Kategoriarkiv: Demokrati

324. Folket är demokratins ömma tå

Platon varnade på sin tid för att demokratin kunde leda till …

Det är vår rädsla som är demokratins främsta fiende – inte de gaphalsar som söker utnyttja den.

Hitler var absolut ingenting utan det stöd han lyckades trumma fram ur det tyska folkdjupet. Han var snarare en kuf, en bitter förlorare som också just därför lyckades ge röst åt den bitterhet, rädsla och desorientering som många i Tyskland upplevde under mellankrigstiden.[1]

Donald Trump är också en sådan person som vet hur det är att känna sig misslyckad och lyckas därför ge röst åt dem som känner liknande utmärkthet. Åt de som är oroliga över att bli av med sina jobb, bli av med sina privilegier eller sin potens. Allt sådant som kan hotas av ny teknik, invandring, kvinnans ställning och den allt större globaliserade ekonomin, politiken och kunskapen.

De som sedan mitt i allt detta oroliga brus försöker navigera, resonera eller uppmana till besinning överröstas lätt. Kunskap och konsekvens kräver både tid och noggrann eftertanke – lögnerna däremot behöver bara upprepas och basuneras ut för att landa väl bland dem som redan vet vad de vill höra. Det är nämligen vifolket som är demokratins ömma punkt.

Den grekiska filosofen Platon, ”den främste bland filosofer”, var kanske den förste att rikta sitt missnöje mot det demokratisk-liberala statsskicket. Hans kritik byggde då i huvudsak också på att demokratin som styrelseskick var instabil och därför lätt kunde resultera i diktatur och tyranni.

… ett pöbelvälde där missnöjet kliver upp på barrikaderna för att sedan ledas vidare in i diktatur och tyranni

Och här måste vi ju tyvärr med facit i hand ge honom rätt.

Därför att en demokrati som inte med kraft kan upprätthålla sin egen position och ta sig ton är ett lätt byte i tider av osäkerhet. Demokratin utmålas som svag, velig och har inget riktigt ”drag under galoscherna”.[2] Kritik och utspel vi nu kan höra lite varstans ifrån.

Orsakerna till detta är säkert flera – dock finns en genomgående ton som ljuder genom många av de missnöjesyttringar och uppror som sker.

Den gemensamma nämnaren är ressentiment, en förbittring över att livet inte riktigt blev som man tänkt. En bitterhet som föder  revanschlust mot allt och alla som misstänks ligga bakom denna vår oro och utsatthet.

 

[1]Sebastian Haffner, Germany Jekyll & Hyde– a contemporary account of nazi Germany (1940)

[2]En klyscha som flitigt användes av Bert Karlsson och Ian Wachtmeister under Ny Demokratis glansperiod under 1990-talet.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik

320. En värdemässig gemenskap

Med stora variationer uppstår självfallet också motsättningar.

Ett öppet samhälle är förstås även ett tillåtande samhälle som rymmer stora olikheter. Med stora variationer uppstår självfallet också motsättningar. Det är inte så konstigt. Snarare följdriktigt. Men är samhället bara uppstagat kring en någorlunda stabil kärna kan det som regel också hantera dessa.

Men samtidigt är det ju otvetydigt så att om det uppstår alltför stora skiljaktigheter försämras också vår förmåga att hålla sams. Demokratin förutsätter nämligen också att vi är hyfsat lika, att vi har någorlunda liknande syn på hur saker och ting bör vara. Först då kommer vi som nu befinner oss i minoritet att acceptera att våra meningsmotståndare får lov att styra och ställa under några år.

I samhällen där man inte på samma sätt upplever denna typ av samförstånd – känner man inte heller lika starkt för demokratins principer. Vilket dessvärre är en utveckling vi nu kan bevittna på flera håll – på platser där den ena sidan inte längre kan förstå eller acceptera de synsätt som innehas av den andra.

Sådan polarisering kan leda till inre stridigheter.

