Kategoriarkiv: Etik

258. Med vilken rätt tar vi oss då rätten att ha rätt?

frihetsgudinnan2

Så med vilken rätt…

I förra inlägget ”Om berättarens perspektiv” lyfte jag frågeställningen kring betydelsen av olika berättarperspektiv och hur vi inom det postmoderna samhället numer ser på ursprung och legitimitet.

För att gestalta detta valde jag då att lyfta fram den ensidiga bild av världen som bland andra organisationen World Values Survey[1] utgår från i sina kartläggningar.

Men om detta nu var allt jag hade haft att säga om saken – skulle jag nog hellre valt att vara tyst. Dels därför att denna relativiserande invändning är så självklart trivial men framförallt därför att den bara utsäger hälften av vad som behöver sägas. Den utgör så att säga bara halva sanningen! Det finns även en andra halva som är precis lika viktig för vår förståelse av världen.

Jag ska försöka förklara. Men vill samtidigt bara inflika att detta korta inlägg endast utgör ett fragment av ett perspektiv och därför bara är en inledning till ett lite längre essäförsök att reda ut vad som egentligen är på tapeten här.[2]

Vad jag framförallt vill belysa är med vilken rätt vi tar oss rätten att ha rätt – och det säger jag nu inte utifrån ett uppgivet tvivel – utan snarare med en innerlig önskan om att alla som föredrar öppenhet framför slutenhet, jämlikhet framför ojämlikhet, frihet framför ofrihet också förmår försvara dessa ledstjärnor med samma kraftfullhet som andra försvarar sina höga ideal.

Isfahan_Mosque-1370775655

…tar vi oss då rätten att ha rätt?

Men medan andra ofta stödjer sig på gamla traditioner och nektarsdoftande berättelser står vi oss i den sekulariserade världen ofta tämligen slätt.

Så hur får vi tillgång till vår rätt utan att för den skull knyta den till ett allsmäktigt väsen? Filosofer har i långa tider rådbråkat varje djupt veck i sina pannor i hopp om att finna den upphöjda principen, men de har ändå bara hamnat i ändlösa meningsskiljaktigheter.

Så vad gör vi? Kastar in handduken och erkänner oss besegrade? eller sätter tänderna i en av upplysningens och demokratins kanske mest betydelsefulla ödesfrågor?

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

[1] World Values Survey är en forskningorganisation med säte i Stockholm som arbetar med att samla in information som berättar något om olika kulturers attityder till religion och frihet. Generalsekreterare är Bi Puranen.

[2] Anledningen till att jag inte har publicerat något under en längre tid är för att jag arbetar med detta essäförsök som jag hoppas kan vara klart inom kort. Det har dock visat sig vara mer komplext än jag först föreställt mig!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Etik, Filosofi

246. Vinstlott i livets tombola

28o=Lisa-Magnusson-UB3

Den aktuella artikelförfattaren Lisa Magnusson

I gårdagens FB-flöde flimrade det plötsligt förbi en länk till en artikel med rubriken: ”Vi som är födda i Sverige förtjänar inte att ha det bättre än flyktingarna.” 

Och jag noterade att många av er gillade detta. Samtidigt undrade jag varför? Var det rubriken? innehållet? eller möjligtvis förhoppningen om att ni därmed gillade rätt – som ni gillade?

För jag misstänker att ingen av er egentligen håller med och skulle vilja byta era liv med de utsatta individer som driver omkring på haven i hopp om en bättre framtid. Trots att ni egentligen då inte, enligt artikelförfattarens utsago, förtjänade bättre.

Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?

Och som artikelförfattaren för övrigt skriver: Varken jag eller någon annan som är uppvuxna på denna lycksaliga plats har gjort ett enda dugg som innebär att just vi skulle ha mer rätt till en dräglig tillvaro. Det var ren och skär tur som gjorde att vi föddes i Sverige. Vi drog en vinstlott i livets tombola.” 

2014-08-25_2046

Och vad tror ni om flyktingarna själva? skulle de verkligen ha att valt att bege sig till en ny plats långt borta om inte denna ingav dem hoppet om ett bättre liv? Skulle de verkligen bege sig till en plats där människorna inte kunde få det bättre än de sämst lottade?

