Årsarkiv: 2010

juni 16, 2010 · 9:01 am

61. Den sokratiska metoden

Den har kallats dialektik, Elenchus eller Sokratisk dialog. Och inom utbildning i juridik har metoden alltid haft en självklar position. Inom psykoterapin har den på senare tid kommit i ropet speciellt inom den kognitiva terapin. Och inom managementteorier har den lyfts fram som metod inom TOC (Theory of Constraints). Och inom personalutveckling används den i dag som en metod att komma åt känslor och tankesätt som kan ligga i vägen för en fungerande organisation.

Metoden uppträder alltså första gången i Platons dialoger. Sokrates börjar vanligtvis med att introducera en frågeställning. Ämnet kan vara typ, vad är kunskap? Eller finns skönheten? Därefter är tanken att parterna gemensamt och dialektiskt ska undersöka och pröva ämnet för att se vilka svar man gemensamt kommer fram till.

Genom Sokrates enträgna utfrågningar synas så det aktuella ämnet och så fort någon föreslår ett svar träder Sokrates förnumstigt fram och bemöter detta med en följdfråga.

Sokrates yttrar nästan aldrig själv någon mening och kan därför heller aldrig ifrågasättas. Han är faktiskt mer att likna vid ett frågvist barn med sina eviga ”varfördå”!

Och eftersom det är stört omöjligt att i oändlig regression svara på ett barns alla ”varför” blir ju till slut motparten svarslös. Varmed snorungen blir stursk och upplever sig ha vunnit sammandrabbningen. Detta är Sokrates i ett nötskal. Metoden är säkert bra i sig men dess relativa värde beror nog på vem som faktiskt håller i taktpinnen.

Det finns givetvis också ett genomgående Platonskt anslag i dialogerna. Och detta perspektiv lyser starkt igenom Sokrates olika försök att spela okunnig utfrågare. Denna okunskap är faktiskt nästan mer att betrakta som en pose. Och han ter sig mest likt en raljant översittare som vill glänsa i skenet av sin egen förträfflighet.

Utifrån ett mer dynamiskt men framförallt öppet och välvilligt perspektiv är metoden säkert riktigt bra men det krävs framförallt ett mer ödmjukt sinnelag än Sokrates för att få den att riktigt fungera.

För övrigt: I Diógenes Laértius bok ”Om berömda filosofers liv, åskådningar och kärnfulla yttranden” från 200-talet kan vi läsa att, citat: ”Protagoras uppfann den metod som vi i dag känner som den Sokratiska”. Slut citat!

1 kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Retorik

Taggat som ,

juni 11, 2010 · 10:12 am

60. Hundar skäller alltid…

Jag skulle tro att de allra flesta upplever en känsla av konflikt eller i varje fall någon grad av nötning i mötet med andra – speciellt i kontakten med det som är okänt. Ibland kanske det upplevs som en utmaning och en prövning, andra gånger mer som ett hot. Men oavsett hur vi relaterar till det okända så handlar det ändå om att det i dessa situationer uppstår en typ av friktion eller frustration som måste hanteras på ett eller annat sätt för att det hela ska löpa väl.

Herakleitos, den obskyre, uttryckte det så här: ”Hundar skäller alltid på dem de inte känner.” Det kan låta som en trivial iakttagelse men är, vid närmare betraktelse, just en sådan trivialitet som faktiskt säger oss en hel del.

I kontakten med den andre sätts vi, våra kunskaper och självbilder på yttersta prov. Det kan handla om vår oförmåga att hantera språkliga eller kunskapsmässiga skillnader. Det kan handla om skilda erfarenheter och historia så fjärran från varandra att de inte längre kan sägas vara riktigt jämförbara.

Att då förstå sig på och samtidigt hantera den andres preferenser, värderingar och önskningar kan vara besvärligt. Mer eller mindre! Vissa av oss ser dock ut att kunna klara av det bättre än andra.

Vi är alla olika och vi hanterar dessa olikheter på olika sätt.  Och frågan är vad det är som gör vissa av oss till kloka och medkännande individer och andra till raka motsatsen? Varifrån kommer denna tysta kunskap som några verkar kunna förkroppsliga medan andra tvingas stövla fram som ohyvlade, egoistiska träklossar?

