Kategoriarkiv: Relativism

november 22, 2011 · 9:47 am

106. If it looks like a duck…

If it looks like a duck, swims like a duck, and quacks like a duck...

Bland våra små vardagliga bestyr och göranden så återspeglas då och då urgamla filosofiska frågeställningar om tycke och smak, rätt och fel, vad som är sant och vad som är falskt. Det är genom dessa poler vi navigerar och tar form.

De stora och problematiska frågorna återkommer alltid i det där ständigt närvarande lilla, i det mest vardagliga – det är det som gör dem så stora.

Vad jag menar är att det kanske inte är alla som bryr sig om vad Aristoteles hade att säga om logik. Men flertalet reagerar ändå starkt på en självmotsägelse och ogillar skarpt när någon inte kan skilja mellan äpplen och päron eller svamlar på om något utan synbar mening, konsekvens eller innehåll.

Man behöver alltså inte vara filosof för att få andnöd när man får höra riktigt dumma slutledningar och resonemang!

Och tur är väl det. Den dagen ingen av oss längre reagerar mot dumhet, inkonsekvens eller har en uppfattning om vad som är rätt eller fel – den dagen förlorar världen ytterligare en förhoppning om en bättre tillvaro.

De flesta av oss lever nu i en postrelativistisk värld där var och en har mer eller mindre fria händer att stå för vad som helst. Efter att tidigare generationer gjort rent bord med gamla dunkla förklaringar, moralregler och konservativt maktförtryck står vi nu plötsligt fria att bygga upp en ny värld med nya föreställningar, måttstockar och förhållningssätt.

...then it probably must, in the name of democratic pluralism, be a rabbit!

Men vad ska vi då egentlig välja? Ska vi bara rycka på axlarna inför alla möjliga motsättningar och tycka att det ändå är var och ens ensak, en smaksak?

Ska vi acceptera att ankan i alla lägen lika gärna kan vara en hare – punkt slut – eller ska vi försöka upprätta vissa ideal, idéer och perspektiv som vi tror är mer riktiga, mer hållbara?

Världen som vi känner den har uppstått genom strid – genom att olika föreställningar kolliderat till dess att nya överenskommelser kring avgörande frågor slipats fram.

Att i ett sådant läge inte ha några uppfattningar alls eller ha uppfattningen att inget perspektiv värdemässigt kan stå över ett annat är en tillskruvad ideologisk vanföreställning och ett vanskligt önsketänkande som saknar all erfarenhetsmässig grund.

Lämna en kommentar

Under Etik, Filosofi, Relativism

Taggat som , ,

september 29, 2010 · 10:36 am

76. Relativt Skoskav

Lika – Olika

Frågan om vi lever i en relativ och föränderlig värld pockar dagligen på min uppmärksamhet. Som ett gruskorn i skon.

Alla kanske inte formulerar problemet som jag – men problemets kärna ligger ändå där och skaver hos de flesta.

Skavet ger sig till känna när vi exempelvis försöker få andra att förstå hur vi tänker  eller när andra inte riktigt gillar samma saker som vi. När den andre föredrar annan mat, klädstil och musik!

Men kanske speciellt när den andre har en annan uppfattning om vad som är verkligt, rätt och riktigt. Vem av oss har egentligen rätt?

När skillnaderna mellan oss blir för stora då kraschar det lite i vår upplevelse av att vi delar samma verklighet. Det är detta som är så obehagligt frustrerande. Olikheter har svårt för att samsas, de är helt enkelt för utmanande för vårt eget välbefinnande. För vår egen självbild. För vår identifikation.

Allt det vi faktiskt delar upptäcker vi vanligtvis inte. Olikheterna däremot är något som utmanar och som vi måste ta aktiv ställning till:

Antingen har ju den andre verkligen rätt i sina uppfattningar vilket medför att vi själva kan ha fel – vilket vanligtvis är en alldeles för stor utmaning för att det ens skulle vara ett tänkbart alternativ för oss.

Följdriktigt väljer vi istället oftast att betrakta det som att den andre har fel eftersom vi själva med ganska stor säkerhet ändå vet med oss att vi har rätt. Det känns helt klart mycket mer betryggande.

