december 3, 2019 · 10:10 am

334. Ett simpelt försök

Är det simpelt att vara eftertänksam, värna miljön, vilja minska lidande, hylla egalitära värden och sätta kunskap högre än villfarelser?

Bland synonymerna till ordet ”simpel” finner vi sådana som ”usel”, ”illvillig”, ”lågsint” och ”gemen”[1].

”Simpel” betyder förstås även ”enkel” och ”gemen” – ”vanlig”.

Vilket kanske säger något om dessa ords ursprung och synen på dem som förr betraktades som just enkla och vanliga.

Vilket ger en fingervisning om att språket i stora delar mejslats fram utifrån olika samhällseliters perspektiv och därför också självfallet speglar dessa gruppers syn på världen.

Med detta sagt skulle vi då kunna sluta oss till att överheten alltid lagt ut färdriktning medan vanligt folk snarare påtvingats densamma.

Men det vore ändå en alltför simpel (enkel) slutkläm.

För i en värld där det i allra högsta grad finns såväl usla, illvilliga som gemena typer vore det väl ändå lite märkligt att låtsas som om dessa inte fanns.

För om vi inte har en idé om vad som är uselt – kan vi knappast heller förstå eller eftersträva dess motsats.

Våra drömmar och ideal uppstår i en slags motbild till just det oönskade.

En enkel test! Är det simpelt att vara eftertänksam, värna miljön, vilja minska lidande, hylla egalitära värden och sätta kunskap högre än villfarelser?

Eller är det snarare simpelt att ljuga, skrika och hata i sociala medier! Hysa förakt för fakta. Glorifiera våldshandlingar och hata Greta, bögar och feminister?

Vad är lågsinnat? Vad är eftersträvansvärt? Om vi ska lyckas skapa en något schystare värld.

Eller är det simpelt att ljuga, skrika och hata i sociala medier! Hysa förakt för fakta?Glorifiera våldshandlingar?

För den som kan läsa är det här ju inte så komplicerat. Men för dem som inte kan sätta samman ord och skapa mening blir det med ens väldigt abstrakt och därmed obegripligt.

Och det har blivit allt vanligare. Folk i gemen har helt enkelt blivit simplare.

En utbredd oförmåga att se, igenkänna och nedvärdera vad som bör nedvärderas, har skapat en ny situation där alltför många kommit att inta positioner som de tidigare inte skulle ha kommit i närheten av.

Och att dessa, när de väl är på plats, gör sitt yttersta för att sänka ribborna genom att ändra på lagar och luckra upp sådana värderingar som tidigare höll dem utanför – är väl i och för sig ganska följdriktigt.

 

[1]

  1. elak, simpel, lumpen, nedrig, tarvlig, taskig, usel, lågsinnad, perfid, illvillig, lömsk, ondsint, infam, skändlig, skurkaktig
  1. vanlig, allmän; gemene man folk i allmänhet
  1. gemena (bokstäver) små bokstäver

 

Lämna en kommentar

Under Etik, Fascism, Logos – Ord – Språk

Taggat som , ,

oktober 3, 2019 · 9:48 am

333. Antikämnet är självklart en del av ”vår” historia

Tillhör antiken vår historia?

Nej, problemet är primärt inte antikämnets vara eller icke-vara i våra skolor. Snarare hur samtalen kring frågan förs. Dilemmat härrör inte i första hand utifrån olika uppfattningar om historieämnets betydelse utan snarare i oklarheter kring andemeningen av ordet ”vår”. Och när vi inte längre har koll på riktning blir det allt svårare för oss att veta vart vi är på väg. Därav många oklarheter.

Problemen kring vilka ”vi” är och vad som är ”vårt” överskuggar i dag det mesta som sker i vår värld. Den politiska och kulturella utvecklingen kretsar ständigt kring detta – även om det sker utifrån olika perspektiv. Därför är det inte längre relevant att begränsa diskussionen här till att bara handla om huruvida antikämnet bör ges prioriterat utrymme i läroplanen. Utan samtalen måste börja utifrån vilka ”vi” uppfattar ”oss” vara.

