Att demokratin skulle omfatta alla – oavsett om vi själva väljer att omfatta den – kan knappast vara rimligt.
I en demokratisk organisation kan enbart de vara delaktiga som accepterar och delar själva grundidén. Precis som inom vilken annan sammanslutning som helst.
Ogillar jag att spela golf kan jag givetvis inte förvänta mig att göra mig hörd i en golfklubb. Delar man inte spelets regler så är man helt enkelt inte med i spelet.
Demokratins grundprincip kan på så vis aldrig vara den urskiljningslösa folkviljan, utan främst bör principen stå att vi alla delar lika fri- och rättigheter och är lika inför lagen.
På så sätt skulle heller aldrig demokratin kunna röstas bort i allmänna val, så som skedde i Tyskland 1933 och som håller på att hända i Italien 2010.
Att rösta bort demokratin blir därmed en självmotsägelse. En mäktig part skulle förvisso alltid kunna genomföra en kupp och därefter avskaffa demokratin. Men då talar vi om något annat än om demokratins spelregler.
Det går ju givetvis att invända att detta nu bara är en tolkning av flera – det finns hur många uppfattningar som helst om vad demokrati är och inte kan vara. Varav många framhäver just direktdemokratin som det mest principiellt rättvisa sättet att styra.
Och visst är det så. Men om vi gör folkviljan till överordnad princip, så underordnar vi ju samtidigt våra allmänna fri- och rättigheter och därmed i förlängningen även våra möjligheterna att kunna rösta.
Därför bör inte demokratin i första hand uppfattas som ett uttryck för folkviljan utan snarare för de regelsystem som i sin tur möjliggör för var och en att kunna påverka och säga sin mening. Alltså för de lagar och bestämmelser som gör att vi kan upprätthålla en demokrati.
På samma sätt är det med alla våra friheter. Vi kan aldrig vara fria att göra precis vad vi vill eller säga vad som helst – i första hand måste vi alltid beakta de gränsdragningar som måste göras för att vi överhuvudtaget ska kunna garantera att vi alla får ta del av samma friheter.
Anthrôpos Metron 
Men vem bestämmer vilka de demokratiska fri- och rättigheterna är?
Är det folkviljan? Är det filosoferna, definierade på något visst sätt? Kan möjligheten av en nazipåverkad folkvilja nödvändiggöra en Gud och religionsfilosofer? Hur går det då om en god folkvilja vill utveckla demokratin?
Men vem bestämmer? är din retoriska fråga. Ja, det lär väl rimligtvis vara en slutprodukt av många olika individers tänkande och en lång rad debatter och diskussioner. Det är i varje fall så det förefaller vara om vi empiriskt betraktar den värld vi lever i.
Som ett näraliggande ex: vi har här mitt ursprungliga inlägg, därefter din problematisering och fråga och nu slutligen så kommer mitt svar – en slags dialektisk process.
Alla de ord som yttrats här (mellan oss) kan, om de äger lämplighet och egen styrka, spridas vidare som livaktiga ”memer” och som kommer att möta andra samtal och diskussioner och kanske till slut inkorporeras i en ”kunskapsmassa” där slutligen en mer ”utmejslad” uppfattning om vad som ingår i ”de demokratiska fri- och rättigheterna” kommer att dominera! Lite att likna vid en slags matematisk (logisk) formel som (för stunden) uppfattas som det mest ”hållbara” eller ”rimliga” eller ”rationella” sättet att betrakta problemet.
Alltså lite som en kulturevolutionistisk princip (därav användningen av ordet ”mem”) där olika idéer stöts och blöts och i bästa fall överlever. Det är alltid den som överlever som överlever – och den som överlever är per definition också den starkare.
Så, summa summarum – ett maktspel! Men jag inbillar mig inte heller att jag därmed också sagt det sista ordet i denna ständigt pågående debattprocess (och därmed har jag även implicit sagt att jag har rätt i min analys – om processen;-).
Du har rätt.
Ok, lite lång kommentar men … Det där har jag också funderat en del på. Demokrati står ju såvitt jag förstår för en slags ”ordning” en samhällsordning, dvs ett regelverk. En ordning som åtminstone jag uppfattar att omfatta alla och en idé om att var individ har en möjlighet att påverka med goda argument.
Då är yttrandefrihet, jämställdhet och likhet inför lagen en förutsättning. Annars kan inte ett ärligt samtal föras. Dvs ingen part ska vara orolig för att förlora sitt jobb, åka i fängelse, bli förföljd eller bli utfrusen för att ha sagt något ”opassande”. Under ojämställda förhållanden, med rädsla liggande på lur, kan inte ärliga samtal föras.