Eller så… kanske vi godtar den pluralistiska beskrivningen av världen som säger att vi alla är olika och utvecklar en oerhörd vittomfamnande tolerans mot allt som går stick i stäv med vad vi själva tycker. Ja, vi proklamerar kanske till och med att vi ”gillar olika”.

Alla har lika rätt... eller fel...

Och för att psykologiskt klara av denna balansgång anlägger vi därefter kanske t.o.m. en attityd av att man egentligen ”inte behöver tycka så jäkla mycket” (det skapar ju bara konflikter). Och vi blir därmed också lite mer aloof, lite mer tillåtande – ja, lite mer urbaniserade helt enkelt.

Med risk att vi till slut varken vet var vi själva står eller om någon överhuvudtaget kan ha rätt eller fel i någonting.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Relativism

Taggat som , ,

augusti 9, 2010 · 9:24 am

69. Allt är inte relativt!

De som hävdar att allt är relativt har givetvis rätt – alla kunskaper, alla uppfattningar, alla omdömen är givetvis alltid våra egna.  På så vis blir det ett fullständigt trivialt påstående att hävda att något ”är relativt”. Klart det är! Relativt till var och en av oss – eller relativt till oss alla gemensamt.

Så kan man tolka betydelsen av att allt skulle vara relativt. Men det finns också de som menar att innebörden av ”allt är relativt” är en fullständig anomali. De uppfattar det då snarare som att själva föremålet för våra uppfattningar och våra kunskaper inte kan vara relativa eftersom detta skulle innebära att ett faktum både skulle kunna vara sant och falskt samtidigt – och det kan det ju inte!

Antingen ligger det en svart katt och spinner i mitt knä eller så gör det inte det! Detta är lagen om det uteslutna tredje. Det kan inte vara så att det både ligger och samtidigt inte ligger en svart katt och spinner i mitt knä. Och detta är ju tämligen självklart – eller hur?

På så vis kan de bägge ståndpunkterna kring huruvida allt är relativt eller inte skapa en rad taggiga motsättningar som blir helt oöverstigliga. Egentligen två helt motsägande självklarheter.

Motsättningen är dock skenbar! Precis som i de flesta paradoxer!

Den som hävdar att allt verkligen är relativt menar som regel att det är våra uppfattningar som är relativa därför att det alltid är våra egna. Det är vi som mäter, väger och skapar lämpliga klassificeringar. Och att alla våra försöka att greppa verkligheten till syvende og sidst handlar om dessa våra tolkningar.

Det är den enkla och mest vanliga relativistiska uppfattningen.

De som å andra sidan menar att relativismen är en oxymoron menar, att verkligheten är vad den är oavsett hur vi bedömer den.

De bägge ståndpunkterna talar således om två vitt skilda ting!

Den ena parten säger att ”allt är relativt” pågrund av att ”allt” då syftar på våra uppfattningar. Den andra sidan avser med ”allt” själva föremålet för våra uppfattningar.

Vilket utgör en viss skillnad! Och något som tillhör en helt annan diskussion.

12 kommentarer

Under Filosofi, Pragmatism, Relativism

Taggat som

juni 18, 2010 · 9:00 am

62. Idioter!

De flesta av oss klarar ju av att knyta an och kommunicera utan att vara särskilt medvetna om hur vi egentligen bär oss åt. Vi förmår som regel att lyssna  – och vissa av oss hör dessutom vad andra säger. Stor sak!

En del av oss klarar till och med av konststycket att både lyssna och samtidigt förstå – och därefter även anpassa vad vi säger beroende på vem vi talar med – så att den andre förstår att vi har förstått. Ännu större sak!

Och om vi är någorlunda med så börjar vi exempelvis inte diskutera miljövård eller filosofi  med någon som sitter fastklistrad framför fotbolls-VM. Det vore liksom inte riktigt smart.

Och det är väl det som förmågan att kommunicera delvis handlar om här – anpassning – om man nu vill knyta an till någon annan.

”Don efter person”, sa man väl förr, och vad man menade var att man behövde närma sig olika personer på olika sätt.