Vilket oerhört förakt visar inte detta för människan, för individen och för alla som arbetar för att skapa ett bättre och rättvisare samhälle. Och är det inte i grunden ett starkt anti-humanistiskt och fatalistiskt förhållningssätt: Inget ni gör kommer någonsin att göra att ni förtjänar att få det bättre än andra!

Och om det verkligen var så – vad skulle det då finnas för incitament att överhuvudtaget göra någonting? – då kan vi ju snarare bara lägga oss ned och vänta på att i bästa fall få dra nästa vinstlott i livets tombola.

Nä, jag är inte ett dugg förvånad över att sådana här perspektiv förekommer – det som är olyckligt och ofattbart är att så många bildade personer, i viktiga funktioner, delar och gillar denna typ av naiviteter som då faktiskt också äventyrar Sveriges möjligheter att fortsatt vara en trygg tillflyktsort för dem i nöd.

 

Lisa Magnussons artikeln kan du läsa i sin helhet på Metro. 

12 kommentarer

Under Demokrati, Ekonomi, Etik, Feminism, Genus, Humaniora, Jämlikhet, Kunskap vs. Okunskap, Makt och Rädsla, Moral

219. Så vad är då ondska?

panthermedia_3741201_2324x3486Men hur är det nu? Ronald Reagan kallade på sin tid Sovjetunionen for ”Ondskans Imperium” och senare myntade Georg W. Bush begreppet ”Ondskans Axelmakter” och avsåg länder som gav sitt stöd åt terrorismen. Samtidigt i Iran menar man med samma uttryck snarare USA, Israel och Saudi Arabien.

Att man på politisk nivå retoriskt använder sig av begreppet ”ondska” för att tydliggöra fienden, är ju fullt förståeligt. Alla vet vi ju var vi ska stå i kampen mellan gott och ont. Så är det ju bara.

Frågan är bara om inte ”ondskan” innehåller något lite mer än så.

Man kan ju fundera över om infödingsstammarna i Borneos djungler var onda därför att de hade för vana att äta upp sina fiender? Är kannibalism ett uttryck för ondska?

Eller är allt köttätande ont oavsett vad vi sätter tänderna i?

Jag är rätt säker på att man svarar lite olika beroende på vem man är och vilka matvanor man har! Kannibalerna sitter lika lite och ojar sig över hur onda de varit efter att ha kalasat på sin fiende som den som just klämt en Big Mac på McDonalds medan veganen kanske har en lite annorlunda syn på saken.

Så vad är då ondska? mcdonalds-Big-Mac

Jo, det verkar ju som att vi menar att något är ont om det går oss emot. Det är i varje fall så de flesta använder sig av ordet.

Men denna relativisering av ondskan blir ju då tämligen banal. För då handlar ju ondska mest bara om ett empatiskt uttryck som säger ungefär detsamma som, ”dumma dig”! Och något mer måste väl ändå till för att vi inte ska förlora begreppet helt.

Om jag hade något att säga till om – skulle jag nog ha föreslagit att ondskan finns där det finns en handling som är fullt medveten om att det den gör är orätt, men ändå utför den. Ex. om jag trycker synålar i en kattunge och ser den lida – men ändå fortsätter därför att det är själva åsynen av lidandet som ger mig lust att fortsätta. Det är vad jag skulle vilja kalla ondska!

7 kommentarer

Under Etik, Politik, Retorik

218. Kultur, konflikt och identitet

THE-TANK-MAN-STOPPING-THE-COLUMN-OF-T59-TANKS-TIANANMEN-SQUARE-BEIJING-CHINA-4-JUNE-1989-1-C31709Varje krig har sin yttre skepnad – byggnader och materiel förstörs, människor dödas och obeskrivliga tragedier utspelas. Detta är kriget i sin mest avskalade behavioristiska form – men denna säger oss förstås ingenting om krigets orsaker – bara om dess mest omisskännliga och omedelbara konsekvenser. Under den skrovliga ytan utspelar sig andra och i själva verket mer verkliga konflikter.

Själva striden uppstår i meningsskiljaktigheter och utspelas mellan meningsmotståndare. Det är olika synsätt som ger upphov till konflikter. Så för att förstå krig och arbeta för fred måste vi alltså först förstå vad mening och meningsmotsättningar innebär.

Meningar och uppfattningar är något vi skapar genom vår önskan att förstå och förhålla oss till vår omvärld. De uppstår ur vårt sätt att se. Vissa skulle kalla det för en del av vår individuationsprocess. Är vi troende ser vi världen på ett sätt – är vi icke-troende ser vi den på ett annat. Har vi makt och pengar uppfattar vi saker på ett sätt – är vi fattiga och maktlösa uppfattar vi dem på ett annat.

