Kategoriarkiv: Politik

oktober 18, 2010 · 3:41 pm

79. Om konsten att styra verkligheten

I Richard Yates bok Revolutionary Road går Frank Wheeler och ängslas över vad han ska säga till sin hustru April när han kommer hem efter jobbet. När han väl stiger över tröskeln är det dock hon som först tar till orda och lägger så beslag på situationen.

Och Franks alla förberedande och taktiska funderingar går plötsligt bara upp i rök. Allt det han tidigare planerat att säga faller pladask i den nya verklighet som möter honom. April sätter omedelbart stämningen och får därmed också tolkningsföreträde.

Så kanske man bäst skulle kunna beskriva retorikens grunder eller kanske snarare, dess avgrunder: Hur viktig det är att med kraft ta verkligheten i besittning för att få lov att bestämma färdriktningen. Det handlar om att ta alla chanser att få inrätta perspektivet och därmed också få bestämma hur världen ska se ut.

Den tyske filologen Friedrich Nietzsche menade att detta nog måste vara den ultimata viljan till makt, den han kallade ”den ontologiska”, vilket innebar att man tog sig makten att bestämma över vad som skulle uppfattas som verkligt för andra.

I fallet Frank och April Wheeler så är det inte helt givet vem det var som slutligen lyckades erövra den slutliga positionen. Om ens någon?Perspektiv och styrkeförhållanden skiftar och det kanske är just det som oftast sker. Saker och ting förändras. Inte ens våra relationer är speciellt statiska.

Laddat möte hos "the Wheelers"

Författaren Lars Gustafsson formulerade en gång begreppet ”problemformuleringsprivilegiet” – ett långt och krångligt ord som betyder just detta att man med ordens hjälp sätter perspektiven och därmed också får rätt att välja lösningarna.

Denna kamp utspelar sig nu givetvis inte bara i dramatiska parförhållanden utan sker inom alla områden där det finns människor.

Inom politiken är det en självklarhet att man vill förfoga över rätten att beskriva, diagnosticera och åtgärda tillvaron – det är det som själva politiken i grunden handlar om.

Inom företagsvärlden handlar det om produkters inramning och vad dessa i slutänden lyckas förmedla. Man talar här om vikten av en lyckad ”storytelling” och att få ”äga” marknaden och därmed utveckla dess behov.

Och det handlar i grunden bara om retorik och samma mekanismer tickar inom oss alla.

2 kommentarer

Under Kommunikation, Politik, Retorik

Taggat som , ,

oktober 6, 2010 · 8:24 am

78. Från joker till clown

Från joker...

Visst finns det tabun – det finns små tabun som gör att vi kan föra enklare samtal och fungera socialt – och det finns stora tabun som utgör själva kittet i våra samhällssystem. Alla tabun behöver eller bör alltså inte brytas.

Ett tabu är självfallet aldrig statiskt utan förändrar sig i själva verket i takt med tiden. Allt som hade med exempelvis sexualitet att göra var väldigt tabu till för inte så länge sedan – så inte längre.

Tabun tenderar att brytas ned eller neutraliseras i en demokrati det är därför som många som vill upprätthålla olika former av tabun också vanligtvis motsätter sig demokratin. Det hänger ihop.

Sedan får vi självfallet aldrig glömma att även demokratin skapar sina tabun, viktiga ideologiska koder som inte får brytas.

Att bryta ett tabu är att bryta med konvenansen; är att bryta en ömsesidig förståelse; är att visa fingret; är att bryta upp och gå sin väg. Det är dock inget man gör ostraffat – i varje fall får det alltid konsekvenser.

Jimmie Åkesson uttåg ur Storkyrkan i närvaron av Konungen, biskopen, övriga politiker och därmed den svenska konstitutionen var ett rejält övertramp. Han överrumplades uppenbarligen av sina mindervärdighetskänslor och talade med darrande underläpp om förtal och diskriminering.

...till clown

Det var inte så skickligt gjort av honom. Inför kamerorna krackelerade något av hans välputsade yta.

Och det kan man ju tycka var bra. Bra att han visar upp en livs levande förvandling från joker (vågmästarroll och ”sanningssägare”) till clown i folkdräkt. En storslagen transformation som skett inför öppen ridå.