Ett annat gammalt uttryck är att ”tala till bönder på bönders vis”, förvisso ett flagrant von-oben-perspektiv, men ger ändå uttryck för betydelsen av att kunna relativisera sitt tilltal. Helt enkelt för att kunna göra sig förstådd! Helt enkelt för att kunna föra ett samtal!

Men detta är det ju nu inte alla som gör eller ens vill göra. Alltså anpassa sig på detta sätt! Det finns många som bara önskar att få vara sig själva – göra sin grej. Inte längre förställa sig! Vara autentisk – okonstlad.

Idioter, mentalt efterblivna eller förståndshandikappade…

De som förr ställde sig utanför det gemensamma eller inte hade förmåga att förstå att ge sig in i gemenskap – kallades ursprungligen idioter!

Begreppet kommer ursprungligen från det grekiska ordet ”idiotes” som innebär att  vara en “egen” eller ”privat person”.

”Idioter” var alltså individer som inte hade förmåga eller lust att inordna sig några sociala sammanhang och som därför inte heller var delaktiga.

Alltså personer som bara hade ögon för det egna och inte ägde förmåga eller vilja att stämma av och relatera till andra.

Och utifrån denna tolkning lär det väl i dag finnas rätt så många ”idiotes”.

Och då talar vi alltså inte om några ”mentalt efterblivna” personer. Långt därifrån!

”Idiotes” var  ursprungligen en mer lindrig beteckning för just detta utanförskap eller oförmåga. Men ordet ligger givetvis till grund för ordet ”idiot” som tidigare användes för att beteckna någon som var ”förståndshandikappad”. Tillstånden är ju besläktade.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Etymologi, Relativism

Taggat som ,

juni 11, 2010 · 10:12 am

60. Hundar skäller alltid…

Jag skulle tro att de allra flesta upplever en känsla av konflikt eller i varje fall någon grad av nötning i mötet med andra – speciellt i kontakten med det som är okänt. Ibland kanske det upplevs som en utmaning och en prövning, andra gånger mer som ett hot. Men oavsett hur vi relaterar till det okända så handlar det ändå om att det i dessa situationer uppstår en typ av friktion eller frustration som måste hanteras på ett eller annat sätt för att det hela ska löpa väl.

Herakleitos, den obskyre, uttryckte det så här: ”Hundar skäller alltid på dem de inte känner.” Det kan låta som en trivial iakttagelse men är, vid närmare betraktelse, just en sådan trivialitet som faktiskt säger oss en hel del.

I kontakten med den andre sätts vi, våra kunskaper och självbilder på yttersta prov. Det kan handla om vår oförmåga att hantera språkliga eller kunskapsmässiga skillnader. Det kan handla om skilda erfarenheter och historia så fjärran från varandra att de inte längre kan sägas vara riktigt jämförbara.

Att då förstå sig på och samtidigt hantera den andres preferenser, värderingar och önskningar kan vara besvärligt. Mer eller mindre! Vissa av oss ser dock ut att kunna klara av det bättre än andra.

Vi är alla olika och vi hanterar dessa olikheter på olika sätt.  Och frågan är vad det är som gör vissa av oss till kloka och medkännande individer och andra till raka motsatsen? Varifrån kommer denna tysta kunskap som några verkar kunna förkroppsliga medan andra tvingas stövla fram som ohyvlade, egoistiska träklossar?

Handlar det här om en kunskap eller om någon slags medfödd emotionell intelligens? Kan vi förvärva dessa egenskaper om de saknas? Kan vi förlora dem om de en gång funnits? Är de personliga eller ingår de som en del av vår kultur?

Platon diskuterade ämnet ingående i ”Protagoras”. I dialogen låter han Sokrates ta ställning mot just Protagoras och sofisterna om betydelsen av utbildning. Sokrates och Platon menade att kunskaper var medfödda. Protagoras å sin sida argumenterade för att de kunde läras och var kulturellt betingade. Och det känns ju i sådana fall mycket mer hoppfullt!