Handlar det här om en kunskap eller om någon slags medfödd emotionell intelligens? Kan vi förvärva dessa egenskaper om de saknas? Kan vi förlora dem om de en gång funnits? Är de personliga eller ingår de som en del av vår kultur?

Platon diskuterade ämnet ingående i ”Protagoras”. I dialogen låter han Sokrates ta ställning mot just Protagoras och sofisterna om betydelsen av utbildning. Sokrates och Platon menade att kunskaper var medfödda. Protagoras å sin sida argumenterade för att de kunde läras och var kulturellt betingade. Och det känns ju i sådana fall mycket mer hoppfullt!

3 kommentarer

Under Demokrati, Relativism, Sofistik

Taggat som ,

juni 8, 2010 · 9:22 am

59. Attack! – Det enda rätta

Alltför tungt beväpnad israelisk militär bordade på internationellt vatten flera skepp med hjälpsändningar till palestinierna i Gaza. Passade samtidigt på att avrätta några turkar och hävdade sedan att de handlat i självförsvar. Vi har hört – vi har sett det förut!

Det handlar här om hur vissa, som tar sig själva på det allra blodigaste allvar, förmår agera när det handlar om att värna det egna. Det allra heligaste!

Det verkar finnas en slags grundläggande retorik som triggas när helst en individ eller en grupp betraktar och försvarar sina handlingar som ”det ENDA rätta”. De går då in i ett slags svindlande tunnelseende som eliminerar förmågan att se och betrakta sina egna ageranden. Det är som om de självkritiska förmågorna inte längre behövdes, inte längre riktigt räknades.

I den amerikanska författaren Dave Eggers senaste dokumentära roman ”Zeitoun”* kan vi följa den syriske entreprenören Abdulrahmans öden i sin kanot och genom det amerikanska ”rättsystemet”** efter att orkanen Katrina drabbade New Orleans i augusti 2005.

Bägge dessa incidenter, Katrina då och Gaza nu, skildrar vad som kan hända när en samling personer, i en isolerad situation – i ett slags undantagstillstånd – ges egen auktoritet och fritt spelrum. Och hur dessa personer då kan begå de mest hårresande handlingar.

Så tunn, så bräcklig är alltså våra värdesystem. Den moral som vi kollektivt och offentligt hyllar delas inte alltid av alla.

Abdularahman Zeitoun

Det gäller att komma ihåg detta om vi mot förmodan skulle börja drömma om något så absurt som individuell frihet eller om att få leva sitt liv utan onödig överstatlig styrning eller inblandning.

Utan den formella byråkratins upprätthållande av rättsystemet skulle troligtvis precis vad som helst kunna hända. Nu händer det förvisso konstiga saker ändå… men man kan ju ändå föreställa sig vad som mer skulle kunna inträffa om det inte fanns några kontrollorgan alls.

Det är därför som transparensen är vårt enda egentliga skydd mot att makten inte tar sig oproportionella friheter. Det konstanta arbetet med att etablera och upprätthålla ett transparant samhälle måste vara en av demokratins och rättsamhällets främsta uppgifter.

Det handlar  då främst om sådant som offentlighetsprincipen, yttrandefriheten och den fria pressen som alltså är det öppna samhällets främsta övervakare och försvarare. Vi har inte råd att vara utan dem.

* First published in the USA by McSweeney´s in 2009.
** Vilket snarare utgjorde bristen på ett rättssystem

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som ,

juni 3, 2010 · 9:35 am

58. Post-partisan-ship-ness

Pragmatiker & Pragmatist

I dag är det mycket som är annorlunda i förhållande till exempelvis 1997 eller 1984. De flesta av oss* vet numer att vi lever i en föränderlig och pluralistisk värld i vilken det blir allt svårare att hitta några riktigt stora och övertygande sanningar. Och många ser livets ständigt pågående växelspel och alltings förgänglighet utan att ens behöva vara dedikerade Buddhister.

Flertalet av de moderna vetenskaperna utgår i dag också från att deras studium faktiskt är kontextrelaterade. Inom ekonomi, sociologi, psykologi eller marknadskommunikation (ja även till viss del inom naturvetenskapen) utgör de relationella samspelen själva hjärtat i kunskaperna. Världen har alltså helt enkelt blivit allt mer relativ.