Och det är alltså detta som ger livet dess innehåll och därmed också lägger grunden för våra uppfattningar. Och ur detta område (perspektiv-mening-uppfattning) uppstår så vår känsla för rätt och fel, för gott och ont.

Och personligen tycker jag ju förstås att vi någon gång borde ta och inse att dessa områden inte finns i sig – för sig själva – oberoende av oss! Därför det är samtidigt denna övertro på det egna perspektivets absoluta giltighet som är själva upphovet till nötningar.

article-1249885-083AABF8000005DC-865_964x694

Det tillhör undantagen att vi behöver slåss för vår överlevnad – snarare slåss vi för våra (andras) idéer då de utgör grunden för vår upplevelse av särart – och därmed vår identitet. Vi kämpar som regel alltså inte för våra liv utan för våra uppfattningar.

Vi ser på världen utifrån våra privata perspektiv – som vi önskar göra allmänna.

Krig och konflikter har på så vis denna chauvinistiska oresonlighet som grund. Den som är villig att lyssna till den andra sidan och utan att bli hotad sätta sig in i den andres perspektiv är inte den som i första hand skapar konflikter.

—-

Denna text uppstod efter läsning av idéhistorikern Svante Nordins bok ”Filosofernas Krig” (Nya Doxa 1998) som handlar om det kulturella stämningsläget i Europa under första världskriget. En fantastiskt välskriven och intressant skildring av krigets bakomliggande orsaker och mekanismer.

Lämna en kommentar

Under Etik, Filosofi, Moral

214. Sir Russel och faster Hedda

Hedda Mörner

Gamla faster Hedda tillsammans med sin bror Carl Göran (foto från ca. 1909)

För de flesta är det fullständig självklart att tycka illa om krig. Och att då poängtera att man faktiskt ogillar krig är därför ungefär det samma som att säga att man inte gillar att få stryk.

Vi har just därför i vår familj alltid raljerat över gamla faster Hedda (1900 – 1999) för att hon en gång i tiden med emfas hävdade att ”Krig, det är hemskt”! Visst, visst! skrockade vi bakom hennes rygg – och himlen är också blå!

Vad vi nog inte riktigt fattade var att faster Hedda levt sitt långa liv med helt andra kulturella normer och förutsättningar. Dels levde hon under två världskrig. Dels i en tid där det inte alltid betraktades som så fruktansvärt med krig – snarare tvärtom.

Det finns mycket vittnesbörd om att folk runtom i Europa vid krigsutbrottet i juli 1914 befann sig i ett slags lyckorus. Bland kommentatorerna finns den uppburne engelske filosofen Bertrand Russel som berättat om att stämningsläget bland de intellektuella var, som han säger, om möjligt än mer exalterat.

Bertrand Russel var själv en av 1900-talets mest uttalade krigsmotståndare och skulle så förbli fram till sin död 1970. Han åtalades också i slutet av första världskriget för ”subversive anti-war campaigning” och tvingades sitta av sex månader i Brixtonfängelset.

B_Russell

Bertrand Russel, filosof, krigsmotståndare och försvarare av indiankrig

Men trots detta starka motstånd skriver han ändå, denna förnuftets och fredens mäklare, i sin essay ”The etichs of war” från 1915, att vissa typer av krig ändå kan vara befogade.

Och han nämner där bland andra sådana som koloniala angreppskrig!?

Och argumenterar för att exempelvis kolonisationen av Amerika och indiankrigen var etiskt riktiga?! Han menade nämligen att när ett krig förs mot en ”underlägsen civilisation” så kan det vara motiverat!

Ett ställningstagande som knappast någon skulle våga bekänna sig till i dag.

Så, vad har egentligen hänt? Jo, bland annat två världskrig, mängder med övergrepp och humanitära katastrofer men framförallt en massiv förändring av vår gemensamma förståelse av världen och människan. Vår kulturs själva topografi  har förändrats.

Och med detta och Bertrand Russel i bakhuvudet blev plötsligt gamla faster Heddas konstaterande, ”att krig är hemskt” inte längre så löjeväckande!