3 kommentarer

Under Demokrati, Relativism, Sofistik

Taggat som ,

juni 3, 2010 · 9:35 am

58. Post-partisan-ship-ness

Pragmatiker & Pragmatist

I dag är det mycket som är annorlunda i förhållande till exempelvis 1997 eller 1984. De flesta av oss* vet numer att vi lever i en föränderlig och pluralistisk värld i vilken det blir allt svårare att hitta några riktigt stora och övertygande sanningar. Och många ser livets ständigt pågående växelspel och alltings förgänglighet utan att ens behöva vara dedikerade Buddhister.

Flertalet av de moderna vetenskaperna utgår i dag också från att deras studium faktiskt är kontextrelaterade. Inom ekonomi, sociologi, psykologi eller marknadskommunikation (ja även till viss del inom naturvetenskapen) utgör de relationella samspelen själva hjärtat i kunskaperna. Världen har alltså helt enkelt blivit allt mer relativ.

I USA har en uttalad pragmatist**nyligen intagit det högsta ämbetet och följdriktigt beskyllts från såväl höger som vänster för att vara utan tydlig ideologi.

Man har talat i amerikansk media om en ny amerikansk politisk trend (post-partisanship) som söker svar och samarbeten bortom de gamla polariserade ideologiska låsningarna. Detta är en trend som dessutom växer sig allt starkare, speciellt med den generation som vuxit upp med internet.  Som bortblåst är plötsligt den gamla stela västerländska och dogmatiska konservatism som bara hade ett entydigt svar på alla möjliga frågor.

Visst är det så, men samtidigt är det faktiskt inte fullt så enkelt.

För motsatsen talar att större delen av vår samtid trots allt inte alls godtar denna demokratiska och pluralistiska beskrivning av världen. Många sitter fortfarande och tjuvhåller på de stora sanningarna och förmår i ord av egen rättfärdighet att döma dem som inte delar deras världsbild.

Fundamentalism, ensidighet, ideologisk konservatism och antidemokratiska strömningar återfinns fortfarande, såväl ihjärtat av Europa som i USA och i resten av världen.

Dessa fasta övertygelser kanske inte alltid uttrycks på samma sätt men utgår i grunden från samma strukturella förhållningssätt. Gemensamt för dem alla är att de okritiskt alltid tror sig själva ha rätt – medan alla andra därmed med nödvändighet måste ha fel.

Men ska vi bygga en gemensam framtid som är något att bygga på kan vi inte längre hänge oss åt det som skiljer oss åt, för att nu parafrasera presidenten och pragmatikern, Barack Obama.

*Det vill säga, vissa av oss moderna sekulariserade världsmedborgare…

 

**”Pragmatist” innebär någon som utgår från en pragmatisk världsåskådning – och ska inte sammanblandas med begreppet ”pragmatiker”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Pragmatism, Relativism

Taggat som , ,

juni 1, 2010 · 11:30 am

57. Att stå stadigt i en föränderlig…

Old man river

Allting flyter? Åtta bokstäver! En typiskt korsords fråga. Uttrycket ”Panta rei” härstammar från den gamle tänkaren Herakleitos. Den förste att vända blicken in mot begreppsvärlden och som skapade, om än lite tillyxat, ett språk som försökte fånga den tänkande människans förutsättningar.

Med sitt gåtfulla språkbruk blev han känd som ”den dunkle från Efesos”. En anekdot berättar att när Euripides frågar Sokrates om han tagit del av Herakleitos tankar, så svarar denne: ”Vad jag har förstått är helt förträffligt och jag är säker på att det jag inte har förstått är lika bra. Men det krävs en dykare från Delos för att få upp det”.

Dunkel eller inte, Herakleitos slog an tonen på ett flertal frågor som många brottats med sedan dess. Han var exempelvis den förste att sätta själva begreppet logos (alltså språket, ordet, förnuftet) på kartan och blev därmed också den förste att försöka uttrycka hur central begreppsvärlden är för vår förståelse av världen.

Han var också den förste att uppfatta förändringen som ett fenomen och hans kryptiska bilder av denna princip har överlevt till våra dagar. Många av oss har säkert hört sägas att det inte går att stiga ned två gånger i samma flod. Och det är en bild jag tror de flesta av oss kan förstå – hur vattnet hela tiden strömmar och nytt vatten rinner till. Själva begreppet ”flod” är alltså en sammanslagning av mängd olika kvaliteter varav vissa utgör processer.