För att förtydliga! Hoten mot demokratin kommer inte enbart utifrån i form av militanta islamister, brunsvarta fascister eller gapande populister vars mål är att så split och skapa kaos – utan hoten möjliggörs också av den öppna ideologins egna låsningar och felkalkyler.

Demokratin förutsätter också att vi är hyfsat lika …

Som exempelvis i synen på behovet av en värdemässig gemenskap.

I Sverige och i norden har vi goda förutsättningar att skapa en frizon för demokratin medan den allt mer utmanas i mindre enhetliga länder. Men det krävs också av oss att vi förmår värna det vi har.

Vi är fortfarande rätt lika och bör också fortsätta utveckla och försvara dessa våra likheter och gemensamma värderingar – inte att förlöjliga eller rasera dem – för det är främst genom dessa vi kan upprätthålla tilltron till demokrati, rättsstat och det öppna samhället.

Det gäller alltså nu, vara sig vi nu lagt våra röster på vänster- eller högerblocket, är nyanlända eller etniska svenskar sedan generationer, att ändå försöka ringa in och förstärka det vi har gemensamt. Hitta det vi kan samlas kring, som kan ligga till grund för vår känsla av tillhörighet.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik

319. ”Komplicerat” är bara förordet

Det finns flera nyanser …

Trött på den etablerade politiken? På att politikerna inte förmår ta ansvar för vår framtid? Att de nu mest beter sig som små barnungar?

Känner du att vi är lite fel ute? Less på klåfingriga byråkrater? Tomt snack? Karriärpolitiker? EU? Kapitalets rovdrift och storbankernas övervinster? Att vi mycket väl skulle kunna begränsa och reglera det privata bankväsendet?

Tycker du också att vi borde ha lite mer att säga till om? Fler politiker som går i bräschen för hårdare miljö- och djurskyddslagar? Att en regering borde kunna begränsa överdrivet utnyttjande och exploatering av naturen?

Många frågor. Och du kanske inte känner igen dig i alla. Men säkert funderat i liknande banor själv. Inte sant?

Då ska du också veta att du delar idéer som är centrala för Nordiska Motståndsrörelsen (NMR)! De frågor som presenterades här ovan är nämligen bara ett litet axplock ur deras valbroschyr som damp ned i brevlådorna inför valet 2018.

Hur känns det på en skala?

Känns det kanske lite olustigt att behöva dela åsikter med en nazistisk organisation? Det ligger förstås nära till hands att då tänka att de bara skriver så där för att attrahera en viss typ av frustrerade väljare och att de egentligen inte står för dessa åsikter.

Fel!

… av grönt

Nazismen har alltid varit en ”grönbrun” rörelse med starka känslor för natur, djur och den lilla människan i opposition mot maktelit, storkapital och rovdrift.

Flera tongivande nazister var vegetarianer och Hitler talade även om att efter segern förbjuda köttätande. Joseph Goebbels skriver bl.a. annat i sina minnesanteckningar från ett samtal med Hitler att: ”En ansenlig del av vårt samtal ägnade Ledaren åt den vegetariska frågan. Han är mer övertygad än någonsin om att köttätande är skadligt för mänskligheten.”

Inom nationalsocialismen kommer givetvis utöver allt detta även vurmen för den ariska rasen och den starka nationalstaten. Och icke att förglömma – motviljan mot alla som inte tillhör den egna gruppen.

Och det kanske vi inte skriver under på.

Men gränserna är hårfina. Speciellt om man anser sig tillhöra en utsatt minoritet som kräver särbehandling – för då kommer känslorna och därmed även dessa gränser snart att suddas ut.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik

318. Vem vet längre vad som är vad?

När en MasterMind …

Nej, missförstå mig rätt! Det är inte i första hand figurer som Trump, Orban och Erdogan som hotar demokratin och det öppna samhället. De har bara lyckats komma fram på rätt plats, vid rätt tidpunkt och förstått att gripa det här gyllene tillfället.

De riktigt stora hoten kommer inifrån. Det är snarare vi själva som utgör grogrunden till den utveckling vi nu ser. Det är helt enkelt vi (vilket nu är en omskrivning av ”alltför många av oss”) som blivit intellektuellt bekväma.