I en globaliserad öppen värld blir det självfallet allt svårare att upprätthålla ett avgränsat och stabilt ”vi”. Vi har blivit allt mer vana vid olikheter. ”Vi” har olika normer, vanor, preferenser och givetvis olika uppfattningar om vad som är ”vår” historia.

Eller är den något ”vi” kan vara förutan? En drömbild konstruerad för ge ”oss” en känsla av sammanhang och betydelse?

Denna öppna globala utveckling och uppluckring av gränser, såväl geografiska som kulturella, har gett många en känsla av förlorad identitet – vilket inte är så konstigt – snarare följdriktigt. Och många famlar därför i dag efter sina förlorade identiteter eller letar efter nya. Och när detta sker med sådan kraft som det nu gör – polariseras detta ”vi” ytterligare – och blir inte längre vad det en gång var.

Sprickorna som uppstår medför i sin tur att många känner ett starkare behov av att ytterligare krama sina respektive identiteter – vilket polariserar ytterligare – i en därför allt snabbare och ackumulerande process.

Det är denna rörelse vi befinner oss i och den kommer inte att avslutas förrän den nått sin kulm. Vad denna kommer att bestå i kan vi dock bara spekulera kring.

Så, för att slutligen återgå till själva kärnämnet. Anledningen till att man har kunnat komma på tanken att nedvärdera antikämnets betydelse för ”vår” historia är för att man fått det allt svårare att se och definiera detta ”vi”. Det är där ”vi” måste börja gräva. Det handlar om ”vår” gemensamma framtid. Vilka är vi?

2 kommentarer

Under Humaniora, Kulturdebatt

Taggat som

maj 13, 2019 · 2:39 pm

332. Urartad oordning – Entartede Unordnung

Att stå på barrikaderna och vara i uppror mot det bestående har inte bara varit en politisk hållning utan även ett estetiskt ideal

Hand i hand med upplysningens mer romantiska sida har den västerländska konst- och kulturscenen försökt utmana våra mest invanda förväntningar och föreställningar. Vända upp och ned på världen. Ge oss nya perspektiv. Få oss att bejaka förändring.

Att stå på barrikaderna och vara i uppror mot det bestående har allt sedan franska revolutionen inte bara varit en politisk hållning utan även ett estetiskt ideal.

Detta sätt att se har därför också kommit att dominera många generationers framtidsdrömmar. Verkligheten har uppfattats som något vi framförallt får kontakt med, inte genom beprövad erfarenhet, skicklighet och rationell eftertanke – utan genom att bryta gränser. Att utmana ordningen.

Denna dröm om oberoende och ständig utveckling gavs sedan förnyad kraft med varje ny generation. Moderniteten som tankemodell gav ungdomlig rörlighet övertag framför ålderdomlig stelbenthet.

Om vi föredrar ordning framför oordning – stabilitet framför förändring är förstås inte bara en generationsfråga utan också lite av en smaksak, men en smaksak vars rötter tränger långt ned i våra egna personliga djup. Och var dessa hämtar sin näring – påverkar sedan hur vi tänker, känner och vad vi upplever som snyggt, fult, rätt eller fel. Vägleder så vår syn på estetik, etik och politik.

Och det finns förstås många som föredrar ordning framför oordning, rationalitet framför irrationalitet, stabilitet och trygghet framför instabilitet och otrygghet.

Speciellt i tider när det som tidigare uppfattades som fast förflyktigas.

För varken den yttre eller den inre världen är vidare stabila. Förändring, död, kaos och irrationalitet är snarare normaltillstånd. Stabilitet, liv, ordning och förnuft är det onormala – det som vi måste ägna tid och kraft för att upprätthålla.

Och någonstans går det moderna projektet vilse, i otakt med tiden.

Och här någonstans går det moderna projektet vilse, i otakt med tiden. I baktakt.