Och den intressanta följdfrågan uppstår: Hur står man stadigt i en ständigt flytande värld? Hur skapar vi den stabilitet vi så väl behöver? För politiken, för rättsväsendet, för vetenskapen och inte minst för vardagslivet?

Många har tytt sig till dogmer av olika slag – oomkullrunkeliga idéer som av generationer fästs i urberget. Det problematiska med denna metod är dock att vi inte riktigt har kunnat enas kring vilka av alla dessa sanningar som ska vara allena vägledande.

Andra har förhållit sig mer ”pragmatiskt” till denna osäkerhet. Ordet ”pragma” betyder ursprungligen just detta föränderliga ”ting” som vi inte riktigt kan få fatt på. Och pragmatismen handlar just om att förhålla sig till denna osäkerhet på bästa tänkbara sätt!

2 kommentarer

Under Logos – Ord – Språk, Pragmatism, Relativism

Taggat som , ,

maj 10, 2010 · 9:35 am

53. Obegrplgt – Mningslst – Sjlvklrt!

Natur & Kultur

Tänk att det ändå ska vara så svårt. Jag menar, jag har ändå gjort det till min främsta föresats att skriva enkelt och tydligt. Och dessutom bara om sådant som finns runtomkring.

Jag är, vad man filosofiskt sett skulle beskriva som, en urbota positivist!

Visserligen lägger jag nästan aldrig någon större vikt vid sådana självklara realiteter som träd, gräs och stenar. Inte heller vid sådant som pris, avstånd och vikt.

Mitt intresse rör mer sådant som uppstår till följd av allt detta som finns. Alltså sådant som bidrar till att bilda strukturer, spänningar och relationer. Och så finner jag det förstås oemotståndligt att beröra sådant som inte finns.

Exempelvis att peta hål på spöken. Poff!

Men de försvinner dessvärre nästan aldrig. De är helt enkelt väldigt seglivade och svåra att bli av med! Kanske på grund av att de uppfattas som verkliga – av dem som anser att de finns. Det är det som är kruxet!

Man skulle kunna säga att jag gärna väljer att skriva om sådant som som ger upphov till frustrationer, dissonanser eller andra typer av spänningar som kan uppstå i olika situationer. Och att göra detta på ett sätt som alla kan förstå…

Alltså att resonera kring saker bara om det verkligen också går att förmedla på ett enkelt sätt. Jag menar, jag vill ogärna trassla in mig i konstiga resonemang och virra in mig på olika stickspår där vi alla bara skulle komma att gå vilse.

Men trots det koncisa anslaget så är det ändå inte alltid så enkelt. Flertalet som läser förstår ofta inte ett iota. Vissa finner det obegripligt meningslöst – medan andra uppfattar det så självklart att de undrar över själva syftet.

Natur vs. Kultur

Men en gång per hundrade så kommer någon som ser en poäng i det hela och finner något intresseväckande!

Och det är ju det som gör att man aldrig ger upp! Det är värt all vånda.

Vi är så många och vi är alla så olika att det ibland känns som om vi levde på olika planeter – och det är väl kanske det som gör livet så innehållsrikt – och samtidigt ibland så frustrerande…

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt, Relativism

Taggat som , ,

maj 6, 2010 · 12:54 pm

51. När kunskapen inte längre räknas

W.Blake; Jacobs Ladder

Tänk följande scenario: tänk om vi lyckas utveckla en kultur där demokratin är så väl genomförd att varje människas röst väger lika tungt som den andres. En situation där varje enskild individs uppfattning måste respekteras. Ett samhälle som inte längre förmår dela in människor i olika grupperingar och hierarkier.

Låter det som något vi nästan redan uppnått? En utopi? Eller som en mardröm?

Vad som kan konstateras är att vi lever i ett komplicerat samhällssystem med oerhört många specialiserade kunskapsområden. Av detta följer rent logiskt att de flesta av oss måste vara tämligen okunniga om det mesta. Eller hur?

Jag menar – jag har sagt det förut – jag kan inte fixa en krånglande bil och du har säkert inte koll på de tekniska instrument som krävs för effektiv hedge-förvaltning! Så är det bara – det är bara att konstatera: Vissa kirurger kan operera tummar – andra är specialister på mjukdelar.