Orkar som regel inte längre lägga i den där högre växeln.* Det är vi som börjat yra om tomtar och troll och tror på spöken i stugor och slott. Det är vi som inte kan skilja mellan sant och falskt – och liksom förlorat förmågan att göra rimliga sannolikhetskalkyler. Det är först då det kan hända!

Det är när den kritiska massan inte längre finner tilltro till förnuftet som det förnuftiga samhället bryter samman. Så klart!

Och det är kanske inte längre så komplicerat att vända upp-o-ned på saker o ting.

Man kan exempelvis börja med att desavouera eliten genom att göra åtlöje av deras institutioner, självhävdelser och uppfattningar av snille och smak. Alltså rasera tilltron på att något kan vara bättre än det som är sämre. Man kan också göra narr av de intellektuella, av rationalitet, av vetenskap – utmåla dem alla som tråkiga, fyrkantiga eller köpta. Det går hem.

Så skapas grogrunden. Så fångas vi in i en annan tankemodell.

… möter en annan – kan nästan vad som helst hända.

Det är alltså hur vi tror och tänker som styr hur det sen blir.

Denna tanke kunde inte ha uttryckts bättre än som när Christopher Wylei, the whistleblower från Cambridge Analytica, förklarar hur han och Steve Bannon lade upp strategin för att påverka det amerikanska presidentvalet 2016: Kulturen styr politiken. För att ändra politiken måste man rikta in sig på kulturen. Det är på de kulturella plattformarna som det verkliga kriget sedan utspelas.**

Alltså, gör människor korkade genom att mata dem med tokigheter så blir de med tiden förvirrade och därmed lättare att styra eftersom de inte längre vet vad som är vad.

———–

* Daniel Kahneman, Thinking Fast & Slow” https://en.wikipedia.org/wiki/Thinking,_Fast_and_Slow

**DN 180928: Chris Wylie hjälpte Donald Trump att få makten i USA.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Populismen

317. De finns mitt ibland oss

Vi får inte glömma att våra gamla värderingar länge utgjorde en slags vattendelare som skiljde folk från fä – Som skiljde oss från dem …

Vi är förstås många som bedömer och fördömer utifrån oss själva. Självklart! Hur skulle man annars göra? Vissa saker gillar man – andra ogillar man. Och om vi är tillräckligt många som gillar och ogillar ungefär samma saker under lång tid resulterar det till slut kanske i någon slags kulturyttring.

Den antika grekiska kulturen värdesatte exempelvis bildkonst, arkitektur, dramer, filosofi och politik. Det är därför inte så konstigt att de samtidigt också uppfattade de som varken kunde läsa eller skriva eller ens tala grekiska som ociviliserade barbarer.

Men det finns förstås en mängd olika slags kulturella riktningar, trender och därmed också flera olika sätt att se på vad som är bra och dåligt, högt respektive lågt. Det är ett obestridbart empiriskt faktum.

Vi här i väst har exempelvis fått lära oss att skrytsamhet, missunnsamhet, girighet och hat är något förkastligt. Den grekiska mytologin fullständigt vimlar av dessa moraliska pekpinnar. Och därefter löper de som strama silvertrådar genom hela vår västerländska kulturbonad.

Vissa av dessa värderingar har länge utgjort en slags vattendelare som skiljt folk från fä. Som skiljt oss från dem – från dem som inom och utom vår egen gemenskap förkroppsligat sådana ”dödssynder” som högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja.

… som inom vår egen kulturella gemenskap förkroppsligade sådana ”dödssynder” som högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja.

I dag har till viss del dessa gamla pekpinnar fallit i glömska och i några fall upphöjts till fräscha rättesnören.

Fähundarna har därmed, inte blivit rumsrena, men väl tagits sig in i de salonger där de tidigare inte hörde hemma.

Där ägnar de sig nu för fullt åt att blåsa ut de ljus som tidigare varit ledstjärnor i vår idé om det goda.