Han klarade av rond 1 och 2 (upptakt och valresultat) med bravur. Han hanterade media skickligt och lyckades förmedla sina hjärtefrågor utan att hamna i alltför uppenbara motsägelser eller tokerier. Men han förlorar nu starkt i rond 3 – på plats i verkligheten.

Om Jimmie Åkesson är en klok och eftertänksam ung man biter han sig nog i läppen i dag – och tänker; ”åhhh, varför gjorde jag så där”. Och gör därefter en rejält präktig pudel: ”Ja, vi uppträdde barnsligt och oansvarigt. Jag var väldigt spänd och nervös inför hela tillställningen med kungen och allt… och det hela gick över styr, förlåt mig”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Politik, Retorik

Taggat som ,

september 28, 2010 · 10:01 am

75. Personlig Positiv Positionering

"Du, din djävla narkoman!"

Det enklaste och mest naturliga sättet att positionera sig själv är att ta ut avståndet till dem som man anser vara sämre.

Som jag har hört berättas gällande det indiska kastväsendet: Det är de lägre kasternas önskan om att inte ligga sämst till som till stor del upprätthåller det förbjudna systemet!

De lägre kasterna uppfinner på så vis klassen av kastlösa. De som gör att de själva intar en position.

Denna drift att få vara någon, att få betyda någonting är givetvis något som vi alla kämpar med. Vi vill alla känna att vi har en identitet och att vi har ett värde i gemenskapen.

Och för de allra flesta av oss så finns det alltid någon grupp under som vi kan ta avstånd från och som därmed bidrar till att ge oss vår eftertraktade plats.

Men för bottenskrapet i ett samhälle – och kom nu inte och antyd att det inte finns något sådant – så pågår en ständig kamp om att definiera och formulera detta avstånd till ”de andra”.

Det är precis som med alkisen som sluddrar till grannen på parkbänken: ”Du din värdelösa narkoman!”

Och är man nu inte helt på det klara med hur man själv ska lyckas med att skapa denna nya undergrupp så finns det alltid andra som är villiga att ta på sig att vara språkrör. I årets val var det framförallt Sverigedemokraterna som fick ge röst åt de hunsades revansch.

De gav röst åt en befolkningsgrupp som delvis består av lågutbildade och frustrerade unga män där den personliga känslan av misslyckande och hopplöshet dominerar. En grupp som nu kräver respekt för vad de faktiskt är! Och de är minsann ändå riktiga svenskar! Som gillar folkdans, köttbullar, falukorv med potatismos och eh… julafton.

Kastlös – lägre än lägst

Alltså en grupp som, liksom den indiska lågkasten, har allt att vinna på att utmåla en annan grupp som samhällets absoluta bottenskikt.

Samtidigt kan vi i den upplysta urbana medelklassen förfasas över detta faktum. Vi som verkligen inte upplever att vi ser ned på någon alls… Ja, som inte ens behöver se ned på någon för att befästa våra egna positioner.

3 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som , ,

september 27, 2010 · 1:28 pm

74. Jag gillar både och…

På behörigt avstånd från allt som är annorlunda är det enkelt att ta ställning för att man ”gillar olika”.  Det är klart vi gör! Vi är ju ändå alla moderna urbaniserade medborgare med hyfsat höga toleranströsklar för allt som är främmande.

Men verkligheten talar ändå sitt tydliga språk – mot all vår solidariska idealism och goda deklarationer; vi bor faktiskt inte i samma trappuppgångar som det ”olika”; vi sänder inte heller våra barn till skolor som domineras av för stora ”olikheter”; och vi umgås framförallt inte med det som är ”olikt” .

För att vara en befolkning som verkligen säger sig gilla det som är ”olikt” är vi förvånansvärt heterogena och kulturellt segregerade. Flertalet av oss umgås ju inte ens utöver våra egna klasstillhörigheter än mindre utöver de kulturella.

Och frågan uppstår: måste man säga och göra samma sak. Måste vi vara konsekventa?

För mig är svaret givet: Om vi inte rätt stämmer av en situation kan vi inte heller åtgärda den på ett lämpligt sätt. Vi kan alltså aldrig agera skickligt utifrån en lögn eller ett önsketänkande.