Steven Pinker tar upp detta i sin bok, ”Upplysning Nu!”* i termer av entropi – energi som söker utjämning. Allt som skapats strävar mot upplösning. Som sandslotten som någon byggt på stranden. Varats naturliga tillstånd är nämligen oordning – inte ordning. Det ordnade är bara en tillfällighet.

Och om vi inte ständigt bygger, fixar, städar och upprätthåller kommer allt till slut att återgå till som det var förut.

Detta är vår verklighet i ett nötskal.

*Steven Pinker, Upplysning Nu! Fri tanke Förlag 2018

Lämna en kommentar

Under Estetik, Etik, Politik, Upplysning

Taggat som ,

maj 7, 2019 · 9:08 am

331. Bara för att återgå till själva grundtemat

Tänk att vi befinner oss på olika platser i en labyrint och försöker hitta varandra …

Tänk dig att vi befinner oss på olika platser i en labyrint och försöker hitta varandra. Trevar oss fram, tar till höger, ropar, väntar på svar, tar till vänster, hamnar i återvändsgränd. Tillbaka, tar till höger, till vänster för att komma dit där vi sist sågs – kruxet är bara att ingen längre vet var denna ursprungliga plats är – eller ens om vi nu förirrar oss i samma labyrint.

Så, kan man likna våra samtal. Dina och mina. De som verkligen betyder något.

Det finns förstås alltid de stora breda allfarvägarna som är enkla och säkra att ta. Där är det lätt att mötas. Inga större överraskningar att vänta.

Så finns det ju de här besvärliga småvägarna som inte är utsatta och kanske inte heller alltid leder någon vart. Men det vet vi ju som regel inte förrän vi prövat dem. Dessa kringelikrokar, okontrollerbara stickspår och regelrätta återvändsgränder som gör det svårt att hitta fram.

… då skulle det vara bra att få en överblick

När vi försöker säga något som verkligen betyder något är det inte sällan på dessa mindre vägar vi hamnar. Som den här texten exempelvis. Det är inte helt solklart vart den kommer att leda och det är tämligen troligt att några kommer att missa själva slutpoängen – medan andra hittar poänger som inte finns – eller kanske snarare – sådana som inte var tänkta att finnas.

Ofta när vi hamnar i motsättningar, speciellt kring samtal om politik, om vad som är rätt och fel, gott eller ont, hamnar vi inte sällan i just sådana här språkliga labyrinter. Vilket gör att det inte alltid är så lätt att mötas. I sådana lägen är det bra att veta var man själv befinner sig. Då detta åtminstone kan ge en fingervisning om var man ska börja leta.

Det riktigt svåra är förstås att famla omkring bland sådant som bara är påhittat. 

För när det gäller mer handfasta saker som oftast är rätt solklara är vi som regel hyfsat överens. Som att socker är sött och salt salt. Att jorden är rund, Apollo 11 landade på månen den 20 juli 1969 och att Donald Trump verkligen är en riktig clown.

 

Lämna en kommentar

Under Empiri, Humor, Kommunikation

Taggat som ,

mars 22, 2019 · 11:17 am

330. Stop! In the name of love …

Vampyrfeber, klimatångest och diverse farsoter är funnen föda för vissa …

Allvarligt talat! När satt du senast och pratade om ”Läget”? Alltså läget med stort ”L”!  Om vår överlevnad? Vad som händer om Ai tar över kontrollen? Eller om elnätet slås ut? Eller internet? Om behovet att börja ”preppa” – att börja förbereda sig på att även det värsta kan hända?

Då är du inte ensam. För det har liksom blivit inne med apokalyptiska berättelser – skit samma vad det är. Bara det kan gå riktigt illa. Det är själva den skräckblandade hänförelsen som triggar. Att kunna leka med tanken och börja planera för egna hjältedåd.

Det finns förstås tidsepoker före vår som kört in i väggen på liknande sätt. Men det gör ju inte saken bättre.

När den ena hysterin läggs till den andra lägger vi gemensamt grunden till en kulturell oro som kommer att få vissa att bli fullständigt lamslagna, andra att mest bara rycka på axlarna, medan några kommer efterlikna skallerormar genom att börja skramla, skrämma och hugga.