Lämna en kommentar

Under Etik, Moral, Retorik

205. Konsten att bli populär

Like_1När vi talar – talar vi! När vi känner – känner vi och när vi gillar något – ger vi helt enkelt bara tummen upp.

Tja, om någon trodde livet var så platt och enkelt, så har ni fel – för det stämmer inte!

Bakom våra handlingar ryms alltid något slags motiv – vilket naturligtvis inte är det samma som att vi alltid är medvetna om eller agerar slugt, listigt eller med dolda avsikter. Nej, nej, våra sociala spel är mycket mer subtila än så.

Och våra motiv är i allmänhet lika osynliga för oss själva som den luft vi andas och bör nog inte heller alltför noga särskådas, eftersom det ändå bara skulle resultera i att några av oss fick någon form av mental andnöd.

Men å andra sidan, vissa måste bara gå vidare och försöka utöka vår förståelse – oavsett konsekvenserna.

Och vad jag säger här är egentligen bara att det alltid finns en orsak till våra uttryck. Och jag antar att det mest triviala skälet är att vi alla önskar vara populära.*

Ingen förkastar eller går emot normerna i gruppen. Vi delar eller gillar inte ett inlägg på ex. Facebook som vi vet att den grupp vi tillhör är emot. För vi är i grunden alla följare!

Naturligtvis inte alla! Många tar faktiskt ledningen – särskilt om man tror att andra kommer att följa efter!

Och denna vår trängtan efter acceptans och popularitet kan också vara en av orsakerna till Facebook-likevarför vissa av oss så lätt låter oss engageras i grymhet. Inte för att vi är ”onda”! Nej, utan därför vi inte vill stå i motsatsställning till dom andra.**

Och skulle vi vara okänsliga för detta grupptryck – skulle vi snarast bli utstötta!

Men… genom att försöka förstå våra egna strävanden efter makt och inflytande och våga se den popularitetsjakt vi alla är delaktiga i – tror jag faktiskt att vi också skulle kunna komma närmare en förståelse av grymhetens natur och därigenom också förstå den ondska som ligger bakom sådana monstruösa handlingar som t.ex. förintelsen. **

För så länge vi fortsätter att inbilla oss att vi är goda – kommer vi alltid att vara i stånd till onda handlingar!***

 —

* Detta är en slags fortsättning på det resonemang som fördes i det förra fragmentet som handlade om Banksy och Hannah Arendt: 204. Vad menar Banksy!

** Ett antal verkliga experiment har kommit fram till liknande slutsatser, se bl.a. artikel i DN om Alexander Haslams och Stephen Reichers forskning.

*** Tja, egentligen tror jag inte att det finns några enkla lösningar överhuvudtaget för att lösa ondskans problem. Däremot inte sagt att vi inte ständigt måste arbeta för att motarbeta den.

Lämna en kommentar

Under Etik, Kunskap vs. Okunskap

204. Vad menar Banksy?

220px-Eichmann,_Adolf

Ond? eller bara banalt banal?

En av graffitikonstnären Banksys senare installationer i New York får mig att höja lite på ögonbrynen. Först tänker jag: wow! coolt!

Men efter ett tag börjar jag undra vad han egentligen menar med sin ‘The banality of the banality of evil’?

Tydligt är att det är en kommentar till den tyska filosofen Hannah Arendt, som i en artikelserie i The New Yorker 1961, just myntade begreppet ”The banality of evil”.

Detta då för att beskriva vad hon uppfattade som SS-Obergruppenführer Adolf Eichmanns smått småskurna och byråkratiska attityd till sina handlingar som han utförde i egenskap av en av de ledande arkitekterna bakom förintelsen.

Men frågan är, vad menar Banksy?

NEW-NAZI-OIL-TIGHT-for-web2-private

Ensam, melankolisk och inte vidare populär! ‘The banality of the banality of evil’, Banksy NY 2013, sold för $ 615 000!

Banksy är berömd för sina installationer som inte sällan bär på lager på lager av mening.

Och en möjlighet här är ju att Banksy finner Hannah Arendts analys av den banala ondskan banal. Och att illustrationen, av den uniformbeklädda personen som betraktar bergen i fjärran, är en bild av just hennes banala syn på ondska.

Men… det är ju nu bara så att denna ”arendtska” syn på ondska – inte är den mest vedertagna – det är inte så vi vanligtvis ser på ondska. Så utifrån denna tolkning vore det ju som att Banksy slår in helt vidöppna dörrar.