Det har därför blivit mörkare. Dessa krafter och värdesystem utmanar nu på allvar vårt tidigare sätt att se. Och de finns både inom och utom vår kulturella gemenskap. De finns mitt ibland oss och bär olika slags masker.

Det är för tidigt för att säga om det bara är ett mindre hack i upplysningskurvan eller om det handlar om att mänskligheten nu istället letar sig nya vägar. Det finns de som menar att så är fallet. Tiden får utvisa om de har rätt.

 

 

1 kommentar

Under Demokrati, Moral, Upplysning

316. Sett o hört förut

I all svärta …

När vi är tillräckligt många som vid en given tidpunkt upplever blandade känslor av rädsla, orättvisa, avund, bristande framtidstro, avsaknad av mening i livet eller något annat sådant där riktigt hemskt – uppstår förstås i kölvattnet en virvel som inte sällan stiger upp till ytan i form av en frälsare. Någon som tar tillfället i akt att tala direkt till vår smärta och ge löften om befrielse.

Historien har sett och hört det förut.

Och det kan inte vara vilken röst som helst – utan måste vara någon som kan förenkla och förpacka vår skiftande svartsyn. Någon som på djupet förstår och kan gestalta dessa känslor.

Jag talar om den där känslan av utsatthet som ledsagar upplevelsen av oförrätt. När vi känner oss kränkta, orättvist behandlade, utnyttjade, missförstådda och maktlösa. Då, precis där, när vi är tillräckligt många som går och bär på dessa känslor. Det är då vi är som mest mottagliga.

Det är då vi måste vara på vår vakt.

... är det ljuspunkterna vi måste fästa blicken mot

För det är då vi blir enkla byten för krafter som erbjuder oss bekräftelse och frälsning – som matar oss med mer av allt för att göra oss än mer beroende av vad de sedan har att erbjuda.

Sebastian Hoffner beskriver i boken Germany: Jekyll & Hyde (1940)*, hur man i Nazi-Tyskland systematiskt satte i system att underbygga offerkänslan hos det tyska folket. Som att exempelvis offentligt proklamera betydelsen av landsbygd och hembygd samtidigt som man arbetade för att just försvåra för människor att leva i sin hembygd.

Med resultatet att ju mer man underminerade hembygden desto lättare gick det att sälja på medborgarna budskapet om att vi måste värna den. Så klart!

Alltså, strategin var att se till att något brister – samtidigt som man då går ut och högtidligen lovar att åtgärda just detta. Skapa en känsla av utsatthet och osäkerhet och samtidigt gå ut och försäkra att man ämnar göra något åt det. Så split – sedan gå ut och tala om behovet av social sammanhållning!

Känns det igen? Om några veckor är det val i Sverige! Vi gör alla våra val! Vad väljer du?

 

* https://en.wikipedia.org/wiki/Sebastian_Haffner

1 kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Populismen

312. Här och nu!

”Freedom is just another name for nothing left to lose”, sjöng Janis Joplin …

Visst vore det härligt! Att verkligen få vara fri! Fri från sin historia. Från klass, börd och ras. Fri att känna. Göra vad man vill. Det skulle verkligen vara lyckan! För oss.

Denna lycko- och frihetslängtan går nämligen som en gyllene tråd genom vår västerländska kulturhistoria. Från antiken fram till i dag. Det handlar om det ursprungliga upproret mot gudarna. Om upplysningen. Om vetenskapen. Om rätten att få vara sig själv skild från kollektivet, skild från omvärldens kulturella nycker. Fri från familjens tvingande band. Att få vara suverän.

Denna längtan ligger också inbäddad i vår liberala grundkod; att vi inte längre skulle behöva bli identifierade utifrån varifrån vi kommer eller vilka vi är – utan snarare utifrån vad vi gör och vart vi var på väg. Progressivt, framåtriktat. Det var tanken. Tanken var god.

I all denna längtan efter alla dessa friheter, finns dock en irriterande inkonsekvens.

För samtidigt är det ju så att om vi inte vet var vi befinner oss – vet vi heller inte riktigt vart vi är på väg.