Vi översköljs i dag av berättelser, bilder, ord som kan få oss att tappa tron på framtiden. Kanske tom kan få oss att tappa gnistan. Det kan handla om klimatet, migrationen eller kapitalismens rovdrifter. Alltid finns det något som griper tag i just mig och får mig att bli upprörd eller rentav uppgiven.

… som då mer kommer att börja efterlikna skallerormar genom att skramla, skrämma och hugga

Detta är förstås ”gefundenes fressen”[1] för trollfabriker och andra orosstiftare världen över. De behöver nämligen inte fundera över vad vi går igång på – de vet det redan!

Det är detta kollektiva tillstånd som utgör grunden för en kulturell stagnation och som leder till ekonomisk depression. Kultur, ekonomi och politik hänger nämligen ihop. Förlorar vi tilltron till att det i morgon kommer att bli bättre – slutar vi investera i morgondagen. Grundkurs 1 i ekonomi!

Och det är numer många som är redo att hoppa på den alarmistiska vågen. Det är alltså inte längre bara dystopiska TV-serier och tabloidpressen som förser oss med löp om förestående katastrofer. [2]

Jag menar inte att vi inte ska samtala om reella hot och svårigheter – vad jag säger är snarare att vi inte bör hänföras av skräckscenarier i syfte att krydda vår egen trista tillvaro. För det vet jag att många av oss gör.

 

[1]Tyska – funnen föda – Typ att komma till ett redan dukat bord.

[2]Filosofiska Rummet i P1 drog söndag den 17 mars sitt strå till stacken på temat: Om slutet har börjat – om undergången redan har påbörjats (https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1250341?programid=793)

På Dagens Nyheter har man också fått upp blodspåret. Lördag den 16 mars publicerade man en lång artikel om när insikterna slutar surra genom att ställa frågan ”Är insektsapokalypsen här?” https://www.dn.se/nyheter/sverige/insekterna-dor-ut-forskarna-varnar-for-en-insektsapokalyps/

Och kulturchef Björn Wiman varnar onsdag 20 mars för att det nu redan nu kan vara för sent att göra något: Klimatkrisen mycket värre än du tror,. https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-det-ar-mycket-varre-an-du-tror/

Samma dag skriver DN Stockholm om ”Preppa tillsammans” – en grupp i Skarpnäck som förbereder sig från allt från långa elavbrott till katastrofer. https://www.dn.se/sthlm/de-forbereder-sig-for-allt-fran-katastrofer-till-elavbrott/

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

mars 15, 2019 · 11:56 am

329. Fascismen är en urkraft

Den stora faran med s.k. fascister …

Det talas mycket om fascism och nazism. Ofta i samma andetag och andemening. Det är inte bra. Därför om vi inte kan se betydande distinktioner förmår vi heller inte hålla garden uppe.

Man kan mycket väl vara fascist utan att för den skull vara nazist och vice versa. Därför nationalsocialismen är i huvudsak en politisk ideologi som tar avstamp i ras, nationalism och främlingsfientlighet medan fascismen snarare uppträder som svar på många människors frustration över något – skit samma vad.

Fascismen är inte nödvändigtvis nationalistisk, konservativ eller rasistisk! Snarare utgör den en politisk kraft som ser möjligheterna till att utnyttja stora gruppers behov av just samling, trygghet och tillhörighet. Och när de rätta förutsättningarna uppstår kommer dessa behov alltid att locka till sig tongivande personer som förmår spela på de rätta strängarna.

Fascismen utgör därför en naturlig stötesten för demokratin. Den lever och frodas alltid strax under ytan. Förmår överleva i en slags symbios men när den väl vaknar – uppträder den snarare som parasit.

Fascismen är den urkraft som tar vid när demokratin hamnar i obalans med sina egna visioner och utfästelser. Och förmår på så vis fylla de tomrum som uppstår när de liberala principerna blivit för abstrakta och de folkvalda för avlägsna.