Karta över Sverige 2010

Karta över Sverige 2010

Visst föredrar även jag att leva i ett pluralistisk och globalt samhälle men därmed inte sagt att jag med nödvändighet måste ”gilla” alla dess olika yttringar.

Jag ”gillar” till exempel inte ”brölande huliganer”, ”brackiga borgare” eller en exalterad ”tokvänster” – därför att de alla upprätthåller perspektiv och värderingar som jag helt enkelt inte omfattar – och som jag därför helst väljer att ta avstånd från.

Men jag accepterar dessa grupperingars rätt att existera – dock bara så länge de samtidigt erkänner min rätt att få vara den jag är.

Svårare än så är det faktiskt inte. Omfattar vi inte de demokratiska fri- och rättigheterna kan vi självfallet inte heller åberopa dem för att därefter kräva vår rätt.

Vad jag tror vi egentligen gillar mest här i denna diskussion om ”att gilla olika” är snarare synen på oss själva som oerhört storsinta och vittomfamnande.

I vår kulturs storstilade strävanden efter jämlikhet och tolerans har vi någonstans tappat bort den riktiga världen. Världen så den ser ut med alla sina olikheter och diskrepanser.

Vi misstar sedan helt enkelt kartan för terrängen.

12 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

september 24, 2010 · 10:12 am

73. Moralpaniiik!

Det vandrade en livs levande gast genom den svenska offentliga debatten. Alla kände vi av den isande kylan. Den där obehagliga vinden som går genom både märg och ben.

Den som någon gång vistats en längre tid i Skåne känner nog igen den. Det är ett ganska typiskt skånskt fenomen. Den här gången drabbades vi av den i form av att Sverigedemokraterna tog sig in i vår helsvenska riksdag.

Och vi överrumplades alla av en slags förlamande kramp. Inom vänstern ställde man sig mangrant upp på barrikaderna och väckte liv i gamla ”högerspöken” och Lars Ohly lovade med emfas att kampen nu skulle hårdna och att man skulle börja tillgripa ”utomparlamentariska metoder”.

Mitten och alliansen fastnade i den retoriska fällan och var tvungna att förtydliga och förstärka avståndet till den nya bruna ”högern” och försäkrade att man inte ens skulle ”ta i dem med tång”.

Vi får inte glömma att brunt får vi när man blandar alla färger. Och precis som är fallet med de flesta populistiska strömningar så har Sverigedemokraterna nu bara lyckats fånga upp en underliggande frustration som går tvärs igenom hela befolkningen. SD kanske inte alltid gör den allra skickligaste analysen av problemet och har inte den mest genomtänkta lösningen men de har definitivt lyssnat till den oro inför framtiden som många säger sig uppleva.

De har fångat upp rösterna från en grupp ”verkliga människor” som inte i första hand tolkar världen efter vår kulturs mest anpassade ideologiska riktlinjer – utan som kanske mer reagerar med frustration utifrån en känsla av upplevt hot och utanförskap. Utifrån en maktlöshet skapad av arbetslöshet, bristande utbildning eller allmän hopplöshet. I denna grupp ingår självfallet också många av våra nya svenskar – något som SD denna gång valde att inte plocka upp.

Genom att isolera SD från varje form av inflytande sänder vi nu samtidigt ett förenklat budskap till alla som röstade på dem att de inte har någon plats, eller ens hör hemma, i den nya svenska gemenskapen. Frågan är om det verkligen är så vi bäst hanterar känslor av rädsla och intolerans och tar ansvar för ett framtida Sverige?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som ,

februari 17, 2010 · 11:39 am

9. Eurocentriska cirklar

Det sker just nu en nästan hisnande historisk glidning. Det är saker i världen som sakta börjar röra på sig. Och då avser jag inte kontinentalplattornas förskjutningar. Vad jag menar är att det finns krafter som talar ett för oss nytt språk och som nu sätter upp en alldeles egen och annorlunda agenda.

Vi har här i väst tröskat omkring i våra eurocentriska cirklar i flera tusentals år. Suveräna. Ointresserade. Högbröstade. Nu börjar alltså andra röster göra sig gällande och jag tänker då givetvis i första hand på Kina. Men andra står på tur.