När begreppet bakom ordet demokrati utvecklades, dvs under antiken, så fanns det en samtidig diskussion om ”det goda samhället” och att vägen dit går genom att utvecklas till goda samhällsmedborgare. Jag tycker att vi behöver fortsätta den diskussionen eller rättare sagt, fortsätta föra det samtalet.
Fågan är kanske var. Här på nätet? Ja, det är möjligt.
Om man med frihet menar att kunna välja fritt så kan det fria valet inte finnas i ett kaos eftersom jag inte kan veta vad jag väljer, då konsekvenserna är omöjliga att förutse.
Men, det jag funderat över är att regelverk ofta är uttryck för sin tids problem och lätt kan bli föråldrade. Dock, den demokratiska idén har stått sig väl och det är kanske ingen slump att det är i de demokratiska länderna ideer, innovationer (sociala, tekniska, ekonomiska …) kunnat förverkligas och bidra till det välstånd vi lever i idag.
Despotiska regimer har det funnits gott om i många och långa tider – men ingen av dem kan väl ändå mäta sig med vad som åstadkommits under det senaste århundradets demokratiska styre?
Föregångarna och uppfinnarna av demokratin, de antika Hellas, Grekerna, beundrades djupt av de krigarkulturer som sedan erövrade dem, den makedoniska och sedan den romerska för sin kreativitet, mängden av litteratur, filosofi, dramer, vetenskap, konst och för deras mod att förlita sig på att styra sig själva utan gudar.
Du skriver: ”När begreppet bakom ordet demokrati utvecklades, dvs under antiken, så fanns det en samtidig diskussion om ”det goda samhället” och att vägen dit går genom att utvecklas till goda samhällsmedborgare.” Ja, jag tror att du är något på spåret här. Länge har vår progressiva kultur raljerat över ”den goda samhällsmedborgaren”, sett ned på dessa – inte betraktat det som ett sunt ideal. Och vad händer då? Jo, det motstånd som vi ser utvecklas i dag.
Nu får du ha överseende med om jag inte är riktigt med på vad du menar med ”vår progressiva kultur”, jag behöver nog läsa fler av dina inlägg för att så att säga förstå ”din värld”. Men att man sett ner på ”den som strävar mot att vara en god samhällsmedborgare” och inte betraktat det som ett sunt ideal kan jag inte riktigt känna igen – om det inte är så att det förväxlas med ”självutnämnda goda samhällsmedborgare” som i sin storhet och glans anser sig själva nog. Ointagliga för andra uppfattningar och argument; ointresserade av andra människors uppfattningar. Rättfärdiga, färdiga och perfekta framhävande sig själva mot den övriga omoraliska, onda, korkade, välj själv .. massan – det är ett osunt ideal eller rättare sagt – det är en bristande självinsikt.
Men strävan mot att bli, understruket ATT BLI en god samhällsmedborgare är ett pågående projekt som man aldrig blir klar med. Det är något annat. Dessutom, behöver också vad man menar med ”det goda”, vara öppet för samtal.
Det jag mer kom att tänka på när du skriver att det raljeras över den gode samhällsmedborgaren, är att för mig står det för att handla med allas bästa för ögonen, eller att inte låta min egennytta gå ut över någon annan. I det tycker jag att det har skett en glidning till att i högre grad acceptera att egennytta går ut över allmännytta – som inte är bra för ”vår kulturella(?)” sammanhållning.
Men .. det finns mycket att säga om det här. Jag är med i en förening för undersökande samtal. Det kanske vore något för dig?
När det gäller demokratin och för att den inte ska kunna väljas bort. Egentligen kan jag tycka att i en demokrati så ska de partier som är möjliga att välja och rösta på ta vara på ”allas” intressen och inte enbart någon självutnämnd elits även om de råkar få 51%.
Med ”vår progressiva kultur” menar jag framförallt den liberala modernistiska avantgarde-kultur som utvecklades under tidigt 1900-tal – och i dess efterföljd i tur och ordning – beatnick – rock´n´roll – pop – hippie – punk – och därefter någon slags mer allmän misstro eller tilltro till samhället och de politiska eliterna.
Jag växte själv upp och var en del av en sådan ifrågasättande kultur – ett ifrågasättande av det konventionella och etablerade och ser nu även hur sådana idéer fortsätter att utvecklas. Det är vad jag menar.
För övrigt behandlar flertalet inlägg på bloggen Antropos Metron problemet med demokratins utsatthet. Kärnan i resonemangen tror jag man framförallt kan utläsa i inlägget 311. Columbi Ägg och i dess medföljande länk: https://maxkern.com/2018/02/27/311-columbi-agg/