Eftersom den öppna demokratin bygger på just samhällets och individens frihet genom utveckling och förändring så främjar den därmed också rörlighet. Skapar på så vis dissonanser mellan det/dem som ska vidare och det/dem som blir kvar.

I dessa spända lägen uppstår naturliga förutsättningar för dem som förmår gripa tillfället och sprida locktoner som talar om återgång till vad som var tidigare, när allt var mycket bättre – större – och starkare.

 … är att de förmår läsa dig som en öppen bok

Den liberala demokratin skapar förändring som skapar främlingskap som ger upphov till en slags naturlig tillbakablickande konservatism.

Fascismen utnyttjar så människans trygghetssökande och konservativa sentiment – inte för att den är ideologiskt konservativ – utan för att dess företrädare är lyhörda – och letar efter varje tänkbar väg till makten.

De läser dig som en öppen bok – förstår dina svagheter – säljer på dig en massa bling-bling, glaspärlor och fängslande berättelser som många finner det svårt att motstå.

3 kommentarer

Under Demokrati, Fascism, Liberalism

Taggat som , ,

mars 6, 2019 · 10:59 am

328. Fakta & Fiktion: Vår tids tema

earth-06

Vår tids stora utmaning är …

Världen så som vi uppfattar den är knappast entydig – trots att den egentligen bara är vad den är. Det är ändå ganska otvetydigt.

Varje dag märker vi hur olika vi är. Hur annorlunda vi ser på saker o ting. Trots att vi i det stora hela är ganska lika och lever på samma planet. Våra världar sammanfaller ändå inte. Bara ibland – och då känns det ju riktigt bra.

Filosofiskt?

Njaä! Inte längre. Snarare rätt så alldagligt! Speciellt i en tid då många letar tillhörigheter och sammanblandar föreställningar med fakta. Det som en gång var filosofiska spetsfyndigheter har med tiden blivit vardagsmat.

Vilket inte är så konstigt! Vi avläser förstås alltid verkligheten genom dess konturer och tar in den efter bästa förmåga. Så uppstår våra uppfattningar.

Skapar på så vis våra världar. Vissa mer påhittiga än andra. Andra mer godtroget följsamma än vissa. Men det är först när vi får svårt att skilja det ena från det andra som det hela blir lite mer komplicerat. Alltså när vi får svårt att skilja verklighet från vad som är rena påhitt.

Och det blir förstås allt svårare ju mer införlivade våra föreställningar är. Och det blir de genom enträgna vanor, ålder och grupptryck. Just införlivade!

2586261582_4818d2f795_z-1

… är kanske inte i första hand att sticka hål på varandras världar – utan snarare ta fasta på vad de har gemensamt

Ett trist exempel innehar, i varje fall för stunden, presidentämbetet i USA och tror på en mängd saker som ligger i linje med hur han själv vill att det ska vara.

Att sedan hans värld inte allltid sammanfaller med verkligheten bekymrar honom inte nämnvärt eftersom han tror sig kunna bestämma över vad som är sant och falskt. Men det kan han ju inte! Och det är han dessvärre inte ensam om att tro.

För detta drabbar nu inte bara trosvissa republikaner i USA. Många bland oss tror oss kunna bestämma verkligheten utifrån våra idéer och önskningar. Men det kan vi förstås inte – inte vi heller – hur goda våra ambitioner än är.

Trots att vi alla står med bägge fötterna på jorden så fullständigt vimlar världen av vimsiga påhitt om var vi befinner oss. Vår tids största utmaning är därför att hitta en gemensam och stadig grund.

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Politik, Upplysning

februari 25, 2019 · 2:38 pm

327. Värdelösa människor

Att få vara en kugge i ett maskineri …

När klassen av värdelösa individer växer, dvs. när gruppen av människor som inte längre behövs ökar, tilltar samtidigt deras styrka – i varje fall i en demokrati.*

Nej, det är inget jag säger – gubevars! – snarare en logisk slutsats av vad den israeliske författaren Yuval Noa Harari skriver i boken, 21 tankar om det 21:a århundradet.** Och Harari om någon kanske kan komma undan med sådana hisnande tankar.