På tur för vad? Jo, på att få upprätta sina egna identiteter. De tar sig nu rätten att själva få uttrycka sig och gestalta sina särarter.

I hundratals år har de tvingats lyssna. Underordna sig våra perspektiv som en andra klassens innevånare. Och anledningarna har givetvis varit såväl militär, vetenskaplig, ekonomisk och organisatorisk underlägsenhet.

Det är det västerländska samfundet som fram till i dag satt reglerna för Förenta Nationernas arbete, olika världsorganisationer samt satt riktlinjerna för den ekonomiska tillväxten. Västvärlden har på detta vis effektivt satt den politiska agendan och kunnat peka finger åt dem som inte kunnat leva upp till våra intentioner.

Västerlandet har i egenskap av världsherrar sett ned på andra sätt att försöka lösa samhällets organisation. Och vi har skapat normer om mänskliga rättigheter och introducerat idéer om demokrati – om allas lika värde inför lagen och om allas vår rätt till tanke- och yttrandefrihet.

Men våra demokratiska ideal grundar sig på den liberala humanism som sätter människan och individen i centrum. Vi har en flertusenårig tradition av att betrakta människan och livet på detta sätt. Det är bra – men denna syn på individen och på frihet delas nu inte av alla. Det finns de som finner talet om individen omoralisk – som ett utryck för egoism och nihilism.

De värdesätter kanske istället familjen, religionen, nationen eller kollektivet. Och vad kan vi göra åt det? Så länge vi ägde makt och därmed rätt att lägga ut våra måttsystem, var det givetvis inga problem. Men i maktlöshetens namn börjar nu även andra måttsystem att göra sig gällande. Och det kommer att bli vårt problem.

2 kommentarer

Under Demokrati, Makt och Rädsla, Politik

Taggat som , ,

februari 12, 2010 · 6:44 am

6. Tea for one, two or three?

Frågan är hur långt vi skulle komma helt och hållet på egen hand?

Vi vaknar upp i upplysta och varma hem mitt i smällkalla vintern. Tar en dusch. Dricker en kopp te. Åker till våra arbeten. Skriver på dator, svarar i telefon, kör bil, flyger till Paris, beställer espresso, betalar med Master Card… och precis så pågår livet hela tiden. Och ingenting av detta skulle vi någonsin kunna fixa själva!

Jag menar, jag vet inte ens hur en dator fungerar, än mindre skulle jag kunna tillverka en. Jag förstår inte hur ett flygplan kan lyfta och skulle inte klara av att flyga själv. Jag skulle faktiskt inte ens kunna tillverka en nyckel till min ytterdörr eftersom jag inte vet hur man framställer själva metallen. Jag kan nästan ingenting! Och jag känner nästan heller ingen som kan mer än jag.

Och jag undrar, vilka är det egentligen som kan allt det här som gör så att världen går runt? Jag menar nu inte hur jorden snurrar kring sin axel utan hur människan genom sin aktivitet kan få alla flygplan i luften, alla brev sorterade, vattnet att rinna ur våra kranar och alla vägar att hänga ihop? Och man kan ju bara konstatera att det faktiskt är mer som fungerar än inte fungerar. Det kan man ju exempelvis fundera över när man står där på perrongen och svär över ett försenat tåg.

Jag skulle vilja se den individ som i dag skulle klara sig helt på egen hand. Den personen måste vara väldigt stark, oerhört kunnig och mer eller mindre galen.

John Stuart Mill, som skrev det berömda liberala manifestet ”Om Friheten” skrev också en text som aldrig publicerades under hans livstid. Han kallade den ”Om den sociala friheten”. Här beskriver han att den liberala ståndpunkt han tidigare intagit troligtvis bara skulle ge oss den suveräna friheten att svälta till döds i ensamhet. Han menade att den sociala gemenskapen, det politiska systemet och den fungerande staten är viktigare för vår överlevnad än vad vi vanligen föreställer oss.

Jag tror också det är så –  och undrar samtidigt om Sarah Palin och den republikanska ”Tea party” rörelsen i USA någonsin i sin frihetsiver funderat över vad personlig frihet verkligen förutsätter och innebär?

1 kommentar

Under Demokrati, Politik, Pragmatism