I USA har en uttalad pragmatist**nyligen intagit det högsta ämbetet och följdriktigt beskyllts från såväl höger som vänster för att vara utan tydlig ideologi.

Man har talat i amerikansk media om en ny amerikansk politisk trend (post-partisanship) som söker svar och samarbeten bortom de gamla polariserade ideologiska låsningarna. Detta är en trend som dessutom växer sig allt starkare, speciellt med den generation som vuxit upp med internet.  Som bortblåst är plötsligt den gamla stela västerländska och dogmatiska konservatism som bara hade ett entydigt svar på alla möjliga frågor.

Visst är det så, men samtidigt är det faktiskt inte fullt så enkelt.

För motsatsen talar att större delen av vår samtid trots allt inte alls godtar denna demokratiska och pluralistiska beskrivning av världen. Många sitter fortfarande och tjuvhåller på de stora sanningarna och förmår i ord av egen rättfärdighet att döma dem som inte delar deras världsbild.

Fundamentalism, ensidighet, ideologisk konservatism och antidemokratiska strömningar återfinns fortfarande, såväl ihjärtat av Europa som i USA och i resten av världen.

Dessa fasta övertygelser kanske inte alltid uttrycks på samma sätt men utgår i grunden från samma strukturella förhållningssätt. Gemensamt för dem alla är att de okritiskt alltid tror sig själva ha rätt – medan alla andra därmed med nödvändighet måste ha fel.

Men ska vi bygga en gemensam framtid som är något att bygga på kan vi inte längre hänge oss åt det som skiljer oss åt, för att nu parafrasera presidenten och pragmatikern, Barack Obama.

*Det vill säga, vissa av oss moderna sekulariserade världsmedborgare…

 

**”Pragmatist” innebär någon som utgår från en pragmatisk världsåskådning – och ska inte sammanblandas med begreppet ”pragmatiker”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Pragmatism, Relativism

Taggat som , ,

juni 1, 2010 · 11:30 am

57. Att stå stadigt i en föränderlig…

Old man river

Allting flyter? Åtta bokstäver! En typiskt korsords fråga. Uttrycket ”Panta rei” härstammar från den gamle tänkaren Herakleitos. Den förste att vända blicken in mot begreppsvärlden och som skapade, om än lite tillyxat, ett språk som försökte fånga den tänkande människans förutsättningar.

Med sitt gåtfulla språkbruk blev han känd som ”den dunkle från Efesos”. En anekdot berättar att när Euripides frågar Sokrates om han tagit del av Herakleitos tankar, så svarar denne: ”Vad jag har förstått är helt förträffligt och jag är säker på att det jag inte har förstått är lika bra. Men det krävs en dykare från Delos för att få upp det”.

Dunkel eller inte, Herakleitos slog an tonen på ett flertal frågor som många brottats med sedan dess. Han var exempelvis den förste att sätta själva begreppet logos (alltså språket, ordet, förnuftet) på kartan och blev därmed också den förste att försöka uttrycka hur central begreppsvärlden är för vår förståelse av världen.

Han var också den förste att uppfatta förändringen som ett fenomen och hans kryptiska bilder av denna princip har överlevt till våra dagar. Många av oss har säkert hört sägas att det inte går att stiga ned två gånger i samma flod. Och det är en bild jag tror de flesta av oss kan förstå – hur vattnet hela tiden strömmar och nytt vatten rinner till. Själva begreppet ”flod” är alltså en sammanslagning av mängd olika kvaliteter varav vissa utgör processer.

Och den intressanta följdfrågan uppstår: Hur står man stadigt i en ständigt flytande värld? Hur skapar vi den stabilitet vi så väl behöver? För politiken, för rättsväsendet, för vetenskapen och inte minst för vardagslivet?

Många har tytt sig till dogmer av olika slag – oomkullrunkeliga idéer som av generationer fästs i urberget. Det problematiska med denna metod är dock att vi inte riktigt har kunnat enas kring vilka av alla dessa sanningar som ska vara allena vägledande.