Att inte kunna skilja upp från ned eller nu från då – innebär inte bara att förlora orienteringen utan även att bli berövad sin plats i tiden och därmed upplevelsen av sig själv. Vi existerar nämligen inte isolerade från andra.

Inte undra på att så många i dag famlar efter olika slags fästpunkter. Något som berättar varifrån vi kommer och som ger oss en känsla av vilka vi är.

… och dog 27 år gammal av en överdos heroin i ett hotelrum i Los Angeles.

Vilket nu också blivit det öppna samhällets kritiska vändpunkt. Och uddarna riktas mot den liberala demokratins hjärta. Den vars främsta mål bara var att göra oss alla fria.

Och fria blev vi – och i denna frihet samtidigt bedrövade över alltings meningslöshet. Och griper förtvivlat efter värden och ursprung. Som vi hittar rester av lite var stans. Gamla berättelser om, ja just det, ras, ursprung, härkomst, nationalitet, etnisk eller sexuell tillhörighet … allt det vi nyss så innerligt önskade att bli befriade från.

Inte undra på att identitetspolitik frodas samtidigt som nationalism och konservatism. De är bara olika uttryck för dem som drabbats av frihetsidealen. Och som nu följdriktigt också vänder dem ryggen.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Jämlikhet, Liberalism

311. Columbi Ägg!

Den där besynnerliga känslan. När pusselbitarna plötsligt faller på plats. Det är som om det snöar änglar från himlen. Det är något alldeles speciellt. Och ju längre man letat – desto större blir euforin. När det blir ordning och reda i det inre systemet. När allt får sin förklaring.

När det hände mig senast skulle jag kunnat ha utropat det där klassiska ”Heureka” – jag har funnit det! Men valde av någon anledning istället ”Columbi ägg!” – som mer säger att man fått något på plats. För det var precis vad jag hade fått. Fått något på plats.

Det var en dag nu i höstas. Stod vid diskbänken och sköljde en kopp i rinnande vatten då jag plötsligt insåg att jag brottats med något från fel håll. Tagit i fel tåt helt enkelt. Aldrig fått till det. Och omskakad mumlade jag för mig själv ”Columbi ägg” – men tillräckligt högt för att de i min närhet skulle fråga mig hur det var fatt.

När man då skall börja förklara att man plötsligt, som en blixt från klar himmel, löst ett problem som gäckat en i en livstid … och man sedan försöker förklara poängen … och ser att den andre inte riktigt ser lika övertygad ut … därför att logiken och upplevelsen – bara finns inom en själv. Då …

I vilket fall, jag har alltför länge nu brottats med ett problem som jag aldrig riktigt fått fason på. Aldrig fått tag i den där rätta svingen.

Har skrivit om det, talat om det och försökt förklara problematiken och dess logiska inkonsekvenser minst tusen gånger – men aldrig riktigt nått fram. Och det kommer jag heller inte att göra denna gång – trots att det nyligen snöat änglar från himlen.

Men vad handlar det då om?

Jo, det handlar om den humanistiska demokratins oförmåga att värna sin egen plats, roll och auktoritet i en värld som just därför nu vänder den ryggen. Och denna oförmåga handlar i grunden om en språklig låsning som med tiden fått ödesdigra konsekvenser för det moderna projektet. Och mer om detta har jag nu alltså skrivit i essän ”Om demokratins oförmåga & ödesdigra låsningar”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Jämlikhet, Liberalism

310. Om konsten att nästan vara tyst

Tänkt på att det där med att hyscha, shhh…

Efter det senaste inlägget ”I gränslandet mellan skuld och oskuld” har jag varit rätt tystlåten av mig.

Eller lite avvaktande kanske man hellre skulle säga. Vilket säkert varit bra. Det finns stunder i livet man inte riktigt kan överblicka och då är det bättre att ligga lågt.

Eftertänksamhet kallades det förr. Att göra en epokhê skulle antikens skeptiker ha sagt – vilket är ungefär samma sak. Typ.

Å andra sidan! Jag har knappt skrivit något alls här under det gångna året. Men istället ägnat mig åt att skriva några debattartiklar.

