och återfinns i inledningen till Simone de Beauvoirs bok ”Det andra könet.)

Pythagoras är nu bara en i mängden av berättare som mässat i samma tonart. Och han befinner sig i en lång succession av män som gjort det till sin främsta mission att föra just denna berättelse vidare. Dessa har även med stor iver predikat att det bara finns en sanning – som de dessutom är utsedda att försvara. Vanligtvis hyser de också övertygelsen att de står i förbindelse med ett högre förnuft och är dennes utsände.

Det är så patetiskt alltihop att man verkligen inte faller för lusten att skratta.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som , ,