Andra har förhållit sig mer ”pragmatiskt” till denna osäkerhet. Ordet ”pragma” betyder ursprungligen just detta föränderliga ”ting” som vi inte riktigt kan få fatt på. Och pragmatismen handlar just om att förhålla sig till denna osäkerhet på bästa tänkbara sätt!

2 kommentarer

Under Logos – Ord – Språk, Pragmatism, Relativism

Taggat som , ,

maj 26, 2010 · 12:59 pm

56. Att säga rätt sak…

Kairos

Kairos...

Det finns nu givetvis egenskaper som är bra och sådana som är dåliga. Det finns också egenskaper som är bra i vissa situationer och dåliga i andra. Mod exempelvis betraktas oftast som en positiv egenskap men när det går illa kallar vi samma egenskap för dumdristighet eller övermod. Och utfallet är ju oftast inget som den modige kunde veta på förhand. Att vara modig på ett bra sätt kräver alltså ytterligare några förmågor för att det hela inte ska gå över styr. Det kräver förmodligen också en förståelse för situationen och en förmåga till rätt timing – Kairos.

Kairos eller Caerus (lat.) är den flyende tidens gudom i det antika Grekland.  Han avbildas vanligtvis med en rakkniv i handen därför att han är så skarp och exakt. Han står på tå eftersom han alltid är på språng och ofta avbildad med vingar. Håret hänger ned över hans ansikte medan nacken hans är alldeles kal. Myten vill visa att du endast kan ta tag i honom när han kommer men aldrig när han är på väg bort.

När vi tänker att, ”ah, jag borde ju ha sagt…”, så är det just Kairos vi inte lyckades fånga. Och när nästa tillfälle uppstår och vi just säger det där som vi så gärna ville ha sagt, märker vi snart att slagkraften inte riktigt vill infinna sig. Det blir inte riktigt så som vi hade tänkt oss. Därför att de där väl genomtänkta orden aldrig på förhand kan anpassas till en framtida hypotetisk situation.

Hans nacke är kal

...nacke är alldeles kal

Att verkligen få till det, vid rätt tillfälle, är alltså inte något man kan lära sig en gång för alla. Det handlar snarare om en förmåga att se och rätt relatera till en mängd olika saker i en föränderlig situation.

Kairos handlar just om att kunna identifiera själva det mönster som uppstår mellan, vad vi skulle kunna betrakta som, en rad dynamiska och viktiga referenspunkter som bildar själva förutsättningarna för all lyckad kommunikation. När dessa samspelar och mönstret skönjs uppstår förmågan som i bästa fall förmår slå huvudet på spiken.

(Vilka dessa dynamiska referenspunkter är, är bland annat beskrivna i kapitlet VI. Kairos – Den flyende tiden – Det rätta ögonblicket i ”Meningen med Varför? Lösenord kan fås på förfrågan.)

Lämna en kommentar

Under Retorik, Sofistik

Taggat som

maj 24, 2010 · 10:42 am

55. Filosofi vs. Sofistik

Platon pekar visar vägen

Platon visar vägen uppåt...

Själva ordet ”sofist” är härlett ur ordet ”sofia” som betyder kunskap eller visdom – det var alltså ursprungligen ett positivt epitet för dem som ägde kunskaper! Men efter filosofins uppkomst under 300-talet f.kr. kom ordet istället att beteckna den som arbetade med förment, ytliga och bedrägliga argument…

Det var bl.a. Platon, som ägnade större delen av sitt liv och författarskap åt omvärderingen av kunskapen, som implementerade det nya begreppet ”filo-sofi” – alltså ”kärleken till kunskapen”. Detta för att särskilja sin speciella och ”sanna” kunskapsgren från den ”falska”.

Den nya filosofin tog avstånd från det som hade med praktiska kunskaper att göra och som rörde det mer ”timliga” – vilket betraktades som ytligt. Man såg alltså ned på kunskaper som handlade om exempelvis skrivkonst, läkarkonst, geometri, astronomi och retorik.

Vad de så kallade filosoferna opponerade sig mot var de empiriska vetenskaperna som man ansåg bara var intresserade av saker och tillstånd i sinnevärlden. Man betraktade därför dess utövare som ”sensualister” – alltså sådana som hämtar kunskaper från sina sinnen.