Artiklar som främst rört sådana högtravande grejer som populismens framfart, om medias roll, om rättstatens vankelmod, om integration, om liberalt högmod, om demokratins skörhet… sånt!

Mest sådant som berör stora svepande saker – som egentligen aldrig rör vid något i tid och rum. Trots att det i allra högsta grad påverkar vad som sker i tid och rum. Det kan förstås låta lite märkligt – men är det inte. Inte om man tänker efter.

Nu väntar jag på att nästa debattinlägg ska publiceras i den fysiska papperstidningen. Den handlar om att demokratin någonstans förutsätter att vi är hyfsat lika – i varje fall tillräckligt lika för att godta att våra politiska motståndare ska få styra och ställa med våra liv under några år.

Det var en tanke jag tidigare inte reflekterat över. Men som jag plockade upp i Yuval Noah Hararis bok, Homo Deus. En bok som för övrigt öppnar för ett skrämmande framtidsperspektiv – men som aldrig, av förståeliga skäl, riktigt får ihop det.

... kommer väldigt nära bilden av eftertänksamhet?

Men vad gäller dessa debattinlägg. Jo, jag har då äntligen – eftersom jag nu köpt mig lite tid för dyra pengar – samlat ihop dessa och lagt dem här på bloggen under fliken: ”Debatt”.

För övrigt har jag den senaste tiden också lärt mig en hel del annat. Bland annat att man inte ska flaxa om man inte kan flyga. Samt att man inte heller ska utge sig för att vara en riddare om man inte bär någon rustning.

Det är sådana där visdomar som alltid är bra att bära med sig.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Prsonlgt

308. Kruxet i kråksången

100 skäl till att komma överens!

Låt oss bara för en stund leka med tanken att det vore livsviktigt för oss att vara överens om något. Inte helt lätt om vi är olika. Lättare om vi är lika. Och lika kan vi ju förstås vara på olika sätt. Men du & jag skulle nog fixa det. Tror du inte?

Lite svårare om vi är, låt säga, en grupp om 100.

För att förstå varandra, förmå hålla ihop och känna tillit – bör vi nog ha något gemensamt. Det är liksom rätt självklart. Det behöver man inte vara filosof för att komma fram till!

Sedan är det förstås inte lika självklart att vi alla skulle behöva dela en och samma svart-vita idé. Men viktigt är nog ändå att vi på något sätt förmår överlappa varandra och att tillräckligt många av oss, under tillräcklig lång tid, delar tillräckligt mycket för att få det hela att hänga ihop.

Man skulle nästan kunna beskriva det som att det måste finnas någon slags minsta gemensamma ”sammanhållningens-kritiska-massa” som beskriver vad som krävs för att få en grupp att hålla ihop.

För att förenkla tankeleken kan vi säga att – av dessa 100 personer talar 90 samma språk – 40 av 100 delar en gemensam syn på världen – medan övriga 60 har en mängd olika uppfattningar. Av 100 är också 80 vad man brukar kalla heterosexuella, medan 2 är uttalat homosexuella och därutöver finns ytterligare 18 med oklar sexuell identitet.

75 av dessa 100 är landsmän i flera generationer. Medan 15 kommer från 3 andra större nationer medan övriga 10 tillhör en rad mindre nationaliteter.

För att spetsa tankeexperimentet lite kan vi tillägga att det finns 1 person på ena sidan och 1 på andra som också aktivt arbetar med att sabotera varje ansats till sammanhållning.

Det här kan nog räcka som utgångspunkt. Verkligheten är förstås mycket mer komplicerad. Men med denna förenklade skiss står vi ändå inför två mycket centrala frågor:

  1. Hur hittar vi något gemensamt?
  2. Vad gör vi om vi inte lyckas?

Det är nämligen detta som är det centrala i denna kråksång. Det är en av det öppna, mångkulturella och demokratiska samhällets absolut största utmaningar – och därför något som vi måste lösa gemensamt.

 

 

Lämna en kommentar

Under Assimilering, Demokrati, Integration