Han beskriver bl.a. hur automatisering och AI nu på allvar förändrar arbetsmarknaden. Och att framförallt låg- och mellankvalificerade arbeten inte längre efterfrågas i samma utsträckning. Smarta algoritmer har redan tagit bort mängder av uppgifter inom såväl tillverkningsindustrin som tjänstesektorn. När vi ansöker om banklån eller krediter eller beställer varor på nätet är det numera sällan vi behöver interagera med fysiska personer.

Även sådana vardagliga uppgifter som att köra taxi och lastbil kommer med tiden att försvinna. Vilket inte bara kommer att vara mer miljöeffektivt och ekonomiskt utan också med stor sannolikhet säkrare. Transporterna på våra vägar behöver inte längre vara underkastade mänskliga faktorer som att förarna är nyktra, utsövda och håller bägge händerna på ratten.

Det här är alltså inget framtidscenario utan en begynnande realitet. Och den har redan på sina håll börjat skapa oro och famlande utanförskap.

… innebär också att ens resurser efterfrågas.

När några inte längre behövs blir dessa i princip överflödiga – detta är inte bara en känsla utan en fysisk realitet. När ingen längre efterfrågar ens tjänster så står man i princip utanför näringskedjan och därmed även utanför gemenskapen.

Och det riktigt stora problemet är att det kanske inte, som vid tidigare teknikskiften, kommer att dyka upp några enkla alternativ för lågutbildad under- och medelklass. Steget från att vara kassör på Walmart och börja programmera algoritmer för självkörande bilar är, som Harari skriver, helt enkelt för stort.

Och ju fler som hamnar utanför – desto större blir den grogrund som populister sedan brukar för att så split och skörda makt.

Utmaningen för våra beslutsfattare är därmed stor. Vi kanske kommer att hitta bra framtida lösningar. Kanske inte. Men framförallt: Döda inte budbärarna! Det är inte dessa som utgör det främsta hotet.

 

 *Detta utgör demokratins själva grundformel. En människa – en röst. Och är både dess styrka och svaghet.

 ** Yuval Noa Harari använder sig av det engelska uttrycket ”useless” som i svensk översättning blir: värdelös, oanvändbar, oduglig, onyttig, obrukbar. Bra artikel om detta: The rise of the useless class!

 

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Jämlikhet, Politik

Taggat som

februari 20, 2019 · 11:06 am

326. Gör mig stark igen!

Den som har sitt på det torra känner inte sällan en besvikelse över allt som kunde ha varit annorlunda …

När världen förändras så till den grad att våra ord ändrar innebörd – då blir det svårare att säga någonting vettigt.

Visst! Jorden snurrar fortfarande kring sin axel och solen går upp varenda evinnerliga dag. Men – det är liksom inte det.

Det handlar förstås snarare om den värld vi gemensamt skapar genom allt vi tänker, säger och gör. Den! Det är den som förändras. Spelreglerna ändras. Eller själva spelplanen. Vet inte så noga.

Allt det som händer. Det som så många talar om. Mest hela tiden. Utvecklingen. Den politiska. Den som skrämmer många. Men uppenbarligen inger hopp åt andra. Det är den som ställer saker på ända.

Vad handlar det om?

Det finns så många tankar och teorier kring detta att det känns rätt meningslöst att ytterligare lägga till en stavelse. Men det är kanske också just det – den här känslan av uppgiven meningslöshet som är en del i det som sker.

Kanske till och med är själva motorn i händelseutvecklingen. Den utbredda tröttheten.

Vissa av oss är utmattade, andra desillusionerade. Några känner sig missmodiga eller undanskuffade, osedda eller helt enkelt blivit överflödiga.

”Fredströtthet” kallar man ibland den känsla som var i schvung i början av 1900-talet. Innan första världskriget. Krigsutbrottet gav sedan människor en känsla av mening. Inte konstigt!