Vi talar nu om de första idealisterna som var tänkare i Sokrates och Platons efterföljd. Istället för erfarenheten satte de tänkandet högst. Det är också därför de vanligtvis kallas för ”rationalister” och deras motståndare betecknades följdriktigt som ”irrationella”.

Till grund för det ursprungliga, filosofiska tänkandet ligger alltså en föreställning om att idéernas värld är mer verklig än erfarenhetens och sinnenas verklighet. Det är detta som är den ständigt springande punkten.

...medan Protagoras begrundar världens tillstånd

På så vis har filosofin levt sida vid sida med tro och religion i många tusen år. Och vår religionsutveckling skulle aldrig ha blivit vad den blev utan detta stöd.

Riktigt så illa är det förvisso inte längre. Inom filosofin ryms i dag en rad olika föreställningar och tolkningar. Men det icke-empiriska arvet lever kvar med den förklenande synen på materialism, common-sense och erfarenhet.

Inte undra på att många av de vetenskaper som emanerat ur filosofin valt att gå sina egna vägar – ofta utan att vända sig om. Sådana vetenskaper som naturvetenskap, psykologi, sociologi, vetenskapsteori, kognitionsvetenskap…

Den självförhärligande filosofin, av sina egna ofta hyllad som ”konungen bland vetenskaper”, har aldrig lämnat något utrymme varken för kritiskt tänkande eller för det undersökande och praktiska kunnandet.

1 kommentar

Under Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Sofistik

Taggat som , ,

maj 17, 2010 · 1:49 pm

54. Att lura ett barn

Daniel Westling

Daniel Westling

Det är lätt att lura ett barn! Jag minns att jag som liten blev lurad av min morbror som höll fram en femöring (som då var jättestor) och en tio-öring (som då var jätteliten) och frågade vilken jag ville ha. Ofelbart valde man som barn den stora femöringen så länge man inte hade kunskap om dess rätta värde. Stort var helt enkelt alltid mer än det som var mindre.

Genom erfarenhet lärde man sig så småningom att sortera och få lite bättre pejl på saker och ting. Man blev helt enkelt mer street smart.

Vi lär oss på så vis att navigera bland bedragare, falska löften och tomma ord! Vi lär oss också med tiden att sålla bland dem som kommer dragandes med alltför stora och vidlyftiga löften. Det är just dem man måste passa sig extra noga för.

Men framförallt ska man nog se upp med alla dessa leenden. De finns numer överallt. Titta noga på den som ler mot dig – det är leendet som avslöjar. Det gäller framförallt att hålla koll på tänderna.

The Joker

The Joker

Utifrån ren självbevarelsedrift borde man nog ta som vana att inte lita på personer som ler. Det är nämligen det första en bedragare får lära sig – att leenden skapar tillit och förtrolighet. Rent generellt är det därför alltid säkrare att lita på dem som inte ler – de som aldrig lockar med en god uppsyn. WYSIWYG!

Om darwinismen har rätt i sin tes om naturligt urval måste det ju innebära att de som bäst kan fejka ett förtroendeingivande leende skulle få det bästa utgångsläget. Och på så vis även bli vinnare i kampen om tillvarons bästa positioner. Alltså, lär dig le och du kan bli något du inte ens vågade drömma om!

Och samtidigt som detta sägs kan jag liksom höra alla lamm bräka: – Nej, så kan det inte vara! Gud, vad cyniskt! Livet handlar inte bara om makt, rikedom och styrka! Inte bara om att äta eller ätas! Livet innebär även sådant som kärlek, godhet och omtänksamhet.

Medan de blir uppätna en efter en, efter en… 

Lämna en kommentar

Under Kunskap vs. Okunskap, Makt och Rädsla, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som

maj 10, 2010 · 9:35 am

53. Obegrplgt – Mningslst – Sjlvklrt!

Natur & Kultur

Tänk att det ändå ska vara så svårt. Jag menar, jag har ändå gjort det till min främsta föresats att skriva enkelt och tydligt. Och dessutom bara om sådant som finns runtomkring.

Jag är, vad man filosofiskt sett skulle beskriva som, en urbota positivist!