Och det brukar han ju inte göra!

Så, vad kan han då mena?

En annan tolkning man skulle kunna göra är att Banksy här lägger till ytterligare en dimension till Hannah Arendts tidigare tolkning av ondskan som banal. Och detta tillägg skulle då kunna innebära att även det banala i ondskan är banalt, precis så som han också uttrycker det.

Vilket då torde innebära att först och främst är den som vi uppfattar som ond (ex. Eichmann) egentligen bara en småskuren banal person utan några större tankar kring sina (”onda”) handlingar –  vilket då är den ”arendtska” tolkningen.

Men därutöver är även bakgrunden till dessa banala handlingar i sig banala – då utövarna  kanske inte hade något högre syfte med det hela än att göra det de uppfattade som ”rätt” och därmed säkerställa och upprätthålla en position inom en viss krets. De ville helt enkelt bara vara populära.

Och det är verkligen banalt!
Men vad Banksy verkligen menade lär vi nog aldrig få reda på.

1 kommentar

Under Estetik, Etik, Filosofi

196. Älskar du mig?

487134_10151155587243025_1137182157_n

Älskar du mig?

Man vet att man åldrats – eller åtminstone hamnat på fel plats – när man inte längre känner igen sig.

Det var som härom veckan när jag i ett samtal med en något yngre person sa att man ju inte gärna slår på dem som redan ligger och fick till svar: – Varför då?

Personen i fråga hade aldrig hört talas om uttrycket att man inte ska slå på den som redan ligger.

Och för mig, i den kultur jag vuxit upp, var detta en sådan självklar moralisk ståndpunkt att ingen egentligen kunde motsäga den – än mindre inte känna till den.

Språket etsar sig på så vis in i oss och sätter avtryck som på olika sätt påverkar hur vi tänker och hur vi sedan gör.

För mig vore det troligen rent fysiskt omöjligt att sparka på den jag redan slagit till marken – om jag nu överhuvudtaget skulle ha slagit någon till marken, vill säga – det moraliska medvetandet skulle helt enkelt ha satt stopp för själva benrörelsen.

Det är på så vis vårt språk, alltså hur vi säger och tänker om saker och ting, påverkar de delar av vår hjärna där våra beteenden uppstår.

Vår uppfostran, vår kultur, vår moral och våra värderingar utgör grunden för vår natur – våra tankar blir till handlingar genom rent fysiska övergångar.

brain_illo_news

Det går numera att mäta djupet av din kärlek. Är du bekväm med det?

Och dessa kan vi i dag studera. Och detta gör man inom den moderna neurovetenskapen som är ett vetenskapsområde som alltmer förmår möta det rent mänskliga.

Eller kanske mer korrekt uttryckt: ett område där vi kan börja mäta våra tankar och känslor.

Man skulle kunna förklara det så här: Om du verkligen älskar mig så mycket som du påstår – kan vi nu äntligen avgöra detta genom att helt enkelt mäta vilken respons din hjärna ger vid tanken på mig.

Vi kan nu alltså ”se” i vilka utsträckning dina områden för ”älska” aktiveras och jag kan därmed få det bekräftat vad jag hitintills endast haft ditt ord på.

Så… på ett ungefär fungerar det. Såväl med kärleken som med moralen.

Och som den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank skriver: ”Den moderna hjärnforskningen är på väg att revolutionera vår syn på oss själva och världen.”*

* Lone Frank, Neurorevolutionen, Fri Tanke Förlag 2012-

1 kommentar

Under Etik, Humaniora, Naturvetenskap

190. Den inre kretsen!

images-1

Inom vissa kretsar är det inte vidare accepterat att bära féz eller…

Visst kan det finnas enstaka enstöringar bland oss – men i huvudsak uppskattar ändå de flesta att samlas i gemenskaper och på så vis bygga olika slag av samhörighet – som ibland kan överlappa varandra – ibland gör de det inte.

En bred samhörighet är ju exempelvis att vara ”europé” eller ”svensk” – en något smalare är att vara ”stockholmare” eller ”norrlänning”. Och råkar man då vara ”göteborgare” delar man ju ändå samtidigt det här med ”att vara svensk” med såväl ”stockholmarna” som ”norrlänningarna” – och överbryggar på så vis en mängd olikheter. Och det kan ju kännas bra.

Alla dessa grupperingar, indelningar och etiketter utgörs självklart bara av en rad tillfälligheter som när som helst kan upplösas.