Kunskapshierarkier finns alltså inom alla områden och yrken! Och vi okunniga är alltid i majoritet.

Detta har också alltid varit demokratins mest bittersvaga länk. Alltså, om vi alla ska bedömas likvärdiga och tillåtas ha synpunkter på det mesta – utan hänsyn till vilka vi är – kan det ibland bli lite avigt.

Kunskapen i fokus

Platon och Aristoteles avvisade tanken på demokratin utifrån just denna kritik. De menade att det knappast kunde vara rimligt att låta alla vara delaktiga i viktiga beslut.  De okunniga har ju oftast inte den grundläggande bildning som gör det möjligt för dem att förstå konsekvenserna av de beslut som måste fattas.

Personligen är jag ingen fan av de bägge antika aristokraterna, men måste ändå, med facit i hand, delvis ge dem rätt.

I dag är det dock mycket som är annorlunda från när de första demokratiska experimenten började utföras i Aten. Dels så lever vi i en representativ demokrati med delvis andra spelregler. Dels i en tid där minoriteter, men även de minst begåvade bland oss, också förväntas kunna göra sig hörda.

Vi lever i princip i en kulturutveckling där varje auktoritet kan bli ifrågasatt av precis vem som helst. Där de många kan uppleva sig vara tillräckligt insatta för att kräva respekt för i princip vad som helst. Är det bra? eller?

1 kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Kunskap vs. Okunskap, Relativism

Taggat som , ,

april 26, 2010 · 10:18 am

47. Mellan två stolar, del I

Concrete Chair A

Jag har märkt att det är svårt att sätta sig mellan två stolar. Ansatsen saknar så att säga stöd i det verkliga livet.

Vad jag lite kryptiskt syftar på är olika försök jag gjort att skriva om sådant som kanske enbart utgör skenbara byggstenar i vår begreppssfär. Om sådant som eventuellt saknar substans och som därför inte duger till annat än att bygga luftslott – alltså om vanliga ord utan innehåll eller mening.

Komplext? Kanske!

Men vad menas då till en början med, ”vår begreppssfär”?

Jo, jag avser då framförallt sådant som vi kan göra begripligt och som vi kan tala om. Alltså om sådant som ingår i vår ”verklighetsuppfattning”. Man skulle kunna säga; allt det som står i Nationalencyklopedin, Svenska Akademins ordlista och svenska Wikipedia tillsammans.

Vi kan inte tänka utanför denna begreppssfär – vi är i den – och begränsade av den. Andra kulturkretsar arbetar delvis med andra kunskaper och begrepp även om dessa nu i stora stycken överlappar varandra.

Och vad gäller en enskild person gäller givetvis att denne alltid i varierande grad är delaktig i sin kulturs specifika begreppssfär.

Om vi ex. tar matematik som ingår i denna sfär! De allra flesta av oss har tillgång till en rudimentär nivå av räkneregler och sifferförståelse. Detta innebär dock inte att vi alla kan förstå uträkningarna i mer komplexa matematiska problem.

Trots detta så påverkar den mer komplicerade matematiken den grundläggande. Men vi har alltså inte alltid tillgång till ”the whole picture”. Det är detta vi vanligtvis menar med kunskap. Vissa äger mer andra mindre.

Concrete Chair B

Ett annat exempel. De flesta av oss kan hålla i en hammare och spik och vissa kan till och med nödtorftigt slå i en spik. Detta faktum gör oss ändå inte delaktiga i den komplexa kunskap som behövs för att snickra ett hus.

Vi har inte del i hantverkarens kunskaper kring material, uträkningar och vinklar. Och ändå kommer dessa eller bristen av dem i allra högsta grad att påverka oss när vi väl står där och måttar och försöker spika upp en tavla rakt.

På samma sätt är det med alla typer av kunskaper. Vi påverkas i lika stor grad av de kunskaper vi inte äger som de vi faktiskt har…

(Essän ”Mellan två stolar” fortsätter med inlägg 48.)

Lämna en kommentar

Under Kunskap vs. Okunskap, Logos – Ord – Språk, Prsonlgt, Relativism

Taggat som