Visserligen lägger jag nästan aldrig någon större vikt vid sådana självklara realiteter som träd, gräs och stenar. Inte heller vid sådant som pris, avstånd och vikt.

Mitt intresse rör mer sådant som uppstår till följd av allt detta som finns. Alltså sådant som bidrar till att bilda strukturer, spänningar och relationer. Och så finner jag det förstås oemotståndligt att beröra sådant som inte finns.

Exempelvis att peta hål på spöken. Poff!

Men de försvinner dessvärre nästan aldrig. De är helt enkelt väldigt seglivade och svåra att bli av med! Kanske på grund av att de uppfattas som verkliga – av dem som anser att de finns. Det är det som är kruxet!

Man skulle kunna säga att jag gärna väljer att skriva om sådant som som ger upphov till frustrationer, dissonanser eller andra typer av spänningar som kan uppstå i olika situationer. Och att göra detta på ett sätt som alla kan förstå…

Alltså att resonera kring saker bara om det verkligen också går att förmedla på ett enkelt sätt. Jag menar, jag vill ogärna trassla in mig i konstiga resonemang och virra in mig på olika stickspår där vi alla bara skulle komma att gå vilse.

Men trots det koncisa anslaget så är det ändå inte alltid så enkelt. Flertalet som läser förstår ofta inte ett iota. Vissa finner det obegripligt meningslöst – medan andra uppfattar det så självklart att de undrar över själva syftet.

Natur vs. Kultur

Men en gång per hundrade så kommer någon som ser en poäng i det hela och finner något intresseväckande!

Och det är ju det som gör att man aldrig ger upp! Det är värt all vånda.

Vi är så många och vi är alla så olika att det ibland känns som om vi levde på olika planeter – och det är väl kanske det som gör livet så innehållsrikt – och samtidigt ibland så frustrerande…

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt, Relativism

Taggat som , ,

maj 7, 2010 · 11:39 am

52. Vem äger kunskapen?

Mandelbrotekvation

Någon med omfattande kunskap i något ämne kan vanligtvis förstå det som sägs av någon som bara har ett litet mått av kunskap i samma ämne. Alltså, den som kan lösa en differentialekvation förstår oftast också aritmetikens mest grundläggande talförhållanden (1+1=2).

Och det är väl i princip detta som varje utbildningssituation egentligen handlar om. Någon som är behörig lär ut kunskaper och kan därefter också testa av var på kunskapsskalan en elev befinner sig.

Det är ju nu inte vem som helst som kan lära ut kunskaper. Det kan ju följdriktigt endast den göra som har tillgång till själva kunskaperna. Det säger ju sig självt! Eller hur?!

För att nu effektivt kunna skilja mellan de som har och de som inte har kunskaper brukar vi vanligtvis förlita oss på någon form av legitimitet. Alltså något slags ”papper” på att just den kan det den talar om.

På så sätt ”auktoriseras” den som tidigare bara var elev.

På så sätt har vi i vår kultur fört över kunskaper från generation till generation i flera tusen år samtidigt som vi har tillåtit dessa kunskaper att utvecklas. Det är egentligen helt otroligt! Den högre utbildningens hårda regelsystem och successionstänkandet har borgat för ett lärsystem som faktiskt fungerat hyfsat bra!

Man kan ju bara fundera över hur det hela skulle ha gått till utan detta benhårda överföringssystem. Hur skulle man då kunna veta vem som var kunnig och behörig att lära ut det den sade sig kunna lära ut?

Ingen skulle ju vilja offra tre år av sitt liv på att lära sig matematik av någon som inte var behörig i matematik! Eller filosofi, sociologi, ekonomi…

Summa summarum! Hur mycket vi än i ren välvilja och solidaritet väljer att motsätta oss olika former av auktoritetstänkande, hierarkiska strukturer och utvecklar en acceptans för såväl okunskap som de okunniga – så får detta aldrig ske på bekostnad av själva kunskaperna.

Utan en utbredd och folklig respekt för kunskaper och de hierarkier som där naturligt måste få lov existera kommer våra demokratiska ideal inte att ha en chans att överleva.

I totalitära stater är nämligen kunskaperna och dess banerförare de första som får stryka på foten.

1 kommentar

Under Demokrati, Kunskap vs. Okunskap

Taggat som ,