Och ibland händer det även att en viss samhörighet förlorar sitt sammanhållande värde!

Att exempelvis i dag ståta med att vara ”svensk” – kanske inte alltid är så bra – lättare då att stoltsera med att man är ”skåning” eller ”gotlänning” – som ännu inte fått någon liknande negativ laddning.

Men vi behöver uppenbarligen också göra dessa indelningar för att skapa olika slag av samhörighet, som den att tillhöra en viss nationalitet, klass eller kulturell och religiös tillhörighet – med tillhörande syn på vad man då gemensamt uppfattar som bra, dåligt, passande eller opassande.

412-4-skjorta_clubstar_front

…röd skjorta. Medan det i andra är helt ok!

Det gemensamma är nämligen det som sammanfogar.

Språk, kultur, klass, kunskaper, intressen och moral… är sådant som håller oss samman. Skillnader skapar inga nära vänskapsband – ger snarare upphov till sprickor.

Sprickor som ibland blir så breda att vi inte längre förmår förstå varandra, än mindre vill vidröra varandra – man kan då säga att vi lever i olika världar – trots att vi egentligen inte gör det.

Det är som en person uttryckte det härom dagen då någon i kretsen varit oförsiktig nog att bjuda in en person som inte riktigt uppfattades höra hemma där: ”Men man kan ju helt enkelt bara inte komma på drink i röd skjorta och vita gymnastikskor – det går ju bara inte”.

Och så enkelt skapar vi alltså gränser för samhörighet alternativt, uteslutande.

Och sådana kotterier pågår självfallet i olika utsträckning inom de flesta kretsar, såväl de konservativa som de mer öppet socialt liberala.

2 kommentarer

Under Estetik, Etik, Kulturdebatt

187. Du är min bäste vän!

Till-min-basta-van

Lika barn, leka bäst – eller?

Vad har jag egentligen för vänner? Jo, det är förstås du, Raymond och…

Kortfattat! – mina vänner består i första hand av personer som gillar mig. Man skulle också krasst kunna säga att: du är min vän så länge du bekräftar min idealbild av mig själv! Och gör du inte det – känner jag mig nog mest obekväm i ditt sällskap och vi blir troligtvis heller aldrig vänner.

Självbekräftelse alltså! Och det är ömsesidigt!

Så, om jag uppfattar mig själv som lite speciell – gäller, om du vill vara min vän, att du också ger stöd åt denna min självbild. Och det samma gäller ju då för alla våra olika självbilder. Och därför blir det ju också lite svårare för dem av oss, som kanske har en lite överdriven självbild, att få riktigt nära vänner.

Jag menar, om jag tror att jag är något slags geni eller född till prinsessa – utan att för den skull vara det – blir det ju i slutänden väldigt få som hänger på och stödjer denna bild. Ju mer skruvad självbild – desto svårare att umgås med andra.

your-best-friend

Du är min vän så länge du bekräftar min idealbild av mig själv!

Med! Mot!

Jag gillar självfallet dem som är med – alltså de som förstår mig. Därför blir det också enklare att vara med någon som har liknande bakgrund, värderingar och drömmar. Någon som gillar samma beat.

Om jag exempelvis inte finner det lämpligt att slå på någon som redan ligger – blir det givetvis svårare att friktionsfritt umgås med någon annan som inte delar denna grundläggande moraliska känsla.

Vad ni än säger kommer jag alltså alltid att dela in oss i ett vi och ett dom andra. ”Dom” är alla de som inte är som jag. Alla de som jag uppfattar har  dålig smak, dålig uppfostran, osunda värderingar eller märkliga trosföreställningar.

Lika barn, leka bäst, sa man förr men det kan man inte riktigt längre säga eftersom uttrycket uteslutande användes s.a.s. uppifrån och ned. Men tanken var riktig – om än inte speciellt god.

Men frågan är, kan vi med tankens och kulturens kraft tvinga oss att känna annorlunda och på så vis i grunden ändra vår natur (hjärnbark). Det är frågan.

___

Detta är tankar som uppstått i kölvattnet efter att ha läst den danske vetenskapsjournalisten Lone Franks intervjubok om den moderna hjärnforskningen: Neuro-revolutionen (Fri Tanke Förlag 2013). Fortsättning följer.

1 kommentar

Under Estetik, Etik, Jämlikhet