Nutidens trauma kanske hellre skulle betecknas som ”kulturtrötthet”. Same, same – but still a little bit different.

... medan den som sjunker mest bara önskar komma upp på torra land.

När vi blivit så fullständigt fullproppade med vår civilisations alla nycker och påfund så kanske det till slut bara tar slut.

När världen, dess normer och beslut blivit för abstrakta, för avlägsna, för stora och komplicerade. Det är kanske då vi söker tillflykt hos det enkla och mer näraliggande. Det vi upplever som ursprungligt.

Och börjar längta tillbaka dit och till känslan av att vi duger precis som vi är …

VARNING! Det är då vi också börjar lyssna till röster som surrar om hur bra och enkelt allt var förr. Som får oss att med värme minnas närvaron och tryggheten som en gång fanns – i vår barndom. Den där magiska stunden då allt upplevdes större, mer välordnat och tryggt. Ge oss tillbaka kontroll. Gör oss starka igen.*

*Formuleringar som användes av bl.a. Brexit, Trump och nu senast svenska LO.

2 kommentarer

Under Natur & Kultur, Politik, Prsonlgt

Taggat som , ,

december 21, 2018 · 10:54 am

325. Tar det en sista gång

De som inte godtar spelreglerna …

Tar det en sista gång (för i år)*. Inte för att verka tjatig – utan för att det bara måste hamras in i hälleberget.**

Demokratin kan inte monteras ned inom ramen för det demokratiska systemet. Inte heller kan våra demokratiskt valda göra begränsningar i de demokratiska fri- och rättigheterna. Verkligheten ser förvisso ibland lite annorlunda ut – men inte om vi synar saken närmare.

Därför! För att överhuvudtaget kunna rösta förutsätts ett beslut som ger oss den rätten. Ett sådant beslut måste alltså föregå själva valdeltagande. Ett sådant beslut om allmän rösträtt togs i Sverige för hundra år sedan, ganska precis.

När vi därefter ställer upp i val eller går till valurnorna – förutsätter det förstås också att vi accepterar spelets regler. Och demokratins spelregler bygger i vårt fall främst på yttrandefriheten, vår likhet inför lagen och att vi som en konsekvens av detta ges möjlighet att delta i fria, öppna och hemliga val.

Spelets regler övertrumfar alltid när man väl valt att delta. Vilken idiot som helst kan sedan givetvis välja att välta brädet över ända – men poängen ligger i att det aldrig kan ske inom ramen för själva spelet.

Av den anledningen är det inte möjligt att rösta bort de demokratiska fri- och rättigheterna. Om så ändå sker, så som trots allt skedde i Tyskland 1933, handlar det snarare om en kupp mot systemet.

… får helt enkelt söka sig till andra arenor

Valda ledare kan inte först åberopa sina egna demokratiska rättigheter för att därefter ändra spelreglerna i avsikt att begränsa andras. Allt annat vore en logisk lapsus.***

Förespråkare för andra politiska styrsystem bör därför inte kunna förekomma på demokratiska arenor eller ställa upp i demokratiska val. De får helt enkelt söka sig till andra platser. Något som för övrigt nu sker i USA där Donald Trumps rallyn snarast är att betrakta som sådana andra arenor.

Demokratin har per definition därför formen av en demokratisk diktatur. En demokratisk diktatur utgör i sig ingen motsättning då överordnade principer alltid och i alla sammanhang står över rent funktionella och praktiska förehavanden.

Tankegångarna kring denna logiska lapsus har jag för övrigt tidigare i år utvecklat i ”Om demokratins oförmåga och ödesdigra låsningar”.

 

 *För övrigt önskar jag oss alla ett gott & bättre nytt år 2019.

**Med anledning av den trista utveckling vi just nu ser i ett flertal länder där extrema högerpolitiker försöker trolla bort våra demokratiska friheter genom att bland annat begränsa yttrandefriheten och de fria mediernas utrymme.

*** Att sedan denna typ av ledare och dess väljare inte bryr sig ett skvatt om språklig logik är ju förstås ett helt annat problem.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized